Finissage Imogen Cunningham med dansperformance av Claire Parsons

Senast jag besökte och skrev om Imogen Cunningham-utställningen var i början av juni. Drygt två månader senare är jag åter på plats i Galleri 3. Under sommaren har jag talat varmt om denna fotoutställning, sålt in den till vänner och bekanta, som om jag på något sätt själv vore inblandad i marknadsföringen. Det är jag förstås inte.
Jag är bara en människa som inte kunnat sluta tänka på dessa svartvita fotografier.

Idag är det finissage, utställningens sista dag med avslutande visning plus dansperformance av Claire Parsons. Det serveras cider och tilltugg, och besökarna minglar omkring som om det vore invigning och inte tack och adjö. Samma konstpedagog, Helen Karlsson, håller i visningen som när jag var här senast. En del av vad hon berättar har jag redan hört, men jag får också lära mig några saker jag inte visste. Hon är mycket kunnig, och lyckas prata om konst på ett enkelt och vardagligt sätt så att alla i publiken blir inkluderade. Framför allt lyser hennes enorma kärlek till Cunningham igenom, och det är omöjligt att inte smittas av hennes entusiasm. Vi följer lydigt med när hon pekar ut några favoriter, och trots att jag sett allt förut så kan jag inte riktigt bli mätt. Det finns alltid nya detaljer att upptäcka. Dessutom fascineras jag av tidsperspektivet – att fotokonst, precis som all annan konst, kan fånga ett ögonblick i en tid som redan är förbi, men som också bevaras i ett evigt nu. Många av de ansikten som möter mig, betraktaren, tillhör människor som idag är gamla eller som kanske inte längre lever. Det är häftigt. Och lite svindlande.

Parsons2_fotoMiaWikdahl

Efter Karlssons guidning samlas vi i ett av rummen för att se performanceartisten Claire Parsons framföra sin personliga tolkning av Cunninghams utställning. Två starka lampor av typen scenbelysning kopplas in i väggen, tillsammans med en dator och en liten förstärkare. Parsons själv gör entré, en späd dam i knäbyxor och bruna promenadskor, som om hon var klädd för att utöva någon sport i början av förra seklet. Hon plockar med girlanger av löv, fäster dem runt sitt hår och över sina axlar. Skulle kunna vara en kvinna nedstigen från ett av fotografierna på väggen. Så tar hon fram en tennisracket, ställer sig mitt på golvet, och vi hör ljudet av en boll på en tennisplan. Parsons spelar en imaginär match mot en osynlig åskådare. Allt är noggrant utfört, svalt men med stor precision. Publiken står bara några meter bort och tittar på denna tennismatch, en mycket surrealistiskt känsla, och någon fnissar högt.

Parsons1_fotoMiaWikdahl

Nu övergår tennisbollens studsande till att bli ljud ifrån människor. Ett vagt sorl, som om vi befann oss i en vänthall, eller på en tågstation. Parsons utför en serie rörelser, vars innebörd vi inte förstår, men som är noga koreograferade. Sorlet övergår till långsamma tonföljder, och Parsons börjar laborera med strålkastarna. Placerar ut dem på golvet på olika sätt, ställer sig som en staty så att hon blir upplyst från olika sidor. Plockar upp dem och belyser sitt ansikte. Leker med ljus och skugga. Rör sig in och ut ur rummet.

Parsons3_fotoMiaWikdahl

Denna märkliga föreställning pågår i kanske tio minuter. Vad jag känner vet jag inte riktigt. Jag brukar vara imponerad av performances, tycker om människor som visar upp sina tankar, idéer och tolkningar i ovanliga former. Här fungerar det okej, en finurlig knorr som avslutning på utställningen, i minimalistiskt och stramt utförande. Vackert; ja. Lekfullt; absolut. Men jag upplever också ett avstånd mellan artist och publik. Jag har läst om Claire Parsons, att hon har gjort utställningar och performances på Moderna Museet, Dansmuseet, på konsthallar och på internationella scener. Jag kan se att Parsons är skicklig på att använda sin kropp som ett redskap för att uttrycka olika känslor, men det jag fastnar mest för – mer än det visuella – är ljuden och musiken. Människor i rörelse, tid som passerar, abstrakta ljudmattor; allt detta tycker jag mycket om, och jag tänker att detta faktiskt kunde ha varit en del av utställningen som jag hade kunnat ta till mig.

Parsons får applåder efter sitt uppträdande, och åskådarna sprider återigen ut sig. Går i sina egna cirklar för att närskåda de svartvita fotografierna för sista gången. Jag vill själv inte riktigt lämna lokalen, dröjer mig medvetet kvar. Tänker att detta måste vara årets bästa Kulturhusutställning. Går ett extra varv och tycker synd om dig som inte tog dig hit för att se en av vår tids största fotokonstnärer.

Annonser

Buck! Buck! Pow! – En intervju med Camila-Catalina Fernandez

Buck! Buck! Pow! är ett tillstånd av förvillelse i alldagliga miljöer.

Så börjar den beskrivande texten på Kulturhusets webb och när jag fortsätter att läsa inser jag att det handlar om någon sorts performancegrupp med höga ambitioner. Dessutom ligger Buck! Buck! Pow! så otroligt bra i munnen att jag blir nyfiken på vad som döljer sig bakom namnet.

Buck! Buck! Pow! är gruppen som kommer att skapa offentliga utspel på platser genom konst, skådespel, dans och musik. Vi kommer att skapa installationer och situationer för att förgylla och förvirra Stockholmarnas vardagslunk.

Texten är utformad som en vision och samtidigt en annons; författaren bakom söker fler modiga människor som gillar det icke-trista och som kan hjälpa till att skapa kaos i tillvaron. Termen Buck! Buck! Pow! liknas vid ett klassiskt Kaboom! – tänk explosioner eller plötsliga händelser – och nu är jag definitivt fast. Surfar runt för att hitta vad gruppen gjort, och hittar tre filmade stycken som jag omedelbart faller för. Min personliga favorit blir människorna som äter glass på plattan i hällregn, extra lätt att ta till sig med den vemodiga pianoslingan som lagts på i efterhand.

Performance #2 from Camila-Catalina Fernandez on Vimeo.

Jag älskar verkligen flash mobs. Kan se mina favoriter om och om igen. Egentligen spelar det ingen roll om det är rena art performances eller mer kommersiella produktioner. Resultatet är ändå detsamma: en hisnande känsla som far igenom kroppen vid upptäckten av att en mängd olika personer till synes spontant utför samma sak. Mönster som bryts, individer som plötsligt slutar bete sig som stressade storstadsmänniskor och blir till ett kollektiv. De intet ont anande personerna runt omkring som ofrivilligt skapar en publik.

Vad ska man känna då? Ska man tycka att det är lite knäppt, eller ska man skratta? Jag tror personligen att det är helt upp till individen. Det viktigaste är att man känner någonting – att man blir lite omskakad i sin vardag. Att frågan väcks: är detta på riktigt? Vad vill de säga? För även om personerna skingras och allt efteråt återgår till det vanliga, så dröjer sig ofta en starkt positiv känsla av att ingenting är omöjligt kvar. Åtminstone hos mig.

Eftersom jag ville veta mer om Buck! Buck! Pow! kunde jag inte låta bli att be upphovskvinnan Camila-Catalina Fernandez om en mailintervju. Här följer den:

MW: Är det du som startat gruppen? Vilka var i så fall dina tankar när du drog igång?

CCF: Ja, jag startade Buck! Buck! Pow! i våras på Lava och min vision var att skapa en fri teater- och performancegrupp som sysslar med okonventionella framträdanden och experimentell teater. Eftersom vi är en öppen teatergrupp har det varit fritt fram att dyka upp på våra veckomöten och komma med förslag och idéer. Vi har tidigare gjort en flash mob på Norrmalmstorg med ett öppet gympapass och har också skrivit små lappar med hemliga meddelanden som man kan placera ut i offentliga rum (butiker, torg, parker etc).

MW: Är det fritt fram för vem som helst att dyka upp på era Lavamöten? Varför tror du folk hakar på en sådan här grej?

CCF: Folk som har visat intresse av att vara med är sådana som är sugna på att göra något nytt inom teater och performance, som har idéer om hur man kan göra vardagen lite mindre vardaglig genom att skapa situationer och moment där folk minst anar det. Buck! Buck! Pow! har ingen fast grupp utan är föränderlig och just nu håller jag på att diskutera med Lava om att satsa mer på alternativ teater så agendan kommer nog att se lite annorlunda ut i höst för oss.

MW: Är det åldersblandat, eller mest unga människor? Ser gruppen likadan ut från gång till gång, eller kommer folk och går lite hur som helst?

CCF: Gruppen har huvudsakligen bestått av ungdomar upp till 25 års ålder men på performanceverken under STOFF tog vi in äldre för att göra situationerna mer bisarra och uppseendeväckande. I mina verk har jag har använt mig av människor från sexton upp till sextio år gamla och min uppfattning är att det finns så otroligt många där ute som är sugna på Action Art; att få skapa levande konst och att få vara en del av en innovativ grupp.

MW: Allt fler företag använder sig av flash mobs i rent reklamsyfte. Det är ju en stark upplevelse även för dem som inte är på plats utan ser filmen i efterhand. Hur ser du på detta?

CCF: Jag älskar flash mobs och även fast många sådana görs i kommersiellt syfte så reduceras inte wow-känslan i mig när jag ser en. Mina verk under STOFF skulle jag dock mer kalla Performance konstverk eftersom att jag hade en idé om varje performance och inte bara gjorde något planlöst för att skapa uppmärksamhet som flash mobs.

Performance #1 – Spontaneous Dance till exempel var baserat på “The Dancing Plague of 1518” och hade att göra med människans vilja att skapa nya normer och en ny normalitet. Performance #2 – Synchronized Eating var ett verk som skulle visa hur bisarrt det mest normala kan te sig i vissa sammanhang – som att tillsammans synkroniserat äta en glass i ett spöregn. Performance #3 – Secret City Circle handlade om hur lätt en människa kan smälta in i en stad och hur lätt det är att skapa subgrupper i samhället – allt behöver inte vara på ett visst sätt.

Performance #1 – Spontaneous Dance In Public
Performance #2 – Synchronized Eating
Performance #3 – Secret City Circle