Trummor & Orgel live på Studion

Trummor & Orgel bevisar om och om igen det där som alla säger men som få verkligen följer: det blir fantastiskt när man går sin egen väg.

Att ett syskonpar bestämmer sig för att ta trumsetet och hammondorgeln och göra det till sin huvudakt är lika enkelt som genialiskt. Att använda jazzens grundpalett men plocka in influenser från pop, rock och folkmusik är också helt rätt. Musikfack i all ära, men den intressantaste musiken skapar de artister som vågar blanda och skapa sin egen nisch. Och varför annonsera efter sångare/sångerska bara för att någon sagt att det ska vara så?

Bröderna Staffan och Anders Ljunggren har sedan starten för tio år sedan vunnit en allt större publik, och även om det pratas om 70-talsjazz och psykedeliska influenser så har varje album varit en utflykt i en ny musikalisk miljö. Uppsaladuon har turnerat i Norden och delar av Europa, de har setts på tv och hörts på radio, de har skrivit filmmusik och blivit grammisnominerade. Och trots att de ibland lånat in gästartister (Ebbot Lundberg, Magnus Carlsson och Peter Morén) så räcker duon gott och väl till för att fylla ut en scen på egen hand. Detta bevisade de inte minst i fredags då de spelade på Kulturhuset Studion och bjöd på en magisk timme.

Trummor & Orgel - foto: MiaWikdahl

Till min stora glädje spelar de inte bara låtar från senaste albumet ”Departure / Arrival” (som släpptes bara dagarna innan konserten), utan blandar friskt från hela sin produktion. Publiken kunde varit större, men de som finns på plats är entusiastiska och bröderna Ljunggren tycks nöjda med responsen.

Bandet låter alltid bra på skiva. Men live tillkommer ytterligare en dimension som är svår att sätta fingret på. Det kan ha med brödernas uppenbara spelglädje att göra; det syns att de har kul tillsammans, och trots att de är placerade i var sin ände av scenen så har de mycket ögonkontakt och läser av varandra perfekt. De bevisar mer än väl att man kan rocka rejält med bara två instrument, och eftersom jag aldrig tidigare sett bandet live häpnar jag över hur tajta och skickliga de är. Och hur de ändå lyckas göra det svåra enkelt och tillgängligt.

Trummor&Orgel_2276_fotoMiaWikdahl

Något måste också sägas om ljuset på scenen. För konserten skulle inte vara hälften så bra utan de fantastiska filmprojektioner i psykedeliska mönster som ackompanjerar och förstärker varje låt. Tillsammans med en snyggt tajmad ljusshow skapas scenmagi, och för mig blir det nästan som en tredje ”tyst” medlem som ytterligare höjer värdet av upplevelsen.

Trummor&Orgel_2297_fotoMiaWikdahl

Trummor&Orgel_2298_fotoMiaWikdahl

Trummor&Orgel_2303_fotoMiaWikdahl

Avslutande favoriten ”Arcadian Flowers” blir till en uppvisning i musikalisk dynamik, där ljud och ljus smälter samman till en perfekt helhet. Och extranumret ”Flashback” genererar lika mycket jubel den. Jag är glad och upprymd efter konserten, och även om min konsertkompis P inte är ett lika stort fan så tycker han ändå det är riktigt bra. Synd bara att storstadspubliken alltid måste stå på avvaktande fritidsgårdsavstånd. Jag hade gärna sett Trummor & Orgel spela i en liten intim lokal, där alla tvingades tränga ihop sig. Mera ruffighet, mindre perfektion.

Slutligen: trots att detta är individualistens tid, där egocentriska galningar når superframgångar genom att bete sig lite hur som helst, så faller åtminstone jag pladask för lite hederlig fötterna-på-jorden-mentalitet. Stort plus alltså för att bröderna är så rasande trevliga och ödmjuka när de efter konserten säljer och signerar skivor och t-shirts.

Annonser

Lindsey Stirling på Studion

En svarthårig Tingeling på speed, med halvhjärtade bensparkar, men med ett alldeles fulländat charmerande uppträdande på Studions scen. Kvällens kungliga uppenbarelse – Lindsey Stirling som Nördarnas Drottning – har sålt ut och säljer in sin välkomponerade American dream till en lättbehagad svensk publik.

Jag hade inte en aning om vem denna youtubestjärna var för ett par månader sen, men tackar både vännen David och min egen musikjägarinstinkt för att jag stiftat en helt ny bekantskap, som jag dock är ganska kluven till. Publiken hyllar Stirling unisont från den sekund hon intar scen, och hyllandet ökar i hetsighet för varje violinstinn minut som går, men jag fattar inte grejen. Visst, hon är söt som socker, en duktig violinist, gör gott för barnen i Kenya (under en låt projiceras filmklipp från en resa dit) och hon gör lagom surrealistiska videos. Och så hennes nisch – hon använder violinen i rock- och popgenren som huvudinstrument. Ingen sång – bara violinen och sin egen utstrålning.

Men….det är ju fortfarande bara andras låtar hon gör om, ibland inte ens särskilt mycket, vilket i mina ögon gör henne till en lite ovanligare typ av coverartist. Att i ca en timmes tid lyssna på violinlåt efter violinlåt med endast trummor eller keybords som komp blir enformigt och det blir inte bättre av att man känner igen låtarna som spelas upp – snarare tvärtom.

Publiken kräver naturligtvis ett extranummer och jublet får Studion att vibrera när Lindsey Stirling kommer ut med en svart halvmask för ansiktet och spelar The Phantom of the Opera.

Studion är en bra konsertlokal, men jag är inte övertygad om Stirlings storhet som konsertartist. Hon har kallats youtubefenomen och det är kanske det hon ska fortsätta bygga sin storhet på. Men å andra sidan – hon har fått chansen att leva rockstjärneliv – jag skulle också tagit den!

Kpop Nonstop

Inte många kan vid här laget ha undgått låten och videon ”Gangnam style” med PSY. För att inte tala om flashmoben på Sergels Torg eller alla egna tolkningar av videon som har gjorts som snart är lika många som antalet gånger ”Gangnam style” har visats på YouTube. Nja, kanske inte riktigt så många. Videon har nämligen visats över 300 miljoner gånger på YouTube.  Har du mot förmodan missat detta fenomen kan du kolla in videon här innan du fortsätter att läsa.


”Gangnam style”, denna världshit som sedan i somras har exploderat som ett vulkanutbrott och fått K-pop, sydkoreansk popmusik, att bli lika het som glödande lava. Det sammanföll väldigt väl med premiären av nattklubben Kpop Nonstop på Studion på Kulturhuset. Plötsligt var Sverige och Stockholm redo för K-pop! En kvart innan portarna slogs upp ringlade sig kön lång i snålblåsten ovanför Sergels Torg. Innanför dörrarna väntade 5 timmar av oavbruten K-popmusik, dans, uppträdanden och en väldig massa nyfikna och glada människor. Tillsammans med musiken visades musikvideos till låtarna på en skärm i taket. Det var annorlunda, förhöjde stämningen och var ett bra sätt att få K-popen att komma till sin rätt. Däremot hade det varit lättare att se om skärmen hade suttit någon annanstans än just i taket.

Det ska erkännas att jag kan väldigt lite om K-pop. Rain, Big Bang, Wondergirls, Superjunior, Girls’ Generation (SNSD), 2PM, Lee Hyori och Hyuna var några av de grupper och artister jag i alla fall hade hört talas om innan. Mitt allra första möte med K-pop var nog genom K-drama (koreanska dramaserier). ”Stairway to heaven” var dramaserien och balladen ”Bogoshipda”. http://www.youtube.com/watch?v=-ckJjICJSV4

Under en sommar då jag bodde i Korea gick det inte att undgå K-pop. När en låt blir en sommarplåga i Sverige spelas den på alla radiostationer. I Korea spelas den överallt och hela tiden. Den är omöjlig att undvika och följer en som en envis geting hela sommaren.

När man möter K-pop för första gången kan musiken (precis som all annan populärmusik) upplevas som glättig popmusik med välkoreograferad dans.  Helfabrikat i snygga förpackningar. Massproducerad och framtagen för att tilltala den stora massan och kanske därför saknar den personliga touchen, den lilla extra kryddan. Men den går hem. Den är lättsmält och den säljer. Och som klubbmusik passar den alldeles utmärkt. Sedan har jag fått lära mig att K-pop handlar om mer än musiken i sig, det handlar mycket om själva artisten eller gruppen och helheten i presentationen. Många gånger är sångarna även modeller och skådespelare.Det var fascinerande att se att det fanns så många hängivna K-popfans i lokalen som kunde låtarna och kände till artisterna. Det gick inte att ta miste på när någon stor hit spelades. Då höjdes både jublet och händer i luften och fyllde lokalen tillsammans med discoröken. Det var nästan så att man trodde att musikgruppen hade dykt upp livs levande på scenen. Självklart spelades ”Gangnam style” under kvällen och då gick de flesta igång. Till låten uppträdde några dansare på scenen i äkta PSY-anda och då steg temperaturen ytterligare några grader i lokalen.

Ett stort plus till arrangörerna var att de hade ordnat med både koreansk öl och sprit till försäljning i baren. Och priset i lottdragningen var en mobiltelefon från det koreanska företaget Samsung.

Två dagar efter premiären av Stockholms första K-popklubb stämmer jag träff med Julyssa Diaz, en av Kpop Nonstops grundare och tillika fd ”kollega” till mig här på Besökarnabloggen. Tillsammans med henne träffade jag även de fyra andra som driver Kpop Nonstop (Katarina Vlassova, Claudia Rios, Felix Wo samt Rui-Xin Li). De sammanfattar premiären av klubben med succé! Över 650 besökare kom till premiären och det var över förväntan. Julyssa och de andra hittade varandra via nätet och genom gemensamma vänner och träffades för första gången i maj i år. I juni hade de startat ett bolag och den 28 september hölls alltså premiären av Kpop Nonstop. Under sommaren reste några av dem till Korea för att knyta kontakter och för att ta fram material till klubben.  Deras vägar till första mötet med K-pop har varit olika. För en gick den via J-pop (japansk popmusik), för en annan gick vägen via K-drama och för en tredje via en vän som tipsade om en låt på Facebook. De säger att K-popen och dess fans har funnits länge i Sverige, men det är först nu som den börjar nå ut till den breda massan. De tycker inte att ”Gangnam style” är representativ för K-pop i stort. K-pop för dem står för färg, dans, mycket flärd, ständig innovativitet, kvalité och helt enkelt den bästa populärmusiken. De berättar att de tidigare knappt kände till någonting om Korea, men K-popen har varit en dörröppnare till koreansk kultur, koreansk mat och det mesta som har med landet att göra.

Nästa chans att gå på Kpop Nonstop blir den 30 november på Studion, Kulturhuset. Därefter är det ännu hemligt vad som händer. Klart är att Kpop Nonstop har högt flygande planer och vill ha en stadig länk mellan Sverige och Sydkorea och de är övertygande om att de är här för att stanna.

Jag tror att de inbitna och nyblivna K-popfansen med all säkerhet kommer att återkomma till klubben. För att få andra att komma kanske arrangörerna måste locka med något extra till varje tillfälle. Om K-popen är här för att stanna återstår att se. För egen del hoppas jag att fler hittar till klubben så att den kan leva vidare. Det är en unik plats där människor och kulturer kan mötas och förenas.

Kpop Nonstop
http://www.facebook.com/KpopNonstop

Artikel i DN om K-pop i Sverige
http://www.dn.se/kultur-noje/musik/koreanska-poptaget-har-natt-sverige

Musikguiden i P3 om K-pop
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=4067&artikel=5260281

Aftonbladets webb-TV om Gangnam style http://www.aftonbladet.se/webbtv/noje/article15495202.ab

Girls’ Generation
http://girlsgeneration.smtown.com/

Big Bang
http://www.ygfamily.com/artist/Main.asp?LANGDIV=K&ATYPE=2&ARTIDX=3

JJ Project
http://jjproject.jype.com/swf/

Rain
http://rain-jihoon.com/n2/

Wondergirls
http://www.wondergirlsworld.com/

Superjunior
http://superjunior.smtown.com/

2NE1
http://www.ygfamily.com/artist/Main.asp?LANGDIV=K&ATYPE=2&ARTIDX=4

H.O.T.
http://hot.smtown.com/

/Mia Kim