Enter the Dragon med Bruce Lee

Förra veckan tog jag med mig tonåringen till Kulturhuset och Klarabiografen för att se lite klassisk kampsportfilm med den kinesisk-amerikanske skådespelaren Bruce Lee. Bibliotek Film & Musik visade fyrtioårsjubilerande ”Enter the Dragon” från 1973, som var den första kinesiska stridskonstfilm att produceras av Hollywood. Tyvärr blev den också den sista för Bruce Lee. En värktablett utlöste en allergisk reaktion och endast 32 år gammal avled han hastigt av hjärnödem innan filmen ens haft premiär.

”Enter the Dragon” nådde en stor publik och Bruce Lee blev efter sin död en ikon. Han anses vara den som på riktigt tog den asiatiska kampidrotten till väst, och förutom den våg av Kung fu-filmer som influerats av honom så har han inom spelvärlden också fått en mängd kopior i till exempel Tekken, Street Fighter och Mortal Kombat.

Enter-the-Dragon-Bruce-Lee

”Enter the Dragon” har en enkel intrig. Lee bor i ett Shaolintempel där han kombinerar djup livsfilosofi med Kung fu-träning, och blir inbjuden till en kampsportsturnering av miljonären Han (Kien Shih). Den mystiske Han bor på en isolerad ö där myndigheterna misstänker att han sysslar med både narkotika, prostitution och mord. Lee får i uppdrag att spionera på honom och blir uppfylld av tankar på hämnd när han får reda på att Han är ansvarig för systerns död tre år tidigare. Med sig får Lee de två skickliga kampsportsutövarna Roper (John Saxon) och Williams (Jim Kelly), och nu börjar en dödlig turnering med tre män mot hela Hans armé, där Lee får ta till all sin urgamla Shaolinkunskap för att besegra skurkarna…

Filmen är en hybrid mellan skickligt koreograferade Kung fu-slagsmål och långsamma scener som hyllar österländsk andlighet. Den är även en stilstudie i klassisk 70-talsaction med allt vad det innebär: utsvängda brallor och uppknäppta skjortor, afrofrillor och svettblanka ansikten, slow motion och övertydliga flashbacks, stereotypa bad guys och lån från både James Bond och Orson Welles (slutscenen med spegelsalen är en snygg kopia av ”The Lady from Shanghai”). Allt ackompanjerat av karaktäristiska kampsportseffekter på maxvolym – skrik, slag, svischande och pisksnärtar – en helt egen dimension av ljud som inte på något sätt försöker efterlikna verkligheten. Ett språk för de invigda, som underhåller, förstärker och roar.

Som många actionfilmer från 70-talet är ”Enter the Dragon” också fylld av sexism, fördomar och objektifiering, och man kan välja att antingen uppröras eller skratta åt det. För i de stereotypa övertydligheterna uppstår humor, vare sig den är planerad eller ofrivillig. Bruce Lee blir själv lika mycket ett objekt – att hans tröja ”råkar” fastna och gå sönder så att han måste ta av sig den och (återigen) fajtas med bar överkropp är liksom en del av hela kitet. Man får gilla det eller låta bli.

Ja, vi tycker om filmen, både jag och tonåringen. Den är underhållande på en mängd olika plan. Men vi förstår också att ”Enter the Dragon” inte har nått sin kultstatus genom en känsligt berättad historia, eller för att den har unika specialeffekter, utan just för de häftiga och snygga kampscenerna, koreograferade av Bruce Lee själv. Hans snabba växlingar från supermoralisk yngling till galet skrikande mördarmaskin är lika osannolika som roliga, och eftersom berättelsen är så fylld av ögongodis förlåter vi snällt logiska luckor och pajaskonster. Själv gillar jag också mötet mellan öst och väst, även om det är fiktivt och tillrättalagt i denna fyrtio år gamla film.

Nyligen har jag upptäckt att Bruce Lee inte bara var en legendarisk kampsportskonstnär och skådespelare, utan även tänkare och filosof.  Att han utvecklade sin egen stil Jun Fan Gung Fu (Lee Jun Fan är Lees kinesiska namn) och startade klubb i USA visste jag, men inte att han så småningom släppte tanken på stilar helt och hållet till förmån för en ny helhetssyn; Jeet Kune Do. Intressant är att han skrev ner en mängd av dessa tankar och faktiskt funderade på att ge ut dem i bokform, och att hans fokus låg på just likheter i stället för olikheter. Han ville bort från begränsningar och förutbestämda fack.

Exempel på att man är Jeet Kune Do: Att man bara ser människor. Oavsett hur de ser ut och inte delar in dem i olika folkgrupper. (Wikipedia)

Kanske är ”Enter the Dragon” bara underhållning och inget annat. Men eftersom jag har svårt att få ihop privatpersonen Bruce Lee med filmdukens schabloner hade det varit intressant att se i vilken riktning de här tankarna hade tagit honom om han inte hade gått bort i förtid.

Annonser

Romeo + Julia – klassisk tragedi i 90-talstappning

RomeoJulia

Jag såg australiensaren Baz Luhrmanns film ”Romeo + Julia” på bio när den kom 1996. Den blev hans genombrott för en större publik, men själv hade jag blivit förälskad i debuten ”Strictly Ballroom – De förbjudna stegen” och imponerades inte på samma sätt av uppföljaren. Att plocka Leonardo DiCaprio till huvudrollen kändes som ett billigt val – för mig var han en valpig flickidol med sockersöt yta och lite innehåll – och jag minns att jag upplevde filmen som för mycket effektsökeri och för lite historia.

När jag nu sjutton år senare ser om filmen på Klarabiografen är det bara att erkänna att jag hade fel. Vilka glasögon hade jag egentligen på mig? Visst är det ibland karikatyrer och effektsökeri, men Shakespeares klassiska drama och spelet mellan Claire Danes och Leonardo DiCaprio är ju vad som bär hela berättelsen. Jag blir uppriktigt imponerad, sugs in i historien, och tar tillbaka allt elakt jag någonsin tänkt om DiCaprio. Att förflytta Romeo och Julia och rivaliteten mellan familjerna Montague och Capulet till en hård, urban miljö fungerar alldeles utmärkt. Det är en riktig färg- och ljudexplosion, och Luhrmanns visuella stil (slow-motion, förhöjd hastighet, kreativ klippning) är underhållande och ibland svulstig, men aldrig på bekostnad av flytet i berättelsen. Filmen känns både tidlös och som ett riktigt 90-talsdokument. Som i alla Luhrmanns filmer spelar musiken en stor roll, och soundtracket är sprängfyllt av MTV-hits, där hela tre av dåtidens svenska popunder medverkar (The Wannadies, The Cardigans och Stina Nordenstam).

Varför funkar ”Romeo + Julia” för mig nu och inte då? Det kan bero på att jag är äldre, att jag läst och sett Shakespeare i olika versioner, att jag lärt mig uppskatta dialogen och personerna bakom den. Det finns också ett nostalgiskt skimmer över att se dåtidens Claire Danes – alltid lika briljant – och Leonardo DiCaprio med vetskap om hur de under åren utvecklats och vilka roller de spelat. De var ju så unga, så sårbara. Med tiden har jag förstått att det är så Romeo och Julia är tänkta att gestaltas: av ungdomar som ligger i gränslandet mellan barn- och vuxenvärlden, totalt impulsstyrda och utan förmåga att se framåt. Svindlande, intensivt och just därför så trovärdigt. Några ansikten från förr dyker också upp och höjer filmen ytterligare: Brian Dennehy, M. Emmet Walsh, och favoritskådespelaren Pete Postlethwaite som tyvärr gick bort i förtid för två år sedan.

”Romeo + Julia” ger mig alltså en filmisk kick, och jag är glad att jag gav den en andra chans. Men rösterna efteråt är inte odelat positiva, och Shakespeare verkar fortfarande provocera. När publiken lämnar salongen uppfattar jag att några irriterades över den gammelmodiga engelskan, att den filmiska illusionen förstördes av att behöva läsa textremsor hela tiden.

För mig är det tvärtom. När orden förlorar sin kända innebörd kan det ibland bli mer intressant att lyssna. Som åskådare tar jag in allt vad skådespelarna säger; varje nyans i rösten; varje gest och blick; det skapar ett poetiskt flyt som skalar bort mina egna förutfattade meningar om språket. Och tänk: att ord som skrevs för mer än fyrahundra år sedan fortfarande har sin publik!

Det är bara att konstatera att Bibliotek Film & Musik gör det igen. Vårens sista visning är lika intressant och underhållande som de tidigare, och jag håller redan utkik efter höstens program. En liten undran har jag dock: varför hämtar folk biljetter till Klarabiografen om de inte tänker gå dit? Visserligen är de gratis, men ändå. Två gånger har jag fått den sista biljetten, en gång blev jag utan men gick dit ändå och fick utan problem plats i salongen. Alla visningar jag varit på hittills har alltid haft ett flertal tomma stolar trots att biljetterna är slut…

The Science of Sleep på Klarabiografen

The Science of Sleep

Bibliotek Film & Musik uppmärksammade Stockholms internationella seriefestival med att i går visa ”The Science of Sleep” på Klarabiografen, under temat eskapism. Och vem kan illustrera detta bättre än den franske regissören Michel Gondry? Om man som jag gillar personliga filmskapare så måste Gondry vara en av dem som sticker ut mest – hans bildspråk är fullkomligt unikt, och även om många försökt härma hans stil så hittar han hela tiden nya vägar. Som ung ville han bli uppfinnare eller konstnär, och slog senare igenom som reklamfilms- och musikvideoregissör när han kombinerade sina båda talanger. Han står bakom många av Björks innovativa videos, och vem har inte sett The White Stripes som legogubbar eller Foo Fighters parodi på Evil Dead i ”Everlong”? Han hjälpte också till att skapa den banbrytande kameratekniken bullet time som använts i filmer som ”The Matrix”. När han sedan började regissera långfilmer såg jag ”Human Nature” och ”Eternal Sunshine of the Spotless Mind” och föll pladask.

För mig framstår Gondry som den där pojken som aldrig har växt upp. Som aldrig lyssnat på folk när de sagt att någonting är omöjligt. I hans filmvärldar kliver han över alla befintliga gränser och rotar gärna runt bland drömmar och fantasier, hoppar obehindrat genom tid och rum, trollar med perspektiv och identiteter. Han bygger upp världar av kartong och toarullar, leker med galna uppfinningar och även med åskådaren. Verkar strunta i om tittaren förstår vad som är inbillat och vad som är verkligt. Eller så litar han fullständigt på sin publik.

”The Science of Sleep” (2006) är Gondrys tredje film, och denna gång har han själv skrivit manus. Den gulliga pojke-möter-flicka-storyn är långt ifrån unik, men det som gör filmen sevärd är Gondrys magiska bildfantasi, som här får fullt utrymme i form av klipp- och klistra-animationer i bomull, kartong, tyg, och cellofan.

Huvudpersonen Stéphane är en förvirrad och blyg uppfinnarnörd, och man kan förstås inte låta bli att se likheter med Gondry själv. Stéphane spelas av den mexikanska stjärnan Gael García Bernal, och han dras till den söta och intressanta grannen Stéphanie (Charlotte Gainsbourg). Stéphane är utrustad med mycket livlig fantasi, och i sin inre tv-studio är han både smart programledare och den coola stjärnan som har full kontroll över showen, det vill säga vad hans vänner, familj och kollegor ska säga och göra. Verkligheten är förstås raka motsatsen. Filmens intrig bygger på att Stéphane – och vi, publiken – inte alltid vet om han sover eller är vaken, och i gränslandet mellan dröm och verklighet uppstår en mängd humoristiska situationer. Ibland är det hysterisk slapstick, ibland är det sorgset och vackert. Både Bernal och Gainsbourg är duktiga skådespelare och perfekta i sina roller, även om Bernal får mest utrymme av de två. Jag hade gärna sett mer av Gainsbourg, som här blir mer en vacker gåta än en kvinna av kött och blod.

För hur galet det än är så blir historien långt ifrån tramsigt. Grannpojken och grannflickan framstår som högst ordinära människor, trots att de hoppar in och ut ur klippdockevärldar, flyger bland bomullsmoln och rider på tyghästar. Människors ofullkomlighet och misslyckanden är alltid intressanta, med eller utan komisk tvist, och just det här med att ta till drömmar för att försöka göra om sin verklighet tror jag alla känner igen sig i. Precis som i Gondrys övriga filmer handlar allt om kommunikation.

Att se ”The Science of Sleep” är att dyka in i ett gränslöst universum, att försöka följa med i en halsbrytande resa helt utan filmiska ramar. Men det är också en klassisk och vemodig kärlekshistoria om två människor som försöker berika sina gråa liv genom att drömma om någonting annat. Det är på låtsas och på riktigt, och det är alldeles underbart.

Det skrattas på många håll i biosalongen, och själv blir jag glad så det bara pirrar i hela kroppen över att en vuxen person inom något så cyniskt som filmindustrin får fria händer på detta sätt. Egensinniga kreatörer med visioner finns det alldeles för få av, och tillsammans med en handfull andra regissörer har Gondry skapat en alldeles egen nisch som främst definieras av barnslig uppfinnarglädje. Vi behöver sådant också, som motvikt till alla coola framtidsvisioner. Dessutom skulle filmvärlden vara bra mycket tråkigare utan Michel Gondry.

Wallace & Gromit – Varulvskaninens förbannelse

Wallace & Gromit - Varulvskaninens förbannelse

När jag läser mina medskribenters senaste inlägg här på Besökarna-bloggen så blir det extra tydligt vilken bredd Kulturhuset erbjuder. Här finns verkligen allt. Bokcirkel i podcastform, samtal med internationella och svenska författare, filmvisningar, fester, mingel, dansgolv, utställningar. Saker att besöka på plats eller att kanske utforska digitalt. Det mesta rykande aktuellt. Själv väljer jag att gå på Klarabiografen och se en åtta år gammal leranimerad film om en excentrisk uppfinnare och hans trogna hund. Igen.

När animerat på bio i nio fall av tio betyder 3D-glasögon, opersonliga karaktärer, skrikiga amerikanska (eller svenskdubbade) röster och omotiverade musikalsånger, är det en fröjd att återigen dyka in i den tidlösa och smått galna lekstuga för vuxna som Nick Park och medregissören Steve Box skapat. Deras andra långfilm ”Wallace & Gromit – Varulvskaninens förbannelse” vann mycket välförtjänt en Oscar när den kom, och det bevisar bara att old school-tekniken stop motion fortfarande regerar.

Den årliga grönsaksutställningen närmar sig och lokalbefolkningen vårdar sina pumpor och meloner i hopp om att vinna den åtråvärda gyllene moroten. För skadedjursbekämparna Wallace & Gromit som driver det högteknologiska företaget Anti-Pesto är det bråda dagar. När en muterad jättekanin med superkrafter börjar härja i traktens grönsaksland sprider sig paniken, och hela utställningen står på spel. Mitt i allt detta spirar romansen mellan Wallace och den djurälskande Lady Tottington, medan rivalen lord Victor gnisslar tänder och tar till bössan…

Det går inte att värja sig mot den här filmens charm och torra brittiska humor. Om man som jag förälskat sig i Wallace & Gromit i kortfilmsformat så är detta en högtidsstund fylld av galna uppfinningar, slapstick, 50-talskitsch, lertänder och lantlig idyll. Upplägget är precis som vilken ”Morden i Midsomer” som helst, med alla typer på plats – den mystiske kyrkoherden, den dumme polisen, överklassdamen och hennes överklassfjantige friare – och detaljrikedomen och de många ordlekarna är små pärlor som gör att man knappt vågar blinka för att missa något. Stort plus också för alla lekfulla lån från filmer som till exempel ”King Kong” och ”Hulken”. Kontrasten mellan gulliga kaniner och klassiska skräckfilmsschabloner är oemotståndlig, och relationen mellan husse och hund har aldrig skildrats mer hjärteknipande.

Jag har dessutom aldrig sett den med originalröster – när mina barn var yngre blev det tyvärr mest dubbat – och att höra Helena Bonham-Carter och Ralph Fiennes ger onekligen en extra dimension åt filmen. Kvällens visning har lockat en bred publik, salongen är fylld av allt ifrån yngre barn till äldre män och kvinnor, och även om ”Varulvskaninen” är i läskigaste laget för de allra minsta så låter det som om vi alla har roligt. De yngre skrattar åt slapstickhumorn, de vuxna fnissar åt den fyndiga dialogen.

Jag lämnar biografen med ett leende, tänker att nu har jag fått god energi så det räcker över hela påsken. Och vill här passa på att säga ett stort tack till Bibliotek Film & Musik som valde att visa denna pärla. Tack också till Serieteket som även de visar kvalitetsfilm en gång i månaden. Att få se gratisfilm i en mysig biograf som ligger mitt i centrala Stockholm är en lyx som fler borde unna sig – se till att pallra er hit nu så vi inte förlorar denna möjlighet!

Här finns vårens filmprogram

Och med detta önskar jag alla en glad påsk!

Conan The Barbarian på Klarabiografen

Conan The Barbarian

När jag var yngre kollade jag och min bror på Arnold Schwarzenegger i ”Conan The Barbarian” och han påstod gravallvarligt att det var en av hans favoritfilmer. Jag visste inte vad jag skulle tro – menade han bra som i bra eller bra som i så dålig att den blir bra? Vi skrattade i alla fall rått, och bilden av Arnold som ung svärdsatlet med långt svallande hår har stannat kvar på näthinnan eftersom den blivit till en svulstig symbol för actionfilm på 80-talet. Av handlingen minns jag inte mycket, och det visar väl att ”Conan The Barbarian” inte är någon Oscarsvinnare.

Klarabiografen, många år senare. Serieteket visar filmen som startade sword and sorceryvågen och salongen är nästan full, men här finns inga kulturtanter i sikte utan mest yngre män och några enstaka kvinnor. Jag tänker att det ska bli kul att fräscha upp minnet, eller är det egentligen kul? ”Conan The Barbarian” är inte ens så dålig som jag minns den – den är sämre – och redan efter några minuter vrider jag på mig och vet inte om jag ska skratta eller gråta. Jo, det är roligt, självklart fnissar jag precis som alla andra i publiken, men förundras samtidigt över hur en sådan irriterande dålig och ospännande film kan fascinera just för att den tar sig själv på så förbannat stort allvar. Inga subtiliteter här inte. Den pompösa körmusiken tar över totalt, berättarrösten måste komma från en pensionerad bingoutropare, och dialogen kunde min tioåring ha skrivit bättre.

Som många filmer i fantasygenren är den sexistisk och fylld av stora, starka män. Å andra sidan flashar Arnold minst lika mycket hud som de halvnakna kvinnor som då och då dyker upp, och är man lagd åt det hållet är ”Conan The Barbarian” en riktig stilstudie i homoerotik. Undertiteln skulle till och med kunna vara Killar som gillar att göra saker tillsammans, för Arnold verkar onekligen ha mer kul tillsammans med sin sidekick Subotai än med den Lita Ford-kopia som ska föreställa hans filmkärlek. Det här är en av behållningarna med filmen, och jag undrar om det är meningen eller bara ”råkade” bli så? Billig läderestetik och heavy metal genomsyrar varje bildruta, och förutom Lita Ford finns kopior av både Bruce Dickinson och Lemmy Kilmister med som filmskurkar. Ibland känns det som om hela skiten är filmad backstage på någon Monsters of Rock-festival på 80-talet. Den galne trollkarlen från Monty Pythons ”The Holy Grail” finns också med på ett hörn, och jag undrar om Terry Gilliam vet om att de kopierat hans figur rakt av?

Herregud, till och med James Earl Jones, som i vanliga fall är en duktig skådis, gör en riktigt usel insats, och det är svårt att säga om det är den allmänna lågbudgetandan som påverkar eller om allt är regissören John Milius fel. Den enda skådis som klarar sig med hedern i behåll är Max von Sydow den korta stund han är med, men rollen som fantasy-härskare borde han väl å andra sidan klara i sömnen efter som han gjort den så många gånger.

Sa jag att filmen är för lång också? Fast vid närmare eftertanke skulle nog spektaklet inte kunna räddas även om en halvtimme klipptes bort. Nej, alla filmstudenter borde se den här filmen som exempel på hur man inte bör göra. Och hade inte Arnold Schwarzenegger varit med hade ”Conan The Barbarian” fallit i glömska dagen efter premiären.

Vad är det då som får mig att genomlida en två timmar totalt ospännande Arnold-rulle tillsammans med en biosalong full av andra människor? Vad är det som får mig att inte kunna sluta prata om allt det dåliga när jag kommer hem? När tonåringen klarsynt påpekar ”för att vara en skitfilm har du pratat väldigt länge och detaljerat om den, det hade du inte gjort om den var tråkig på riktigt” sätter han fingret på något väsentligt. Ingen gillar det medelmåttiga. Antingen ska det vara så fantastisk bra att du bara vill gråta. Är det inte det så räcker det med superirriterande – ibland ligger kalkon farligt nära kult. Och visst finns det ett värde i att såga varje scen, att skratta åt allt det dåliga och vulgära, att som jag irriteras över billiga plasthjälmar och pinsamma kärleksscener, bristen på smak och det ogenerade frossandet i Arnolds spelande muskler. Mina känslor är definitivt blandade, men jag är långt ifrån neutral. Underhållningsvärdet i det usla är högre än man kan tro.

”Conan The Barbarian” är en riktig kalkonrulle. Just därför tycker jag att man bör se den minst en gång i sitt liv.

Körkarlen av Victor Sjöström med musik av Matti Bye

Körkarlen

Förra veckan visades Victor Sjöströms stumfilmsklassiker ”Körkarlen” från 1921 på Klarabiografen. Visningen anordnades av Bibliotek Film & Musik, och en överraskande stor publik fanns på plats i salongen. ”Körkarlen” är baserad på Selma Lagerlöfs roman och blev nyligen framröstad som den bästa svenska filmen genom tiderna i filmtidskriften FLM. Jag vet inte om jag håller med, men det är en klassiker, absolut. Det tar heller inte lång tid för publiken att ”vänja” sig vid den gryniga bilden, det långsamma tempot, och den överdrivna mimiken hos skådespelarna på duken. Trots att filmen är snart hundra år gammal så rymmer den stor dramatik. Mycket beroende på Matti Byes fantastiska filmmusik.

Att jag ens går och ser ”Körkarlen” igen beror mycket på just Matti Bye. Har man en gång sett en svartvit film med en livs levande pianist i salongen så vill man knappt använda begreppet stumfilm igen, eftersom stum ju syftar på något ljudlöst. Även om ingen talade i äldre svartvita filmer så visades de aldrig under tystnad. Tvärtom. Salongerna fylldes av musik från ensamma pianister eller en hel ensemble och skapade olika upplevelser beroende på dagsform eller lokal, nästan på samma sätt som teater. Själv har jag sett filmer ackompanjerade av tre olika pianister i Cinematekets regi, men det är Matti Bye jag minns. Hans fantastiska känsla för vad som händer på duken, hans blandning mellan klassiska ackord och fri improvisation, det lekfulla som vågar vara både romantiskt och dramatiskt. Att sitta i en biosalong med en ensam pianist och några tända stearinljus skapade för mig filmmagi på en ny nivå, och ett tag gick jag och såg flera stumfilmer i månaden. Sedan dess har jag alltid hajat till om Matti Byes namn dykt upp på tv eller i filmsammanhang. Han har en sådan tydlig musikalisk profil som för mig också utlovar hög kvalitet, ungefär på samma sätt som Nino Rota eller John Williams.

Den version av ”Körkarlen” som nu visas är en restaurerad version från 1998 där Matti Bye skrivit filmmusiken. Just detta höjer verkligen upplevelsen ett snäpp. Balansen är perfekt: musiken tar inte över men hjälper ändå berättelsen framåt, och jag tror hela publiken märker hur väl allt fungerar tillsammans. Även tystnaderna som uppstår är genomtänkta och vältajmade. Efter halva filmen hör jag till och med en man bakom mig viska ljudligt till sin kompis ”vilken bra filmmusik” och jag kan inte låta bli att le.

Naturligtvis ska jag berömma Victor Sjöström också. Han spelar själv den försupne David Holm som på väg mot undergången får besök av Körkarlen/Dödens tjänare, som visar upp vilka konsekvenser Holms handlingar får. Det är en känslomässig resa genom ett liv som kunde ha levts annorlunda, och visst tänker man på Charles Dickens och hans Ebenezer Scrooge. Av en komplex historia lyckas Sjöström skapa en spännande berättelse, och trots dess många olika skikt är det aldrig oklart för åskådaren var vi befinner oss. I denna filmversion har de olika delarna i berättelsen tintats i olika nyanser, och det underlättar förstås. Övertoningarna mellan de döda och deras andar kan tyckas enkla, men upplevdes av dåtidens publik som oerhört sofistikerade. Realismen vävs ihop med det övernaturliga utan några synliga skarvar, och jag kan förstå varför ”Körkarlen” fått sin klassikerstatus.

Värt att nämna är scenen där David Holm forcerar en låst dörr med en yxa. Om den känns bekant så beror det på att Stanley Kubrick gjort den känd för en större publik – han kopierade den rakt av till sin skräckfilm ”The Shining” där Jack Nicholson med samma vansinniga blick hugger sig igenom en låst dörr.

Victor Sjöström

Livet är underbart – favorit i repris?

JamesStewart

Förra julen var jag och såg ”It’s A Wonderful Life” på Klarabiografen strax innan jul (läs vad jag skrev om filmen här). När jag nu upptäcker att filmen återigen visas på Kulturhuset blir jag sugen på att se om den. Naturligtvis hänger det ihop med årstiden. Jag som aldrig haft någon koppling till denna amerikanska julfilm, och plötsligt drar tankarna iväg utan att jag kan hjälpa det. ”Om man skulle ta och skapa sig en tradition”. En gång är ingen gång. Två gånger är en vana.

Jag får med mig en kompis och vi bestämmer träff utanför Klara. Tar plats i salongen, sjunker ner i biomörkret. Killen som presenterar filmen frågar om någon i publiken var på plats förra året, jag räcker upp handen och känner mig smått nördig. Eller är jag det?

Att prata om traditioner och trygghet är lite gammeldags. Ordet har också på senare tid varit överrepresenterat hos konservativa och invandrarfientliga partier – vi måste hålla på våra svenska traditioner – och vi som inte vill förknippas med sådana tankar vill gärna bejaka förändring och nya impulser. Att vara modern innebär att ibland välja bort det gamla, att hålla på spontaniteten, att kunna kasta loss på bara några sekunder. Men ändå. All denna frihet skulle inte vara möjlig om vi inte hade några fasta ankarpunkter i livet.

Ordet tradition är latinskt och betyder ungefär överlämnande. Det syftar på hur vi lämnar vårt sociala och kulturella arv vidare i form av seder och bruk, synsätt och värderingar. Mer specifikt betecknar det sedvänjor och normer som återupprepas genom släktled och samhällsskikt. De flesta traditioner förändras under tid, vi utvecklar gamla vanor eller lägger till nya.

Julen får mig alltid att fundera, eftersom den är en sådan märklig hybrid mellan totalkommers och superkonservatism. Årsskiftet innebär också ett sorts bokslut, och det är naturligt att reflektera över året som gått. Över nu och då. Allt detta far genom mitt huvud medan filmen åter rullas upp i salongen. Är jag för eller emot traditioner? Ska jag nu se ”It’s A Wonderful Life” även nästa år?

Filmen är ovanligt lång – över två timmar – och fast jag tror att jag kommer att gäspa och längta efter upplösningen så upptäcker jag att den är minst lika underhållande den här gången. Om inte mer. Trots amerikansk superkonservatism, många böner till Gud och hyllningar till kärnfamiljen och traditioner så håller den. De unga tjejerna bredvid oss skrattar hysteriskt varje gång något riktigt otidsenligt dyker upp (fåniga svordomar, överbeskyddande mödrar, spontana dansutbrott, den kurviga tjejen som får karlar att vissla och bilar att tvärbromsa), men det suckas också här och var i salongen, och min gråtmilda kompis måste låna näsdukar av mig.

Personligen tycker jag bättre om Karl-Bertil Jonsson. Lite mer svensk, lite mer åt vänster. Men James Stewart och Karl-Bertil har det gemensamt att de försöker klamra sig fast vid julens ursprungliga budskap även om det till att börja med inte går riktigt som de tänkt sig. Skalar man bort allt som är otidsenligt så är det en klassisk julsaga med allt som hör till.

För er som inte sett ”Livet är underbart” så går den på SVT idag. Se James Stewart spela över, skratta lite åt kläderna och svordomarna, var glada åt att en hel del har hänt sedan 1946. Eller skit i tv:n och umgås med familjen i stället. Hur som helst, ha en god fortsättning önskar Mia och Besökarna!