Takshow med Lo Kauppi, Nour El Refai och Al Pitcher

Ursäkta ordvitsen, men Kristoffer Triumfs takshow den 10/7 med gästerna Lo Kauppi, Nour El Refai och Al Pitcher kan inte kallas som något annat än triumferande. Jag har hört talas om Triumfs framgångar med Värvet, jag har förstått att intervjuerna han gjort där har varit personliga, djupa och gett de intervjuade tid att uttrycka precis det de vill, hur de vill och hur länge de vill, men har varken sett eller hört honom innan takterassshowen. Nyfikenheten på Kristoffers Triumfs magiska intervjuhandlag med sina gäster kombinerat med att Nour El Refai och Lo Kauppi denna kväll skulle befinna sig i samtalssoffan på Kulturhusets takterass får mig att bänka mig i god tid innan showen börjar.

Det är fullsatt på terrassen och när takshowvärden kliver upp på scen, efter att publiken blivit uppvärmda av husbandsdj-duon Dilje Yigitbas och Mariana Silva Varela, gör han det till ljudet av jubel. Och jag inser ganska snabbt att jag har lite svårt för den här pojkmanstypen, med lite flackande blick, med lite nervösa gester och med lite för långa konstpauser på lite för många ställen. Är det spelad tafatthet i rollen som takshowsvärd eller är det en utveckling av metoden att få publik/intervjuade att slappna av? Han har trots min inledande skepticism en stor fanclub på plats, som skrattar högt och mycket åt allt han säger och gör, så det råder inga tvivel om att det kommer att vara god stämning under kvällen.

Kristoffer Triumf

Kvällen till ära har tre riktiga äss plockats fram ut värvetärmen. Först ut är intressanta allkonstnären Lo Kauppi, som pratar mycket och engagerat och med ironisk skärpa om både fenomenet vita kränkta män och sin föreställning ”Vita kränkta män”, baserad på Kawa Zolfagarys facebooksida/seriealbum (som hon också läser högt ur). Hon är rapp, rolig och väldigt allvarlig på samma gång. Det hon säger om feminism och antifeministiska strömningar är viktigt och jag gissar att många med mig smittades av Lo Kauppis förändra-världen-kamp-lust. I slutet av hennes egen halvtimme i rampljuset rullas det in rekvisita i form av en whiteboard och medan Kauppi stoppar in löständer i munnen för att ordna ett överbett. Huvudpersonen från ”Vita kränkta män”-föreställningen vaknar till liv och vi får njuta av en demaskering av korkade fördomar. Kristoffer Triumf får inte mycket utrymme (och det är väl inte meningen heller med tanke på Värvetkonceptet), men Kauppis övertagande av scenen, både bokstavligt och bildligt, med sin humorstöpta samhällskritik och sitt ögonöppneri fungerar perfekt på den solupplysta terrassen, och jag är mycket nöjd med den första tredjedelen av showen när det så är dags för en annan favorit att kliva fram.

Lo Kauppi som vit kränkt man

Nour El Refai har en lika glimrande energisk utstrålning som Lo Kauppi, men är något mer nedtonad denna kväll. Hon verkar nöjd med att sitta och mysa bredvid Kauppi och faller mer in i ett samtal med Triumf, som tidigare har intervjuat både Lo Kauppi och Nour El Refai. Det märks, för det finns ett slags band mellan dem, som de kan referera till och som Triumf kan plocka upp trådar från. Som när han ber att Nour berättar om sin sämsta intervju och hon inte kommer på någon, varpå han påminner, leende påtryckande om att ”jooo, det var ju….”. Mycket charm, men jag hade hoppats på fler allvarsamma ämnen och poänger, men ju längre showen fortlöper, så förstår jag att takshowsformatet nog ska vara precis så lättsamt och underhållande som det är. Lo Kauppi och Nour El Refai har ett bra samspel och skämtar om att värden hamnar i skymundan. Och jag tror att precis det här är Kristoffer Triumfs storhet – vare sig det är i eftersänd podradio eller live på en scen, så skapar han trivsel och trygghet hos sina gäster, så att de kanske ger mer av sig själva än de tänkt sig. Med intresserad osynlig hand lotsar han lika mycket som han själv blir lotsad och vi som får delta på avstånd kommer närmare än vi trott kunde ske.

Och så det sista ässet, eller jokern i leken (ännu en ordvits, jag vet…), som är komikern Al Pitcher. Han kliver upp på scen, går förbi gästsoffan, greppar micken och kör ca 10 minuters ångvälts-stand up. Jag gissar att samtliga på taket leviterade av skrattkonvulsionerna som Pitcher frammanar med sina iakttagelser av typiskt svenska företeelser, som för hans nya zeeländska sinne är ren sci-fi. Visst är det lättköpta skrattpoäng när någon gör sig lustig över det svenska språket och sig själv som försöker förstå det, men det funkar. Det funkar så pass mycket att till och med Kristoffer Triumf själv tar upp mobilen för att föreviga den hysteriskt roliga stunden när Pitcher showar loss.

Kvällens gäster och husbandet

Tre gäster som alla bjuder på sig själva och har roligt både tillsammans och med sin värd, blev en upplevelse långt över förväntan denna kväll, och jag kan tänka mig att takshowskonceptet, som till stor del bygger på olika igenkänningsmarkörer på scen (husbandet, saftbålen med aldrig sinande ”är det alkohol i bålen?”-kommentarer, sponsornamnet som publiken förväntas ropa högt på kommando och så porträtteckningsuppgiften till gästerna), bara kommer att bli bättre och bättre. Jag hoppas dock att Truimf i en säsong 2 av sin takshow vågar vara lite mer av den stillsamme lyssnare han är i Värvet. Det finns gott om lättsam och snabb underhållning, som är mer eller mindre lika, men nu när jag maratonlyssnat mig igenom fyra av hans podintervjuer, så kan jag inte komma på en enda som matchar den närvaro och nerv som han lyckas med i sina intervjuer. Mer sådant i takshowen eller så borde Kulturhuset anlita honom som intervjuare till sin På Djupet-serie inför höstens program – gästerna förtjänar att få en samtalspartner av denna rang.

Annonser

Takshow med Ebbot Lundberg, Ametist Azordegan och Edward Blom

Namnet är lysande. Takshow i stället för talkshow. Och läget! Kulturhustaket, mitt i smeten, med kvällssol och utsikt över staden långt där nedanför. Köerna från hissen ringlar sig långa trots att klockan bara är några minuter efter insläpp. Jag hör röster som säger att det är slutsålt. Väl ute på taket fylls platserna framför scenen snabbt, vi hittar ett bord lite vid sidan om där vi ändå ser hyfsat. Upptäcker att Ebbot Lundberg själv sitter och klunkar vin vid ett bord alldeles bredvid, hör hur han klinkar på gitarren och sjunger upp. Förväntningarna är höga.

Ebbot är först ut, och när han kliver upp på scenen blir det stort jubel. Han är omtyckt, den gamle rockräven. Och ännu mer folkkär lär han bli efter inspelningarna av ”Så mycket bättre” som avslutades för bara två veckor sedan. Kvällens värd Kristoffer Triumf ställer många frågor om detta, och även om Ebbot inte får säga något så säger han ändå alldeles för mycket.
– Jag har ju faktiskt inte skrivit på ett enda papper, deklarerar han. Och är underhållande utan att anstränga sig. Påstår hela tiden att varken han eller tidigare gruppen Soundtrack Of Our Lives är särskilt framgångsrika, men kan man det minsta om rock så är det stort att höra att han spelat Johnny Cash-låtar i Nashville, och sjungit tillsammans med den legendariska gruppen Love i stället för bortgångne Arthur Lee. I sommar gör han en rad gig runt om i Sverige tillsammans med olika artister, mest för att det är roligt. Och erkänner att han har svårt att säga nej.

Triumf påpekar att just Johnny Cash-tolkningarna ligger i topp på Spotify, något Ebbot inte hade en aning om. Förrän han för första gången med hjälp av en kompis gick in på Spotify häromdagen. – Jag är gammeldags, gillar fortfarande att bläddra bland skivor i affären, säger han. Och så får vi äntligen höra honom sjunga. Det låter skrovligt, spontant, och alldeles underbart.

Men ändå är det något som skaver.
Publiken är ung, snygg, med lagom glödande rosékinder, de borde vara med på noterna. Eller? Jag är där tillsammans med mina svärföräldrar (svärmor är ett nyblivet Ebbot-fan) och trots att vi åldersmässigt befinner oss i minoritet så tänker vi att det här taket minsann är till för alla. När till och med Leif Pagrotsky finns på plats.

”En loppcirkusversion av David Letterman”, så har det stått i intervjuerna om Kristoffer Triumfs Takshow. Att nämna Letterman som referens ger höga förväntningar, det där med loppcirkus glömmer man bort och förväntar sig i stället karisma och högt tempo. Jag har aldrig lyssnat på Triumf, vet inte hur han klarat övergången från podcast till liveshow. Vet inte hur stämningen eller publikkontakten varit tidigare på Kulturhustaket. Men det är definitivt gästerna som gör showen.

Några gånger vrider vi oss för att det blir för utdraget. Särskilt i början, innan Triumf blivit varm i kläderna. Jag skrattar gärna åt fräcka skämt eller slag-under-bältet-humor, bara det levereras rappt och med timing. Om man bestämt sig för att fråga Ebbot om alla damrykten eller om vad som finns under kaftanen, då gör man det. Får man inte ur sig orden låter man bli. Nu blir det i stället till en osäker tennismatch där Triumf stakar sig och bollar över frågan till sin scenkompis (som jag tyvärr inte ser från min plats) som i sin tur returnerar, sekunderna tickar medan de enstaka skratten är för få och allt blir pinsammare. Jag tänker ”men släpp frågan för fan och gå vidare” och himlar nästan med ögonen, vill bara att Triumf ska ta tag i showen och driva den framåt igen. Tills Ebbot gör det enda han kan, säger att alla rykten stämmer och att han är välutrustad som få. Skratten som då kommer är förlösande, men inte äkta. Synd, för jag tycker Kristoffer Triumf verkar vara både schysst och charmig. Det blir bättre efterhand, absolut, men i mina ögon har han inte riktigt bestämt sig för vilken sorts programledare han vill vara; mystrevligt lyssnande, lekfarbror, eller gåpåig och fräck.

Okej. När Ametist Azordegan sätter sig i intervjusoffan blir det vassare. Som musikjournalist, programledare och recensent säger sig Azordegan vara obekväm i rollen som intervjuoffer. Hon vill inte prata om sig själv, värjer sig genom att prata snabbt och ducka för frågor som är alltför personliga. Jag kan ingenting om henne men imponeras snabbt av hennes välformulerade åsikter. Särskilt när hon ska välja tre hiphopartister/musiktexter som säger något viktigt och som påverkat henne. Hiphop är inte direkt min genre, men hon brinner så tydligt för detta att hon lyckas förmedla sin tolkning av och kärlek till dessa texter. Plus för att hon otippat väljer Cornelis Wreesvijk som sin artist nummer tre, något vi tyvärr inte får höra, eftersom Triumf säger att vi inte hinner utan måste gå vidare till nästa programpunkt (det känns som ett svepskäl – platsar inte Cornelis i detta sammanhang?).

Azordegan suckar när Triumf tar upp det faktum att hon är från Ockelbo, och innan han ens hunnit gått vidare med sin följdfråga förnekar hon allt samröre med Daniel Westling, och hinner dessutom berätta en lång historia om hur hon blivit hotad för att hon kritiserat monarkin och skämtat om kungafamiljen. Det får man inte göra i Sverige. Applåder och skratt på det, trots att det är allvarligt och sorgligt.

Edward Blom får avsluta. Med en aldrig sinande svada, med perfekt timing och oneliners som många skulle döda för att få till, tar denna mat- och dryckeshistoriker ut svängarna så att publiken kiknar av skratt. Han beskriver Almedalsveckan som en odyssé i rosévin och berättar om hur han en dag var så bakfull att hans fru fick springa ut och köpa piller för att han skulle klara av sitt eget seminarium. Berättar om hur han någon gång innan högstadiet tvärt bytte stil från jeans och tröja till sin nuvarande med slips, kavaj och attachéväska (bara tanken på en 12-årig Blom i manchesterkavaj får mig och alla andra att dra på mungiporna). Påstår att han hade en lycklig uppväxt fram till sex års ålder.
– Nej just ja, morfar dog ju när jag var fem och ett halvt. Men innan dess i alla fall… ja, när jag inte blev mobbad, då.

Det är sorgligt och roligt på en och samma gång. Blom sicksackar sig fram genom högt och lågt, framstår oavsett ämne som den mest positiva människa jag någonsin hört, till och med när han beklagar sig över sitt och familjens dåliga ansiktsminne.
– Det var som att min hjärna bara hade plats för ett visst antal ansikten, och efter året i Tyskland där jag träffade säkert femhundra nya människor kan ni förstå att det blev problem när jag kom hem till Sverige igen. För att få plats med så många nya ansikten måste de gamla rensas ut, och det visade sig att jag hade glömt bort alla vänner, klasskamrater och släktingar.

Edward Blom tar över showen helt. Som en glad pojkstudent i gubbkläder tycks han komma från en helt annan tid, använder ord som backanal, gask och kuplett och sjunger till på köpet lite Ernst Rolf. Det är alldeles charmerande, och den sista halvtimmen när Ametist Azordegan sitter inklämd mellan de stora herrarna Ebbot och Edward Blom är den absolut bästa. Avslutningsvis spelar Ebbot Johnny Cash-låten ”Ring Of Fire”, och när de sista tonerna klingat ut och vi fått trumhinnorna spräckta av hans oväntade hårdrocksvrål känner jag mig nöjd. Alla andra också, uppenbarligen, för applåderna är långa och varma.

Ebbot Lundberg, Ametist Azordegan och Edward Blom på Kulturhustaket

Mitt betyg blir alltså: något svajigt programlederi med plus för att gästerna fick prata till punkt, stor guldstjärna för trevlig miljö samt riviga och roliga gäster som trots allt skapar en underhållande kväll. Kulturhustaket är en fantastisk oas, och jag rekommenderar självklart alla att gå hit i sommar. Själv ger jag Kristoffer Triumf en ny chans – jag ska lyssna på hans podcast ”Värvet” för att se vad jag har missat.

Lekisjazz – familjekonsert

Sista söndagen i juli kunde man på Kulturhustaket njuta av såväl lättsmält jazz som av solen. Lekisjazz tillsammans med Krokodilorkestern bjöd på en familjekonsert i form av svängig jazz som hade fått taket att lyfta om det inte vore för det faktum att vi befann oss just taket. Det var fullsatt och extra stolar fick ställas fram. Konserten rekommenderades från 5 år, men min snart treåriga dotter stod stundtals upp och dansade, sjöng med i texterna och följde rörelselekarna. Resten av tiden gungade hon i takt till musiken och applåderade glatt efter varje låt, så jag skulle vilja säga att konserten tilltalade alla åldrar, även vuxna.

Lekisjazz har sin bakgrund i ett projekt i Frankrike där populära franska barnsånger arrangerades om till jazziga versioner och spelades in på skiva av några franska jazzmusiker. Karin Carnrot och Elin Trogen förde projektet vidare till Sverige genom att skriva svenska texter till arrangemangen och i september 2011 släpptes skivan ”Lekisjazz”. Skivan Grammisnominerades i kategorin Årets barnalbum 2012. För mig var låtarna nya förutom ”I ett hus”, men de lekfulla texterna och refrängerna fastnade direkt och det var lätt att ryckas med i de glada sångerna. Karin och Elin lyckades också bra med att involvera publiken och få dem delaktiga i konserten. Bland annat fick de med barnen på ett ”följa-John-tåg” genom publiken.

Lekisjazz vill introducera jazzmusiken för barn i tidig ålder och det tycker jag att de lyckas väldigt väl med. Konserten varade i 45 minuter vilket var precis lagom. Jag och min dotter gick därifrån både glada och med ett exemplar av Lekisjazzskivan.

/Mia Kim

http://www.lekisjazz.se/

Foto, pressbild: Robert Karlsson
Övriga: Mia Kim

Awolnation på Kulturhustaket

Jag beger mig till Kulturhustaket för konsert med Awolnation, ett amerikanskt band som enligt uppgift ska spela någon sorts elektronisk musik. Väl uppe på taket ser jag scenen där det hänger fyra röda skynken med olika symboler på och får en flashback till Depeche Mode’s konsert på Isstadion 1988 med liknande röda skynken + symboler (släggan och megafonen återfinns också på olika DM-omslag). Dessa var i sin tur inspirerade av de propagandaskynken som fanns i Tyskland under andra världskriget. Men när bandet drar igång så låter det inte som synthmusik utan istället som rätt hård rock med vissa syntetiska inslag, intressant.

I Metro samma dag läste jag om sångaren Aaron Bruno (vars mamma kommer från Sverige) att han var orolig att det inte skulle komma några människor, men oron är obefogad, här är det fullt med folk! Många ungdomar står och dricker öl, men jag känner att det är lite kyligt och beställer en kaffe istället. Awolnation har endast hunnit ge ut skivan Megalithic Symphony men publiken tycks känna igen alla låtar, särskilt singeln Sail som får en av kvällens bästa mottagande. Aaron Bruno hoppar och skuttar och får publiken att först sätta sig ner för att sedan hoppa upp och ner, det är bra publikkontakt.

Det är en fin försommarkväll med solen som sänker sig bland hustaken, alla verkar ha roligt, det är en skön och avslappnad stämning. Om det här bandet skulle bli stadiumstora i framtiden så är det kul att ha sett dem i en såhär intim och intensiv spelning och att kunna säga ”jag var där”…

/Peter Schaub

I väntan på något gott

En kylig vinterdag som denna drömmer jag mig bort till Kulturhustaket. Till den lugna oas som ligger centralt i Stockholm, högt uppe i skyarna bredvid Café Panorama, men som ger känslan av att ligga lite i skymundan av staden. Det är det perfekta stället för sommarhäng med en intim atmosfär och en utsikt över de mintgröna takåsarna, och dessvärre en och annan ful Hötorgsskrapa. Men det kan man bortse från för taket är allt i ett: en bar, ett café, en klubb, en konsertscen och biograf. Där surrade i somras bin vilket resulterade i ekologiskt producerad honung som såldes på Ekoteket, där spelade Icona Pop och Kite på scenen, där fanns ett bord för rundpingis och där hölls även Lunch Beat.

Bäst görs sig den botaniska trädgården på kvällen då ljusslingor med olikfärgade lamporna är tända och stolar är framställda med filtar för filmvisning under bar himmel. Hit kan man bege sig om man vill uppleva utomhusbio men inte är sugen på att trängas bland tusentals andra, som under Stockholm filmfestivals sommarbio. Jag upptäckte Kulturhustaket i sällskap av min mamma för bara några år sedan och förälskade mig i det direkt, och nu är det utan tvekan min favoritdel i huset. Då besökte jag taket för att se en dokumentär om Roman Polanski och efter det började min besatthet för den knepiga regissören. Hur som helst enades både jag och min mor om att det var ett ställe värt att besöka om och om igen.

Så, så fort de första knopparna blommar ut flyttar jag upp till taket och beställer iste efter iste på caféet. Det ända man kan klaga på är väl priset, men vad är inte dyrt i Stockholm?

STOFF: Perhaps, perhaps, quizás …

Foto: Leonardo Manzo

”Perhaps, perhaps, quizás av och med Gabriela Munoz är en clownföreställning som leker med idén om ensamhet, hopp och väntan på rätt man”, ur programmet till Stockholm Fringe Fest 2011 (STOFF).

När jag väl kommer fram till det solsmekta Kulturhustaket (27/8) efter att ha passerat tre nakenchockande Beckettdeklamerande performanceartister, det är ju trots allt STOFF!, landar jag mitt i ensamheten. En uttråkad clown, Greta, klädd i solkigt vita brudkläder, ligger på en soffa och äter tårta med hela handen (härligt klassiskt galen-kvinnobeteende, senast sett i von Triers Melancholia). Hon passar på att spruta lite grädde rakt in i munnen, till publikens förtjusning. Men så bromsar hennes röda plutmunstugg långsamt in och hon möter min blick. Först blir hon orolig. Så tveksam. Rädd? Nej, listig! Och så, tjoff, har hon drämt ner plastbrudparet mitt i den före detta bröllopstårtan! Jubel utbryter!

Munoz clown Greta gestaltar på ett effektfullt sätt alla tänkbara klichéer/sanningar om ensamhet och tvåsamhet när hon trär på en ring på sitt eget långfinger och ger oss alla fingret, ”titta bara!”. Hon gör därefter en lika enkel som genialisk personlig altargång av en toarulle som hon rullar ut i publiken och sen marscherar fram över med en medfaren blomkvast i högsta hugg, nynnande Wagners Treulich geführt.

Väl nere hos oss utser hon sin drömprins i publiken och flörtar vilt och utstuderat med min bänkgranne. ”Only you” spelas på högsta volym, och insatsen höjs när alla vi runt omkring dem skrattar och applåderar. Men icke, hon tvingas ge upp när han bara rycker på axlarna och stirrar på sina skor. Då förändras stämningen omedelbart. Alla ler nervöst eller börjar studera sina egna skor med nymornat intresse. Vi är ju bara publik här, vi vill inte DELTA i föreställningen. Eller? Clownen har hittat ett nytt offer, en annan STOFF-artist med dreads till knäna, och ja, de får ögonkontakt! Med hårfagre ”maken” vid armen klampar hon stolt upp på scenen igen alltmedan ”Only you” återigen spelas på högsta volym. En Yoko Ono-look-a-like fotograferar frenetiskt framme vid scenen, alla fotar! Lättat jubel utbryter och föreställningen kan fortsätta mot sitt obevekliga slut …

Efter föreställningen får jag några ord med Gabriela Munoz. Hon berättar att hon med sin clown Greta vill undersöka allas vår längtan efter kärlek och kontakt med andra människor. Föreställningen har vuxit fram efter många långa samtal med goda vänner om vilka förväntningar vi har på livet, på oss själva och på våra partners.

För Gabriela Munoz handlar föreställningen också mycket om själva rummet som Greta vistas i, hennes desperata längtan efter ett hem, efter Svenssonlivet. Eftersom Munoz månadsvis befinner sig på långa resor från sitt hemland Mexiko får hon nämligen ofta frågan om hon inte saknar ett fast hem, men hennes eget svar är: ”Vi bär vårt hem inom oss”. Bor man i en kappsäck är det förstås en rationell inställning!

Vi pratar vidare om Greta. Hon kan bara vara nöjd i sin relation ett kort tag innan den börjar skava och hon lämnar. Kanske är det själva drömmerierna och jakten på en partner som lockar henne mest? Ingen man kan ju vara lika perfekt som fracken som hänger där på galgen och väntar. Mitt i prick. Hur vanligt är det inte idag att betrakta sina relationer och partners som ett slags konsumtionsvaror, som man uppgraderar till nya efter ett tag? Slit-och-släng-relationer …

Föreställningen om Greta visar kanske hur omöjligt det är att älska en drömmare, eller en clown. Men Gabriela Munoz kan man älska, sín problema!