Trummor & Orgel live på Studion

Trummor & Orgel bevisar om och om igen det där som alla säger men som få verkligen följer: det blir fantastiskt när man går sin egen väg.

Att ett syskonpar bestämmer sig för att ta trumsetet och hammondorgeln och göra det till sin huvudakt är lika enkelt som genialiskt. Att använda jazzens grundpalett men plocka in influenser från pop, rock och folkmusik är också helt rätt. Musikfack i all ära, men den intressantaste musiken skapar de artister som vågar blanda och skapa sin egen nisch. Och varför annonsera efter sångare/sångerska bara för att någon sagt att det ska vara så?

Bröderna Staffan och Anders Ljunggren har sedan starten för tio år sedan vunnit en allt större publik, och även om det pratas om 70-talsjazz och psykedeliska influenser så har varje album varit en utflykt i en ny musikalisk miljö. Uppsaladuon har turnerat i Norden och delar av Europa, de har setts på tv och hörts på radio, de har skrivit filmmusik och blivit grammisnominerade. Och trots att de ibland lånat in gästartister (Ebbot Lundberg, Magnus Carlsson och Peter Morén) så räcker duon gott och väl till för att fylla ut en scen på egen hand. Detta bevisade de inte minst i fredags då de spelade på Kulturhuset Studion och bjöd på en magisk timme.

Trummor & Orgel - foto: MiaWikdahl

Till min stora glädje spelar de inte bara låtar från senaste albumet ”Departure / Arrival” (som släpptes bara dagarna innan konserten), utan blandar friskt från hela sin produktion. Publiken kunde varit större, men de som finns på plats är entusiastiska och bröderna Ljunggren tycks nöjda med responsen.

Bandet låter alltid bra på skiva. Men live tillkommer ytterligare en dimension som är svår att sätta fingret på. Det kan ha med brödernas uppenbara spelglädje att göra; det syns att de har kul tillsammans, och trots att de är placerade i var sin ände av scenen så har de mycket ögonkontakt och läser av varandra perfekt. De bevisar mer än väl att man kan rocka rejält med bara två instrument, och eftersom jag aldrig tidigare sett bandet live häpnar jag över hur tajta och skickliga de är. Och hur de ändå lyckas göra det svåra enkelt och tillgängligt.

Trummor&Orgel_2276_fotoMiaWikdahl

Något måste också sägas om ljuset på scenen. För konserten skulle inte vara hälften så bra utan de fantastiska filmprojektioner i psykedeliska mönster som ackompanjerar och förstärker varje låt. Tillsammans med en snyggt tajmad ljusshow skapas scenmagi, och för mig blir det nästan som en tredje ”tyst” medlem som ytterligare höjer värdet av upplevelsen.

Trummor&Orgel_2297_fotoMiaWikdahl

Trummor&Orgel_2298_fotoMiaWikdahl

Trummor&Orgel_2303_fotoMiaWikdahl

Avslutande favoriten ”Arcadian Flowers” blir till en uppvisning i musikalisk dynamik, där ljud och ljus smälter samman till en perfekt helhet. Och extranumret ”Flashback” genererar lika mycket jubel den. Jag är glad och upprymd efter konserten, och även om min konsertkompis P inte är ett lika stort fan så tycker han ändå det är riktigt bra. Synd bara att storstadspubliken alltid måste stå på avvaktande fritidsgårdsavstånd. Jag hade gärna sett Trummor & Orgel spela i en liten intim lokal, där alla tvingades tränga ihop sig. Mera ruffighet, mindre perfektion.

Slutligen: trots att detta är individualistens tid, där egocentriska galningar når superframgångar genom att bete sig lite hur som helst, så faller åtminstone jag pladask för lite hederlig fötterna-på-jorden-mentalitet. Stort plus alltså för att bröderna är så rasande trevliga och ödmjuka när de efter konserten säljer och signerar skivor och t-shirts.

Annonser

John Malkovich i samtal med Jessika Gedin

John-Malkovich

Under Stockholm Fringe Fest förra veckan befann sig skådespelaren John Malkovich i Stockholm för att på Stadsteatern framföra ”The Infernal Comedy”, en mörk historia om den österrikiske seriemördaren Jack Unterweger. Pjäsen är skriven för just Malkovich, och innehåller förutom skådespelaren även två sopraner och en barockorkester, och detta var första gången den skulle spelas i Sverige. Kvällen innan föreställningen medverkade John Malkovich i en frågestund på Kulturhuset, och jag var lycklig nog att ha en biljett till detta samtal.

Moderatorn Jessika Gedin konstaterar att Malkovich inte behöver någon närmare presentation, och hon har alldeles rätt. Luften i hörsalen vibrerar av förväntan. Malkovich är stor, kanske till och med en av de största. När den legendariske skådespelaren under dånande applåder gör entré på scenen är det tydligt att det inte bara är jag som är star struck, trots att de många kända kulturarbetare jag sett i publiken borde vara coola och avtrubbade vid det här laget.

Gedin går rakt på sak. – Du har portföljen med dig upp på scenen. Är det ett ålderstecken?
Malkovich svarar enkelt, med ett leende: – Nej. Jag förvarar mina cigaretter där.
En perfekt inledning som etablerar en fin kontakt mellan de båda, och när Gedin halar upp en dyr flaska vin som skämtsam muta om intervjun skulle gå dåligt, blir stämningen ännu mer avslappnad.

Malkovich inleder med att tala varmt om sitt förhållande till teatern. Sedan 1976 har han varit verksam vid Chicago’s Steppenwolf Theatre, som startades av vännen Gary Sinise, och trots sina framgångar på vita duken söker han sig ofta till mindre teaterscener runt om i Europa. I motsats till film är en teaterföreställning organisk och helt och hållet beroende av sin publik; att stå på scenen innebär stor närhet till åskådaren. På frågan varför han är en sådan skicklig och uppskattad skådespelare tror han att det hänger ihop med hans förmåga att befinna sig helt i nuet, att se allt med ett barns ögon som om det vore för första gången.
– I have a gift for being where I am. I have a gift of forgetting.
Samtidigt tycker han inte att han någonsin riktigt lyckats på en teaterscen.
– I’ve never done a play where the audience refused to leave their seats and made you play it all over again.

Malkovich anser att filmskapande är en märklig process, och vi får höra en mängd olika anekdoter från hans långa karriär. Han trivs med friheten att själv få utforma sin roll, men har arbetat med många regissörer styrda av stort kontrollbehov.
– Some directors utilise actors like a meat puppet.
Han demonstrerar hur en icke-namngiven regissör skruvade på sig så fort Malkovich höll sitt glas i fel vinkel, och förklarar att han avskydde hela filminspelningen och var glad när sista tagningen var över. När de skildes åt fick Malkovich en bok av regissören, som insiktsfullt nog var signerad med orden ”To John from the biggest cunt you ever worked with”. Nyligen fick Malkovich ett mail från samme regissör som undrade om de inte skulle göra ett nytt projekt tillsammans. Då sa hans fru: – You’re such a hypocrit you’ll probably do it. Malkovich ler mot oss, och vi inser att hans fru förmodligen har rätt.

Att välja Gedin som intervjuare är ett genidrag. Hon är påläst och kvick i sina repliker, vågar ställa frågor som är närgångna och ibland lite tokiga, och personkemin mellan de båda gnistrar på ett fint sätt. Malkovich tar varje fråga på stort allvar, dröjer ibland med att få fram sitt svar, men vinner många stilpoäng på sina formuleringar. Jag slås av att han klarar sig helt utan de utfyllnadsord vi andra ofta slarvar in i våra meningar, och att de ord han väljer därför får extra tyngd.

Gedin går in på detta med hans omtalade röst. Hon har bemödat sig om att formulera ett antal poetiska beskrivningar av denna välklingande stämma, och Malkovich ser nästan generad ut över superlativen, och över att blir jämförd med Orson Welles. Han skruvar på sig och säger att han inte alls tycker om sin egen röst.
– But you must be very musical? kontrar Gedin snabbt.
Jo, erkänner Malkovich. Och berättar att han är mycket känslig för falsksång.

Gedin har snokat rätt på att han tidigare har arbetat som teatercoach, och ett minnesvärt tillfälle var när Mr. T från tv-serien ”The A-Team” klev in och presenterade sig med orden:
– Hi, I’m Mr.T.
– Yes, but what should I call you? svarade Malkovich.
– Mr. T.

Vi får höra om restaurangen i Lissabon som Malkovich är med och driver, om hur han varje Mors dag alltid hoppar in och extraknäcker som florist i sin lokala blomsterbutik (till personalens stora glädje), och om hur han som designer skapat plagg med namn som ”the fucking commie sweater”.
– It’s an expression everyone used when I grew up. And yes, it is red.

Alla dessa intressen, all denna spretiga talang förvånar mig, men ändå inte. Han tycks så självklar och trygg i allt han gör, så varför inte? Nyckeln är kanske att inte fundera så mycket utan bara göra, och just genom detta avslappnade förhållningssätt få det svåra att verka enkelt. Malkovich själv är förundrad över de skådisar som måste jobba upp sig till något slags raseri innan de går in på scenen.
– That’s not acting. That means you’re possibly clinically insane.

Så är det dags för dirigenten och kompositören Martin Haselböck att ta plats på scenen. Gedin mutar även honom med en gåva, och samtalet går över på ”The Infernal Comedy”. Föreställningen kom till när Haselböck och Malkovich möttes över en middag och började planera att göra något tillsammans. De var båda intresserade av att förena klassisk musik med skådespeleri, och historien om massmördaren Jack Unterweger lockade då den handlar lika mycket om allmängiltiga mänskliga känslor som om de brott han begått.

Nu böljar samtalet fritt. Malkovich är den som pratar mest, av förklarliga skäl. Han är verbal och uttrycker de ord som den österrikiskfödde Haselböck inte alltid får till.
Kontrasten mellan skådespeleriet och musiken i pjäsen är något de båda återkommer till, och trots att Jack Unterwegers karaktär pratar mycket är det bara ett virrvarr av lögner. Där får musiken i stället gestalta sanningen.
– The music is the voice of the victims, förklarar Malkovich.
Pjäsen lyckas dock enligt Haselböck kombinera humor och svärta, och jag tror honom. Jag är uppriktigt ledsen över att jag i likhet med många andra här inte lyckades få tag på någon biljett till Stadsteaterns föreställning.

(Det fick däremot min Besökarkollega Hedvig Ljungar, och hon har skrivit en mycket intressant recension om pjäsen här.)

Trots att Malkovich gestaltar en massmördare har han ingen förståelse för den flora av psykologiska tolkningar som alltid omger personer som begått våldsamma brott. Tolkningar som fokuserar på en hemsk uppväxt, som ger en mängd ursäkter till varför en människa mördar en annan. I hans ögon är svaret enkelt.
– I’ll tell you why they do it – because they like it.
På samma sätt förklarar han varför Unterweger fäller tårar i pjäsen.
– He doesn’t cry because he regrets what he’s done, he cries because he got caught.

Timmen går alltför snabbt. Några korta frågor från publiken hinns med, där det mest intressanta vi får veta är att ”The Infernal Comedy” finns på DVD i en upptagning från originaluppsättningen, och att Malkovich själv så gott som aldrig går på bio. När han går av scenen är det alldeles för tidigt – jag hade kunnat lyssna i flera timmar till – ändå känner jag mig uppfylld av mötet med denne store skådespelare. Som visar sig vara lika välformulerad och ödmjuk som jag trodde. En person som trots sina framgångar hävdar att han egentligen inte vet särskilt mycket om skådespeleri.
– I don’t know how to do it.

Kort text om The Infernal Comedy

Fakta om Jack Unterweger

Screen: Nolli I av Rebecka Bebben Andersson

I videoanimationen” Nolli I” (2012) av Rebecka Bebben Andersson ser vi en Stockholmskarta som sakta mörknar i takt med att stadsinvånarnas känsla av trygghet och rörlighet avtar från morgon till kväll. Videon kompletteras av konstnärskollegan Liva Isakssons skriftliga reflektion över verket. 

Jag har precis klickat mig in på Screen, Kulturhusets digitala konstgalleri. Att läsa Liva Isakssons förklarande text tar knappt fyrtio sekunder, att därefter se Rebecka Bebben Anderssons video tar ytterligare två och en halv minut. Det går dessutom trettio sekunder innan något ens händer, och under den tiden stirrar jag så att ögonen tåras på den svartvita kartan och undrar vad som är vitsen med det här. Innan jag ser att små mörka fläckar gradvis äter upp de vita Stockholmsgatorna, att hela kartan – det offentliga rummet – försvinner i allt snabbare takt, förvandlas till mörker. Det känns som science fiction; en dystopi där världen utplånas genom krig, eller som om någon alienliknande svart geléklump kryper runt och slurpar i sig hela staden.

Jag borde inte påverkas. Det är bara en enkel animation, en mörknande bild som vem som helst kan fixa till i något grafiskt program. Jag kan tänka mig ganska många som skulle säga ”jaha” och rycka på axlarna. Tycka att detta är intetsägande. Själv har jag ju läst texten som berättar att kartan för Andersson ”beskriver hur en plats kan upphöra som allmän plats efter ett visst klockslag, att det inte längre känns som att den tillhör henne”.

Allt handlar alltså om rädsla. Rädsla för att gå på fel gata, att bli överfallen, våldtagen. Rädsla över att vara ensam kvinna på väg hem en sen kväll. Rädsla för män. Och plötsligt framstår detta inte bara som en animation, utan blir för mig ett starkt inlägg i debatten om det offentliga rummet.

Först blir jag arg. Sen blir jag intresserad.
Arg för att Liva Isakssons text är så förenklande; formuleringarna är passiva och förstärker för mig den utbredda idén om att kvinnor bör undvika farliga platser för att inte riskera att bli överfallna. På den här kartan, i Sverige idag, blir varje person av manligt kön till en potentiell våldtäktsman. Visst, jag håller med om att kvinnors värld begränsas på grund av rädsla, men den rädslan begränsar oss alla oavsett kön och förstärker ytterligare bilden av en ojämlik samhällsstruktur. Kanske överdriver jag, men eftersom jag i likhet med många andra anser att massmedia fokuserar på fel saker (offrets eget ansvar, till exempel), reagerar jag starkt känslomässigt. Och kanske är det också meningen?

(Det finns så många intressanta inlägg i debatten att jag inte tänker fördjupa mig mer i detta. Kan bara tipsa om två av de mer välformulerade texterna: ”Vad är problemet med att uppmana kvinnor att skydda sig mot våldtäkt?” av Hanna Gustafsson , och ”Dags för männen att ta sitt ansvar?” av Blekk.)

Något har väckts i mig. När jag läser vidare om Rebecka Bebben Andersson på nätet så blir perspektivet vidare. Hon är en arkitekt och konstnär som har funderat mycket kring det offentliga rummet kopplat till dygnets olika timmar, och från början var nollikartan ett sätt att utforska den egna rädslan och hur staden om kvällen begränsade hennes frihet. Hur hennes rörelsemönster förändrades så fort mörkret föll. När Rebecka Bebben Andersson väl formulerat sin rädsla så insåg hon snart att det var män som skrämde, men hon ville också undersöka varifrån rädslan kom. Och själv testa att befinna sig i staden efter ett visst klockslag, trots att hon var rädd. Som ett led i detta har hon vid flera tillfällen suttit på offentliga platser och tecknat under tjugofyra timmar (till exempel i ett fönster på Restaurang Tranan) med en livekamera som dokumenterat det hela. Syftet med detta var att se hur hennes tankar och känslor skulle förändras under tid, hur tecknandet skulle påverkas under ett dygn i stadsrummet. Men också om vilken hennes egen plats i detta rum var.

Det här låter för mig otroligt intressant. Det blir inte bara till en undersökning av en publik miljö och vem som har rätten att vistas där, utan också till en betraktelse av tiden och dess påverkan på människan sinnen. Jag blir nyfiken ur en mer psykologisk aspekt. När är man rädd och när är man trygg? Hur förändras tankarna när man blir trött och avtrubbad? Jag undrar själv hur det skulle kännas att teckna non-stop under tjugofyra timmar, med en allmänhet som betraktar en hela tiden.

Det är skrämmande. Och fascinerande. Och det är säkert detta som är Rebecka Bebben Anderssons uppgift – att få mig som betraktare att stanna upp och fundera. Jag inser nu att hennes videoverk är mer än bara en svartvit betraktelse över ett (manligt) hot. En enkel animation får mig att fundera en hel eftermiddag över mina egna värderingar och åsikter. Över dygnets olika timmar, om hur tidpunkten på dagen påverkar, om vem som äger det publika rummet.

Det är bara att inse – Screen har gjort det igen. Visat upp något intressant, som leder mig vidare och som väcker en massa frågor…

Läs en intervju med Rebecka Bebben Andersson här.

Takshow med Lo Kauppi, Nour El Refai och Al Pitcher

Ursäkta ordvitsen, men Kristoffer Triumfs takshow den 10/7 med gästerna Lo Kauppi, Nour El Refai och Al Pitcher kan inte kallas som något annat än triumferande. Jag har hört talas om Triumfs framgångar med Värvet, jag har förstått att intervjuerna han gjort där har varit personliga, djupa och gett de intervjuade tid att uttrycka precis det de vill, hur de vill och hur länge de vill, men har varken sett eller hört honom innan takterassshowen. Nyfikenheten på Kristoffers Triumfs magiska intervjuhandlag med sina gäster kombinerat med att Nour El Refai och Lo Kauppi denna kväll skulle befinna sig i samtalssoffan på Kulturhusets takterass får mig att bänka mig i god tid innan showen börjar.

Det är fullsatt på terrassen och när takshowvärden kliver upp på scen, efter att publiken blivit uppvärmda av husbandsdj-duon Dilje Yigitbas och Mariana Silva Varela, gör han det till ljudet av jubel. Och jag inser ganska snabbt att jag har lite svårt för den här pojkmanstypen, med lite flackande blick, med lite nervösa gester och med lite för långa konstpauser på lite för många ställen. Är det spelad tafatthet i rollen som takshowsvärd eller är det en utveckling av metoden att få publik/intervjuade att slappna av? Han har trots min inledande skepticism en stor fanclub på plats, som skrattar högt och mycket åt allt han säger och gör, så det råder inga tvivel om att det kommer att vara god stämning under kvällen.

Kristoffer Triumf

Kvällen till ära har tre riktiga äss plockats fram ut värvetärmen. Först ut är intressanta allkonstnären Lo Kauppi, som pratar mycket och engagerat och med ironisk skärpa om både fenomenet vita kränkta män och sin föreställning ”Vita kränkta män”, baserad på Kawa Zolfagarys facebooksida/seriealbum (som hon också läser högt ur). Hon är rapp, rolig och väldigt allvarlig på samma gång. Det hon säger om feminism och antifeministiska strömningar är viktigt och jag gissar att många med mig smittades av Lo Kauppis förändra-världen-kamp-lust. I slutet av hennes egen halvtimme i rampljuset rullas det in rekvisita i form av en whiteboard och medan Kauppi stoppar in löständer i munnen för att ordna ett överbett. Huvudpersonen från ”Vita kränkta män”-föreställningen vaknar till liv och vi får njuta av en demaskering av korkade fördomar. Kristoffer Triumf får inte mycket utrymme (och det är väl inte meningen heller med tanke på Värvetkonceptet), men Kauppis övertagande av scenen, både bokstavligt och bildligt, med sin humorstöpta samhällskritik och sitt ögonöppneri fungerar perfekt på den solupplysta terrassen, och jag är mycket nöjd med den första tredjedelen av showen när det så är dags för en annan favorit att kliva fram.

Lo Kauppi som vit kränkt man

Nour El Refai har en lika glimrande energisk utstrålning som Lo Kauppi, men är något mer nedtonad denna kväll. Hon verkar nöjd med att sitta och mysa bredvid Kauppi och faller mer in i ett samtal med Triumf, som tidigare har intervjuat både Lo Kauppi och Nour El Refai. Det märks, för det finns ett slags band mellan dem, som de kan referera till och som Triumf kan plocka upp trådar från. Som när han ber att Nour berättar om sin sämsta intervju och hon inte kommer på någon, varpå han påminner, leende påtryckande om att ”jooo, det var ju….”. Mycket charm, men jag hade hoppats på fler allvarsamma ämnen och poänger, men ju längre showen fortlöper, så förstår jag att takshowsformatet nog ska vara precis så lättsamt och underhållande som det är. Lo Kauppi och Nour El Refai har ett bra samspel och skämtar om att värden hamnar i skymundan. Och jag tror att precis det här är Kristoffer Triumfs storhet – vare sig det är i eftersänd podradio eller live på en scen, så skapar han trivsel och trygghet hos sina gäster, så att de kanske ger mer av sig själva än de tänkt sig. Med intresserad osynlig hand lotsar han lika mycket som han själv blir lotsad och vi som får delta på avstånd kommer närmare än vi trott kunde ske.

Och så det sista ässet, eller jokern i leken (ännu en ordvits, jag vet…), som är komikern Al Pitcher. Han kliver upp på scen, går förbi gästsoffan, greppar micken och kör ca 10 minuters ångvälts-stand up. Jag gissar att samtliga på taket leviterade av skrattkonvulsionerna som Pitcher frammanar med sina iakttagelser av typiskt svenska företeelser, som för hans nya zeeländska sinne är ren sci-fi. Visst är det lättköpta skrattpoäng när någon gör sig lustig över det svenska språket och sig själv som försöker förstå det, men det funkar. Det funkar så pass mycket att till och med Kristoffer Triumf själv tar upp mobilen för att föreviga den hysteriskt roliga stunden när Pitcher showar loss.

Kvällens gäster och husbandet

Tre gäster som alla bjuder på sig själva och har roligt både tillsammans och med sin värd, blev en upplevelse långt över förväntan denna kväll, och jag kan tänka mig att takshowskonceptet, som till stor del bygger på olika igenkänningsmarkörer på scen (husbandet, saftbålen med aldrig sinande ”är det alkohol i bålen?”-kommentarer, sponsornamnet som publiken förväntas ropa högt på kommando och så porträtteckningsuppgiften till gästerna), bara kommer att bli bättre och bättre. Jag hoppas dock att Truimf i en säsong 2 av sin takshow vågar vara lite mer av den stillsamme lyssnare han är i Värvet. Det finns gott om lättsam och snabb underhållning, som är mer eller mindre lika, men nu när jag maratonlyssnat mig igenom fyra av hans podintervjuer, så kan jag inte komma på en enda som matchar den närvaro och nerv som han lyckas med i sina intervjuer. Mer sådant i takshowen eller så borde Kulturhuset anlita honom som intervjuare till sin På Djupet-serie inför höstens program – gästerna förtjänar att få en samtalspartner av denna rang.

Takshow med Ebbot Lundberg, Ametist Azordegan och Edward Blom

Namnet är lysande. Takshow i stället för talkshow. Och läget! Kulturhustaket, mitt i smeten, med kvällssol och utsikt över staden långt där nedanför. Köerna från hissen ringlar sig långa trots att klockan bara är några minuter efter insläpp. Jag hör röster som säger att det är slutsålt. Väl ute på taket fylls platserna framför scenen snabbt, vi hittar ett bord lite vid sidan om där vi ändå ser hyfsat. Upptäcker att Ebbot Lundberg själv sitter och klunkar vin vid ett bord alldeles bredvid, hör hur han klinkar på gitarren och sjunger upp. Förväntningarna är höga.

Ebbot är först ut, och när han kliver upp på scenen blir det stort jubel. Han är omtyckt, den gamle rockräven. Och ännu mer folkkär lär han bli efter inspelningarna av ”Så mycket bättre” som avslutades för bara två veckor sedan. Kvällens värd Kristoffer Triumf ställer många frågor om detta, och även om Ebbot inte får säga något så säger han ändå alldeles för mycket.
– Jag har ju faktiskt inte skrivit på ett enda papper, deklarerar han. Och är underhållande utan att anstränga sig. Påstår hela tiden att varken han eller tidigare gruppen Soundtrack Of Our Lives är särskilt framgångsrika, men kan man det minsta om rock så är det stort att höra att han spelat Johnny Cash-låtar i Nashville, och sjungit tillsammans med den legendariska gruppen Love i stället för bortgångne Arthur Lee. I sommar gör han en rad gig runt om i Sverige tillsammans med olika artister, mest för att det är roligt. Och erkänner att han har svårt att säga nej.

Triumf påpekar att just Johnny Cash-tolkningarna ligger i topp på Spotify, något Ebbot inte hade en aning om. Förrän han för första gången med hjälp av en kompis gick in på Spotify häromdagen. – Jag är gammeldags, gillar fortfarande att bläddra bland skivor i affären, säger han. Och så får vi äntligen höra honom sjunga. Det låter skrovligt, spontant, och alldeles underbart.

Men ändå är det något som skaver.
Publiken är ung, snygg, med lagom glödande rosékinder, de borde vara med på noterna. Eller? Jag är där tillsammans med mina svärföräldrar (svärmor är ett nyblivet Ebbot-fan) och trots att vi åldersmässigt befinner oss i minoritet så tänker vi att det här taket minsann är till för alla. När till och med Leif Pagrotsky finns på plats.

”En loppcirkusversion av David Letterman”, så har det stått i intervjuerna om Kristoffer Triumfs Takshow. Att nämna Letterman som referens ger höga förväntningar, det där med loppcirkus glömmer man bort och förväntar sig i stället karisma och högt tempo. Jag har aldrig lyssnat på Triumf, vet inte hur han klarat övergången från podcast till liveshow. Vet inte hur stämningen eller publikkontakten varit tidigare på Kulturhustaket. Men det är definitivt gästerna som gör showen.

Några gånger vrider vi oss för att det blir för utdraget. Särskilt i början, innan Triumf blivit varm i kläderna. Jag skrattar gärna åt fräcka skämt eller slag-under-bältet-humor, bara det levereras rappt och med timing. Om man bestämt sig för att fråga Ebbot om alla damrykten eller om vad som finns under kaftanen, då gör man det. Får man inte ur sig orden låter man bli. Nu blir det i stället till en osäker tennismatch där Triumf stakar sig och bollar över frågan till sin scenkompis (som jag tyvärr inte ser från min plats) som i sin tur returnerar, sekunderna tickar medan de enstaka skratten är för få och allt blir pinsammare. Jag tänker ”men släpp frågan för fan och gå vidare” och himlar nästan med ögonen, vill bara att Triumf ska ta tag i showen och driva den framåt igen. Tills Ebbot gör det enda han kan, säger att alla rykten stämmer och att han är välutrustad som få. Skratten som då kommer är förlösande, men inte äkta. Synd, för jag tycker Kristoffer Triumf verkar vara både schysst och charmig. Det blir bättre efterhand, absolut, men i mina ögon har han inte riktigt bestämt sig för vilken sorts programledare han vill vara; mystrevligt lyssnande, lekfarbror, eller gåpåig och fräck.

Okej. När Ametist Azordegan sätter sig i intervjusoffan blir det vassare. Som musikjournalist, programledare och recensent säger sig Azordegan vara obekväm i rollen som intervjuoffer. Hon vill inte prata om sig själv, värjer sig genom att prata snabbt och ducka för frågor som är alltför personliga. Jag kan ingenting om henne men imponeras snabbt av hennes välformulerade åsikter. Särskilt när hon ska välja tre hiphopartister/musiktexter som säger något viktigt och som påverkat henne. Hiphop är inte direkt min genre, men hon brinner så tydligt för detta att hon lyckas förmedla sin tolkning av och kärlek till dessa texter. Plus för att hon otippat väljer Cornelis Wreesvijk som sin artist nummer tre, något vi tyvärr inte får höra, eftersom Triumf säger att vi inte hinner utan måste gå vidare till nästa programpunkt (det känns som ett svepskäl – platsar inte Cornelis i detta sammanhang?).

Azordegan suckar när Triumf tar upp det faktum att hon är från Ockelbo, och innan han ens hunnit gått vidare med sin följdfråga förnekar hon allt samröre med Daniel Westling, och hinner dessutom berätta en lång historia om hur hon blivit hotad för att hon kritiserat monarkin och skämtat om kungafamiljen. Det får man inte göra i Sverige. Applåder och skratt på det, trots att det är allvarligt och sorgligt.

Edward Blom får avsluta. Med en aldrig sinande svada, med perfekt timing och oneliners som många skulle döda för att få till, tar denna mat- och dryckeshistoriker ut svängarna så att publiken kiknar av skratt. Han beskriver Almedalsveckan som en odyssé i rosévin och berättar om hur han en dag var så bakfull att hans fru fick springa ut och köpa piller för att han skulle klara av sitt eget seminarium. Berättar om hur han någon gång innan högstadiet tvärt bytte stil från jeans och tröja till sin nuvarande med slips, kavaj och attachéväska (bara tanken på en 12-årig Blom i manchesterkavaj får mig och alla andra att dra på mungiporna). Påstår att han hade en lycklig uppväxt fram till sex års ålder.
– Nej just ja, morfar dog ju när jag var fem och ett halvt. Men innan dess i alla fall… ja, när jag inte blev mobbad, då.

Det är sorgligt och roligt på en och samma gång. Blom sicksackar sig fram genom högt och lågt, framstår oavsett ämne som den mest positiva människa jag någonsin hört, till och med när han beklagar sig över sitt och familjens dåliga ansiktsminne.
– Det var som att min hjärna bara hade plats för ett visst antal ansikten, och efter året i Tyskland där jag träffade säkert femhundra nya människor kan ni förstå att det blev problem när jag kom hem till Sverige igen. För att få plats med så många nya ansikten måste de gamla rensas ut, och det visade sig att jag hade glömt bort alla vänner, klasskamrater och släktingar.

Edward Blom tar över showen helt. Som en glad pojkstudent i gubbkläder tycks han komma från en helt annan tid, använder ord som backanal, gask och kuplett och sjunger till på köpet lite Ernst Rolf. Det är alldeles charmerande, och den sista halvtimmen när Ametist Azordegan sitter inklämd mellan de stora herrarna Ebbot och Edward Blom är den absolut bästa. Avslutningsvis spelar Ebbot Johnny Cash-låten ”Ring Of Fire”, och när de sista tonerna klingat ut och vi fått trumhinnorna spräckta av hans oväntade hårdrocksvrål känner jag mig nöjd. Alla andra också, uppenbarligen, för applåderna är långa och varma.

Ebbot Lundberg, Ametist Azordegan och Edward Blom på Kulturhustaket

Mitt betyg blir alltså: något svajigt programlederi med plus för att gästerna fick prata till punkt, stor guldstjärna för trevlig miljö samt riviga och roliga gäster som trots allt skapar en underhållande kväll. Kulturhustaket är en fantastisk oas, och jag rekommenderar självklart alla att gå hit i sommar. Själv ger jag Kristoffer Triumf en ny chans – jag ska lyssna på hans podcast ”Värvet” för att se vad jag har missat.

The Science of Sleep på Klarabiografen

The Science of Sleep

Bibliotek Film & Musik uppmärksammade Stockholms internationella seriefestival med att i går visa ”The Science of Sleep” på Klarabiografen, under temat eskapism. Och vem kan illustrera detta bättre än den franske regissören Michel Gondry? Om man som jag gillar personliga filmskapare så måste Gondry vara en av dem som sticker ut mest – hans bildspråk är fullkomligt unikt, och även om många försökt härma hans stil så hittar han hela tiden nya vägar. Som ung ville han bli uppfinnare eller konstnär, och slog senare igenom som reklamfilms- och musikvideoregissör när han kombinerade sina båda talanger. Han står bakom många av Björks innovativa videos, och vem har inte sett The White Stripes som legogubbar eller Foo Fighters parodi på Evil Dead i ”Everlong”? Han hjälpte också till att skapa den banbrytande kameratekniken bullet time som använts i filmer som ”The Matrix”. När han sedan började regissera långfilmer såg jag ”Human Nature” och ”Eternal Sunshine of the Spotless Mind” och föll pladask.

För mig framstår Gondry som den där pojken som aldrig har växt upp. Som aldrig lyssnat på folk när de sagt att någonting är omöjligt. I hans filmvärldar kliver han över alla befintliga gränser och rotar gärna runt bland drömmar och fantasier, hoppar obehindrat genom tid och rum, trollar med perspektiv och identiteter. Han bygger upp världar av kartong och toarullar, leker med galna uppfinningar och även med åskådaren. Verkar strunta i om tittaren förstår vad som är inbillat och vad som är verkligt. Eller så litar han fullständigt på sin publik.

”The Science of Sleep” (2006) är Gondrys tredje film, och denna gång har han själv skrivit manus. Den gulliga pojke-möter-flicka-storyn är långt ifrån unik, men det som gör filmen sevärd är Gondrys magiska bildfantasi, som här får fullt utrymme i form av klipp- och klistra-animationer i bomull, kartong, tyg, och cellofan.

Huvudpersonen Stéphane är en förvirrad och blyg uppfinnarnörd, och man kan förstås inte låta bli att se likheter med Gondry själv. Stéphane spelas av den mexikanska stjärnan Gael García Bernal, och han dras till den söta och intressanta grannen Stéphanie (Charlotte Gainsbourg). Stéphane är utrustad med mycket livlig fantasi, och i sin inre tv-studio är han både smart programledare och den coola stjärnan som har full kontroll över showen, det vill säga vad hans vänner, familj och kollegor ska säga och göra. Verkligheten är förstås raka motsatsen. Filmens intrig bygger på att Stéphane – och vi, publiken – inte alltid vet om han sover eller är vaken, och i gränslandet mellan dröm och verklighet uppstår en mängd humoristiska situationer. Ibland är det hysterisk slapstick, ibland är det sorgset och vackert. Både Bernal och Gainsbourg är duktiga skådespelare och perfekta i sina roller, även om Bernal får mest utrymme av de två. Jag hade gärna sett mer av Gainsbourg, som här blir mer en vacker gåta än en kvinna av kött och blod.

För hur galet det än är så blir historien långt ifrån tramsigt. Grannpojken och grannflickan framstår som högst ordinära människor, trots att de hoppar in och ut ur klippdockevärldar, flyger bland bomullsmoln och rider på tyghästar. Människors ofullkomlighet och misslyckanden är alltid intressanta, med eller utan komisk tvist, och just det här med att ta till drömmar för att försöka göra om sin verklighet tror jag alla känner igen sig i. Precis som i Gondrys övriga filmer handlar allt om kommunikation.

Att se ”The Science of Sleep” är att dyka in i ett gränslöst universum, att försöka följa med i en halsbrytande resa helt utan filmiska ramar. Men det är också en klassisk och vemodig kärlekshistoria om två människor som försöker berika sina gråa liv genom att drömma om någonting annat. Det är på låtsas och på riktigt, och det är alldeles underbart.

Det skrattas på många håll i biosalongen, och själv blir jag glad så det bara pirrar i hela kroppen över att en vuxen person inom något så cyniskt som filmindustrin får fria händer på detta sätt. Egensinniga kreatörer med visioner finns det alldeles för få av, och tillsammans med en handfull andra regissörer har Gondry skapat en alldeles egen nisch som främst definieras av barnslig uppfinnarglädje. Vi behöver sådant också, som motvikt till alla coola framtidsvisioner. Dessutom skulle filmvärlden vara bra mycket tråkigare utan Michel Gondry.

Se: Brutalismen – en annorlunda visning av Kulturhuset

Allt jag visste var att denna Kulturhusguidning var ett samarbete med Arkitekturmuseet och att den utlovade en undersökning från tak till källare, genom historia och nutid. Att den närmare skulle belysa kontroversen som alltid omgärdat byggnaden – fint eller fult? – och ge en inblick i brutalismen. Som jag själv inte studerat närmare.

Det kändes spännande att inte veta mer än så. Vi som stod där på Plattan i söndags och väntade var väl en tjugo-trettio stycken. Några småpratade med varandra, jag uppfattade samtal om arkitektur och om teater (några ansikten kände jag igen) och jag undrade över deras skäl till att befinna sig här. Själv hoppades jag på hemliga gångar, larmade dörrar, bortglömda delar, att få dyka djupt in i denna betongkloss, att få veta det jag inte visste att jag ville veta. Jag fick vad jag önskade och mer därtill.

Jag bygger för en ny människa som måste komma.

Klockan är 15 och skådespelaren Robert Fux har samlat ihop gruppen i solskenet på Plattan och sveper ut med armen. Pekar mot Kulturhuset och upprepar arkitekten Peter Celsings ord om den nya människan. Jag hajar till, eftersom det är samma citat som jag själv inledde texten Hus för alla? med här på Besökarna, som då i december 2011 handlade om kontroversen kring biojätten SF:s intrång på Kulturhusarenan.

Som om Fux läst mina tankar berättar han i nästa andetag att kontroverser alltid omgärdat detta hus, att många olika viljor under lång tid kämpat om byggnadens betydelse och innehåll, men att det är vi som står här som faktiskt är den nya människan. Vi ser på varandra och tror på vad han säger. Han är övertygande och kunnig från det att han öppnar munnen, och just det faktum att han betonar att han inte är någon arkitektstuderande gör att det i mina öron blir mer intressant. När några ungdomar bakom oss börjat tjoa och skandera så att vi knappt hör vad Fux säger finner han sig snabbt, pekar på dem och ropar ”Det var precis så här Celsing tänkte”. Berättar att i alla skisser som Celsing gjorde så fanns det alltid människor i liv och rörelse på torget nedanför Kulturhuset, att visionen bestod i att byggnaden skulle införlivas med gatans stämning.

Vi nickar och lyssnar till beskrivningen av fasaden som en glasmonter, där fönsterraderna påminner om tomma notlinjer. Ser ju precis vad han menar. Sedan följer vi efter honom in i mörkret. Får en snabbkurs i brutalismen som utgick från Le Corbusiers sena arkitektur, om visionen om rå betong, öppna ytor, bärande pelare och grönskande tak. Vi fnissar åt några ryskor som går fel och följer strömmen (oss) in i de icke-publika områdena i jakt på en toalett. Vi passerar många kortläsare, går genom långa betongkorridorer, upp och nerför trappor och genom skrymslen. Vi får se snickeriet, njuta av utsikten från östra skeppet, besöka stora scenen där scenarbetarna förbereder kvällens föreställning. Vi får till och med se den hemliga, eller kanske bortglömda, entrédörren från garaget för riksdagspolitikerna under de år riksdagen låg här. Den är i dyster mörk koppar, och jag tror nästan att Pernilla August från filmen ”Call Girl” ska svischa in genom den iklädd silkig 70-talsskjorta och rasslande plastpärlor.

1644_Kulturhuset_foto-MiaWikdahl

1649_Kulturhuset_foto-MiaWikdahl

Detta är mer än en vanlig guidning. Robert Fux talar mycket och passionerat, och det är omöjligt att inte svepas med av orden, i resan genom denna byggnads spännande historia. Att till exempel åka från källarplan till takvåning i den gigantiska varuhissen och instrueras till absolut tystnad för att kunna höra huset är en knakande, magisk och lite skrämmande upplevelse. Vi glider långsamt uppåt och anar röster och skuggor. Jag betraktar väggarna och blir nästan yr i huvudet; föreställer mig att de pressas inåt som i avfallskrossen i ”Star Wars”. Får en känsla av att vi är fångar i en tidsmaskin. Väl uppe på taket serveras vi blåbärssoppa i bästa Vasaloppsstil, och utsikten är som vanligt fantastisk. Övriga gäster på Café Panorama betraktar oss avundsjukt och undrar varför vi blir VIP-behandlade när takterrassen ännu inte öppnat för allmänheten.

1652_Kulturhuset_foto-MiaWikdahl

1659_Kulturhuset_foto-MiaWikdahl

1647_Kulturhuset_foto-MiaWikdahl

Det är exklusivt och spännande att få se Kulturhuset på det här sättet. Vi drar över tiden men jag märker det knappt. Hade kunnat lyssna en timme, två timmar till. För hur ska man kunna sammanfatta så många spretiga röster, åsikter, viljor som passerat in och ut genom huset, som sett denna byggnad och dess omgivningar som sin chans att göra ett avtryck? Att Celsings skapelse haft stor betydelse och att den även idag utmanar ser vi ju med egna ögon, men alla svulstiga eller kommersiella drömmar, alla tankar om vad ett hus för allmänheten egentligen innebär… Jag inser mer och mer att det är ett under att Kulturhuset finns på plats idag.

Alla dessa män med visioner.

Robert Fux ord får oss att skratta, men det han säger etsar sig fast. Får mig att tänka på hur visionerna uppstår, och för vilka man bygger? Eftersom guidningen avslutas med barnens röster om Kulturhuset blir det extra tydligt; deras omdömen varierar från toppen till skitfult, och glappet mellan de som planerar och de som faktiskt vistas i miljön kunde inte varit större.

Det är en fantastisk guidning, men jag ska inte avslöja allt. Jag hoppas verkligen att du tar dig tid att gå på den sista visningen nu på söndag 21 april.
Läs mer och köp biljett här.