Enter the Dragon med Bruce Lee

Förra veckan tog jag med mig tonåringen till Kulturhuset och Klarabiografen för att se lite klassisk kampsportfilm med den kinesisk-amerikanske skådespelaren Bruce Lee. Bibliotek Film & Musik visade fyrtioårsjubilerande ”Enter the Dragon” från 1973, som var den första kinesiska stridskonstfilm att produceras av Hollywood. Tyvärr blev den också den sista för Bruce Lee. En värktablett utlöste en allergisk reaktion och endast 32 år gammal avled han hastigt av hjärnödem innan filmen ens haft premiär.

”Enter the Dragon” nådde en stor publik och Bruce Lee blev efter sin död en ikon. Han anses vara den som på riktigt tog den asiatiska kampidrotten till väst, och förutom den våg av Kung fu-filmer som influerats av honom så har han inom spelvärlden också fått en mängd kopior i till exempel Tekken, Street Fighter och Mortal Kombat.

Enter-the-Dragon-Bruce-Lee

”Enter the Dragon” har en enkel intrig. Lee bor i ett Shaolintempel där han kombinerar djup livsfilosofi med Kung fu-träning, och blir inbjuden till en kampsportsturnering av miljonären Han (Kien Shih). Den mystiske Han bor på en isolerad ö där myndigheterna misstänker att han sysslar med både narkotika, prostitution och mord. Lee får i uppdrag att spionera på honom och blir uppfylld av tankar på hämnd när han får reda på att Han är ansvarig för systerns död tre år tidigare. Med sig får Lee de två skickliga kampsportsutövarna Roper (John Saxon) och Williams (Jim Kelly), och nu börjar en dödlig turnering med tre män mot hela Hans armé, där Lee får ta till all sin urgamla Shaolinkunskap för att besegra skurkarna…

Filmen är en hybrid mellan skickligt koreograferade Kung fu-slagsmål och långsamma scener som hyllar österländsk andlighet. Den är även en stilstudie i klassisk 70-talsaction med allt vad det innebär: utsvängda brallor och uppknäppta skjortor, afrofrillor och svettblanka ansikten, slow motion och övertydliga flashbacks, stereotypa bad guys och lån från både James Bond och Orson Welles (slutscenen med spegelsalen är en snygg kopia av ”The Lady from Shanghai”). Allt ackompanjerat av karaktäristiska kampsportseffekter på maxvolym – skrik, slag, svischande och pisksnärtar – en helt egen dimension av ljud som inte på något sätt försöker efterlikna verkligheten. Ett språk för de invigda, som underhåller, förstärker och roar.

Som många actionfilmer från 70-talet är ”Enter the Dragon” också fylld av sexism, fördomar och objektifiering, och man kan välja att antingen uppröras eller skratta åt det. För i de stereotypa övertydligheterna uppstår humor, vare sig den är planerad eller ofrivillig. Bruce Lee blir själv lika mycket ett objekt – att hans tröja ”råkar” fastna och gå sönder så att han måste ta av sig den och (återigen) fajtas med bar överkropp är liksom en del av hela kitet. Man får gilla det eller låta bli.

Ja, vi tycker om filmen, både jag och tonåringen. Den är underhållande på en mängd olika plan. Men vi förstår också att ”Enter the Dragon” inte har nått sin kultstatus genom en känsligt berättad historia, eller för att den har unika specialeffekter, utan just för de häftiga och snygga kampscenerna, koreograferade av Bruce Lee själv. Hans snabba växlingar från supermoralisk yngling till galet skrikande mördarmaskin är lika osannolika som roliga, och eftersom berättelsen är så fylld av ögongodis förlåter vi snällt logiska luckor och pajaskonster. Själv gillar jag också mötet mellan öst och väst, även om det är fiktivt och tillrättalagt i denna fyrtio år gamla film.

Nyligen har jag upptäckt att Bruce Lee inte bara var en legendarisk kampsportskonstnär och skådespelare, utan även tänkare och filosof.  Att han utvecklade sin egen stil Jun Fan Gung Fu (Lee Jun Fan är Lees kinesiska namn) och startade klubb i USA visste jag, men inte att han så småningom släppte tanken på stilar helt och hållet till förmån för en ny helhetssyn; Jeet Kune Do. Intressant är att han skrev ner en mängd av dessa tankar och faktiskt funderade på att ge ut dem i bokform, och att hans fokus låg på just likheter i stället för olikheter. Han ville bort från begränsningar och förutbestämda fack.

Exempel på att man är Jeet Kune Do: Att man bara ser människor. Oavsett hur de ser ut och inte delar in dem i olika folkgrupper. (Wikipedia)

Kanske är ”Enter the Dragon” bara underhållning och inget annat. Men eftersom jag har svårt att få ihop privatpersonen Bruce Lee med filmdukens schabloner hade det varit intressant att se i vilken riktning de här tankarna hade tagit honom om han inte hade gått bort i förtid.