Enter the Dragon med Bruce Lee

Förra veckan tog jag med mig tonåringen till Kulturhuset och Klarabiografen för att se lite klassisk kampsportfilm med den kinesisk-amerikanske skådespelaren Bruce Lee. Bibliotek Film & Musik visade fyrtioårsjubilerande ”Enter the Dragon” från 1973, som var den första kinesiska stridskonstfilm att produceras av Hollywood. Tyvärr blev den också den sista för Bruce Lee. En värktablett utlöste en allergisk reaktion och endast 32 år gammal avled han hastigt av hjärnödem innan filmen ens haft premiär.

”Enter the Dragon” nådde en stor publik och Bruce Lee blev efter sin död en ikon. Han anses vara den som på riktigt tog den asiatiska kampidrotten till väst, och förutom den våg av Kung fu-filmer som influerats av honom så har han inom spelvärlden också fått en mängd kopior i till exempel Tekken, Street Fighter och Mortal Kombat.

Enter-the-Dragon-Bruce-Lee

”Enter the Dragon” har en enkel intrig. Lee bor i ett Shaolintempel där han kombinerar djup livsfilosofi med Kung fu-träning, och blir inbjuden till en kampsportsturnering av miljonären Han (Kien Shih). Den mystiske Han bor på en isolerad ö där myndigheterna misstänker att han sysslar med både narkotika, prostitution och mord. Lee får i uppdrag att spionera på honom och blir uppfylld av tankar på hämnd när han får reda på att Han är ansvarig för systerns död tre år tidigare. Med sig får Lee de två skickliga kampsportsutövarna Roper (John Saxon) och Williams (Jim Kelly), och nu börjar en dödlig turnering med tre män mot hela Hans armé, där Lee får ta till all sin urgamla Shaolinkunskap för att besegra skurkarna…

Filmen är en hybrid mellan skickligt koreograferade Kung fu-slagsmål och långsamma scener som hyllar österländsk andlighet. Den är även en stilstudie i klassisk 70-talsaction med allt vad det innebär: utsvängda brallor och uppknäppta skjortor, afrofrillor och svettblanka ansikten, slow motion och övertydliga flashbacks, stereotypa bad guys och lån från både James Bond och Orson Welles (slutscenen med spegelsalen är en snygg kopia av ”The Lady from Shanghai”). Allt ackompanjerat av karaktäristiska kampsportseffekter på maxvolym – skrik, slag, svischande och pisksnärtar – en helt egen dimension av ljud som inte på något sätt försöker efterlikna verkligheten. Ett språk för de invigda, som underhåller, förstärker och roar.

Som många actionfilmer från 70-talet är ”Enter the Dragon” också fylld av sexism, fördomar och objektifiering, och man kan välja att antingen uppröras eller skratta åt det. För i de stereotypa övertydligheterna uppstår humor, vare sig den är planerad eller ofrivillig. Bruce Lee blir själv lika mycket ett objekt – att hans tröja ”råkar” fastna och gå sönder så att han måste ta av sig den och (återigen) fajtas med bar överkropp är liksom en del av hela kitet. Man får gilla det eller låta bli.

Ja, vi tycker om filmen, både jag och tonåringen. Den är underhållande på en mängd olika plan. Men vi förstår också att ”Enter the Dragon” inte har nått sin kultstatus genom en känsligt berättad historia, eller för att den har unika specialeffekter, utan just för de häftiga och snygga kampscenerna, koreograferade av Bruce Lee själv. Hans snabba växlingar från supermoralisk yngling till galet skrikande mördarmaskin är lika osannolika som roliga, och eftersom berättelsen är så fylld av ögongodis förlåter vi snällt logiska luckor och pajaskonster. Själv gillar jag också mötet mellan öst och väst, även om det är fiktivt och tillrättalagt i denna fyrtio år gamla film.

Nyligen har jag upptäckt att Bruce Lee inte bara var en legendarisk kampsportskonstnär och skådespelare, utan även tänkare och filosof.  Att han utvecklade sin egen stil Jun Fan Gung Fu (Lee Jun Fan är Lees kinesiska namn) och startade klubb i USA visste jag, men inte att han så småningom släppte tanken på stilar helt och hållet till förmån för en ny helhetssyn; Jeet Kune Do. Intressant är att han skrev ner en mängd av dessa tankar och faktiskt funderade på att ge ut dem i bokform, och att hans fokus låg på just likheter i stället för olikheter. Han ville bort från begränsningar och förutbestämda fack.

Exempel på att man är Jeet Kune Do: Att man bara ser människor. Oavsett hur de ser ut och inte delar in dem i olika folkgrupper. (Wikipedia)

Kanske är ”Enter the Dragon” bara underhållning och inget annat. Men eftersom jag har svårt att få ihop privatpersonen Bruce Lee med filmdukens schabloner hade det varit intressant att se i vilken riktning de här tankarna hade tagit honom om han inte hade gått bort i förtid.

Conan The Barbarian på Klarabiografen

Conan The Barbarian

När jag var yngre kollade jag och min bror på Arnold Schwarzenegger i ”Conan The Barbarian” och han påstod gravallvarligt att det var en av hans favoritfilmer. Jag visste inte vad jag skulle tro – menade han bra som i bra eller bra som i så dålig att den blir bra? Vi skrattade i alla fall rått, och bilden av Arnold som ung svärdsatlet med långt svallande hår har stannat kvar på näthinnan eftersom den blivit till en svulstig symbol för actionfilm på 80-talet. Av handlingen minns jag inte mycket, och det visar väl att ”Conan The Barbarian” inte är någon Oscarsvinnare.

Klarabiografen, många år senare. Serieteket visar filmen som startade sword and sorceryvågen och salongen är nästan full, men här finns inga kulturtanter i sikte utan mest yngre män och några enstaka kvinnor. Jag tänker att det ska bli kul att fräscha upp minnet, eller är det egentligen kul? ”Conan The Barbarian” är inte ens så dålig som jag minns den – den är sämre – och redan efter några minuter vrider jag på mig och vet inte om jag ska skratta eller gråta. Jo, det är roligt, självklart fnissar jag precis som alla andra i publiken, men förundras samtidigt över hur en sådan irriterande dålig och ospännande film kan fascinera just för att den tar sig själv på så förbannat stort allvar. Inga subtiliteter här inte. Den pompösa körmusiken tar över totalt, berättarrösten måste komma från en pensionerad bingoutropare, och dialogen kunde min tioåring ha skrivit bättre.

Som många filmer i fantasygenren är den sexistisk och fylld av stora, starka män. Å andra sidan flashar Arnold minst lika mycket hud som de halvnakna kvinnor som då och då dyker upp, och är man lagd åt det hållet är ”Conan The Barbarian” en riktig stilstudie i homoerotik. Undertiteln skulle till och med kunna vara Killar som gillar att göra saker tillsammans, för Arnold verkar onekligen ha mer kul tillsammans med sin sidekick Subotai än med den Lita Ford-kopia som ska föreställa hans filmkärlek. Det här är en av behållningarna med filmen, och jag undrar om det är meningen eller bara ”råkade” bli så? Billig läderestetik och heavy metal genomsyrar varje bildruta, och förutom Lita Ford finns kopior av både Bruce Dickinson och Lemmy Kilmister med som filmskurkar. Ibland känns det som om hela skiten är filmad backstage på någon Monsters of Rock-festival på 80-talet. Den galne trollkarlen från Monty Pythons ”The Holy Grail” finns också med på ett hörn, och jag undrar om Terry Gilliam vet om att de kopierat hans figur rakt av?

Herregud, till och med James Earl Jones, som i vanliga fall är en duktig skådis, gör en riktigt usel insats, och det är svårt att säga om det är den allmänna lågbudgetandan som påverkar eller om allt är regissören John Milius fel. Den enda skådis som klarar sig med hedern i behåll är Max von Sydow den korta stund han är med, men rollen som fantasy-härskare borde han väl å andra sidan klara i sömnen efter som han gjort den så många gånger.

Sa jag att filmen är för lång också? Fast vid närmare eftertanke skulle nog spektaklet inte kunna räddas även om en halvtimme klipptes bort. Nej, alla filmstudenter borde se den här filmen som exempel på hur man inte bör göra. Och hade inte Arnold Schwarzenegger varit med hade ”Conan The Barbarian” fallit i glömska dagen efter premiären.

Vad är det då som får mig att genomlida en två timmar totalt ospännande Arnold-rulle tillsammans med en biosalong full av andra människor? Vad är det som får mig att inte kunna sluta prata om allt det dåliga när jag kommer hem? När tonåringen klarsynt påpekar ”för att vara en skitfilm har du pratat väldigt länge och detaljerat om den, det hade du inte gjort om den var tråkig på riktigt” sätter han fingret på något väsentligt. Ingen gillar det medelmåttiga. Antingen ska det vara så fantastisk bra att du bara vill gråta. Är det inte det så räcker det med superirriterande – ibland ligger kalkon farligt nära kult. Och visst finns det ett värde i att såga varje scen, att skratta åt allt det dåliga och vulgära, att som jag irriteras över billiga plasthjälmar och pinsamma kärleksscener, bristen på smak och det ogenerade frossandet i Arnolds spelande muskler. Mina känslor är definitivt blandade, men jag är långt ifrån neutral. Underhållningsvärdet i det usla är högre än man kan tro.

”Conan The Barbarian” är en riktig kalkonrulle. Just därför tycker jag att man bör se den minst en gång i sitt liv.

Stockholms Filmfestival: Frankie Go Boom och Face2Face med Jordan Roberts

Stockholms Filmfestival är i full gång och jag försöker gå på bio så mycket jag kan. För några dagar sedan såg jag ”Frankie Go Boom” på Klarabiografen i regi av Jordan Roberts, en film som beskrivs som ”vågad indiekomedi som inte räds för att tackla psykisk sjukdom, ensamhet och missbrukarfrågor”.

Om man som jag ofta hamnar på filmer i kategorin American Independents så förväntar man sig följande viktiga ingredienser: 1) charm 2) välskriven dialog 3) humor 4) någonting oväntat. Andra enkla tricks som kan signalerar independentfilm är inklippta super 8-filmer (gärna från barndomen), handtextade skyltar eller annat innovativt under förtexterna, oväntade covers på kända pop- eller rocklåtar, och gärna metakommunikation av något slag (en film om en film, skådisar som tittar in i kameran, osv).

”Frankie Go Boom” tycks ha alla ingredienser. Upptakten lovar gott: snyggt foto, handskrivna förtexter på kartong, bra musik. Och manuset visar sig vara både välskrivet och lite smågalet. Den elaka brorsan Bruce som filmar Frank när han har sex med en trasslig tjej och sedan lägger ut allt på internet, minigrisen som ramlar i poolen, Mr. Big som knarkande skjutgalning, de kristna sponsorerna som vill göra film på temat änglar, Ron Perlman som transsexuell (bara en sådan sak!).

Jag gillar filmen, tycker skådisarna spelar riktigt bra (särskilt Lizzy Caplan som Lassie) men det är ändå något som skaver. Själva konflikten mellan bröderna; att Bruce har lagt ut Franks sexfilm på nätet; det som hade kunnat generera så mycket mer drama, så mycket mer av allt, blir för mig en antiklimax när allt fokus läggs på det faktum att Frank var impotent när han filmades. Jag som trodde att det skulle handla om det oförlåtliga i att filma och publicera själva sexakten, att de berörda skulle säga upp bekantskapen, att det skulle röras om lite i familjegrytan. I stället blir det ännu en historia som fokuserar på den manliga fobin över att inte räcka till. Sorry, men när det blir för mycket impotensskämt så är det mest tramsigt. Och att skriva in en transsexuell person i handlingen spär bara på fördomar och genererar mer slag under bältet-humor. Jag skruvar på mig och tänker: är det här kul? Sneglar omkring mig i salongen, försöker fånga stämningen, gissar att könsfördelningen i publiken är ungefär 50/50. Många gapflabbar – både män och kvinnor – medan killen bredvid mig suckar djupt. Jag gör detsamma, eftersom jag verkligen gillar både storyn och rollbesättningen och skulle önskat mer än bara några billiga skratt.

Bäst är ”Frankie Go Boom” när den bromsar upp, när den vågar vara allvarlig. Den spirande kärlekshistorien mellan Frank och Lassie är vackert skildrad, liksom scenen där Frank dansar med Phyllis/Ron Perlman i full dragutstyrsel. Och slutet är en riktig höjdare; där tar ”Frankie Go Boom” metasteget fullt ut och blir till en film i en film i en film, och varken Frank eller publiken vet vad som är sant eller inte. Pluspoäng för det; annars lätt svajigt.

Efteråt sitter jag kvar och ser Face2Face med regissören (via Skype) och Jordan Roberts visar sig vara en rasande trevlig och genuin person. Det första han säger är att filmen handlar om förödmjukelse och det köper jag helt och hållet (även om jag för mig själv tänker att han glömde lägga till ordet ”manlig” innan). Detta är hans andra film, och han berättar att han gjort något så ovanligt som betalat för hela kalaset själv. På grund av tajt budget så spelades allt in på rekordsnabba tjugo dagar, något vi i publiken häpnar över eftersom filmen knappast kan anklagas för att vara slarvig eller billigt gjord. Alla tagningar planerades noga; det här är alltså raka motsatsen till en klippbordsprodukt (endast en inspelad scen kom inte med i den färdiga filmen).

På frågan om hur han rollbesatte ”Frankie Go Boom” handlade det mycket om att skådisarna ställde upp gratis eller för mycket låg lön (de fick en faktisk procent av filmen), och att de lockades av att få spela en karaktär långt från sitt vanliga rollfack.
– Chris Noth till exempel, han spelar alltid domare, advokat eller president, här fick han spela knarkande galning. Känner ni förresten till honom i Sverige? frågar Jordan Roberts och får skratt till svar. Även om man inte följer ”Sex And the City” så är Mr. Big ett välkänt ansikte för de flesta. Roberts berättar vidare om sina skådisar, och han berömmer begåvade Lizzy Kaplan lite extra och spår att hon ska blir nästa stora stjärna. Minigrisen då? Jo, den skrev Roberts in i manuset för att han tidigare jobbat med hundar, och inbillade sig att det skulle vara lätt(are) med en gris. – Ett oklokt drag av mig, medger han. Även om det bidrog till att skapa en rolig film så var det enerverande för alla inblandade eftersom grisen var så otroligt högljudd.

Det visar sig också att Roberts manus är mycket personliga. Hans förra film handlade om en far med drogproblem; här berättar han att han inte insåg förrän manuset var klart att det också baserades delvis på egna erfarenheter. Bland annat genomgick Roberts bror/syster ett könsbyte för tio år sedan, därför kändes det naturligt att ha med en transsexuell person i rollistan (där fick jag så jag teg).

Nu har Universal köpt visningsrättigheterna för ”Frankie Go Boom” och den kommer alltså att nå ut till en bredare publik. Något jag unnar Jordan Roberts, som arbetat fram över femtio manus under sina år inom filmbranschen, och som så många andra endast fått se en liten del av dem verkligen bli till film.

Om du går och ser ”Frankie Go Boom” kan du alltså förvänta dig en välskriven och lite galen indiefilm, en sådan som delar publiken i två läger: de som har sett det förut och tycker det är pinsamt eller ren av trist, och de som håller på att kissa på sig av skratt över all denna frispråkighet. Jag själv befinner mig någonstans mitt emellan och ger den en stark trea. Jordan Roberts själv får en femma, och lyckas han finansiera ännu en film ska jag definitivt gå och se den.

Lennart af Petersens – Ett urbant öga

I Lilla galleriet på våning Plattan visas till och med 30 september en fotoutställning av Lennart af Petersens. Den visar den stora förvandlingen som Stockholm gick igenom i samband med rivningen av Klarakvarteren. Af Petersens var då anställd som fotograf vid Stockholms Stadsmuseum och skildrade det Stockholm som försvann. Bilderna är tagna mellan 1950-1970.

Djupa svartvita bilder fulla av ett liv som inte längre finns slår emot mig. En känsla av en svunnen tid och charm som aldrig kommer tillbaka. Finklädda människor, pulserande stadsliv, småbutiker och vackra neonskyltar. Bilderna visar en stad i Europa, en stad med historia, en levande stad. Innan bulldozern kom och slog sönder allt. Det sägs att 700 byggnader revs.

Det är den största och mest allomfattande ombyggnationen som gjorts i efterkrigstiden inräknat de städer i Europa som skadades svårt under kriget.

Bredvid mig står två unga män i sina bästa år, moderiktigt klädda. De uttrycker högt sin fasa över den historia de har förlorat. ”Kolla! Hur kunde de? Att ingen reagerade? Varför?! Tänk så annorlunda det kunde ha varit! Titta vad mysigt det var!”. Jag håller tyst med dem och tänker att jag nog skulle ha trivts att promenera i de gamla Klarakvarteren.

I samband med utställningen så visas även af Petersens kortfilm ”Innan det försvinner” onsdagar och söndagar på Bibliotek Plattan. Den ger en inblick i de människor, verkstäder och byggnader som försvann. Af Petersens säger i filmen att det är hemskt när ett hus ramlar ner, att man kan se hur husets själ dör.

”En okunnig amerikansk turist
lär i sommar ha frågat
om det var ryssar eller tyskar
som haft sönder Stockholm.
Han bör ha kunnat få det stolta svaret
att det har vi gjort alldeles själva.”

– Jan Olof Olsson, Stockholmsluft, 1974

/Astrid Nilsen Schaub

Lennart af Petersens på Kulturhuset

Fotografen Lennart af Petersens är främst känd för sina dokumentationer av ett Stockholm i förändring. Han var under 35 års tid anställd av Stockholms stadsmuseum, och just nu kan du på Kulturhuset se utställningen ”Ett urbant öga” som skildrar Klarakvarteren och den stad som försvann.

Jag var och tittade på utställningen, och såg då även dokumentärfilmen ”Innan det försvinner” som visas varje onsdag och söndag under sommaren. Filmen har gått på Sveriges Television, men jag hade inte sett den innan, och i all sin enkelhet ger den en ytterligare dimension till de bilder som hänger vid Bibliotek Plattan.

Det är inte lätt att fotografera arkitektur. Vad som är vackert för ögat blir ofta platt och tråkigt på bild. Få fotografer lyckas med kompositionen, att fånga spänningen mellan linjer, hitta de rätta vinklarna. Filmen ”Innan det försvinner” är en lågmäld historia från 1964, gjord av filmaren Lars Lennart Forsberg, och den säger lika mycket om af Petersens som om den omgivning han skildrar. Filmen behandlar rivningen av Klarakvarteren, men visar också andra områden i förändring, som Östermalm, Gamla Stan och Vällingby.

Filmvisning vid Bibliotek Plattan är som bekant ingen höjdare, särskilt inte under eftermiddagsrusningen – barn som gallskriker, hissar som slamrar, turister som går förbi och kommenterar på olika språk – och jag får verkligen spetsa öronen för att höra vad som sägs på duken. Men det intressanta är att af Petersens visar sig vara en sådan iakttagare, en person som kliver innanför, som vill skildra kvarterens själ medan de finns kvar. Han är en lågmäld men mycket bestämd herre som kliver in i frisersalonger, knackar på hos gamla damer, står beredd med kameran varhelst det finns hot om förestående rivning. Han är proffsig nog att inte muntligen kritisera stadens snabba förvandling, utan låter i stället kameran tala. Förhållningssättet till bilden är enkelt: ”en fotografs främsta uppgift är att dokumentera och bevara åt efterkommande generationer”.

Efter filmen går jag för att betrakta de svartvita fotografierna på väggen, tagna mellan 1950 och 1970. Några av dem har jag sett förut. Det finns en stark före- och efterkänsla, som om ett våldsamt krig delat de två tidevarven. Många av bilderna ser också ut som krigshärdar, och det är svårt att förstå att det faktiskt är mitt i centrala Stockholm, inte ett sönderbombat London eller Berlin. Jag känner som så många andra sorg över det som försvann, men sorgen är kluven eftersom jag vuxit upp med det nya. Jag kan aldrig ta till mig hur drastiskt det var; och för mig är Plattan och Kulturhuset en del av det Stockholm jag känner.

Sjuttiotalsfotografierna, de som skildrar tiden efter, fastnar jag särskilt för. Arkitekturen, de stora ytorna som strävar efter att vara moderna, men som just därför ibland exkluderar människan. Säkert har af Petersens komponerat sina bilder just så att jag ska känna detta, många av fotografierna är ödsliga, folktomma. En stum kritik mot att bostäderna i city försvann. På en bild sitter en man i silhuett och ser ut över ett öde Sergels torg. Framför den bilden stannar jag, länge. Fascineras av kompositionen, över hur många känslor en enkel bild kan rymma.

Ett urbant öga

Innan det försvinner