Finissage Imogen Cunningham med dansperformance av Claire Parsons

Senast jag besökte och skrev om Imogen Cunningham-utställningen var i början av juni. Drygt två månader senare är jag åter på plats i Galleri 3. Under sommaren har jag talat varmt om denna fotoutställning, sålt in den till vänner och bekanta, som om jag på något sätt själv vore inblandad i marknadsföringen. Det är jag förstås inte.
Jag är bara en människa som inte kunnat sluta tänka på dessa svartvita fotografier.

Idag är det finissage, utställningens sista dag med avslutande visning plus dansperformance av Claire Parsons. Det serveras cider och tilltugg, och besökarna minglar omkring som om det vore invigning och inte tack och adjö. Samma konstpedagog, Helen Karlsson, håller i visningen som när jag var här senast. En del av vad hon berättar har jag redan hört, men jag får också lära mig några saker jag inte visste. Hon är mycket kunnig, och lyckas prata om konst på ett enkelt och vardagligt sätt så att alla i publiken blir inkluderade. Framför allt lyser hennes enorma kärlek till Cunningham igenom, och det är omöjligt att inte smittas av hennes entusiasm. Vi följer lydigt med när hon pekar ut några favoriter, och trots att jag sett allt förut så kan jag inte riktigt bli mätt. Det finns alltid nya detaljer att upptäcka. Dessutom fascineras jag av tidsperspektivet – att fotokonst, precis som all annan konst, kan fånga ett ögonblick i en tid som redan är förbi, men som också bevaras i ett evigt nu. Många av de ansikten som möter mig, betraktaren, tillhör människor som idag är gamla eller som kanske inte längre lever. Det är häftigt. Och lite svindlande.

Parsons2_fotoMiaWikdahl

Efter Karlssons guidning samlas vi i ett av rummen för att se performanceartisten Claire Parsons framföra sin personliga tolkning av Cunninghams utställning. Två starka lampor av typen scenbelysning kopplas in i väggen, tillsammans med en dator och en liten förstärkare. Parsons själv gör entré, en späd dam i knäbyxor och bruna promenadskor, som om hon var klädd för att utöva någon sport i början av förra seklet. Hon plockar med girlanger av löv, fäster dem runt sitt hår och över sina axlar. Skulle kunna vara en kvinna nedstigen från ett av fotografierna på väggen. Så tar hon fram en tennisracket, ställer sig mitt på golvet, och vi hör ljudet av en boll på en tennisplan. Parsons spelar en imaginär match mot en osynlig åskådare. Allt är noggrant utfört, svalt men med stor precision. Publiken står bara några meter bort och tittar på denna tennismatch, en mycket surrealistiskt känsla, och någon fnissar högt.

Parsons1_fotoMiaWikdahl

Nu övergår tennisbollens studsande till att bli ljud ifrån människor. Ett vagt sorl, som om vi befann oss i en vänthall, eller på en tågstation. Parsons utför en serie rörelser, vars innebörd vi inte förstår, men som är noga koreograferade. Sorlet övergår till långsamma tonföljder, och Parsons börjar laborera med strålkastarna. Placerar ut dem på golvet på olika sätt, ställer sig som en staty så att hon blir upplyst från olika sidor. Plockar upp dem och belyser sitt ansikte. Leker med ljus och skugga. Rör sig in och ut ur rummet.

Parsons3_fotoMiaWikdahl

Denna märkliga föreställning pågår i kanske tio minuter. Vad jag känner vet jag inte riktigt. Jag brukar vara imponerad av performances, tycker om människor som visar upp sina tankar, idéer och tolkningar i ovanliga former. Här fungerar det okej, en finurlig knorr som avslutning på utställningen, i minimalistiskt och stramt utförande. Vackert; ja. Lekfullt; absolut. Men jag upplever också ett avstånd mellan artist och publik. Jag har läst om Claire Parsons, att hon har gjort utställningar och performances på Moderna Museet, Dansmuseet, på konsthallar och på internationella scener. Jag kan se att Parsons är skicklig på att använda sin kropp som ett redskap för att uttrycka olika känslor, men det jag fastnar mest för – mer än det visuella – är ljuden och musiken. Människor i rörelse, tid som passerar, abstrakta ljudmattor; allt detta tycker jag mycket om, och jag tänker att detta faktiskt kunde ha varit en del av utställningen som jag hade kunnat ta till mig.

Parsons får applåder efter sitt uppträdande, och åskådarna sprider återigen ut sig. Går i sina egna cirklar för att närskåda de svartvita fotografierna för sista gången. Jag vill själv inte riktigt lämna lokalen, dröjer mig medvetet kvar. Tänker att detta måste vara årets bästa Kulturhusutställning. Går ett extra varv och tycker synd om dig som inte tog dig hit för att se en av vår tids största fotokonstnärer.

Annonser

Fotoutställning: Imogen Cunningham på Galleri 3

Jag ville se den stora Imogen Cunningham-utställningen på Galleri 3, och var också nyfiken på hur Konstkvarten var upplagd, därför passade jag på och besökte Kulturhuset när konstpedagogen Helen Karlsson gav en 15 minuters gratis introduktion till Cunninghams fotografier.

Den klimatsvala temperaturen var skön efter klibbig åskhetta utanför, och besökarna rörde sig under tystnad i den skumma lokalen. Karlsson gjorde sitt bästa för att dra ihop denna skara människor till en grupp, men det tycktes som om många ville närma sig motiven på egen hand, de gled dröjande omkring och låtsades som om de inte lyssnade. Vi var några få som följde efter Karlsson när hon entusiastiskt pekade ut några av de mest betydelsefulla verken.

Imogen Cunningham (1883-1976) föddes i Portland, Oregon, och blev en pionjär inom fotokonsten. Helen Karlsson berättar att hon tidigt visste att hon ville bli heltidsarbetande yrkesfotograf, något som var ovanligt för dåtidens kvinnor. Cunningham arbetade ett tag i Edward S Curtis fotostudio (han som fotograferade nordamerikanska indianer), reste till Europa för att studera fotografi, och öppnade efter återkomsten till USA en egen studio i Seattle. Hennes första fotografier var för den tiden vågade med nakenstudier av sig själv och andra, hon var en nyfiken visionär och som utbildad kemist experimenterade hon lika gärna med sina motiv som i mörkrummet, men hon livnärde sig också under hela sin karriär som porträttfotograf. Utställningen på Kulturhuset omfattar närmare 200 verk och spänner över 70 år, och eftersom Cunningham hela tiden arbetade med ALLT är fotografierna hängda tillsammans efter motiv i stället för årtal. Således har Gatuliv, Växtformer, natur, stilleben, Kropp & dans samt Porträtt fått varsin egen avdelning. Jag upplever denna indelning som logisk och lätt att ta till sig.

Den bild på tre dansare som illustrerar hela utställningen är fantastisk, men också en smula missvisande, upptäcker jag snabbt. De flesta av verken är små och lågmälda snarare än stora och explosiva. Människor fångade i anonyma kompositioner, mycket ljus och skugga, hårda kontraster. Även hennes porträtt är avspända, och omgivningarna lika viktiga som personen på bilden. Saklighet, men också sökande efter något; ett ögonblick, ett uttryck. Cunningham arbetade ofta med dubbelexponering, och många av fotografierna känns som om de uppkommit av en lycklig slump, även om jag förstår att det gått åt många rullar film innan den perfekta bilden dök upp.

Martha-Graham-dancer-1931

Foto: Imogen Cunningham | Martha Graham, Dancer, 1931

Jag fastnar länge framför det fantastiska fotografiet av dansaren och koreografen Martha Graham. Hon sluter ögonen i djup koncentration, händerna ramar in ansiktet, skapar mörka skuggor. Det är en rå och naken bild som fascinerat många, kanske för att den på ett enkelt sätt visar upp kraft och konstnärskap, kanske för att man också anar styrkan hos kvinnan bakom kameran. Fotografiet är en del i en serie bilder som Cunningham under en eftermiddag tog av den moderna dansens nya stjärna, och tack vare bildsviten fick Vanity Fair upp ögonen för Cunningham och började anlita henne.

De fotografier som berör mig minst är Cunninghams växtformer och stilleben. Även om jag får lära mig att de gav henne internationell uppmärksamhet tack vare sina grafiska, nästan avantgardistiska former, så faller jag inte på samma sätt som för hennes övriga produktion. Bilderna är vackra men talar inte riktigt till mig.

Karlsson berättar att utställningen inte bara består av inlånade originalfotografier, utan också av ett generöst antal aldrig tidigare visade alster som tagits fram av the Imogen Cunningham Trust, en familjeägd organisation med syfte att bevara och sprida konstnärens arbete. Cunninghams barnbarn Meg Partridge fanns tydligen på plats när Kulturhuset i slutet av maj invigde utställningen, och jag konstaterar i efterhand att det hade varit roligt att lyssna på henne. Men långt efter att Helen Karlsson tackat för sig och gett sig av strosar jag runt bland verken och känner mig fullt tillfreds med tystnaden och min egen upplevelse av fotografierna. De talar till mig utan röster, och det räcker långt.

Konstkvarten fungerar alltså fint som en lättare introduktion till Imogen Cunninghams verk. Prickar man in en visning kan det absolut vara trevligt att få en kort presentation av utställningen, och eventuellt ställa några frågor till en kunnig konstpedagog. Men man kan lika gärna gå dit på egen hand, eftersom Imogen Cunninghams konstnärskap knappast låter sig ringas in på 15 minuter.

Utställningen är gratis och pågår till och med 8 september. Missa den inte!
Man kan välja mellan en rad olika guidade visningar, se datum och läs mer här.