WET PAINT

b1

WET PAINT är en väggmålning som utfördes på Kulturhuset mellan 13-16 augusti av konstnären Carolina Falkholt (född 1977) som inspirerades tidigt av livet i storstaden och graffitimålning. Hon har bl.a. gjort väggmålningar i New York under 90-talet och har under artistnamnet BLUE fortsatt måla både i Sverige och utomlands.

b2b3

Målningen visar organiska former med starka färger och är både erotisk och sensuell. Det finns spår av rinnande färg kvar på målningen vilket kan tyda på ett rätt intensivt målande. Se den medans den finns kvar!

b4 b5 b6b7

/Peter Schaub

Kulturhusshopen

skyltfönster 1 översikt

Högst upp i Kulturhuset bredvid fotoutställningen ligger Kulturhusshopen som är en systershop till butiken som ligger längst ner vid plattan = Sergels torg. Här finns konstböcker, souvenirer, vykort och annat gott och blandat. En stor del av böckerna hör ihop med fotoutställningar i lokalerna intill.

skyltfönster 2 lejon

stålmannen

böcker fönstret

Själva shopen är lite mörk, men den lyses upp av olika montrar och skyltfönster. Här går det bra att läsa också, det finns stolar som man kan sitta i och läsa eller bara ta det lugnt. Från denna lokal är det dessutom fin utsikt över Sergels torg och fontänen.

tom of fin stol

utsikt

Jag frågar killen bakom kassan vad som är på gång i huset och han berättar att det snart blir konstmässa i de lokaler bredvid som brukar ha fotoutställningar. Han berättar också att Kulturhuset ska bygga en klimatanläggning vid Galleri 3 vilket innebär att de kan låna och visa upp riktig konst eftersom sådana tavlor behöver rätt fuktighet för att de ska hålla i längden.

bild 1

När jag ändå var där så ville jag köpa något, jag slog till på ett dubbelnummer av filmtidningen FLM som listar de 25 bästa svenska filmerna, detta var ett bra köp!

bok flm

/Peter Schaub

Det offentliga (konst)rummet och nolltoleransen

I Norrköping har kommunen sedan många år tillbaka haft en proaktiv inställning till gatukonst, som tydligast manifesteras i en välbesökt laglig graffitivägg i Kolhamnen. Även på andra platser syns konstnärliga uttryck som en del av stadsbilden, tex utanför studentbostäderna vid Idrottsparken och på innergården till Dynamo (Kulturkammaren) och Norrköpings Kulturhus, samt i utvalda tunnlar, vars motiv ofta knyter an till den lokala omgivningen. Alla inblandade tycks nöjda med detta bejakande av människors behov av att uttrycka sig i det offentliga rummet.

I Stockholm bråkar fortfarande politiker, konstnärer och samhällsdebattörer om nolltoleransens vara eller icke vara när det gäller gatukonst. Kulturhuset har sedan juni i år bidragit till att synliggöra och debattera graffiti och gatukonst genom sin Street Smart-utställning, schablon-workshops och föreläsningar och debatter om detta, för huvudstaden, känsloladdade ämne.

Den sista Street Smart-veckan bjöd på ett samtal på Panoramascenen – Vad är en konsttolerant stad? – mellan konstnären Johanna Gustafsson Fürst, Karin Hansson, som forskar om konstnärliga processer i digitala medier, konstvetaren Jakob Kimvall, som kritiserat nolltoleransen i sin debattbok Noll tolerans, chefen för Moderna Museet i Malmö John Peter Nilsson och politikerna Anna-Greta Leijon och Madeleine Sjöstedt.

Panoramascenen, 3/10-12

Förutom de väntade småhätska politiska höger- och vänsterkrokarna, så tog samtalet en del intressanta vändningar, bland annat när Karin Hansson likställer den lagliga reklamen med den olagliga gatukonsten och förordar total nolltolerans för sådant som man inte bett om att få ta del av. Det finns dock en stor skillnad tycker jag – där reklamen är ute efter att öka vår konsumtion av (onödiga) varor, så är konstuttrycken ute efter att beröra våra känslor och intellekt. Just nu pågår en massiv, och till sin storlek grotesk, reklamkampanj av ett stort jeansmärke inne på Stockholm Central. Väggar och tak är bokstavligen invaderade av gigantiska reklambilder, som det är omöjligt att värja sig mot. På vilket sätt detta är bättre för allmänheten att ta del av, än till exempel en graffitimålning, är för mig obegripligt. Men vi har lärt oss att acceptera reklamen som ett ofrånkomligt och naturligt vardagsinslag, och lär oss, åtminstone i Stockholm, att rädas gatukonst som ett onaturligt, kriminellt inslag som bör motarbetas. John Peter Nilsson berör också den självklara förklaringen till detta, nämligen att penningpolitiken styr och att man helt enkelt köper sig in i det offentliga rummet. Och han svarar därmed själv på sin fråga ”Vem är det som bestämmer vad som är bra och dåligt?” – den som kan betala för att använda det offentliga rummet, naturligtvis. Jakob Kimvall uttrycker också, apropå diskussionen om kontrollen av det offentliga utrymmet, att det måste finnas ett offentligt rum med utrymme för informella uttryck, dvs uttryck som föds ur ett behov av att vilja kommunicera utan något annat syfte än kommunikationen i sig.

Begreppen tolerans och förhandling återkom många gånger under det timslånga samtalet. Både Madeleine Sjöstedt och Anna-Greta Leijon tycktes ganska eniga i ståndpunkten att ”eländigt” klotter inte skulle tolereras och att det som är olagligt (att uttrycka sig på någon annans egendom, hur bra det än är, enligt Sjöstedts definition), inte ska få existera i det offentliga rummet. Men Sjöstedt är aningen motsägelsefull när hon å ena sidan menar att det offentliga rummet ska vara demokratiskt och kunna användas av alla, samtidigt som det är uppenbart att det bara rör dem som har tillräckligt med pengar för att köpa reklam- eller affischeringsplats eller har blivit godkända av dem som bedömer kvaliteten på det som vill ha offentligt utrymme – och vem ska bedöma det? Karin Hansson för en intressant diskussion om detta och problematiserar begreppen tolerans och nolltolerans, och menar att om vi ser oss själva som toleranta, så kan vi inte säga att något är tolererat och att annat inte är det, för då blir vi själva per definition icke-toleranta.

Anna-Greta Leijon utbrister ”tack och lov för gråzonerna” – och jag hoppas att hon med det menar att det förutom gråzoner i vad som betraktas som klotter och gatukonst, finns utrymme för andra än den för stunden rådande opinionen som avgör vad som är vad. Och jag hoppas framför allt att Stockholm stad kan vidga sin blick till kommuner som Norrköping, som öppnar upp för kreativitet under kontrollerade former, istället för att förbjuda ett uttrycksbehov, som kommer att fortsätta hitta sin väg ut till en publik, lagligt eller olagligt.

Graffitimålning på tegelvägg vid Dynamo/Kulturkammaren, Norrköping.

 

 

 

Buck! Buck! Pow! – En intervju med Camila-Catalina Fernandez

Buck! Buck! Pow! är ett tillstånd av förvillelse i alldagliga miljöer.

Så börjar den beskrivande texten på Kulturhusets webb och när jag fortsätter att läsa inser jag att det handlar om någon sorts performancegrupp med höga ambitioner. Dessutom ligger Buck! Buck! Pow! så otroligt bra i munnen att jag blir nyfiken på vad som döljer sig bakom namnet.

Buck! Buck! Pow! är gruppen som kommer att skapa offentliga utspel på platser genom konst, skådespel, dans och musik. Vi kommer att skapa installationer och situationer för att förgylla och förvirra Stockholmarnas vardagslunk.

Texten är utformad som en vision och samtidigt en annons; författaren bakom söker fler modiga människor som gillar det icke-trista och som kan hjälpa till att skapa kaos i tillvaron. Termen Buck! Buck! Pow! liknas vid ett klassiskt Kaboom! – tänk explosioner eller plötsliga händelser – och nu är jag definitivt fast. Surfar runt för att hitta vad gruppen gjort, och hittar tre filmade stycken som jag omedelbart faller för. Min personliga favorit blir människorna som äter glass på plattan i hällregn, extra lätt att ta till sig med den vemodiga pianoslingan som lagts på i efterhand.

Performance #2 from Camila-Catalina Fernandez on Vimeo.

Jag älskar verkligen flash mobs. Kan se mina favoriter om och om igen. Egentligen spelar det ingen roll om det är rena art performances eller mer kommersiella produktioner. Resultatet är ändå detsamma: en hisnande känsla som far igenom kroppen vid upptäckten av att en mängd olika personer till synes spontant utför samma sak. Mönster som bryts, individer som plötsligt slutar bete sig som stressade storstadsmänniskor och blir till ett kollektiv. De intet ont anande personerna runt omkring som ofrivilligt skapar en publik.

Vad ska man känna då? Ska man tycka att det är lite knäppt, eller ska man skratta? Jag tror personligen att det är helt upp till individen. Det viktigaste är att man känner någonting – att man blir lite omskakad i sin vardag. Att frågan väcks: är detta på riktigt? Vad vill de säga? För även om personerna skingras och allt efteråt återgår till det vanliga, så dröjer sig ofta en starkt positiv känsla av att ingenting är omöjligt kvar. Åtminstone hos mig.

Eftersom jag ville veta mer om Buck! Buck! Pow! kunde jag inte låta bli att be upphovskvinnan Camila-Catalina Fernandez om en mailintervju. Här följer den:

MW: Är det du som startat gruppen? Vilka var i så fall dina tankar när du drog igång?

CCF: Ja, jag startade Buck! Buck! Pow! i våras på Lava och min vision var att skapa en fri teater- och performancegrupp som sysslar med okonventionella framträdanden och experimentell teater. Eftersom vi är en öppen teatergrupp har det varit fritt fram att dyka upp på våra veckomöten och komma med förslag och idéer. Vi har tidigare gjort en flash mob på Norrmalmstorg med ett öppet gympapass och har också skrivit små lappar med hemliga meddelanden som man kan placera ut i offentliga rum (butiker, torg, parker etc).

MW: Är det fritt fram för vem som helst att dyka upp på era Lavamöten? Varför tror du folk hakar på en sådan här grej?

CCF: Folk som har visat intresse av att vara med är sådana som är sugna på att göra något nytt inom teater och performance, som har idéer om hur man kan göra vardagen lite mindre vardaglig genom att skapa situationer och moment där folk minst anar det. Buck! Buck! Pow! har ingen fast grupp utan är föränderlig och just nu håller jag på att diskutera med Lava om att satsa mer på alternativ teater så agendan kommer nog att se lite annorlunda ut i höst för oss.

MW: Är det åldersblandat, eller mest unga människor? Ser gruppen likadan ut från gång till gång, eller kommer folk och går lite hur som helst?

CCF: Gruppen har huvudsakligen bestått av ungdomar upp till 25 års ålder men på performanceverken under STOFF tog vi in äldre för att göra situationerna mer bisarra och uppseendeväckande. I mina verk har jag har använt mig av människor från sexton upp till sextio år gamla och min uppfattning är att det finns så otroligt många där ute som är sugna på Action Art; att få skapa levande konst och att få vara en del av en innovativ grupp.

MW: Allt fler företag använder sig av flash mobs i rent reklamsyfte. Det är ju en stark upplevelse även för dem som inte är på plats utan ser filmen i efterhand. Hur ser du på detta?

CCF: Jag älskar flash mobs och även fast många sådana görs i kommersiellt syfte så reduceras inte wow-känslan i mig när jag ser en. Mina verk under STOFF skulle jag dock mer kalla Performance konstverk eftersom att jag hade en idé om varje performance och inte bara gjorde något planlöst för att skapa uppmärksamhet som flash mobs.

Performance #1 – Spontaneous Dance till exempel var baserat på “The Dancing Plague of 1518” och hade att göra med människans vilja att skapa nya normer och en ny normalitet. Performance #2 – Synchronized Eating var ett verk som skulle visa hur bisarrt det mest normala kan te sig i vissa sammanhang – som att tillsammans synkroniserat äta en glass i ett spöregn. Performance #3 – Secret City Circle handlade om hur lätt en människa kan smälta in i en stad och hur lätt det är att skapa subgrupper i samhället – allt behöver inte vara på ett visst sätt.

Performance #1 – Spontaneous Dance In Public
Performance #2 – Synchronized Eating
Performance #3 – Secret City Circle

Spray istället för pensel

Jag såg Pär (SlumpArt) Öhmans utställning Svensk hiphop – en hyllning på Lava i somras och gillade det jag såg. Jag gillade att den både var ett uttryck för kärlek för hiphop och kärlek för konstnärligt uttryck. Utställningen bestod av tavlor som föreställde svenska hiphop-artister, som Öhman systematiskt sprayat fram med hjälp av egenhändigt utskurna stenciler. Han har hållit i schablonworkshops på Lava och nu finns också en film upplagd på det digitala konstgalleriet Screen/Extramaterialet, som visar hur han från början till slut sprejar fram en tavla. Noggrant, beslutsamt, och väldigt välgjort. Och jag gillar fortfarande det jag ser.

Svensk Hiphop – en hyllning

Det dånar tunga beats ut på gatan redan 30 meter innan Lavas dörrar är nådda. Innanför är det redan köbildning till lördagkvällens vernissage – uppenbarligen är det många som älskar svensk hiphop. Det är soundcheck får vi veta, så vi väntar tålmodigt vidare. Och så slås dörrarna upp och konstnären själv står storleendes och hälsar alla välkomna.

I Svensk Hiphop – en hyllning(16/6-22/7-12) förenar Pär Öhman/SlumpArt sin kärlek för svensk hiphop och att uttrycka sig konstnärligt, i en snygg porträttutställning med några av Sveriges största och bästa hiphopartister.

Pär Öhman/SlumpArt. Vernissage ”Svensk Hiphop – en hyllning” 16/6-22/7-12, Lava

Det var tänkt att bli ett 20-tal porträtt, men glädjen inför den annalkande utställningen måste ha gett honom överskottsenergi, för det landade på ett 30-tal istället. Och de är väl värda att titta på. Inne på Lava pumpar både gammal och ny musik med Latin Kings, Adam Tensta, Labyrint och en massa annan Öhmansk favoritmusik (gissar jag), vilket är både logiskt, med tanke på temat, och väldigt effektfullt, med tanke på att rösterna faktiskt har sina ansikten upphängda runtomkring besökarna. På ovanvåningens utställningsyta rullar en film på en tv-skärm, där Öhman filmat sig själv in action när han gör ett porträtt. Jag imponeras alltid av människor som hittar sin passion och följer den och det är uppenbart att denne estetiskt lagde juridikstuderande har hittat sin.

Porträtten är gjorda med sprayfärg, screentryck och stenciler som Pär Öhman skapar för hand med hjälp av skalpell. De är lika i utförandet, men ändå individuella, vilket ger både en tydlig enhetlighet, men också särprägel. Och självklart fastnar jag habegärligt framför mina egna favoriter och fantiserar om att klä mitt hem med dem.

Tavlorna är dessvärre för dyra för mig, så jag gläds åt de billiga sceentrycken på papper för 20 kr, som jag varsamt tar hem för att pryda min vägg med. Lite senare på kvällen ska det bli liveakter kvällen till ära, men jag åker hem med Timbuktu, Promoe och Mohammed Ali i lurarna och hoppas att de och de andra avbildade känner sig hedrade av kärleksförklaringen från den hiphopälskande konstnären. Kanske till och med älskar hans stil, precis som jag själv gör. Vernissage "Svensk Hiphop - en hyllning"

”Svensk Hiphop – en hyllning”

Älskar din stil – Petter feat.Timbuktu

http://www.slumpart.se/

http://kulturhuset.stockholm.se/-/Kalender/20111/Lava/Svensk-hiphop—en-hyllning/

Konst c/o: 3 x Suburbia

I helgen tittade jag på utställningen 3 x Suburbia Mode. Det är en fotoutställning uppdelat på 3 delar: Landskap 27/4, Mode 12/5 och Porträtt 26/5. Utställningens syfte är att utmana våra fördomar om förorten genom fotografier. Hur ser bilden av en förort ut och i det här fallet, hur ser modet ut? Är det så här det ser ut där ute?

Utställningen är placerad längts in i hörnet på Plattan Biblioteket på bottenvåningen. Den känns undanskuffad, lite som förorten? Det är kanske ett syfte med att den är placerad här i detta hörn eller kanske inte. Hursomhelst så tror jag att den inte är så tillgänglig för allmänheten. Omkring mig ser jag bara män, sex stycken för att vara exakt. Fyra sitter försjunkna i sina laptops, en sitter och läser en tidning samt en hemlös ”bag man” med trasiga tofflor som bara sitter och vilar. De har förskansat sig i läshörnan bredvid utställningen. I bakgrunden hörs barnjoller, påsprassel, mummel och svag musik.

Hur definieras då begreppen mode och förort? Nationalencyklopedins definition är följande:

Mode: ”Uttryck för tidsandan och dess ideal, förmedlade genom framför allt klädedräkten. Klädmodet förändras ständigt i större eller mindre omfattning allt efter samhällets förändrade värderingar och villkor, exempelvis dess politik, estetik och etik.”

Förort: ”Avgränsat samhälle eller bostadsområde inom en större stadsregion.”

Jag försöker titta på fotografierna utifrån temat Mode och förort, försöker se en helhet men det är svårt måste jag säga. Jag tycker bara att det spretar åt alla håll. Det är kanske syftet? Mode är spretigt, dock vill alla se så unika ut så att alla till slut ser lika ut i sina egna grupperingar. Jag tycker mig se att man kanske har tolkat begreppet förort för bokstavligt då även innerstaden har sina ”förorter” t.ex., Östermalm, Vasastaden, Södermalm osv. Här verkar alla fotografer ha tänkt på förorten som utanför storstaden men jag tror att begreppet kan tolkas på ett vidare sätt. Jag önskar att fotograferna hade gått ut och tagit bilder av ”riktiga” människor i olika åldrar och bakgrunder, som det ser ut just nu så är det mer som ”modedockor” som man har ställt upp och tagit foton på.

Om jag tänker på vilka foton som berörde mig mest så var det Daniel Wilands foton. De hade ett djup och berättade även en historia. Överlag är det en intressant utställning som är sevärt, dock minus för placeringen av den längst ner och längst bort i ett undanskuffat hörn.

/Astrid Nilsen Schaub