Enter the Dragon med Bruce Lee

Förra veckan tog jag med mig tonåringen till Kulturhuset och Klarabiografen för att se lite klassisk kampsportfilm med den kinesisk-amerikanske skådespelaren Bruce Lee. Bibliotek Film & Musik visade fyrtioårsjubilerande ”Enter the Dragon” från 1973, som var den första kinesiska stridskonstfilm att produceras av Hollywood. Tyvärr blev den också den sista för Bruce Lee. En värktablett utlöste en allergisk reaktion och endast 32 år gammal avled han hastigt av hjärnödem innan filmen ens haft premiär.

”Enter the Dragon” nådde en stor publik och Bruce Lee blev efter sin död en ikon. Han anses vara den som på riktigt tog den asiatiska kampidrotten till väst, och förutom den våg av Kung fu-filmer som influerats av honom så har han inom spelvärlden också fått en mängd kopior i till exempel Tekken, Street Fighter och Mortal Kombat.

Enter-the-Dragon-Bruce-Lee

”Enter the Dragon” har en enkel intrig. Lee bor i ett Shaolintempel där han kombinerar djup livsfilosofi med Kung fu-träning, och blir inbjuden till en kampsportsturnering av miljonären Han (Kien Shih). Den mystiske Han bor på en isolerad ö där myndigheterna misstänker att han sysslar med både narkotika, prostitution och mord. Lee får i uppdrag att spionera på honom och blir uppfylld av tankar på hämnd när han får reda på att Han är ansvarig för systerns död tre år tidigare. Med sig får Lee de två skickliga kampsportsutövarna Roper (John Saxon) och Williams (Jim Kelly), och nu börjar en dödlig turnering med tre män mot hela Hans armé, där Lee får ta till all sin urgamla Shaolinkunskap för att besegra skurkarna…

Filmen är en hybrid mellan skickligt koreograferade Kung fu-slagsmål och långsamma scener som hyllar österländsk andlighet. Den är även en stilstudie i klassisk 70-talsaction med allt vad det innebär: utsvängda brallor och uppknäppta skjortor, afrofrillor och svettblanka ansikten, slow motion och övertydliga flashbacks, stereotypa bad guys och lån från både James Bond och Orson Welles (slutscenen med spegelsalen är en snygg kopia av ”The Lady from Shanghai”). Allt ackompanjerat av karaktäristiska kampsportseffekter på maxvolym – skrik, slag, svischande och pisksnärtar – en helt egen dimension av ljud som inte på något sätt försöker efterlikna verkligheten. Ett språk för de invigda, som underhåller, förstärker och roar.

Som många actionfilmer från 70-talet är ”Enter the Dragon” också fylld av sexism, fördomar och objektifiering, och man kan välja att antingen uppröras eller skratta åt det. För i de stereotypa övertydligheterna uppstår humor, vare sig den är planerad eller ofrivillig. Bruce Lee blir själv lika mycket ett objekt – att hans tröja ”råkar” fastna och gå sönder så att han måste ta av sig den och (återigen) fajtas med bar överkropp är liksom en del av hela kitet. Man får gilla det eller låta bli.

Ja, vi tycker om filmen, både jag och tonåringen. Den är underhållande på en mängd olika plan. Men vi förstår också att ”Enter the Dragon” inte har nått sin kultstatus genom en känsligt berättad historia, eller för att den har unika specialeffekter, utan just för de häftiga och snygga kampscenerna, koreograferade av Bruce Lee själv. Hans snabba växlingar från supermoralisk yngling till galet skrikande mördarmaskin är lika osannolika som roliga, och eftersom berättelsen är så fylld av ögongodis förlåter vi snällt logiska luckor och pajaskonster. Själv gillar jag också mötet mellan öst och väst, även om det är fiktivt och tillrättalagt i denna fyrtio år gamla film.

Nyligen har jag upptäckt att Bruce Lee inte bara var en legendarisk kampsportskonstnär och skådespelare, utan även tänkare och filosof.  Att han utvecklade sin egen stil Jun Fan Gung Fu (Lee Jun Fan är Lees kinesiska namn) och startade klubb i USA visste jag, men inte att han så småningom släppte tanken på stilar helt och hållet till förmån för en ny helhetssyn; Jeet Kune Do. Intressant är att han skrev ner en mängd av dessa tankar och faktiskt funderade på att ge ut dem i bokform, och att hans fokus låg på just likheter i stället för olikheter. Han ville bort från begränsningar och förutbestämda fack.

Exempel på att man är Jeet Kune Do: Att man bara ser människor. Oavsett hur de ser ut och inte delar in dem i olika folkgrupper. (Wikipedia)

Kanske är ”Enter the Dragon” bara underhållning och inget annat. Men eftersom jag har svårt att få ihop privatpersonen Bruce Lee med filmdukens schabloner hade det varit intressant att se i vilken riktning de här tankarna hade tagit honom om han inte hade gått bort i förtid.

The Science of Sleep på Klarabiografen

The Science of Sleep

Bibliotek Film & Musik uppmärksammade Stockholms internationella seriefestival med att i går visa ”The Science of Sleep” på Klarabiografen, under temat eskapism. Och vem kan illustrera detta bättre än den franske regissören Michel Gondry? Om man som jag gillar personliga filmskapare så måste Gondry vara en av dem som sticker ut mest – hans bildspråk är fullkomligt unikt, och även om många försökt härma hans stil så hittar han hela tiden nya vägar. Som ung ville han bli uppfinnare eller konstnär, och slog senare igenom som reklamfilms- och musikvideoregissör när han kombinerade sina båda talanger. Han står bakom många av Björks innovativa videos, och vem har inte sett The White Stripes som legogubbar eller Foo Fighters parodi på Evil Dead i ”Everlong”? Han hjälpte också till att skapa den banbrytande kameratekniken bullet time som använts i filmer som ”The Matrix”. När han sedan började regissera långfilmer såg jag ”Human Nature” och ”Eternal Sunshine of the Spotless Mind” och föll pladask.

För mig framstår Gondry som den där pojken som aldrig har växt upp. Som aldrig lyssnat på folk när de sagt att någonting är omöjligt. I hans filmvärldar kliver han över alla befintliga gränser och rotar gärna runt bland drömmar och fantasier, hoppar obehindrat genom tid och rum, trollar med perspektiv och identiteter. Han bygger upp världar av kartong och toarullar, leker med galna uppfinningar och även med åskådaren. Verkar strunta i om tittaren förstår vad som är inbillat och vad som är verkligt. Eller så litar han fullständigt på sin publik.

”The Science of Sleep” (2006) är Gondrys tredje film, och denna gång har han själv skrivit manus. Den gulliga pojke-möter-flicka-storyn är långt ifrån unik, men det som gör filmen sevärd är Gondrys magiska bildfantasi, som här får fullt utrymme i form av klipp- och klistra-animationer i bomull, kartong, tyg, och cellofan.

Huvudpersonen Stéphane är en förvirrad och blyg uppfinnarnörd, och man kan förstås inte låta bli att se likheter med Gondry själv. Stéphane spelas av den mexikanska stjärnan Gael García Bernal, och han dras till den söta och intressanta grannen Stéphanie (Charlotte Gainsbourg). Stéphane är utrustad med mycket livlig fantasi, och i sin inre tv-studio är han både smart programledare och den coola stjärnan som har full kontroll över showen, det vill säga vad hans vänner, familj och kollegor ska säga och göra. Verkligheten är förstås raka motsatsen. Filmens intrig bygger på att Stéphane – och vi, publiken – inte alltid vet om han sover eller är vaken, och i gränslandet mellan dröm och verklighet uppstår en mängd humoristiska situationer. Ibland är det hysterisk slapstick, ibland är det sorgset och vackert. Både Bernal och Gainsbourg är duktiga skådespelare och perfekta i sina roller, även om Bernal får mest utrymme av de två. Jag hade gärna sett mer av Gainsbourg, som här blir mer en vacker gåta än en kvinna av kött och blod.

För hur galet det än är så blir historien långt ifrån tramsigt. Grannpojken och grannflickan framstår som högst ordinära människor, trots att de hoppar in och ut ur klippdockevärldar, flyger bland bomullsmoln och rider på tyghästar. Människors ofullkomlighet och misslyckanden är alltid intressanta, med eller utan komisk tvist, och just det här med att ta till drömmar för att försöka göra om sin verklighet tror jag alla känner igen sig i. Precis som i Gondrys övriga filmer handlar allt om kommunikation.

Att se ”The Science of Sleep” är att dyka in i ett gränslöst universum, att försöka följa med i en halsbrytande resa helt utan filmiska ramar. Men det är också en klassisk och vemodig kärlekshistoria om två människor som försöker berika sina gråa liv genom att drömma om någonting annat. Det är på låtsas och på riktigt, och det är alldeles underbart.

Det skrattas på många håll i biosalongen, och själv blir jag glad så det bara pirrar i hela kroppen över att en vuxen person inom något så cyniskt som filmindustrin får fria händer på detta sätt. Egensinniga kreatörer med visioner finns det alldeles för få av, och tillsammans med en handfull andra regissörer har Gondry skapat en alldeles egen nisch som främst definieras av barnslig uppfinnarglädje. Vi behöver sådant också, som motvikt till alla coola framtidsvisioner. Dessutom skulle filmvärlden vara bra mycket tråkigare utan Michel Gondry.

Wallace & Gromit – Varulvskaninens förbannelse

Wallace & Gromit - Varulvskaninens förbannelse

När jag läser mina medskribenters senaste inlägg här på Besökarna-bloggen så blir det extra tydligt vilken bredd Kulturhuset erbjuder. Här finns verkligen allt. Bokcirkel i podcastform, samtal med internationella och svenska författare, filmvisningar, fester, mingel, dansgolv, utställningar. Saker att besöka på plats eller att kanske utforska digitalt. Det mesta rykande aktuellt. Själv väljer jag att gå på Klarabiografen och se en åtta år gammal leranimerad film om en excentrisk uppfinnare och hans trogna hund. Igen.

När animerat på bio i nio fall av tio betyder 3D-glasögon, opersonliga karaktärer, skrikiga amerikanska (eller svenskdubbade) röster och omotiverade musikalsånger, är det en fröjd att återigen dyka in i den tidlösa och smått galna lekstuga för vuxna som Nick Park och medregissören Steve Box skapat. Deras andra långfilm ”Wallace & Gromit – Varulvskaninens förbannelse” vann mycket välförtjänt en Oscar när den kom, och det bevisar bara att old school-tekniken stop motion fortfarande regerar.

Den årliga grönsaksutställningen närmar sig och lokalbefolkningen vårdar sina pumpor och meloner i hopp om att vinna den åtråvärda gyllene moroten. För skadedjursbekämparna Wallace & Gromit som driver det högteknologiska företaget Anti-Pesto är det bråda dagar. När en muterad jättekanin med superkrafter börjar härja i traktens grönsaksland sprider sig paniken, och hela utställningen står på spel. Mitt i allt detta spirar romansen mellan Wallace och den djurälskande Lady Tottington, medan rivalen lord Victor gnisslar tänder och tar till bössan…

Det går inte att värja sig mot den här filmens charm och torra brittiska humor. Om man som jag förälskat sig i Wallace & Gromit i kortfilmsformat så är detta en högtidsstund fylld av galna uppfinningar, slapstick, 50-talskitsch, lertänder och lantlig idyll. Upplägget är precis som vilken ”Morden i Midsomer” som helst, med alla typer på plats – den mystiske kyrkoherden, den dumme polisen, överklassdamen och hennes överklassfjantige friare – och detaljrikedomen och de många ordlekarna är små pärlor som gör att man knappt vågar blinka för att missa något. Stort plus också för alla lekfulla lån från filmer som till exempel ”King Kong” och ”Hulken”. Kontrasten mellan gulliga kaniner och klassiska skräckfilmsschabloner är oemotståndlig, och relationen mellan husse och hund har aldrig skildrats mer hjärteknipande.

Jag har dessutom aldrig sett den med originalröster – när mina barn var yngre blev det tyvärr mest dubbat – och att höra Helena Bonham-Carter och Ralph Fiennes ger onekligen en extra dimension åt filmen. Kvällens visning har lockat en bred publik, salongen är fylld av allt ifrån yngre barn till äldre män och kvinnor, och även om ”Varulvskaninen” är i läskigaste laget för de allra minsta så låter det som om vi alla har roligt. De yngre skrattar åt slapstickhumorn, de vuxna fnissar åt den fyndiga dialogen.

Jag lämnar biografen med ett leende, tänker att nu har jag fått god energi så det räcker över hela påsken. Och vill här passa på att säga ett stort tack till Bibliotek Film & Musik som valde att visa denna pärla. Tack också till Serieteket som även de visar kvalitetsfilm en gång i månaden. Att få se gratisfilm i en mysig biograf som ligger mitt i centrala Stockholm är en lyx som fler borde unna sig – se till att pallra er hit nu så vi inte förlorar denna möjlighet!

Här finns vårens filmprogram

Och med detta önskar jag alla en glad påsk!