Finissage Imogen Cunningham med dansperformance av Claire Parsons

Senast jag besökte och skrev om Imogen Cunningham-utställningen var i början av juni. Drygt två månader senare är jag åter på plats i Galleri 3. Under sommaren har jag talat varmt om denna fotoutställning, sålt in den till vänner och bekanta, som om jag på något sätt själv vore inblandad i marknadsföringen. Det är jag förstås inte.
Jag är bara en människa som inte kunnat sluta tänka på dessa svartvita fotografier.

Idag är det finissage, utställningens sista dag med avslutande visning plus dansperformance av Claire Parsons. Det serveras cider och tilltugg, och besökarna minglar omkring som om det vore invigning och inte tack och adjö. Samma konstpedagog, Helen Karlsson, håller i visningen som när jag var här senast. En del av vad hon berättar har jag redan hört, men jag får också lära mig några saker jag inte visste. Hon är mycket kunnig, och lyckas prata om konst på ett enkelt och vardagligt sätt så att alla i publiken blir inkluderade. Framför allt lyser hennes enorma kärlek till Cunningham igenom, och det är omöjligt att inte smittas av hennes entusiasm. Vi följer lydigt med när hon pekar ut några favoriter, och trots att jag sett allt förut så kan jag inte riktigt bli mätt. Det finns alltid nya detaljer att upptäcka. Dessutom fascineras jag av tidsperspektivet – att fotokonst, precis som all annan konst, kan fånga ett ögonblick i en tid som redan är förbi, men som också bevaras i ett evigt nu. Många av de ansikten som möter mig, betraktaren, tillhör människor som idag är gamla eller som kanske inte längre lever. Det är häftigt. Och lite svindlande.

Parsons2_fotoMiaWikdahl

Efter Karlssons guidning samlas vi i ett av rummen för att se performanceartisten Claire Parsons framföra sin personliga tolkning av Cunninghams utställning. Två starka lampor av typen scenbelysning kopplas in i väggen, tillsammans med en dator och en liten förstärkare. Parsons själv gör entré, en späd dam i knäbyxor och bruna promenadskor, som om hon var klädd för att utöva någon sport i början av förra seklet. Hon plockar med girlanger av löv, fäster dem runt sitt hår och över sina axlar. Skulle kunna vara en kvinna nedstigen från ett av fotografierna på väggen. Så tar hon fram en tennisracket, ställer sig mitt på golvet, och vi hör ljudet av en boll på en tennisplan. Parsons spelar en imaginär match mot en osynlig åskådare. Allt är noggrant utfört, svalt men med stor precision. Publiken står bara några meter bort och tittar på denna tennismatch, en mycket surrealistiskt känsla, och någon fnissar högt.

Parsons1_fotoMiaWikdahl

Nu övergår tennisbollens studsande till att bli ljud ifrån människor. Ett vagt sorl, som om vi befann oss i en vänthall, eller på en tågstation. Parsons utför en serie rörelser, vars innebörd vi inte förstår, men som är noga koreograferade. Sorlet övergår till långsamma tonföljder, och Parsons börjar laborera med strålkastarna. Placerar ut dem på golvet på olika sätt, ställer sig som en staty så att hon blir upplyst från olika sidor. Plockar upp dem och belyser sitt ansikte. Leker med ljus och skugga. Rör sig in och ut ur rummet.

Parsons3_fotoMiaWikdahl

Denna märkliga föreställning pågår i kanske tio minuter. Vad jag känner vet jag inte riktigt. Jag brukar vara imponerad av performances, tycker om människor som visar upp sina tankar, idéer och tolkningar i ovanliga former. Här fungerar det okej, en finurlig knorr som avslutning på utställningen, i minimalistiskt och stramt utförande. Vackert; ja. Lekfullt; absolut. Men jag upplever också ett avstånd mellan artist och publik. Jag har läst om Claire Parsons, att hon har gjort utställningar och performances på Moderna Museet, Dansmuseet, på konsthallar och på internationella scener. Jag kan se att Parsons är skicklig på att använda sin kropp som ett redskap för att uttrycka olika känslor, men det jag fastnar mest för – mer än det visuella – är ljuden och musiken. Människor i rörelse, tid som passerar, abstrakta ljudmattor; allt detta tycker jag mycket om, och jag tänker att detta faktiskt kunde ha varit en del av utställningen som jag hade kunnat ta till mig.

Parsons får applåder efter sitt uppträdande, och åskådarna sprider återigen ut sig. Går i sina egna cirklar för att närskåda de svartvita fotografierna för sista gången. Jag vill själv inte riktigt lämna lokalen, dröjer mig medvetet kvar. Tänker att detta måste vara årets bästa Kulturhusutställning. Går ett extra varv och tycker synd om dig som inte tog dig hit för att se en av vår tids största fotokonstnärer.

Annonser

Fotoutställning: Imogen Cunningham på Galleri 3

Jag ville se den stora Imogen Cunningham-utställningen på Galleri 3, och var också nyfiken på hur Konstkvarten var upplagd, därför passade jag på och besökte Kulturhuset när konstpedagogen Helen Karlsson gav en 15 minuters gratis introduktion till Cunninghams fotografier.

Den klimatsvala temperaturen var skön efter klibbig åskhetta utanför, och besökarna rörde sig under tystnad i den skumma lokalen. Karlsson gjorde sitt bästa för att dra ihop denna skara människor till en grupp, men det tycktes som om många ville närma sig motiven på egen hand, de gled dröjande omkring och låtsades som om de inte lyssnade. Vi var några få som följde efter Karlsson när hon entusiastiskt pekade ut några av de mest betydelsefulla verken.

Imogen Cunningham (1883-1976) föddes i Portland, Oregon, och blev en pionjär inom fotokonsten. Helen Karlsson berättar att hon tidigt visste att hon ville bli heltidsarbetande yrkesfotograf, något som var ovanligt för dåtidens kvinnor. Cunningham arbetade ett tag i Edward S Curtis fotostudio (han som fotograferade nordamerikanska indianer), reste till Europa för att studera fotografi, och öppnade efter återkomsten till USA en egen studio i Seattle. Hennes första fotografier var för den tiden vågade med nakenstudier av sig själv och andra, hon var en nyfiken visionär och som utbildad kemist experimenterade hon lika gärna med sina motiv som i mörkrummet, men hon livnärde sig också under hela sin karriär som porträttfotograf. Utställningen på Kulturhuset omfattar närmare 200 verk och spänner över 70 år, och eftersom Cunningham hela tiden arbetade med ALLT är fotografierna hängda tillsammans efter motiv i stället för årtal. Således har Gatuliv, Växtformer, natur, stilleben, Kropp & dans samt Porträtt fått varsin egen avdelning. Jag upplever denna indelning som logisk och lätt att ta till sig.

Den bild på tre dansare som illustrerar hela utställningen är fantastisk, men också en smula missvisande, upptäcker jag snabbt. De flesta av verken är små och lågmälda snarare än stora och explosiva. Människor fångade i anonyma kompositioner, mycket ljus och skugga, hårda kontraster. Även hennes porträtt är avspända, och omgivningarna lika viktiga som personen på bilden. Saklighet, men också sökande efter något; ett ögonblick, ett uttryck. Cunningham arbetade ofta med dubbelexponering, och många av fotografierna känns som om de uppkommit av en lycklig slump, även om jag förstår att det gått åt många rullar film innan den perfekta bilden dök upp.

Martha-Graham-dancer-1931

Foto: Imogen Cunningham | Martha Graham, Dancer, 1931

Jag fastnar länge framför det fantastiska fotografiet av dansaren och koreografen Martha Graham. Hon sluter ögonen i djup koncentration, händerna ramar in ansiktet, skapar mörka skuggor. Det är en rå och naken bild som fascinerat många, kanske för att den på ett enkelt sätt visar upp kraft och konstnärskap, kanske för att man också anar styrkan hos kvinnan bakom kameran. Fotografiet är en del i en serie bilder som Cunningham under en eftermiddag tog av den moderna dansens nya stjärna, och tack vare bildsviten fick Vanity Fair upp ögonen för Cunningham och började anlita henne.

De fotografier som berör mig minst är Cunninghams växtformer och stilleben. Även om jag får lära mig att de gav henne internationell uppmärksamhet tack vare sina grafiska, nästan avantgardistiska former, så faller jag inte på samma sätt som för hennes övriga produktion. Bilderna är vackra men talar inte riktigt till mig.

Karlsson berättar att utställningen inte bara består av inlånade originalfotografier, utan också av ett generöst antal aldrig tidigare visade alster som tagits fram av the Imogen Cunningham Trust, en familjeägd organisation med syfte att bevara och sprida konstnärens arbete. Cunninghams barnbarn Meg Partridge fanns tydligen på plats när Kulturhuset i slutet av maj invigde utställningen, och jag konstaterar i efterhand att det hade varit roligt att lyssna på henne. Men långt efter att Helen Karlsson tackat för sig och gett sig av strosar jag runt bland verken och känner mig fullt tillfreds med tystnaden och min egen upplevelse av fotografierna. De talar till mig utan röster, och det räcker långt.

Konstkvarten fungerar alltså fint som en lättare introduktion till Imogen Cunninghams verk. Prickar man in en visning kan det absolut vara trevligt att få en kort presentation av utställningen, och eventuellt ställa några frågor till en kunnig konstpedagog. Men man kan lika gärna gå dit på egen hand, eftersom Imogen Cunninghams konstnärskap knappast låter sig ringas in på 15 minuter.

Utställningen är gratis och pågår till och med 8 september. Missa den inte!
Man kan välja mellan en rad olika guidade visningar, se datum och läs mer här.

Kulturhusshopen

skyltfönster 1 översikt

Högst upp i Kulturhuset bredvid fotoutställningen ligger Kulturhusshopen som är en systershop till butiken som ligger längst ner vid plattan = Sergels torg. Här finns konstböcker, souvenirer, vykort och annat gott och blandat. En stor del av böckerna hör ihop med fotoutställningar i lokalerna intill.

skyltfönster 2 lejon

stålmannen

böcker fönstret

Själva shopen är lite mörk, men den lyses upp av olika montrar och skyltfönster. Här går det bra att läsa också, det finns stolar som man kan sitta i och läsa eller bara ta det lugnt. Från denna lokal är det dessutom fin utsikt över Sergels torg och fontänen.

tom of fin stol

utsikt

Jag frågar killen bakom kassan vad som är på gång i huset och han berättar att det snart blir konstmässa i de lokaler bredvid som brukar ha fotoutställningar. Han berättar också att Kulturhuset ska bygga en klimatanläggning vid Galleri 3 vilket innebär att de kan låna och visa upp riktig konst eftersom sådana tavlor behöver rätt fuktighet för att de ska hålla i längden.

bild 1

När jag ändå var där så ville jag köpa något, jag slog till på ett dubbelnummer av filmtidningen FLM som listar de 25 bästa svenska filmerna, detta var ett bra köp!

bok flm

/Peter Schaub

A day in the world

Fotoutställningen A day in the world är ett fotoexperiment/utställning där folk från hela världen har tagit kort av sin vardag under ett helt dygn, den 15 maj 2012.

ny bild 1

bild 5

06 juice

En tidskapsel byggd för att stå emot tidens tand kommer att fyllas med fotografierna i form av en fotobok på engelska, en dator med alla bilder högupplösta samt ett urval av bilderna utprintade. Denna tidskapsel kommer att lagras i Falu koppargruva och den kommer att kunna fortsätta beskådas där av de som besöker gruvan.

08 kap1

bild 3

Meningen är att någon eller några ska hitta denna kapsel i framtiden, kanske de ska försöka förstå vad det var för människor som levde på den här planeten vid just den tidpunkten. Gå och se den innan den förflyttas till Falu koppargruvas innandöme.

11 orange text

/Peter Schaub

Länk: www.aday.org

Lennart af Petersens – Ett urbant öga

I Lilla galleriet på våning Plattan visas till och med 30 september en fotoutställning av Lennart af Petersens. Den visar den stora förvandlingen som Stockholm gick igenom i samband med rivningen av Klarakvarteren. Af Petersens var då anställd som fotograf vid Stockholms Stadsmuseum och skildrade det Stockholm som försvann. Bilderna är tagna mellan 1950-1970.

Djupa svartvita bilder fulla av ett liv som inte längre finns slår emot mig. En känsla av en svunnen tid och charm som aldrig kommer tillbaka. Finklädda människor, pulserande stadsliv, småbutiker och vackra neonskyltar. Bilderna visar en stad i Europa, en stad med historia, en levande stad. Innan bulldozern kom och slog sönder allt. Det sägs att 700 byggnader revs.

Det är den största och mest allomfattande ombyggnationen som gjorts i efterkrigstiden inräknat de städer i Europa som skadades svårt under kriget.

Bredvid mig står två unga män i sina bästa år, moderiktigt klädda. De uttrycker högt sin fasa över den historia de har förlorat. ”Kolla! Hur kunde de? Att ingen reagerade? Varför?! Tänk så annorlunda det kunde ha varit! Titta vad mysigt det var!”. Jag håller tyst med dem och tänker att jag nog skulle ha trivts att promenera i de gamla Klarakvarteren.

I samband med utställningen så visas även af Petersens kortfilm ”Innan det försvinner” onsdagar och söndagar på Bibliotek Plattan. Den ger en inblick i de människor, verkstäder och byggnader som försvann. Af Petersens säger i filmen att det är hemskt när ett hus ramlar ner, att man kan se hur husets själ dör.

”En okunnig amerikansk turist
lär i sommar ha frågat
om det var ryssar eller tyskar
som haft sönder Stockholm.
Han bör ha kunnat få det stolta svaret
att det har vi gjort alldeles själva.”

– Jan Olof Olsson, Stockholmsluft, 1974

/Astrid Nilsen Schaub

Lennart af Petersens på Kulturhuset

Fotografen Lennart af Petersens är främst känd för sina dokumentationer av ett Stockholm i förändring. Han var under 35 års tid anställd av Stockholms stadsmuseum, och just nu kan du på Kulturhuset se utställningen ”Ett urbant öga” som skildrar Klarakvarteren och den stad som försvann.

Jag var och tittade på utställningen, och såg då även dokumentärfilmen ”Innan det försvinner” som visas varje onsdag och söndag under sommaren. Filmen har gått på Sveriges Television, men jag hade inte sett den innan, och i all sin enkelhet ger den en ytterligare dimension till de bilder som hänger vid Bibliotek Plattan.

Det är inte lätt att fotografera arkitektur. Vad som är vackert för ögat blir ofta platt och tråkigt på bild. Få fotografer lyckas med kompositionen, att fånga spänningen mellan linjer, hitta de rätta vinklarna. Filmen ”Innan det försvinner” är en lågmäld historia från 1964, gjord av filmaren Lars Lennart Forsberg, och den säger lika mycket om af Petersens som om den omgivning han skildrar. Filmen behandlar rivningen av Klarakvarteren, men visar också andra områden i förändring, som Östermalm, Gamla Stan och Vällingby.

Filmvisning vid Bibliotek Plattan är som bekant ingen höjdare, särskilt inte under eftermiddagsrusningen – barn som gallskriker, hissar som slamrar, turister som går förbi och kommenterar på olika språk – och jag får verkligen spetsa öronen för att höra vad som sägs på duken. Men det intressanta är att af Petersens visar sig vara en sådan iakttagare, en person som kliver innanför, som vill skildra kvarterens själ medan de finns kvar. Han är en lågmäld men mycket bestämd herre som kliver in i frisersalonger, knackar på hos gamla damer, står beredd med kameran varhelst det finns hot om förestående rivning. Han är proffsig nog att inte muntligen kritisera stadens snabba förvandling, utan låter i stället kameran tala. Förhållningssättet till bilden är enkelt: ”en fotografs främsta uppgift är att dokumentera och bevara åt efterkommande generationer”.

Efter filmen går jag för att betrakta de svartvita fotografierna på väggen, tagna mellan 1950 och 1970. Några av dem har jag sett förut. Det finns en stark före- och efterkänsla, som om ett våldsamt krig delat de två tidevarven. Många av bilderna ser också ut som krigshärdar, och det är svårt att förstå att det faktiskt är mitt i centrala Stockholm, inte ett sönderbombat London eller Berlin. Jag känner som så många andra sorg över det som försvann, men sorgen är kluven eftersom jag vuxit upp med det nya. Jag kan aldrig ta till mig hur drastiskt det var; och för mig är Plattan och Kulturhuset en del av det Stockholm jag känner.

Sjuttiotalsfotografierna, de som skildrar tiden efter, fastnar jag särskilt för. Arkitekturen, de stora ytorna som strävar efter att vara moderna, men som just därför ibland exkluderar människan. Säkert har af Petersens komponerat sina bilder just så att jag ska känna detta, många av fotografierna är ödsliga, folktomma. En stum kritik mot att bostäderna i city försvann. På en bild sitter en man i silhuett och ser ut över ett öde Sergels torg. Framför den bilden stannar jag, länge. Fascineras av kompositionen, över hur många känslor en enkel bild kan rymma.

Ett urbant öga

Innan det försvinner

Konst c/o: 3 x Suburbia

I helgen tittade jag på utställningen 3 x Suburbia Mode. Det är en fotoutställning uppdelat på 3 delar: Landskap 27/4, Mode 12/5 och Porträtt 26/5. Utställningens syfte är att utmana våra fördomar om förorten genom fotografier. Hur ser bilden av en förort ut och i det här fallet, hur ser modet ut? Är det så här det ser ut där ute?

Utställningen är placerad längts in i hörnet på Plattan Biblioteket på bottenvåningen. Den känns undanskuffad, lite som förorten? Det är kanske ett syfte med att den är placerad här i detta hörn eller kanske inte. Hursomhelst så tror jag att den inte är så tillgänglig för allmänheten. Omkring mig ser jag bara män, sex stycken för att vara exakt. Fyra sitter försjunkna i sina laptops, en sitter och läser en tidning samt en hemlös ”bag man” med trasiga tofflor som bara sitter och vilar. De har förskansat sig i läshörnan bredvid utställningen. I bakgrunden hörs barnjoller, påsprassel, mummel och svag musik.

Hur definieras då begreppen mode och förort? Nationalencyklopedins definition är följande:

Mode: ”Uttryck för tidsandan och dess ideal, förmedlade genom framför allt klädedräkten. Klädmodet förändras ständigt i större eller mindre omfattning allt efter samhällets förändrade värderingar och villkor, exempelvis dess politik, estetik och etik.”

Förort: ”Avgränsat samhälle eller bostadsområde inom en större stadsregion.”

Jag försöker titta på fotografierna utifrån temat Mode och förort, försöker se en helhet men det är svårt måste jag säga. Jag tycker bara att det spretar åt alla håll. Det är kanske syftet? Mode är spretigt, dock vill alla se så unika ut så att alla till slut ser lika ut i sina egna grupperingar. Jag tycker mig se att man kanske har tolkat begreppet förort för bokstavligt då även innerstaden har sina ”förorter” t.ex., Östermalm, Vasastaden, Södermalm osv. Här verkar alla fotografer ha tänkt på förorten som utanför storstaden men jag tror att begreppet kan tolkas på ett vidare sätt. Jag önskar att fotograferna hade gått ut och tagit bilder av ”riktiga” människor i olika åldrar och bakgrunder, som det ser ut just nu så är det mer som ”modedockor” som man har ställt upp och tagit foton på.

Om jag tänker på vilka foton som berörde mig mest så var det Daniel Wilands foton. De hade ett djup och berättade även en historia. Överlag är det en intressant utställning som är sevärt, dock minus för placeringen av den längst ner och längst bort i ett undanskuffat hörn.

/Astrid Nilsen Schaub