Screen: Nolli I av Rebecka Bebben Andersson

I videoanimationen” Nolli I” (2012) av Rebecka Bebben Andersson ser vi en Stockholmskarta som sakta mörknar i takt med att stadsinvånarnas känsla av trygghet och rörlighet avtar från morgon till kväll. Videon kompletteras av konstnärskollegan Liva Isakssons skriftliga reflektion över verket. 

Jag har precis klickat mig in på Screen, Kulturhusets digitala konstgalleri. Att läsa Liva Isakssons förklarande text tar knappt fyrtio sekunder, att därefter se Rebecka Bebben Anderssons video tar ytterligare två och en halv minut. Det går dessutom trettio sekunder innan något ens händer, och under den tiden stirrar jag så att ögonen tåras på den svartvita kartan och undrar vad som är vitsen med det här. Innan jag ser att små mörka fläckar gradvis äter upp de vita Stockholmsgatorna, att hela kartan – det offentliga rummet – försvinner i allt snabbare takt, förvandlas till mörker. Det känns som science fiction; en dystopi där världen utplånas genom krig, eller som om någon alienliknande svart geléklump kryper runt och slurpar i sig hela staden.

Jag borde inte påverkas. Det är bara en enkel animation, en mörknande bild som vem som helst kan fixa till i något grafiskt program. Jag kan tänka mig ganska många som skulle säga ”jaha” och rycka på axlarna. Tycka att detta är intetsägande. Själv har jag ju läst texten som berättar att kartan för Andersson ”beskriver hur en plats kan upphöra som allmän plats efter ett visst klockslag, att det inte längre känns som att den tillhör henne”.

Allt handlar alltså om rädsla. Rädsla för att gå på fel gata, att bli överfallen, våldtagen. Rädsla över att vara ensam kvinna på väg hem en sen kväll. Rädsla för män. Och plötsligt framstår detta inte bara som en animation, utan blir för mig ett starkt inlägg i debatten om det offentliga rummet.

Först blir jag arg. Sen blir jag intresserad.
Arg för att Liva Isakssons text är så förenklande; formuleringarna är passiva och förstärker för mig den utbredda idén om att kvinnor bör undvika farliga platser för att inte riskera att bli överfallna. På den här kartan, i Sverige idag, blir varje person av manligt kön till en potentiell våldtäktsman. Visst, jag håller med om att kvinnors värld begränsas på grund av rädsla, men den rädslan begränsar oss alla oavsett kön och förstärker ytterligare bilden av en ojämlik samhällsstruktur. Kanske överdriver jag, men eftersom jag i likhet med många andra anser att massmedia fokuserar på fel saker (offrets eget ansvar, till exempel), reagerar jag starkt känslomässigt. Och kanske är det också meningen?

(Det finns så många intressanta inlägg i debatten att jag inte tänker fördjupa mig mer i detta. Kan bara tipsa om två av de mer välformulerade texterna: ”Vad är problemet med att uppmana kvinnor att skydda sig mot våldtäkt?” av Hanna Gustafsson , och ”Dags för männen att ta sitt ansvar?” av Blekk.)

Något har väckts i mig. När jag läser vidare om Rebecka Bebben Andersson på nätet så blir perspektivet vidare. Hon är en arkitekt och konstnär som har funderat mycket kring det offentliga rummet kopplat till dygnets olika timmar, och från början var nollikartan ett sätt att utforska den egna rädslan och hur staden om kvällen begränsade hennes frihet. Hur hennes rörelsemönster förändrades så fort mörkret föll. När Rebecka Bebben Andersson väl formulerat sin rädsla så insåg hon snart att det var män som skrämde, men hon ville också undersöka varifrån rädslan kom. Och själv testa att befinna sig i staden efter ett visst klockslag, trots att hon var rädd. Som ett led i detta har hon vid flera tillfällen suttit på offentliga platser och tecknat under tjugofyra timmar (till exempel i ett fönster på Restaurang Tranan) med en livekamera som dokumenterat det hela. Syftet med detta var att se hur hennes tankar och känslor skulle förändras under tid, hur tecknandet skulle påverkas under ett dygn i stadsrummet. Men också om vilken hennes egen plats i detta rum var.

Det här låter för mig otroligt intressant. Det blir inte bara till en undersökning av en publik miljö och vem som har rätten att vistas där, utan också till en betraktelse av tiden och dess påverkan på människan sinnen. Jag blir nyfiken ur en mer psykologisk aspekt. När är man rädd och när är man trygg? Hur förändras tankarna när man blir trött och avtrubbad? Jag undrar själv hur det skulle kännas att teckna non-stop under tjugofyra timmar, med en allmänhet som betraktar en hela tiden.

Det är skrämmande. Och fascinerande. Och det är säkert detta som är Rebecka Bebben Anderssons uppgift – att få mig som betraktare att stanna upp och fundera. Jag inser nu att hennes videoverk är mer än bara en svartvit betraktelse över ett (manligt) hot. En enkel animation får mig att fundera en hel eftermiddag över mina egna värderingar och åsikter. Över dygnets olika timmar, om hur tidpunkten på dagen påverkar, om vem som äger det publika rummet.

Det är bara att inse – Screen har gjort det igen. Visat upp något intressant, som leder mig vidare och som väcker en massa frågor…

Läs en intervju med Rebecka Bebben Andersson här.

Annonser

Bois-Charbons, ett videoverk

Jag är ny här. Som bloggare alltså, inte som besökare på Kulturhuset förstås. Slinker ofta in, sitter en stund i biblioteket. Släntrar runt på en öppen utställning. Tittar en stund på schackspelarna. Likaväl väljer jag även inbokade besök. Författarsamtal, speciella utställningar eller ett seminarium.

Nu har jag testat något nytt. Screen. Screen är ett digitalt konstgalleri på Kulturhusets webb. En plats för digitala konstverk som görs och sprids på internet.Och det går ju utmärkt att vara besökare även på webben!

Jag har tittat på Robert Shorts videoverk Bois-Charbons. En dokumentation av Paris reklamskyltar, affischer och graffiti under åren 1956-1968. Nu är Short professor i europeiska studier på University of East Anglia, Storbritannien, men då var han ung student som upplevde Paris under 50- och 60-talen. En speciell  tid.

I kommentarer till verket säger han att han främst inspirerades av konstnärerna i Paris på den tiden som Atget och Brassaï men framför allt surrealisternas flanerande. De korta klippningarna beror främst på möjligheten att utnyttja den då dyra filmen, inte på något konstnärliimage_miniature.phpgt grepp. Han hade inte heller ett dokumenterande i sinnet utan filmade det han tyckte var vackert och inspirerande. Nu i efterhand när de gamla skyltarna är förlorade och affischväggarna ett minne blott, är hans verk förstås viktigt på ett annat sätt.

Så.. till själva filmen. Den börjar väldigt lågmält.. lite vemodigt nästan. Husväggar fulla av budskap av olika slag. Politiska budskap, reklam, klotter, om vartannat. Lager på lager. En historia som skymtar fram om man skrapar lite. Reklamskyltar till stadens olika verksamheter. Murade och kaklade ord fast förankrade i husen. Som en bild av tiden just nu. En lite romantisk bild av ett svunnet Paris.

Bilderna visar också en glimt av staden, husen, men inte några människor. Ungefär mitt i så ändras tempot och känslan. Musiken snabbas upp och de politiska affischerna blir fler och fler. Budskapen om revolutionen och människors missnöje lyfts upp. Här kommer strax också fler människor med i bilderna. Precis som att de behövs för att stärka känslan av nutid och händelse i bilderna. Det är inte längre oklart vad som är nytt och gammalt. Det här är känslor, känslor som äger rum i nuet.

Och rätt var det ärBoisCharbons_2_puf så vajar de röda fanorna i bild och kampsångerna ljuder. Vi är mitt i majrevolutionens tid 1968. Demonstrationer, människor och rött, rött. Men också budskapen i form av affischer och texter på husväggarna. Viljan att sprida budskap på många sätt. Både genom sång, ord, bild och text.

Han sa sig inte ha en tanke med filmen, men jag tycker nog att det känns som det finns en ändå. Vår vilja att göra avtryck, se skeenden, kunna gå tillbaka men också stanna i nuet. Bygga på, och förnya. Utan att lämna det gamla allt för långt ner i lagren.

Rekommenderar! Den är bara 10 minuter. Det hinner en med.

Nyfiken på: Konst & Teknik

Tiden räcker inte till för att förflytta mig i fysisk form till Kulturhuset just nu.

Och nyss hemkommen från Indien (bilder från resan på http://instagram.com/screen_kulturhuset), medan jag kör hårt med living la vida småbarnsmammeliv och tillfällig arbetsnarkomani, kombinerat med ensamhetsabstinens, jublar jag över den tekniska tingesten kallad dator. I denna sköna nya värld kan min kulturdos bli tillfredsställd på annat icke-fysiskt sätt.

Idag upptäcker jag en ny bekantskap på Screen, vid namn Nyfiken på, som gör mitt skrävlande medelhavssinne lyckligt, för det första jag ser när jag klickar mig fram är Kultur&Tekniks JAnte-manifest i 10 budordsform, som proklamerar att JA, du SKA tro att du är speciell, bättre och smartare än oss andra! Lite omnipotensvibbar i februarihelvetet – tack för det!

JAnte

http://kulturhuset.stockholm.se/-/screen/Nyfiken-pa-Konst–teknik/

Köksspråk – könsspråk?

Jag har aldrig gillat att laga mat. Kökets domän är inte min och kommer aldrig att bli. Trots denna insikt om mina egna bristande förmågor som säkerligen beror på bristande intresse för allehanda kryddor, råvaror och smakförhöjande gjutjärnsprylar, så har jag vid diverse högtidsdagar haft många utanför-kroppen-upplevelser, där jag förundrat betraktar mig själv, när jag adrenalinstinn försöker vara en god husmor i släktens ögon och bjuda på hembakat. Och efter varje gång jag svettats igenom en sådan dag lovar jag mig själv att aldrig mer. Till nästa prestationsångestfyllda födelsedagsbjudning. Och jag förstår inte hur denna konserverade syn på kvinnlighetens vedertagna köksliga tillhörighet har tagit sig in i mitt sinne. Inget annat normbundet har det. Men detta har.

På Screen kan man mellan 28/11 och 22/12 se 6-minutersklassikern ”Semiotics of the Kitchen” (1975) av Martha Rosler och jag betraktar fascinerat med vilken aggressivitet Rosling bokstaverar sig igenom alfabetet med hjälp av visuella hjälpmedel i form av köksredskap. ”Apron”, ”Bowl”, Chopper, Dish, Egg Beater, Fork, Hamburger Press, Grater, Ice Pick, Juicer, Knife, Ladle, Measuring Implements, Nut Cracker, Opener, Pan, Qork Bottle, Rolling Pin, Spoon, Tenderizer,och så avslutar hon med att visa U, V, W, X, Y och Z med stora armrörelser. Slut. Filmen driver med käcka matlagningsprogram och är en kritisk kommentar till de förväntningar som fanns, och fortfarande finns, på den goda husmodern. Den riktiga kvinnan. Sättet som redskapen förevisas är fyllda av hat och aggression. Alla spetsiga föremål görs det huggande rörelser med (framför allt gaffeln och kniven som är som taget ur en Hitchcockrulle). Det som är till att bankas med, bankas det riktigt hårt med, det som är till att röras med, kastas det bort med, hamburgerpressen klapprar som en dödskalles käkar och juicepressen blir en bryta-av-nacken-övning.

Det är lika befriande att se Rosler för snart 40 år sen vägra vara husmor, som deprimerande att se dagens matlagningsprogram med florsockersöta 60-talsretrodoftande köksfetischister eller machovarianten som ser ut att fånga sina egna middagsbyten. Själv befriade jag mig från förväntningarnas bojor den dag för några år sen, då jag kom pigg och utvilad till förskolefikat med två påsar köpmuffins, alltmedan sviterna av 79 sorters hemmagjorda cup cakes lyste desperat ur de andra duktiga-mamma-ögonen. Aldrig mer för att jag tror att jag måste.

Spray istället för pensel

Jag såg Pär (SlumpArt) Öhmans utställning Svensk hiphop – en hyllning på Lava i somras och gillade det jag såg. Jag gillade att den både var ett uttryck för kärlek för hiphop och kärlek för konstnärligt uttryck. Utställningen bestod av tavlor som föreställde svenska hiphop-artister, som Öhman systematiskt sprayat fram med hjälp av egenhändigt utskurna stenciler. Han har hållit i schablonworkshops på Lava och nu finns också en film upplagd på det digitala konstgalleriet Screen/Extramaterialet, som visar hur han från början till slut sprejar fram en tavla. Noggrant, beslutsamt, och väldigt välgjort. Och jag gillar fortfarande det jag ser.

Screen: Albin Werle och Internets vildmark

Jag älskar internet.
Förutom allt det uppenbara (sökningar, bokningar, betalningar, kontakter, osv) så är det kanske allra bäst när man råkar hamna på en sida man inte alls var ute efter. Information som bara ramlar över en. Nya ansikten, insikter, något som roar eller oroar.

Jag slösurfade på Kulturhusets Screen-sida, väl medveten om att det finns många digitala konstverk jag inte alls har någon koll på. Av någon anledning fastnade jag för Albin Werle. Titeln ”Det hemlighetsfulla internet” lät både mystisk och högtravande, och visade sig bestå av en serie om fem konstverk: ”Internet runt på åtta timmar”, ”Fyrtornet vid Internets ände”, ”A play to be played in a World of warcraft”, ”En världsomsegling under Internet” och ”Till Internets mittpunkt”.

Av ren nyfikenhet klickade jag på trailern för ”Till Internets mittpunkt”. En superseriös berättarröst som till dokumentära bilder viskade följande:

Internet. Ett parallellt universum, skapat av människohänder. I januari 2011 fanns det runt 2 miljarder användare och mer än 230 miljoner hemsidor. Vi människor genererade mer information år 2009 än de föregående 5000 åren tillsammans.
Långt bort från de kommersiella sidorna och de sociala nätverken, finns det som jag väljer att kalla Internets vildmark. Där, i den tätaste undervegetationen, gömmer sig Internets indianer. Medelålders kvinnor från den svenska landsbygden som gör fantastiska hemsidor. Vi kommer nu att möta dem. En efter en.

Och så: klipp från riktigt hemska hemsidor, med animerade änglar, blinkade bakgrunder, gräsliga typsnitt. Oj! Eller ha, ha, ha! Eller både och, kanske…?

Jag fnissade, men ville se mer, veta mer. Jag älskar själv den svenska tanten, och eftersom jag vuxit upp på den svenska landsbygden så har jag träffat en och annan under åren. Att koppla samman medelålders kvinnor med hemsnickrade hemsidor… ja, efter några sekunders övervägande kändes det helt logiskt. Hela Sverige är fullt av glada nätanvändare, gruppen äldre kvinnor ökar mest när det gäller internetanvändning, och de flesta av dem tycker att sådant som blinkar är fint. Letar man hotell på mindre ort, eller marsvinsuppfödare, eller texter till snapsvisor så stöter man garanterat på liknande sidor.

Albin Werle, då? Vem sjutton är det? Jag citerar ur Stefan Zachrissons intervju:
”Jag är en konstnär som arbetar med att utforska geografi och arkitektur i immateriella rum. Det jag undersöker just nu är drömmar. Bland annat ritar jag kartor och planritningar över de platser och byggnader jag besöker när jag sover. Tidigare har jag undersökt internet.”

Knasigt. Men intressant. Eftersom jag nyligen läst ut ”Extremt högt och otroligt nära” av Jonathan Safran Foer drog jag genast en rad paralleller till den 10-årige huvudpersonen Oskar Schell, som har makalös fantasi och huvudet fullt av uppfinningar.

Jodå, jag kollade hela den halvtimmeslånga presentationen ”En världsomsegling under internet” filmad på Lava också. Se där. Planlöst surfande, och plötsligt har jag lyssnat på ett helt föredrag hållet av en för mig helt okänd människa. Och Albin Werle visar sig vara allt annat än högtravande. Han är en entusiastisk ung man som pratar snabbt, skrattar ofta, är intressant, rolig, och presenterar oväntade tankar… som ändå är logiska, på något märkligt sätt. Det bästa är att han inte ironiserar, utan verkar seriös i det han gör (tack för det – vi orkar inte med fler osäkra ironiska män som angriper sin omvärld). Jag tror verkligen att han tycker att dessa kvinnors hemsidor är fantastiska. Och vem bestämmer egentligen vad som är fult eller fint?

Än så länge finns bara en trailer för ”Till Internets mittpunkt”. Nu har Werle tydligen gått ifrån tanken på att göra en film, och planerar i stället att skapa en utställning på temat. Film eller utställning – jag kan inte vänta!


Se Vonni’s hemsida, ett av exemplen i trailern. Fint eller fult –
du bestämmer.

Läs mer om Albin Werle