Besökarna-bloggen fyller två år!

tumblr_lpltliOWiY1qis84so1_500

Den 12 september 2011 publicerades det första inlägget i Besökarna-bloggen. Så, idag fyller vi två år! Det firar vi – precis som förra året – genom att smaska på en tårta och att några av de just nu medverkande skribenterna blickar tillbaka och väljer varsitt favoritinlägg i arkivet från det senaste året, skrivet av nån annan än dem själva, som är väl värt att läsa (om):

Mia Wikdahl: Malin Ullgren möter Rosa Liksom av Maria Monciu, 13 oktober 2012. ”Det är första gången på Internationell författarscen som jag känner att gränsen mellan författare, intervjuare och publik nästan helt suddas ut, och det är så mycket tack vare Liksoms direkta sätt.” Välskrivet om en författare jag alltid varit nyfiken på.

Maria Monciu: På djupet: Nina Björk av Vesna Prekopic, 9 december 2012. En intresseväckande och välskriven text om en författare som inspirerar.

Mia Kim: Conan The Barbarian på Klarabiografen, 1 mars 2013. Personligt och roligt skrivet av Mia Wikdahl, om en äkta kalkonrulle som ändå bör ses av alla minst en gång i livet.

Katarina Hjälmheden: På djupet med Jonas Hassen Khemiri av Mia Kim, 19 mars 2013. Ett samtal med en spännande författare som hamnat i hetluften och mitt i den politiska diskussionen genom ett öppet brev. Mia beskriver fint både personen och författaren som hamnat i händelsernas centrum.

Hedvig Ljungar: Jonas Hassen Khemiri skriver bästa artikeln och pratar med Karin Olsson på Kulturhuset, 21 mars 2013. Jonas Hassen Khemiri skrev ett av vårens viktigaste kulturspalter och intervjuades i Hörsalen. Maria Monciu var där. Och skrev med utgångspunkt från artikeln och samtalet ett av vårens viktigaste blogginlägg.

Stefan Zachrisson: Se: Brutalismen – en annorlunda visning av Kulturhuset, av Mia Wikdahl, 16 april 2013.

Vesna Prekopic: Om Fredrik Strages intressanta möte med den dödsdömde Damien Echols, som efter 18 år av sitt liv i fängelse nu berättar sin historia. Den enfaldiga domstolen – Damien Echols om fördomen som blev en dödsdom av Hedvig Ljungar, 18 april 2013.

Peter Schaub: ALMA-pristagaren, Isols, pristagarföreläsning av Mia Kim, 24 maj 2013. Intressant med en analys av barnboksförfattaren Isol och hennes verk där det enkla kan vara det geniala och att bilder i en barnbok kan ha djup och flera betydelser. Ett värdefullt tips!

Ilkka Timonen: John Malkovich i samtal med Jessika Gedin av Mia Wikdahl, 29 augusti 2013. Under Stockholm Fringe Fest förra veckan befann sig skådespelaren John Malkovich i Stockholm för att på Stadsteatern framföra ”The Infernal Comedy”, en mörk historia om den österrikiske seriemördaren Jack Unterweger.

Finissage Imogen Cunningham med dansperformance av Claire Parsons

Senast jag besökte och skrev om Imogen Cunningham-utställningen var i början av juni. Drygt två månader senare är jag åter på plats i Galleri 3. Under sommaren har jag talat varmt om denna fotoutställning, sålt in den till vänner och bekanta, som om jag på något sätt själv vore inblandad i marknadsföringen. Det är jag förstås inte.
Jag är bara en människa som inte kunnat sluta tänka på dessa svartvita fotografier.

Idag är det finissage, utställningens sista dag med avslutande visning plus dansperformance av Claire Parsons. Det serveras cider och tilltugg, och besökarna minglar omkring som om det vore invigning och inte tack och adjö. Samma konstpedagog, Helen Karlsson, håller i visningen som när jag var här senast. En del av vad hon berättar har jag redan hört, men jag får också lära mig några saker jag inte visste. Hon är mycket kunnig, och lyckas prata om konst på ett enkelt och vardagligt sätt så att alla i publiken blir inkluderade. Framför allt lyser hennes enorma kärlek till Cunningham igenom, och det är omöjligt att inte smittas av hennes entusiasm. Vi följer lydigt med när hon pekar ut några favoriter, och trots att jag sett allt förut så kan jag inte riktigt bli mätt. Det finns alltid nya detaljer att upptäcka. Dessutom fascineras jag av tidsperspektivet – att fotokonst, precis som all annan konst, kan fånga ett ögonblick i en tid som redan är förbi, men som också bevaras i ett evigt nu. Många av de ansikten som möter mig, betraktaren, tillhör människor som idag är gamla eller som kanske inte längre lever. Det är häftigt. Och lite svindlande.

Parsons2_fotoMiaWikdahl

Efter Karlssons guidning samlas vi i ett av rummen för att se performanceartisten Claire Parsons framföra sin personliga tolkning av Cunninghams utställning. Två starka lampor av typen scenbelysning kopplas in i väggen, tillsammans med en dator och en liten förstärkare. Parsons själv gör entré, en späd dam i knäbyxor och bruna promenadskor, som om hon var klädd för att utöva någon sport i början av förra seklet. Hon plockar med girlanger av löv, fäster dem runt sitt hår och över sina axlar. Skulle kunna vara en kvinna nedstigen från ett av fotografierna på väggen. Så tar hon fram en tennisracket, ställer sig mitt på golvet, och vi hör ljudet av en boll på en tennisplan. Parsons spelar en imaginär match mot en osynlig åskådare. Allt är noggrant utfört, svalt men med stor precision. Publiken står bara några meter bort och tittar på denna tennismatch, en mycket surrealistiskt känsla, och någon fnissar högt.

Parsons1_fotoMiaWikdahl

Nu övergår tennisbollens studsande till att bli ljud ifrån människor. Ett vagt sorl, som om vi befann oss i en vänthall, eller på en tågstation. Parsons utför en serie rörelser, vars innebörd vi inte förstår, men som är noga koreograferade. Sorlet övergår till långsamma tonföljder, och Parsons börjar laborera med strålkastarna. Placerar ut dem på golvet på olika sätt, ställer sig som en staty så att hon blir upplyst från olika sidor. Plockar upp dem och belyser sitt ansikte. Leker med ljus och skugga. Rör sig in och ut ur rummet.

Parsons3_fotoMiaWikdahl

Denna märkliga föreställning pågår i kanske tio minuter. Vad jag känner vet jag inte riktigt. Jag brukar vara imponerad av performances, tycker om människor som visar upp sina tankar, idéer och tolkningar i ovanliga former. Här fungerar det okej, en finurlig knorr som avslutning på utställningen, i minimalistiskt och stramt utförande. Vackert; ja. Lekfullt; absolut. Men jag upplever också ett avstånd mellan artist och publik. Jag har läst om Claire Parsons, att hon har gjort utställningar och performances på Moderna Museet, Dansmuseet, på konsthallar och på internationella scener. Jag kan se att Parsons är skicklig på att använda sin kropp som ett redskap för att uttrycka olika känslor, men det jag fastnar mest för – mer än det visuella – är ljuden och musiken. Människor i rörelse, tid som passerar, abstrakta ljudmattor; allt detta tycker jag mycket om, och jag tänker att detta faktiskt kunde ha varit en del av utställningen som jag hade kunnat ta till mig.

Parsons får applåder efter sitt uppträdande, och åskådarna sprider återigen ut sig. Går i sina egna cirklar för att närskåda de svartvita fotografierna för sista gången. Jag vill själv inte riktigt lämna lokalen, dröjer mig medvetet kvar. Tänker att detta måste vara årets bästa Kulturhusutställning. Går ett extra varv och tycker synd om dig som inte tog dig hit för att se en av vår tids största fotokonstnärer.

Dans: Björn Säfsten: Introduction

IntroductionK5_PreHur bygger vi språk och hur kommer vi överens om ordens betydelser? Hur fungerar språket som förbindningar för oss – mellan oss själva och mellan varandra? Frågorna är centrala i Björn Säfstens dansföreställning Introduction. Verket skapades 2012 och är en del av ett femårigt forskningsprojekt som Säfsten gör tillsammans med filosofen Per Nilsson vid Umeå Konsthögskola.

Gästspel den 8 september. I Hörsalen i Kulturhuset skiner septembersolen in genom rutorna. Det är sällan draperierna är fråndragna på det här viset, det får avståndet mellan vad som pågår på scengolvet och det som är i rörelse på gatan utanför, att verka knappt. Gränser suddas ut när man söker exakthet – ju närmare studiesubjektet studiet sker, desto svårare att basera sitt resultat på dualismer och svart eller vitt. Sådana förefaller förutsättningarna för föreställningen. Bara det, en god språngbräda. Det är språket som är ämnet för experimentet som Introduction genomför. Det undersöks ur rörelsens perspektiv, men handlar givetvis lika mycket om hur det tar, eller kan ta, sig uttryck i ord, tal och skrift. Dansarna Anja Arnquist och Sophie Augot står bredbent bredvid varandra, med ögonbindlar. Stilla, tar de sats. Prövande steg i varsina riktningar, som vore det första gången de rörde sina kroppar. Eller kanske är det en pånyttfödelse de gestaltar – ett uppvaknande mot en verklighet, som sträcker sig bortom de språkliga gränsdragningar enligt vilka vi är vana att röra oss? Det rycker i lemmar när dansarna faller ned på golvet, de kämpar som vore de instängda, händerna är bakbundna vid ryggen, de ålar sig som djur. Tanken är begränsad till kroppen och dess möjliga uttryck. Två kroppar, förbundna i sig själva och till varandra, i samma rum, söker kontakt. Det uppstår en språklig parallell mellan kroppens begränsning och den begränsning som orden utgör för tanken. Den återkommande frågan om det är möjligt att tänka utan ett språk. Följdfrågan om det går att tänka med ett språk? Och för att vrida det ett varv till: om det nu är kommunicera som vi vill, står språket då på kommunikationens sida eller sätter det sig på tvären, mot våra tankar?

När språket stämplar, förutfattar meningar och styr kan det bli ett hinder istället för en genväg. Det blir – som programbladet till Introduction menar – våldsamt. Språket kan med våld både binda fast oss och förbinda oss med varandra. Detta gestaltas med precision och humor genom rörelserna som dansarna utsätts för – som de utsätter sig själva för. Vad utgör egentligen förutsättningarna för vad? Vem är subjekt och vem är objekt? Sätter dansaren reglerna för rörelsen eller är det rörelsen som dirigerar dansaren? Och parallellt: Bestämmer människan över språket eller anger språket människan?

Arnquist och Augot prövar språkets marker. Trevande stamprörelser övergår i kommunikation genom stepp, de skapar trampljud tillsammans, når ett kroppsligt samtal, men blir snart främlingar för varandra i rörelsen. Hur kommer vi överens om språkets betydelse – och hur reagerar vi när vi bli oense om innebörden? En parallell sekvens tar sig uttryck i det orala språket. Dansarna prövar sina stämband lika varsamt som de nyss prövade sina steg – oerfaret, som lärde de sig något nytt. Läten blir till vrålande skrik och följs av abrupt tystnad. Djuriskt eller bara upproriskt. Vad händer om vi använder språket utan att ta hänsyn till de gängse regelverken? Arnquist och Augot rynkar pannor och bränner av behagfulla leenden, vi känner igen oss själva i den inlärda koreografi vi dagligen utför, den som vi använder för att förmedla vårt gillande och vårt ogillande. Tummar upp och ned. Spelreglerna vi använder i interaktionen med andra människor synas, det invanda språkbruket kritiseras. Hur vet vi egentligen vad vi menar när vi ler? Hur vet vi vad vi talar om när vi säger: Jag förstår? Antar vi, bara för att vi har samma språk, att vi också har förutsättningar för att mena samma sak? Och vad är skillnaden mellan kroppsspåk och ord-talspråk?

Förutom att sudda ut gränser, överbygger Introduction med sina frågor om språkets makt den platonska uppdelningen mellan kropp och tanke, mellan jag och du, mellan kropp som fiktion på scengolv och kropp som verklighet på Hamngatan utanför Hörsalen. Det är snillrikt och roligt och genomtänkt. Föreställningen i sin helhet erinrar om ett ordspråk som sägs ha myntats av den försokratiske filosofen Herakleitos någon gång under 400-talet före vår tid:

”Förbindelser: helt och icke helt, samgående och isärgående, samklingande och isärklingande, ur allt ett och ur ett allt.”

På djupet med Nina Hemmingsson

I möte med Johan Hilton, förläggare. Säsongens första På djupet.

En kan välja att lyssna på ett författarsamtal med två utgångspunkter tycker jag. Antingen är det en ofta läst och älskad författare en vill se och höra mer av, eller så är det som det var för mig idag, en nyfikenhet på en lite mer okänd författare.

Visst har jag hört Ninas namn tidigare och inte har jag heller undgått hennes enrutare med feministiska mitt-i-prick budskap. Men så mycket mer än så var det inte. Den här kvällen har ändrat på den saken. På djupet är verkligen just, på djupet!

Först lite fakta.

HemmingssonNina_Nina Hemmingsson har studerat vid Kunstakademin i Trondheim och debuterade med boken ”Hjälp!” 2004 tillsammans med Sara Olausson. Hon tilldelades Serieakademins Adamssonstatyett 2007. 2012 var det dags igen, då belönades Nina Hemmingsson med Karin Boyes litterära pris. Motiveringen löd ”… för en stundom brutal och stundom kontaktsökande poesi där pregnant ilska växlar med känsla för insekternas vingrörelser.” 2012 debuterade Nina Hemmingsson som poet med samlingen ”Det var jag som kom hem till dig”. Ninas serier och enrutingar har publicerats i på många sätt, de har visats på konstmuseum, tolkats på teaterscen och tejpats upp på kylskåp.

Samtalet inleddes väldigt avslappnat och Nina berättade om sitt liv och sitt tecknande på ett väldigt personligt sätt utan att vara privat. En konst bara det.

Hon började med sin uppväxt och ungdomsår i Uppsala och hur hon som många haft en rätt normal barndom med de svårigheter som ofta finns med i form av utanförskap. Hon sade sig först nu förstå att hon är och alltid har varit en introvert personlighetstyp, vilket förstås förklarar en del. Hon hatade skolan från dag 2 på grund av att hon kände att den omedelbart begränsade istället för att ge möjligheter. Men att språket alltid har legat nära hennes hjärta och genom att läsa mycket böcker hela tiden, hittade hon sitt språk trots allt och kunde utvecklas genom det. Som hon sa” man kan inte lära sig ett språk utan att läsa mycket. Orden måste få formas genom att läsas om och om igen i olika sammanhang.”

En viktig händelse i ungdomen var att hennes mamma berättade om sin relation med en kvinna, att ”mammas kompis Lisa” som hon bott tillsammas med under många år egentligen var hennes partner. Hon blev väldigt besviken över att mamman inte vågat berätta tidigare.

Det som går igen i hennes serier och poesi, vad jag förstår, är viljan och uppmaningen att det ska vara ok att vara som en är. Att definieras utifrån sitt kön eller på annat sätt är inte ok. Figurerna är förebilder som inte backar för konventioner eller borden utan gör, utan att ursäkta sig. Det finns ingen bitterhet där utan mer ilska.

Jag uppfattar att det finns ett mått av ordentlighet, till och med lydighet, i henne tillsammans med en rebell. Men viljan att göra rätt är stark. Som hennes pappa lärde henne.. ”du kan göra precis vad du vill, bara du gör det ordentligt”.

Att hon började med serieteckning var egentligen en slump. En vän sa, ska du inte rita serier? Och hon tänkte, ja, det kanske jag ska. Och gick upp till Galago-förlag och visade sina teckningar. Där fick hon rådet. ”Rita rutor” och så blev det. Hon förklarade att hon hämtar sin inspiration från sitt liv som både är ljust och mörkt, precis som alla andras. Att skrivandet och tecknandet är ett sätt att ta sig upp mot ljuset när det behövs.

Jag uppfattar henne som en väldigt inkännande och empatisk person, som försöker hålla sig stark och hålla fast vid sin sanna personlighet. Gillar det. Jag ser mycket fram emot att läsa hennes poesi.

Efter samtalet kunde vi prata mer med Nina och få böcker signerade. Flera av hennes böcker fanns också till försäljning till bra pris. På djupet är en riktigt bra form för författarsamtal, det jag kan sakna lite är möjlighet till frågor från publiken. En utveckling?

Nina-Hemmingsson-Top

John Malkovich i samtal med Jessika Gedin

John-Malkovich

Under Stockholm Fringe Fest förra veckan befann sig skådespelaren John Malkovich i Stockholm för att på Stadsteatern framföra ”The Infernal Comedy”, en mörk historia om den österrikiske seriemördaren Jack Unterweger. Pjäsen är skriven för just Malkovich, och innehåller förutom skådespelaren även två sopraner och en barockorkester, och detta var första gången den skulle spelas i Sverige. Kvällen innan föreställningen medverkade John Malkovich i en frågestund på Kulturhuset, och jag var lycklig nog att ha en biljett till detta samtal.

Moderatorn Jessika Gedin konstaterar att Malkovich inte behöver någon närmare presentation, och hon har alldeles rätt. Luften i hörsalen vibrerar av förväntan. Malkovich är stor, kanske till och med en av de största. När den legendariske skådespelaren under dånande applåder gör entré på scenen är det tydligt att det inte bara är jag som är star struck, trots att de många kända kulturarbetare jag sett i publiken borde vara coola och avtrubbade vid det här laget.

Gedin går rakt på sak. – Du har portföljen med dig upp på scenen. Är det ett ålderstecken?
Malkovich svarar enkelt, med ett leende: – Nej. Jag förvarar mina cigaretter där.
En perfekt inledning som etablerar en fin kontakt mellan de båda, och när Gedin halar upp en dyr flaska vin som skämtsam muta om intervjun skulle gå dåligt, blir stämningen ännu mer avslappnad.

Malkovich inleder med att tala varmt om sitt förhållande till teatern. Sedan 1976 har han varit verksam vid Chicago’s Steppenwolf Theatre, som startades av vännen Gary Sinise, och trots sina framgångar på vita duken söker han sig ofta till mindre teaterscener runt om i Europa. I motsats till film är en teaterföreställning organisk och helt och hållet beroende av sin publik; att stå på scenen innebär stor närhet till åskådaren. På frågan varför han är en sådan skicklig och uppskattad skådespelare tror han att det hänger ihop med hans förmåga att befinna sig helt i nuet, att se allt med ett barns ögon som om det vore för första gången.
– I have a gift for being where I am. I have a gift of forgetting.
Samtidigt tycker han inte att han någonsin riktigt lyckats på en teaterscen.
– I’ve never done a play where the audience refused to leave their seats and made you play it all over again.

Malkovich anser att filmskapande är en märklig process, och vi får höra en mängd olika anekdoter från hans långa karriär. Han trivs med friheten att själv få utforma sin roll, men har arbetat med många regissörer styrda av stort kontrollbehov.
– Some directors utilise actors like a meat puppet.
Han demonstrerar hur en icke-namngiven regissör skruvade på sig så fort Malkovich höll sitt glas i fel vinkel, och förklarar att han avskydde hela filminspelningen och var glad när sista tagningen var över. När de skildes åt fick Malkovich en bok av regissören, som insiktsfullt nog var signerad med orden ”To John from the biggest cunt you ever worked with”. Nyligen fick Malkovich ett mail från samme regissör som undrade om de inte skulle göra ett nytt projekt tillsammans. Då sa hans fru: – You’re such a hypocrit you’ll probably do it. Malkovich ler mot oss, och vi inser att hans fru förmodligen har rätt.

Att välja Gedin som intervjuare är ett genidrag. Hon är påläst och kvick i sina repliker, vågar ställa frågor som är närgångna och ibland lite tokiga, och personkemin mellan de båda gnistrar på ett fint sätt. Malkovich tar varje fråga på stort allvar, dröjer ibland med att få fram sitt svar, men vinner många stilpoäng på sina formuleringar. Jag slås av att han klarar sig helt utan de utfyllnadsord vi andra ofta slarvar in i våra meningar, och att de ord han väljer därför får extra tyngd.

Gedin går in på detta med hans omtalade röst. Hon har bemödat sig om att formulera ett antal poetiska beskrivningar av denna välklingande stämma, och Malkovich ser nästan generad ut över superlativen, och över att blir jämförd med Orson Welles. Han skruvar på sig och säger att han inte alls tycker om sin egen röst.
– But you must be very musical? kontrar Gedin snabbt.
Jo, erkänner Malkovich. Och berättar att han är mycket känslig för falsksång.

Gedin har snokat rätt på att han tidigare har arbetat som teatercoach, och ett minnesvärt tillfälle var när Mr. T från tv-serien ”The A-Team” klev in och presenterade sig med orden:
– Hi, I’m Mr.T.
– Yes, but what should I call you? svarade Malkovich.
– Mr. T.

Vi får höra om restaurangen i Lissabon som Malkovich är med och driver, om hur han varje Mors dag alltid hoppar in och extraknäcker som florist i sin lokala blomsterbutik (till personalens stora glädje), och om hur han som designer skapat plagg med namn som ”the fucking commie sweater”.
– It’s an expression everyone used when I grew up. And yes, it is red.

Alla dessa intressen, all denna spretiga talang förvånar mig, men ändå inte. Han tycks så självklar och trygg i allt han gör, så varför inte? Nyckeln är kanske att inte fundera så mycket utan bara göra, och just genom detta avslappnade förhållningssätt få det svåra att verka enkelt. Malkovich själv är förundrad över de skådisar som måste jobba upp sig till något slags raseri innan de går in på scenen.
– That’s not acting. That means you’re possibly clinically insane.

Så är det dags för dirigenten och kompositören Martin Haselböck att ta plats på scenen. Gedin mutar även honom med en gåva, och samtalet går över på ”The Infernal Comedy”. Föreställningen kom till när Haselböck och Malkovich möttes över en middag och började planera att göra något tillsammans. De var båda intresserade av att förena klassisk musik med skådespeleri, och historien om massmördaren Jack Unterweger lockade då den handlar lika mycket om allmängiltiga mänskliga känslor som om de brott han begått.

Nu böljar samtalet fritt. Malkovich är den som pratar mest, av förklarliga skäl. Han är verbal och uttrycker de ord som den österrikiskfödde Haselböck inte alltid får till.
Kontrasten mellan skådespeleriet och musiken i pjäsen är något de båda återkommer till, och trots att Jack Unterwegers karaktär pratar mycket är det bara ett virrvarr av lögner. Där får musiken i stället gestalta sanningen.
– The music is the voice of the victims, förklarar Malkovich.
Pjäsen lyckas dock enligt Haselböck kombinera humor och svärta, och jag tror honom. Jag är uppriktigt ledsen över att jag i likhet med många andra här inte lyckades få tag på någon biljett till Stadsteaterns föreställning.

(Det fick däremot min Besökarkollega Hedvig Ljungar, och hon har skrivit en mycket intressant recension om pjäsen här.)

Trots att Malkovich gestaltar en massmördare har han ingen förståelse för den flora av psykologiska tolkningar som alltid omger personer som begått våldsamma brott. Tolkningar som fokuserar på en hemsk uppväxt, som ger en mängd ursäkter till varför en människa mördar en annan. I hans ögon är svaret enkelt.
– I’ll tell you why they do it – because they like it.
På samma sätt förklarar han varför Unterweger fäller tårar i pjäsen.
– He doesn’t cry because he regrets what he’s done, he cries because he got caught.

Timmen går alltför snabbt. Några korta frågor från publiken hinns med, där det mest intressanta vi får veta är att ”The Infernal Comedy” finns på DVD i en upptagning från originaluppsättningen, och att Malkovich själv så gott som aldrig går på bio. När han går av scenen är det alldeles för tidigt – jag hade kunnat lyssna i flera timmar till – ändå känner jag mig uppfylld av mötet med denne store skådespelare. Som visar sig vara lika välformulerad och ödmjuk som jag trodde. En person som trots sina framgångar hävdar att han egentligen inte vet särskilt mycket om skådespeleri.
– I don’t know how to do it.

Kort text om The Infernal Comedy

Fakta om Jack Unterweger

The Infernal Comedy – svårbegriplig mansbekännelse

Stockholm Fringe Festival, Stoff, vill möjliggöra nya scenkonstuttryck genom att låta erfaret möta oslipat. Det vädras goda förutsättningar när en barockorkester från Wien, två sopraner och John Malkovich lördagen 24/8 tar Stadsteaterns stora scen i besittning. The Infernal Comedy – Confessions of a serial Killer, som varit på turné sedan 2009, är en melodramliknande föreställning hopsatt av österrikaren Michael Sturminger. Skräckberättelse ”based on a true story” möter brottstycken ur klassisk opera.

Det handlar om en Jack Unterweger, 1974 dömd till livstids fängelse för mord på en prostituerad. Under tiden i fängelset skrev han en självbiografi vars litterära betydelse fick ett antal österriskiska kulturpersonligheter att förorda Unterwegers frigivning. Han släpptes efter femton år men greps åter 1992, anklagad för ytterligare nio mord på prostituerade kvinnor. Två år senare tog han sitt eget liv. The Infernal Comedy utspelar sig efter Unterwegers död. Handlingen: en bekännelse och retrospektion med utgångspunkt från seriemördarens självbiografi.

Jack Unterweger (Malkovich) äntrar scenen i vit kostym och solglasögon. Han är här för att marknadsföra sin bok. Den ligger i högar på skrivbordet bakom vilket Jack sätter sig när dirigent Martin Haselböck slagit av Orchester Wiener Akademie. Jack – författaren – berättar om sin svåra uppväxt, Jack – seriemördaren – uppmanar publiken att njuta mer av sex. Han är en obehaglig figur. Desillusionerat berättar han om hur han efter frigivningen omsvärmades av kvinnor som erbjöd sig att betala hans hyra, informera om Wiens kulturkretsar eller helt enkelt bara ville knulla en mördare. Kvinnorna var och är allt i hans liv som betytt något – på en och samma gång himmelska och helvetiska. Eftersom han levt ett så kärlekslöst liv, förklarar Jack, tillät han sig helt enkelt att ”utnyttja situationen”.

Två sopraner (Marie Arnet och Bernarda Bobro) gestaltar hans horor och madonnor med arior ur klassiska operor som sprängts in i monologen. Jack tystar dem med pekfingret, nafsar dem i nacken, stryper dem med behåar och lägger huvudet mot sin moders mage. Sopranerna, förstår man, visualiserar Jacks komplexa förhållande till kvinnor. Vad sopranerna gör på scen förstår man däremot inte. Föreställningen fäster nämligen ingen vikt vid att djupare undersöka Jack Unterwegers beteende. Den nöjer sig med att konstatera att han är en galning, en psykopat, vilket gör att spelet mellan honom och kvinnorna är svårt att begripa. Varför täcker Jack den ena kvinnans döda kropp med sina böcker? Varför hukar sig den andra kvinnan (hans dåliga samvete? en prostituerad syster?) försiktigt ned och plockar bort dem från kroppen? Varför står kvinnorna och skvalar utan att agera? Varför rusar de om och om igen ut från scenen i klackskor? Varför sjunger de om olycklig kärlek? Varför kastar Jack sin kavaj till en kvinna i publiken? Och vad menas när Jack söker publikens bekräftelse för att fastställa att kvinnor är lömska och underbara?

Jacks förtryck – han stryper, tystar, manipulerar – iscensätts illustrativt. Våldet skildras utan att regin tar tydlig ställning mot det. Det är problematiskt. Om föreställningen vill visa kvinnlig underkastelse genom att passivisera kvinnorna, är framställningen för otydlig. Det saknas analys och problemformuleringar. Det saknas orsakssamband. Sopranerna blir överflödiga när trasig bakgrund, kvinnokomplex och dårskap får förklara Jacks handlingar. Frågetecknen radar upp sig. Varför behövs berättelsen om Jack Unterweger? Vad vill föreställningen om honom säga? Och vad gör The Infernal Comedy som huvudattraktion på Stockholm Fringe Festival?

Kanske hade det passat bra om herr M utbrustit i Lars Forssell:

Kvinnor, kvinnor, kvinnor
mot dem finns det rakt ingen bot!
De förvrider allt huvena på oss
och i brudsängen börjar de klå oss!
Ja se kvinnor, kvinnor, kvinnor
är olyckans källa och rot!
De är värre än värsta tyfon
som skakar master och rån!
Di är otyg å fanstyg å kjoltyg
å fanstyg å kjoltyg å otyg
och helvetet kommer di från
kvinnor, kvinnor, kvinnor, kvinnor, kvinnor!

02wFoto Olga Martschitsch

Screen: Nolli I av Rebecka Bebben Andersson

I videoanimationen” Nolli I” (2012) av Rebecka Bebben Andersson ser vi en Stockholmskarta som sakta mörknar i takt med att stadsinvånarnas känsla av trygghet och rörlighet avtar från morgon till kväll. Videon kompletteras av konstnärskollegan Liva Isakssons skriftliga reflektion över verket. 

Jag har precis klickat mig in på Screen, Kulturhusets digitala konstgalleri. Att läsa Liva Isakssons förklarande text tar knappt fyrtio sekunder, att därefter se Rebecka Bebben Anderssons video tar ytterligare två och en halv minut. Det går dessutom trettio sekunder innan något ens händer, och under den tiden stirrar jag så att ögonen tåras på den svartvita kartan och undrar vad som är vitsen med det här. Innan jag ser att små mörka fläckar gradvis äter upp de vita Stockholmsgatorna, att hela kartan – det offentliga rummet – försvinner i allt snabbare takt, förvandlas till mörker. Det känns som science fiction; en dystopi där världen utplånas genom krig, eller som om någon alienliknande svart geléklump kryper runt och slurpar i sig hela staden.

Jag borde inte påverkas. Det är bara en enkel animation, en mörknande bild som vem som helst kan fixa till i något grafiskt program. Jag kan tänka mig ganska många som skulle säga ”jaha” och rycka på axlarna. Tycka att detta är intetsägande. Själv har jag ju läst texten som berättar att kartan för Andersson ”beskriver hur en plats kan upphöra som allmän plats efter ett visst klockslag, att det inte längre känns som att den tillhör henne”.

Allt handlar alltså om rädsla. Rädsla för att gå på fel gata, att bli överfallen, våldtagen. Rädsla över att vara ensam kvinna på väg hem en sen kväll. Rädsla för män. Och plötsligt framstår detta inte bara som en animation, utan blir för mig ett starkt inlägg i debatten om det offentliga rummet.

Först blir jag arg. Sen blir jag intresserad.
Arg för att Liva Isakssons text är så förenklande; formuleringarna är passiva och förstärker för mig den utbredda idén om att kvinnor bör undvika farliga platser för att inte riskera att bli överfallna. På den här kartan, i Sverige idag, blir varje person av manligt kön till en potentiell våldtäktsman. Visst, jag håller med om att kvinnors värld begränsas på grund av rädsla, men den rädslan begränsar oss alla oavsett kön och förstärker ytterligare bilden av en ojämlik samhällsstruktur. Kanske överdriver jag, men eftersom jag i likhet med många andra anser att massmedia fokuserar på fel saker (offrets eget ansvar, till exempel), reagerar jag starkt känslomässigt. Och kanske är det också meningen?

(Det finns så många intressanta inlägg i debatten att jag inte tänker fördjupa mig mer i detta. Kan bara tipsa om två av de mer välformulerade texterna: ”Vad är problemet med att uppmana kvinnor att skydda sig mot våldtäkt?” av Hanna Gustafsson , och ”Dags för männen att ta sitt ansvar?” av Blekk.)

Något har väckts i mig. När jag läser vidare om Rebecka Bebben Andersson på nätet så blir perspektivet vidare. Hon är en arkitekt och konstnär som har funderat mycket kring det offentliga rummet kopplat till dygnets olika timmar, och från början var nollikartan ett sätt att utforska den egna rädslan och hur staden om kvällen begränsade hennes frihet. Hur hennes rörelsemönster förändrades så fort mörkret föll. När Rebecka Bebben Andersson väl formulerat sin rädsla så insåg hon snart att det var män som skrämde, men hon ville också undersöka varifrån rädslan kom. Och själv testa att befinna sig i staden efter ett visst klockslag, trots att hon var rädd. Som ett led i detta har hon vid flera tillfällen suttit på offentliga platser och tecknat under tjugofyra timmar (till exempel i ett fönster på Restaurang Tranan) med en livekamera som dokumenterat det hela. Syftet med detta var att se hur hennes tankar och känslor skulle förändras under tid, hur tecknandet skulle påverkas under ett dygn i stadsrummet. Men också om vilken hennes egen plats i detta rum var.

Det här låter för mig otroligt intressant. Det blir inte bara till en undersökning av en publik miljö och vem som har rätten att vistas där, utan också till en betraktelse av tiden och dess påverkan på människan sinnen. Jag blir nyfiken ur en mer psykologisk aspekt. När är man rädd och när är man trygg? Hur förändras tankarna när man blir trött och avtrubbad? Jag undrar själv hur det skulle kännas att teckna non-stop under tjugofyra timmar, med en allmänhet som betraktar en hela tiden.

Det är skrämmande. Och fascinerande. Och det är säkert detta som är Rebecka Bebben Anderssons uppgift – att få mig som betraktare att stanna upp och fundera. Jag inser nu att hennes videoverk är mer än bara en svartvit betraktelse över ett (manligt) hot. En enkel animation får mig att fundera en hel eftermiddag över mina egna värderingar och åsikter. Över dygnets olika timmar, om hur tidpunkten på dagen påverkar, om vem som äger det publika rummet.

Det är bara att inse – Screen har gjort det igen. Visat upp något intressant, som leder mig vidare och som väcker en massa frågor…

Läs en intervju med Rebecka Bebben Andersson här.