Takshow med Lo Kauppi, Nour El Refai och Al Pitcher

Ursäkta ordvitsen, men Kristoffer Triumfs takshow den 10/7 med gästerna Lo Kauppi, Nour El Refai och Al Pitcher kan inte kallas som något annat än triumferande. Jag har hört talas om Triumfs framgångar med Värvet, jag har förstått att intervjuerna han gjort där har varit personliga, djupa och gett de intervjuade tid att uttrycka precis det de vill, hur de vill och hur länge de vill, men har varken sett eller hört honom innan takterassshowen. Nyfikenheten på Kristoffers Triumfs magiska intervjuhandlag med sina gäster kombinerat med att Nour El Refai och Lo Kauppi denna kväll skulle befinna sig i samtalssoffan på Kulturhusets takterass får mig att bänka mig i god tid innan showen börjar.

Det är fullsatt på terrassen och när takshowvärden kliver upp på scen, efter att publiken blivit uppvärmda av husbandsdj-duon Dilje Yigitbas och Mariana Silva Varela, gör han det till ljudet av jubel. Och jag inser ganska snabbt att jag har lite svårt för den här pojkmanstypen, med lite flackande blick, med lite nervösa gester och med lite för långa konstpauser på lite för många ställen. Är det spelad tafatthet i rollen som takshowsvärd eller är det en utveckling av metoden att få publik/intervjuade att slappna av? Han har trots min inledande skepticism en stor fanclub på plats, som skrattar högt och mycket åt allt han säger och gör, så det råder inga tvivel om att det kommer att vara god stämning under kvällen.

Kristoffer Triumf

Kvällen till ära har tre riktiga äss plockats fram ut värvetärmen. Först ut är intressanta allkonstnären Lo Kauppi, som pratar mycket och engagerat och med ironisk skärpa om både fenomenet vita kränkta män och sin föreställning ”Vita kränkta män”, baserad på Kawa Zolfagarys facebooksida/seriealbum (som hon också läser högt ur). Hon är rapp, rolig och väldigt allvarlig på samma gång. Det hon säger om feminism och antifeministiska strömningar är viktigt och jag gissar att många med mig smittades av Lo Kauppis förändra-världen-kamp-lust. I slutet av hennes egen halvtimme i rampljuset rullas det in rekvisita i form av en whiteboard och medan Kauppi stoppar in löständer i munnen för att ordna ett överbett. Huvudpersonen från ”Vita kränkta män”-föreställningen vaknar till liv och vi får njuta av en demaskering av korkade fördomar. Kristoffer Triumf får inte mycket utrymme (och det är väl inte meningen heller med tanke på Värvetkonceptet), men Kauppis övertagande av scenen, både bokstavligt och bildligt, med sin humorstöpta samhällskritik och sitt ögonöppneri fungerar perfekt på den solupplysta terrassen, och jag är mycket nöjd med den första tredjedelen av showen när det så är dags för en annan favorit att kliva fram.

Lo Kauppi som vit kränkt man

Nour El Refai har en lika glimrande energisk utstrålning som Lo Kauppi, men är något mer nedtonad denna kväll. Hon verkar nöjd med att sitta och mysa bredvid Kauppi och faller mer in i ett samtal med Triumf, som tidigare har intervjuat både Lo Kauppi och Nour El Refai. Det märks, för det finns ett slags band mellan dem, som de kan referera till och som Triumf kan plocka upp trådar från. Som när han ber att Nour berättar om sin sämsta intervju och hon inte kommer på någon, varpå han påminner, leende påtryckande om att ”jooo, det var ju….”. Mycket charm, men jag hade hoppats på fler allvarsamma ämnen och poänger, men ju längre showen fortlöper, så förstår jag att takshowsformatet nog ska vara precis så lättsamt och underhållande som det är. Lo Kauppi och Nour El Refai har ett bra samspel och skämtar om att värden hamnar i skymundan. Och jag tror att precis det här är Kristoffer Triumfs storhet – vare sig det är i eftersänd podradio eller live på en scen, så skapar han trivsel och trygghet hos sina gäster, så att de kanske ger mer av sig själva än de tänkt sig. Med intresserad osynlig hand lotsar han lika mycket som han själv blir lotsad och vi som får delta på avstånd kommer närmare än vi trott kunde ske.

Och så det sista ässet, eller jokern i leken (ännu en ordvits, jag vet…), som är komikern Al Pitcher. Han kliver upp på scen, går förbi gästsoffan, greppar micken och kör ca 10 minuters ångvälts-stand up. Jag gissar att samtliga på taket leviterade av skrattkonvulsionerna som Pitcher frammanar med sina iakttagelser av typiskt svenska företeelser, som för hans nya zeeländska sinne är ren sci-fi. Visst är det lättköpta skrattpoäng när någon gör sig lustig över det svenska språket och sig själv som försöker förstå det, men det funkar. Det funkar så pass mycket att till och med Kristoffer Triumf själv tar upp mobilen för att föreviga den hysteriskt roliga stunden när Pitcher showar loss.

Kvällens gäster och husbandet

Tre gäster som alla bjuder på sig själva och har roligt både tillsammans och med sin värd, blev en upplevelse långt över förväntan denna kväll, och jag kan tänka mig att takshowskonceptet, som till stor del bygger på olika igenkänningsmarkörer på scen (husbandet, saftbålen med aldrig sinande ”är det alkohol i bålen?”-kommentarer, sponsornamnet som publiken förväntas ropa högt på kommando och så porträtteckningsuppgiften till gästerna), bara kommer att bli bättre och bättre. Jag hoppas dock att Truimf i en säsong 2 av sin takshow vågar vara lite mer av den stillsamme lyssnare han är i Värvet. Det finns gott om lättsam och snabb underhållning, som är mer eller mindre lika, men nu när jag maratonlyssnat mig igenom fyra av hans podintervjuer, så kan jag inte komma på en enda som matchar den närvaro och nerv som han lyckas med i sina intervjuer. Mer sådant i takshowen eller så borde Kulturhuset anlita honom som intervjuare till sin På Djupet-serie inför höstens program – gästerna förtjänar att få en samtalspartner av denna rang.

Annonser

Behrang Miri – ett öppet samtal med Kulturhusets nya eldsjäl

Det hela började med en fråga: vem är Behrang Miri? En dag hade han blivit anställd som den konstnärlige ledaren för Kulturhusets barn- och ungdomsverksamhet. För mig kom detta som en överraskning. Vem är denna man och varför har han fått denna viktiga roll i Kulturhusets verksamhet? Så det var bara att boka en intervju med honom för att se för mig själv.

Det var i och med att jag började maila honom som en bild började målas upp. Jag mailade hans Kulturhuset-mail men fick inget svar, det var då jag fick ett mail från honom där han skrev att han hade fått veta att jag ville intervjua honom. Han avslutade mailet med ett: ”Ta hand om dig så länge. All kärlek/Behrang Miri”. Det var den första ledtråden till vilken sorts person Behrang är. Det var svårt att hitta en tid som passade, både han och jag är ganska upptagna, det räcker att googla Behrang för att se hur engagerad han är i olika projekt samt hur mycket han gör. Han är skådespelare, rappare, samhällsdebattör, föreläsare, han grundade RGRA (Rörelsen gatans röst och ansikte i Malmö) och nu så ska han jobba inom Kulturhuset.

Behrang Miri

Efter lite om och men fick vi till en tid och sågs på Kulturhuset. Behrang kom för att leda mig till hans kontor, han förklarade att han skulle med ett tåg inom en timme och att han hoppades att det räckte för intervjun. Det är klart att det gör, sa jag, så länge han inte pratar för mycket. Vilket han log åt eftersom han anser sig vara en pratkvarn. Så vi åkte upp till Rum för barn och längst in, bortom bildverkstaden satte vi oss ned i Behrangs kontor.

Att du har kontoret här, nära verksamheten, betyder det att människor kan komma och knacka på din dörr?

Om jag är här så får de alltid knacka på dörren. Det här är inte bara mitt rum, det är allas rum. Jag är inte rumfokuserad, jag är inte en person som sitter på mitt kontor. Jag är en person som gillar att röra mig och möta människor där de befinner sig, jag gillar att vara ute och träffa människor och finnas på plats helt enkelt. Men sedan behöver du en plats där du kan landa ibland och reflektera och då kan det vara skönt att kunna stänga in en liten dörr ibland. Men den dörren för mig är inte ett rum, den dörren kan vara att jag tar upp min mobil och pratar framför tusen människor. Jag har ganska lätt för att hitta meditationen, reflektionen och diskussionerna i mig själv. Jag har inga svårigheter att somna framför 50 människor om jag är trött. Jag är den typen av människa.

Tio i tretton

Nu har du varit chef för barn- och ungdomskulturverksamhet i över en månad. Det är ganska kort tid, men hur har det gått, hur känns det?

För mig känns det väldigt spännande att jobba inom en av Sveriges största kulturinstitutioner. Med den strategiska rollen som jag har så känner jag att jag kan bidra med väldigt mycket. Jag kommer från föreningslivet, jag har en helt annan bakgrund – jag har varit med och startat en av Malmös mest levande ungdomsrörelser, jag har jobbat mycket med olika organisationer, initierat väldigt många verksamheter, föreläst, fortbildat. I allt jag har gjort, oavsett om jag har varit pedagog, initiativtagare, koordinator, kulturarbetare eller skådespelare – min tanke har alltid varit: människor. Jag är en förebild för otroligt många ungdomar och jag tar det på allra största allvar.

Vad är dina planer med verksamheten? Just det ekonomiska har påverkat hela Kulturhuset så vilka kommer att vara dina svårigheter?

Jag kommer från verksamheter där vi har haft noll kronor och ändå har vi lyckats bygga pyramider. Jag tror inte att jag ser de hindren på samma sätt som någon som har jobbat i denna verksamhet under en längre tid. För mig som har byggt så stora verksamheter med knappast några pengar, så är jag väldigt innovativ med att hitta lösningar, jag är väldigt smart vad gäller extern finansiering, hur vi kan hitta sponsring, samverkan, möjligheter att subventionera och bli subventionerade

För mig är ekonomin… den är absolut alltid ett problem oavsett vart du befinner dig men när man har lyckats bygga upp torn med noll kronor så kan jag lyckas bygga upp raketer med 30-40 personal. Man får inte glömma att vår största ekonomiska resurs är vår personal, jag vill se till att få fram en vision där vi tillsammans går mot en linje.

Ett kulturhus för alla.

Hur tänker du då jobba?

Jag tänker rekrytera nya talanger, nya innovatörer. Du behöver inte vara utbildad för att vara en pedagog. Jag har själv ingen utbildning i mycket av det jag gör, jag har lärt mig under resans gång.

Ingen är autodidakt men man kan vara väldigt innovationsinriktad ändå. Jag tror ibland att teori enbart stjälper än hjälper, men när du kan du få teorin att bli praktik, det är då kan du bygga stora folkliga ting. Det är min vision, att framför allt bygga en gemensam vision, att boosta — det som inte funkar: då gör vi något nytt. Det som funkar ser vi till att göra det ännu bättre. Se till att jobba för de som har minst tillträde till det centraliserade samhället, ett Kulturhus för alla. Speciellt för grupper som aldrig får tillträde.

Vad menar du med ”grupper som aldrig får tillträde”?

Hur kan vi se till att Kulturhuset blir ett Kulturhus för alla? Jag hävdar bestämt att vi har alla möjligheter för att vår verksamhet ska vara i princip gratis. Ibland finns det ekonomiska barriärer som gör att, ifall du kommer från en viss bakgrund, mamma och pappa kanske är arbetslösa, du kommer från ett socioekonomiskt utanförskap, då är det kanske inte lätt för dig att börja spela piano på Kulturskolan för att mamma och pappa inte har råd, eller så känner du inte till det.

Jag är uppväxt i ett område där inga av mina grannar hade tillgång till det svenska samhället. Vi visste inte att det fanns en kulturskola, kulturhus, vi visste inte att det fanns instanser som kunde hjälpa oss  – än idag finns det många ungdomar som inte känner till vilka möjligheter som finns. Det är där jag vill verka för att vi ska bli en anslagstavla för kulturlivet i Stockholm, även för dem som inte tar del av det.

Det tror jag att vi kan lyckas med men då krävs det att vi börjar gå ut, att vi flyger bort från huset, att vi blir bra på att möta människor oavsett etnicitet, kön, bakgrund. Att vara flerspråkig i sitt sätt att kommunicera, att hitta ännu mer kompetens i personalen, hitta personal som kanske pratar arabiska, persiska, somaliska, kurdiska. Att förberedda oss för samtidens Sverige, samtidens Stockholm. Kultur som ett verktyg, för att kultur är väldigt starkt, kultur är något som oavsett vart du kommer ifrån, så kan vi alla kommunicera via konst, musik, film. Det är något väldigt interkulturellt, det är det jag vill arbeta med, att förädla och utveckla det och att se till att vi når dem som behöver oss mest: dem som inte har resurser.

Behrang Miri på Gummifabriken. Foto: Nils-Eric Magnusson.

Vad kan Kulturhuset förvänta sig av dig? Vad kan besökarna förvänta sig dig som person?

Massa kärlek, mycket falafel och mycket… jag vill att vi ska vara folkliga, vi ska vara en plats där människor ska känna. Jag var just vid plattan och skulle äta. Så tänkte jag: de från plattan har ingen relation till Kulturhuset överhuvudtaget. På något sätt så finns det en mur där och det är den muren som jag vill ta bort. Vad man kommer förvänta sig av mig är att jag vill få hit de som just nu inte är här, jag vill fånga upp dem som inte tar sig hit självmant, antigen för att de inte känner till det eller inte vågar.

Vad mer man kan förvänta sig av mig… jag hälsar på alla, jag är väldigt bra på att se människor. Jag går ut och pratar med dem, jag var ute på Tio i Tretton och bums började jag rappa med några ungdomar. Jag är inte den typiske chefen som bara sitter bakom min dator och mailar och som styr och ställer på det sättet. Jag är inkluderande, framför allt med besökarna, det är därför ungdomar uppskattar mig för den jag är.

Jag är väldigt stolt över att kunna vara mig själv, det har tagit en lång resa att komma dit. Jag känner ett stort ansvar för många människor, att kunna leverera och prestera. Jag är här för att öppna upp dörrar för fler så att alla kan vara här. Det ansvaret bär jag med stolthet och jag ska se till att både personal mår bra, få alla att må bra.

Vi får inte glömma att vi har ett privilegium, att kunna arbeta med det vi gör. Det finns sådana talanger som tyvärr inte får lov att jobba med det som de är bäst på. Men jag vill se till att se dessa talanger får möjligheterna. Jag brukar säga att våra bästa brobyggare är taxichaufförerna för att de är så otroligt kompetenta när det gäller social kompetens, varför blir inte de våra socionomer eller fritidsledare? Jag vill gärna fånga upp dessa människor, det är sådant som intresserar mig.

Vi har en sådan kunskapsbank i Sverige som vi inte utnyttjar och den banken vill jag använda mig av i detta Kulturhus. Att ha denna position, då finns det alla möjligheter att tillsammans bygga det, för jag är inte här för att göra det själv. Jag kommer att göra det med människor, med besökarna, med personalen. Framförallt hitta sätt som gör att vi kan skapa fler innovationer, de finns i varenda människa.

En high-five, en kram och massa falafel. Det är vad man kan förvänta sig av mig.

Tack för intervjun Behrang, det var ett nöje.

Tack själv.

—————————————

Efter intervjun så följde jag med Behrang en bit mot centralstationen. Det var svårt att avsluta samtalet mellan oss, det fanns mycket att säga. Det var då jag nämnde att det ska bli intressant att se vad han kommer att hitta på under sin tid på Kulturhuset. Det var då han log och sa till mig: ”det handlar inte om att hitta på, det handlar om att öppna upp så att andra får tillfälle att hitta på”. Han sa adjö och jag gick ned till min tunnelbaneperrong med ett leende på mina läppar.