Screen: Nolli I av Rebecka Bebben Andersson

I videoanimationen” Nolli I” (2012) av Rebecka Bebben Andersson ser vi en Stockholmskarta som sakta mörknar i takt med att stadsinvånarnas känsla av trygghet och rörlighet avtar från morgon till kväll. Videon kompletteras av konstnärskollegan Liva Isakssons skriftliga reflektion över verket. 

Jag har precis klickat mig in på Screen, Kulturhusets digitala konstgalleri. Att läsa Liva Isakssons förklarande text tar knappt fyrtio sekunder, att därefter se Rebecka Bebben Anderssons video tar ytterligare två och en halv minut. Det går dessutom trettio sekunder innan något ens händer, och under den tiden stirrar jag så att ögonen tåras på den svartvita kartan och undrar vad som är vitsen med det här. Innan jag ser att små mörka fläckar gradvis äter upp de vita Stockholmsgatorna, att hela kartan – det offentliga rummet – försvinner i allt snabbare takt, förvandlas till mörker. Det känns som science fiction; en dystopi där världen utplånas genom krig, eller som om någon alienliknande svart geléklump kryper runt och slurpar i sig hela staden.

Jag borde inte påverkas. Det är bara en enkel animation, en mörknande bild som vem som helst kan fixa till i något grafiskt program. Jag kan tänka mig ganska många som skulle säga ”jaha” och rycka på axlarna. Tycka att detta är intetsägande. Själv har jag ju läst texten som berättar att kartan för Andersson ”beskriver hur en plats kan upphöra som allmän plats efter ett visst klockslag, att det inte längre känns som att den tillhör henne”.

Allt handlar alltså om rädsla. Rädsla för att gå på fel gata, att bli överfallen, våldtagen. Rädsla över att vara ensam kvinna på väg hem en sen kväll. Rädsla för män. Och plötsligt framstår detta inte bara som en animation, utan blir för mig ett starkt inlägg i debatten om det offentliga rummet.

Först blir jag arg. Sen blir jag intresserad.
Arg för att Liva Isakssons text är så förenklande; formuleringarna är passiva och förstärker för mig den utbredda idén om att kvinnor bör undvika farliga platser för att inte riskera att bli överfallna. På den här kartan, i Sverige idag, blir varje person av manligt kön till en potentiell våldtäktsman. Visst, jag håller med om att kvinnors värld begränsas på grund av rädsla, men den rädslan begränsar oss alla oavsett kön och förstärker ytterligare bilden av en ojämlik samhällsstruktur. Kanske överdriver jag, men eftersom jag i likhet med många andra anser att massmedia fokuserar på fel saker (offrets eget ansvar, till exempel), reagerar jag starkt känslomässigt. Och kanske är det också meningen?

(Det finns så många intressanta inlägg i debatten att jag inte tänker fördjupa mig mer i detta. Kan bara tipsa om två av de mer välformulerade texterna: ”Vad är problemet med att uppmana kvinnor att skydda sig mot våldtäkt?” av Hanna Gustafsson , och ”Dags för männen att ta sitt ansvar?” av Blekk.)

Något har väckts i mig. När jag läser vidare om Rebecka Bebben Andersson på nätet så blir perspektivet vidare. Hon är en arkitekt och konstnär som har funderat mycket kring det offentliga rummet kopplat till dygnets olika timmar, och från början var nollikartan ett sätt att utforska den egna rädslan och hur staden om kvällen begränsade hennes frihet. Hur hennes rörelsemönster förändrades så fort mörkret föll. När Rebecka Bebben Andersson väl formulerat sin rädsla så insåg hon snart att det var män som skrämde, men hon ville också undersöka varifrån rädslan kom. Och själv testa att befinna sig i staden efter ett visst klockslag, trots att hon var rädd. Som ett led i detta har hon vid flera tillfällen suttit på offentliga platser och tecknat under tjugofyra timmar (till exempel i ett fönster på Restaurang Tranan) med en livekamera som dokumenterat det hela. Syftet med detta var att se hur hennes tankar och känslor skulle förändras under tid, hur tecknandet skulle påverkas under ett dygn i stadsrummet. Men också om vilken hennes egen plats i detta rum var.

Det här låter för mig otroligt intressant. Det blir inte bara till en undersökning av en publik miljö och vem som har rätten att vistas där, utan också till en betraktelse av tiden och dess påverkan på människan sinnen. Jag blir nyfiken ur en mer psykologisk aspekt. När är man rädd och när är man trygg? Hur förändras tankarna när man blir trött och avtrubbad? Jag undrar själv hur det skulle kännas att teckna non-stop under tjugofyra timmar, med en allmänhet som betraktar en hela tiden.

Det är skrämmande. Och fascinerande. Och det är säkert detta som är Rebecka Bebben Anderssons uppgift – att få mig som betraktare att stanna upp och fundera. Jag inser nu att hennes videoverk är mer än bara en svartvit betraktelse över ett (manligt) hot. En enkel animation får mig att fundera en hel eftermiddag över mina egna värderingar och åsikter. Över dygnets olika timmar, om hur tidpunkten på dagen påverkar, om vem som äger det publika rummet.

Det är bara att inse – Screen har gjort det igen. Visat upp något intressant, som leder mig vidare och som väcker en massa frågor…

Läs en intervju med Rebecka Bebben Andersson här.

Annonser

Köksspråk – könsspråk?

Jag har aldrig gillat att laga mat. Kökets domän är inte min och kommer aldrig att bli. Trots denna insikt om mina egna bristande förmågor som säkerligen beror på bristande intresse för allehanda kryddor, råvaror och smakförhöjande gjutjärnsprylar, så har jag vid diverse högtidsdagar haft många utanför-kroppen-upplevelser, där jag förundrat betraktar mig själv, när jag adrenalinstinn försöker vara en god husmor i släktens ögon och bjuda på hembakat. Och efter varje gång jag svettats igenom en sådan dag lovar jag mig själv att aldrig mer. Till nästa prestationsångestfyllda födelsedagsbjudning. Och jag förstår inte hur denna konserverade syn på kvinnlighetens vedertagna köksliga tillhörighet har tagit sig in i mitt sinne. Inget annat normbundet har det. Men detta har.

På Screen kan man mellan 28/11 och 22/12 se 6-minutersklassikern ”Semiotics of the Kitchen” (1975) av Martha Rosler och jag betraktar fascinerat med vilken aggressivitet Rosling bokstaverar sig igenom alfabetet med hjälp av visuella hjälpmedel i form av köksredskap. ”Apron”, ”Bowl”, Chopper, Dish, Egg Beater, Fork, Hamburger Press, Grater, Ice Pick, Juicer, Knife, Ladle, Measuring Implements, Nut Cracker, Opener, Pan, Qork Bottle, Rolling Pin, Spoon, Tenderizer,och så avslutar hon med att visa U, V, W, X, Y och Z med stora armrörelser. Slut. Filmen driver med käcka matlagningsprogram och är en kritisk kommentar till de förväntningar som fanns, och fortfarande finns, på den goda husmodern. Den riktiga kvinnan. Sättet som redskapen förevisas är fyllda av hat och aggression. Alla spetsiga föremål görs det huggande rörelser med (framför allt gaffeln och kniven som är som taget ur en Hitchcockrulle). Det som är till att bankas med, bankas det riktigt hårt med, det som är till att röras med, kastas det bort med, hamburgerpressen klapprar som en dödskalles käkar och juicepressen blir en bryta-av-nacken-övning.

Det är lika befriande att se Rosler för snart 40 år sen vägra vara husmor, som deprimerande att se dagens matlagningsprogram med florsockersöta 60-talsretrodoftande köksfetischister eller machovarianten som ser ut att fånga sina egna middagsbyten. Själv befriade jag mig från förväntningarnas bojor den dag för några år sen, då jag kom pigg och utvilad till förskolefikat med två påsar köpmuffins, alltmedan sviterna av 79 sorters hemmagjorda cup cakes lyste desperat ur de andra duktiga-mamma-ögonen. Aldrig mer för att jag tror att jag måste.