WET PAINT

b1

WET PAINT är en väggmålning som utfördes på Kulturhuset mellan 13-16 augusti av konstnären Carolina Falkholt (född 1977) som inspirerades tidigt av livet i storstaden och graffitimålning. Hon har bl.a. gjort väggmålningar i New York under 90-talet och har under artistnamnet BLUE fortsatt måla både i Sverige och utomlands.

b2b3

Målningen visar organiska former med starka färger och är både erotisk och sensuell. Det finns spår av rinnande färg kvar på målningen vilket kan tyda på ett rätt intensivt målande. Se den medans den finns kvar!

b4 b5 b6b7

/Peter Schaub

Annonser

Finissage Imogen Cunningham med dansperformance av Claire Parsons

Senast jag besökte och skrev om Imogen Cunningham-utställningen var i början av juni. Drygt två månader senare är jag åter på plats i Galleri 3. Under sommaren har jag talat varmt om denna fotoutställning, sålt in den till vänner och bekanta, som om jag på något sätt själv vore inblandad i marknadsföringen. Det är jag förstås inte.
Jag är bara en människa som inte kunnat sluta tänka på dessa svartvita fotografier.

Idag är det finissage, utställningens sista dag med avslutande visning plus dansperformance av Claire Parsons. Det serveras cider och tilltugg, och besökarna minglar omkring som om det vore invigning och inte tack och adjö. Samma konstpedagog, Helen Karlsson, håller i visningen som när jag var här senast. En del av vad hon berättar har jag redan hört, men jag får också lära mig några saker jag inte visste. Hon är mycket kunnig, och lyckas prata om konst på ett enkelt och vardagligt sätt så att alla i publiken blir inkluderade. Framför allt lyser hennes enorma kärlek till Cunningham igenom, och det är omöjligt att inte smittas av hennes entusiasm. Vi följer lydigt med när hon pekar ut några favoriter, och trots att jag sett allt förut så kan jag inte riktigt bli mätt. Det finns alltid nya detaljer att upptäcka. Dessutom fascineras jag av tidsperspektivet – att fotokonst, precis som all annan konst, kan fånga ett ögonblick i en tid som redan är förbi, men som också bevaras i ett evigt nu. Många av de ansikten som möter mig, betraktaren, tillhör människor som idag är gamla eller som kanske inte längre lever. Det är häftigt. Och lite svindlande.

Parsons2_fotoMiaWikdahl

Efter Karlssons guidning samlas vi i ett av rummen för att se performanceartisten Claire Parsons framföra sin personliga tolkning av Cunninghams utställning. Två starka lampor av typen scenbelysning kopplas in i väggen, tillsammans med en dator och en liten förstärkare. Parsons själv gör entré, en späd dam i knäbyxor och bruna promenadskor, som om hon var klädd för att utöva någon sport i början av förra seklet. Hon plockar med girlanger av löv, fäster dem runt sitt hår och över sina axlar. Skulle kunna vara en kvinna nedstigen från ett av fotografierna på väggen. Så tar hon fram en tennisracket, ställer sig mitt på golvet, och vi hör ljudet av en boll på en tennisplan. Parsons spelar en imaginär match mot en osynlig åskådare. Allt är noggrant utfört, svalt men med stor precision. Publiken står bara några meter bort och tittar på denna tennismatch, en mycket surrealistiskt känsla, och någon fnissar högt.

Parsons1_fotoMiaWikdahl

Nu övergår tennisbollens studsande till att bli ljud ifrån människor. Ett vagt sorl, som om vi befann oss i en vänthall, eller på en tågstation. Parsons utför en serie rörelser, vars innebörd vi inte förstår, men som är noga koreograferade. Sorlet övergår till långsamma tonföljder, och Parsons börjar laborera med strålkastarna. Placerar ut dem på golvet på olika sätt, ställer sig som en staty så att hon blir upplyst från olika sidor. Plockar upp dem och belyser sitt ansikte. Leker med ljus och skugga. Rör sig in och ut ur rummet.

Parsons3_fotoMiaWikdahl

Denna märkliga föreställning pågår i kanske tio minuter. Vad jag känner vet jag inte riktigt. Jag brukar vara imponerad av performances, tycker om människor som visar upp sina tankar, idéer och tolkningar i ovanliga former. Här fungerar det okej, en finurlig knorr som avslutning på utställningen, i minimalistiskt och stramt utförande. Vackert; ja. Lekfullt; absolut. Men jag upplever också ett avstånd mellan artist och publik. Jag har läst om Claire Parsons, att hon har gjort utställningar och performances på Moderna Museet, Dansmuseet, på konsthallar och på internationella scener. Jag kan se att Parsons är skicklig på att använda sin kropp som ett redskap för att uttrycka olika känslor, men det jag fastnar mest för – mer än det visuella – är ljuden och musiken. Människor i rörelse, tid som passerar, abstrakta ljudmattor; allt detta tycker jag mycket om, och jag tänker att detta faktiskt kunde ha varit en del av utställningen som jag hade kunnat ta till mig.

Parsons får applåder efter sitt uppträdande, och åskådarna sprider återigen ut sig. Går i sina egna cirklar för att närskåda de svartvita fotografierna för sista gången. Jag vill själv inte riktigt lämna lokalen, dröjer mig medvetet kvar. Tänker att detta måste vara årets bästa Kulturhusutställning. Går ett extra varv och tycker synd om dig som inte tog dig hit för att se en av vår tids största fotokonstnärer.

Fotoutställning: Imogen Cunningham på Galleri 3

Jag ville se den stora Imogen Cunningham-utställningen på Galleri 3, och var också nyfiken på hur Konstkvarten var upplagd, därför passade jag på och besökte Kulturhuset när konstpedagogen Helen Karlsson gav en 15 minuters gratis introduktion till Cunninghams fotografier.

Den klimatsvala temperaturen var skön efter klibbig åskhetta utanför, och besökarna rörde sig under tystnad i den skumma lokalen. Karlsson gjorde sitt bästa för att dra ihop denna skara människor till en grupp, men det tycktes som om många ville närma sig motiven på egen hand, de gled dröjande omkring och låtsades som om de inte lyssnade. Vi var några få som följde efter Karlsson när hon entusiastiskt pekade ut några av de mest betydelsefulla verken.

Imogen Cunningham (1883-1976) föddes i Portland, Oregon, och blev en pionjär inom fotokonsten. Helen Karlsson berättar att hon tidigt visste att hon ville bli heltidsarbetande yrkesfotograf, något som var ovanligt för dåtidens kvinnor. Cunningham arbetade ett tag i Edward S Curtis fotostudio (han som fotograferade nordamerikanska indianer), reste till Europa för att studera fotografi, och öppnade efter återkomsten till USA en egen studio i Seattle. Hennes första fotografier var för den tiden vågade med nakenstudier av sig själv och andra, hon var en nyfiken visionär och som utbildad kemist experimenterade hon lika gärna med sina motiv som i mörkrummet, men hon livnärde sig också under hela sin karriär som porträttfotograf. Utställningen på Kulturhuset omfattar närmare 200 verk och spänner över 70 år, och eftersom Cunningham hela tiden arbetade med ALLT är fotografierna hängda tillsammans efter motiv i stället för årtal. Således har Gatuliv, Växtformer, natur, stilleben, Kropp & dans samt Porträtt fått varsin egen avdelning. Jag upplever denna indelning som logisk och lätt att ta till sig.

Den bild på tre dansare som illustrerar hela utställningen är fantastisk, men också en smula missvisande, upptäcker jag snabbt. De flesta av verken är små och lågmälda snarare än stora och explosiva. Människor fångade i anonyma kompositioner, mycket ljus och skugga, hårda kontraster. Även hennes porträtt är avspända, och omgivningarna lika viktiga som personen på bilden. Saklighet, men också sökande efter något; ett ögonblick, ett uttryck. Cunningham arbetade ofta med dubbelexponering, och många av fotografierna känns som om de uppkommit av en lycklig slump, även om jag förstår att det gått åt många rullar film innan den perfekta bilden dök upp.

Martha-Graham-dancer-1931

Foto: Imogen Cunningham | Martha Graham, Dancer, 1931

Jag fastnar länge framför det fantastiska fotografiet av dansaren och koreografen Martha Graham. Hon sluter ögonen i djup koncentration, händerna ramar in ansiktet, skapar mörka skuggor. Det är en rå och naken bild som fascinerat många, kanske för att den på ett enkelt sätt visar upp kraft och konstnärskap, kanske för att man också anar styrkan hos kvinnan bakom kameran. Fotografiet är en del i en serie bilder som Cunningham under en eftermiddag tog av den moderna dansens nya stjärna, och tack vare bildsviten fick Vanity Fair upp ögonen för Cunningham och började anlita henne.

De fotografier som berör mig minst är Cunninghams växtformer och stilleben. Även om jag får lära mig att de gav henne internationell uppmärksamhet tack vare sina grafiska, nästan avantgardistiska former, så faller jag inte på samma sätt som för hennes övriga produktion. Bilderna är vackra men talar inte riktigt till mig.

Karlsson berättar att utställningen inte bara består av inlånade originalfotografier, utan också av ett generöst antal aldrig tidigare visade alster som tagits fram av the Imogen Cunningham Trust, en familjeägd organisation med syfte att bevara och sprida konstnärens arbete. Cunninghams barnbarn Meg Partridge fanns tydligen på plats när Kulturhuset i slutet av maj invigde utställningen, och jag konstaterar i efterhand att det hade varit roligt att lyssna på henne. Men långt efter att Helen Karlsson tackat för sig och gett sig av strosar jag runt bland verken och känner mig fullt tillfreds med tystnaden och min egen upplevelse av fotografierna. De talar till mig utan röster, och det räcker långt.

Konstkvarten fungerar alltså fint som en lättare introduktion till Imogen Cunninghams verk. Prickar man in en visning kan det absolut vara trevligt att få en kort presentation av utställningen, och eventuellt ställa några frågor till en kunnig konstpedagog. Men man kan lika gärna gå dit på egen hand, eftersom Imogen Cunninghams konstnärskap knappast låter sig ringas in på 15 minuter.

Utställningen är gratis och pågår till och med 8 september. Missa den inte!
Man kan välja mellan en rad olika guidade visningar, se datum och läs mer här.

Samtal med serietecknaren Ola Skogäng

OlaSkogang1_fotoMiaWikdahl

Just nu kan du på Kulturhuset se Ola Skogängs vältecknade Stockholmsmiljöer med ockulta inslag. Utställningen kombinerar Lilla Galleriets tema ”staden som scen” med Seriefestivalens tema ”eskapism”, och visar upp både skisser och stora pannåer med uppblåsta serierutor från hans album om antikhandlaren Theo. Framförallt de stora motiven är magiska och enormt detaljrika – Hergé nämns ofta som referens – och har du vägarna förbi tycker jag absolut du ska gå och titta.

Jag imponerades av utställningen och träffade därför Ola Skogäng för några dagar sedan över en kopp kaffe för att få veta mer. Vi har mötts tidigare i ett gemensamt arbetsprojekt, men det är nu många år sedan. Jag vet att hans serie ”Theos ockulta kuriositeter” finns att köpa hos nätbokhandlarna och i specialaffärer, att han är hyllad och prisbelönt, att han har jobbat med kollegan Per Demervall i albumet ”Döda rummet: Strindbergs sista drömspel”, att han håller föredrag om berättarteknik och om sitt liv som serieskapare, men jag vet inte särskilt mycket om hur och varför.

OlaSkogang2_foto-MiaWikdahl

Det som är tänkt att bli en intervju blir i stället till ett samtal. Om Stockholm och andra miljöer, om film och litteratur och serier, men mest om dramaturgi och hur det genomsyrar allt omkring oss. Jag har svårt att hålla mig till mina frågor och låter i stället Skogäng berätta fritt, styr bara upp ibland för att få lite struktur på det hela. Eftersom han är lättsam och öppen är det lätt att tro att han bara är någon som haft turen att hamna på rätt plats i livet, men i själva verket har han hela tiden arbetat hårt och målmedvetet för att bli just serietecknare.

På frågan om varför det blev detta yrkesval så får jag veta att Skogäng alltid älskat serier och att han som liten tvingade sin mamma att läsa Stålmannen högt för honom, men hur han skruvade på sig när hon också läste alla ljudeffekter. Där någonstans föddes längtan att knäcka koden för att kunna läsa på egen hand. När han som sjuåring själv stavat sig igenom sin första Stålmannensida och kommit till texten längst ner där det stod ”tecknat av Curt Swan” insåg han att det faktiskt fanns en person som satt och gjorde detta.

– Shit, han är svensk! Så tänkte sjuåringen, och visste inte att det var en känd amerikan som stod bakom namnet. Kanske var missförståndet positivt. Skogäng tänkte att om en svensk kille kunde sitta hemma och rita det här, då fanns det en chans att också han kunde göra samma sak.
– Sen trodde jag nog också innerst inne att Stålmannen fanns på riktigt, och kanske hade denne Curt Swan dagliga möten med Stålis, berättar Skogäng.
Jag: – Så din egentliga anledning till att börja rita serier var att du skulle få träffa Stålmannen?
Skogäng: – Exakt!

Ola Skogäng visste alltså att han ville teckna serier, men när han växte upp fanns inga utbildningar för detta, så när han steg in på Arbetsförmedlingen och deklarerade vad han ville bli så försökte de få honom på andra tankar. Att rita serier var ju inget yrke. Han fick gå en starta-eget kurs, något som han var helt ointresserad av. När en reklamkille kom för att berätta om egenföretagande ritade sig Skogäng igenom hela föreläsningen, och blev kvarhållen efteråt.
– Hjälp, nu får jag skäll, var han första tanke. Men i stället fick han jobb som tecknare på byrån eftersom reklamkillen sett att krumelurerna inte bara var vanligt kladd.

Åren på reklambyrå var oerhört lärorika eftersom han fick arbeta hårt mot deadlines och problem som bara måste lösas. Där lärde han sig att allt handlar om kunden.
Skogäng återkommer under samtalet ofta till detta. Han påpekar att vi i Sverige ibland är lite för konstnärliga, att illustratörer och serietecknare glömmer bort att det finns en publik vars önskemål borde tillgodoses lite oftare.
– Vad vill läsaren ha? Så frågar man sig i de stora serieländerna Frankrike och Japan, men inte i Sverige, säger han. Här glider vårt samtal över på fin- och fulkultur, och vi konstaterar att de skönlitterära böcker som oftast toppar listorna är de som får mest skäll – deckare, chic lit, lättsmälta skandalromaner.

– Men om vi går tillbaka till dina serier, när och hur började det på riktigt? frågar jag. Skogäng funderar en stund. Berättar att han ett tag arbetade med att illustrera dataspel om Trazan och Banarne, att han var med och startade Åberg museum, att han lite av en lycklig slump fick skapa sin egen kurs i berättarteknik på gymnasiet i Bålsta. Att han jobbat med reklam och illustrationer, och fick teckna karaktären Prox 2004 på uppdrag av Resplus i samarbete med Hultsfredsfestivalen. Där fanns det en väl tilltagen budget, och serien som ursprungligen var tänkt att vara svartvit blev till färg.
– Jag hade aldrig provat att jobba digitalt, och eftersom Resplus pröjsade såg jag det som en chans att ta fram en färgskala som kändes rätt för mitt arbete.

Samma färgskala som lever kvar än idag. För Skogäng hade redan börjat teckna Theo, den karaktär som skulle innebära hans stora genombrott. Förlaget Kartago nappade på skisserna även om de tyckte att den svenska miljön var en dålig idé.
– Jag älskade hur Tardi gjorde sina serier om Adèle i Parismiljö, men ville göra det på mitt eget sätt med Stockholm som utgångspunkt. Att använda det man känner till blir alltid bäst.
Skogäng drev igenom sin vision och bevisade att han låg helt rätt i tiden. Debutalbumet ”Theos ockulta kuriositeter: Mumiens blod” vann 2009 den prestigefyllda Adamsonstatyetten, och Skogäng berättar att han trodde det var ett skämt när Lasse Åberg ringde och berättade att det var läge att infinna sig på bokmässan ”eftersom du kommer att få ett pris”. Det var inget skämt. Serievärldens motsvarighet till en guldbagge placerade Ola Skogäng i samma fina sällskap som Stan Lee och Hergé, och av svenska pristagare är han faktiskt den ende som vunnit för sin debutbok förutom Jan Lööf.

Inför nästa album hade han bytt förlag till Ekholm & Tegebjer, och nu, fyra album senare är han etablerad inom serievärlden och utgiven i bland annat Frankrike, Belgien och Kanada. I den senaste ”Deus ex machina: Fadern” samarbetar han med serietecknaren Daniel Thollin, och där utspelar sig en del av handlingen för första gången utanför Stockholms gränser. Eftersom Thollin härstammar från Ludvika tyckte Skogäng att det var en bra idé att åka upp till Dalarna och undersöka omgivningarna i studiesyfte. De hittade fascinerande miljöer runt sjön Väsman som sedan användes i albumet. Samarbetet med Thollin fungerar fint och har gagnat karaktärerna i Theo, tycker Skogäng.
Jag: – Men hur ser egentligen arbetsfördelningen ut mellan er?
Skogäng: – Enkelt uttryckt kan man säga att Daniel är tecknaren och jag är regissören.

Jag får veta att seriealbum i Sverige fortfarande är en rätt smal historia, även om det pratas om en serieboom. Tecknat säljer inte på långa vägar så mycket som skönlitterärt, och fortfarande blir Ola Skogäng bara igenkänd av de mest inbitna fansen. Men mäter man med seriemått så är han stor, och han får numera förfrågningar från förlag och författare om uppdrag i form av illustrationsjobb. Det senaste i raden är ett samarbete med fantasyförfattaren Jo Salmson som resulterat i den underhållande fysikboken för barn ”Om pyttesmå partiklar”.

Även om det går bra för Skogäng och han vet vad han ska göra de närmsta åren så är det inte någon glidartillvaro.
– Jag kommer att fortsätta ge ut album om Theo – slutet har jag faktiskt redan klart för mig – men det är inget glamouröst yrke, och det ger heller inte en massa pengar. Jag är egenföretagare med allt vad det innebär av hårt arbete och osäker inkomst.

Skogäng ser ändå en förändring när det gäller svenska serier, även om det går långsamt. Idag kommer många förmågor fram som har hög kvalitet och som lagt ner många timmar på att finslipa sin teknik. Samtidigt når hans egna seriealbum nya målgrupper – det som förlaget inte kunde förutse är att många äldre kvinnor läser och tycker om ”Theos ockulta kuriositeter”. Kanske för att det är vältecknat och utspelas i Stockholm, kanske för att det påminner dem om Tintin och liknande som de läste när de växte upp.

– Men det finaste betyg jag fått var när en invandrarkvinna skickade brev till mig och berättade att hon lärt sig svenska genom att läsa mina serier, berättar Skogäng.
Jag håller med. Det är verkligen ett fint betyg, och kanske mer värt än priser och utmärkelser.

Du kommer att möta en lång mörk man…

Helga Härenstam: Berättelser för en 87 år gammal dam

Mellanrum 4, våning 4 på Kulturhuset. Utställningen pågår fram till den fjärde augusti.

Kan man förhandla sig till en inblick i den ovissa framtiden? Vill vi veta hur våra liv kommer att se ut om tio, om trettio år? Och vad kommer vi att minnas av det förflutna när det hunnit ikapp framtiden?

Helga Härenstam jobbade som popcornförsäljare på en dagsfestival när hon under en rast lade märke till den frekvent besökta spådamen i ståndet intill. Helga Härenstam sällade sig snart till de nyfiknas skara och lyckades byta bort en ask popcorn för att få tillgång till hemligheterna i spåkulan.

Det visade sig att hon skulle träffa en lång mörk man. De skulle få två barn tillsammans. Hon skulle leva ett långt och friskt liv innan hon skulle dö vid 87 års ålder. Men innan dess skulle hon få problem med minnet, med tiden skulle hon glömma bort allt det som hänt i hennes åttiosjuåriga liv.

Budet om en möjlig annalkande minnesförlust väcker behovet av att blicka tillbaka, minnas, spara och samla. Härenstams utställning är en kartläggning av ett liv i text och bild. Dagboksanteckningar och fotografier ligger som grund för en åkallan av svunna ögonblick, stunder som ännu finns kvar i minnet men som riskerar att gå förlorade.

Det är ett allkonstverk som länkar ihop text och bild utan att ta hjälp av vägskyltar. Fotografierna fångar ett ögonblick, en detalj, ett ljus, en suddig bild av ett nyvaket par. Bilderna kompletteras av de små texterna som inte nödvändigtvis behöver förklara motivet, utan även dessa är små avsnitt ur ett liv. Ett samtal, ett barns funderingar, något någon sagt som lätt kunde glömmas bort och försvinna bort i det eviga flödet av ord.

Utställningen belyser ögonblicket, det flyktiga. Här väcks tankar kring tiden, eller snarare bristen på tid. De vardagliga stundernas förgänglighet. Pusselbitar som hakar fast vid varandra för att förhoppningsvis bindas ihop till ett enhetligt motiv, berättelsen om en människas korta stund på jorden. Och det enhetliga är inte det givna, det förväntade, de stora ögonblicken, utan snarare ett myller av bilder, ett snurrande kalejdoskop.

Utställningen är svår att sammanfatta på några rader, just därför att den är personlig och just för att den öppnar upp för ett samtal som kommer att låta annorlunda beroende på vem som läser och tittar och vad det väcker för minnen och tankar hos betraktaren.  Att vandra mellan datum, årtal, bilder och text, att låta tankarna flöda fritt och hitta egna minnen, associationer från en människas liv till en annans, det är också att tillåta sig att uppmärksamma det omedelbara, det jag ser och känner just nu. Utställningen uppmärksammar på så vis nuet utan att skrika Carpe Diem, det är snarare ett budskap som sakta sjunker in och till slut klamrar sig fast. Jag lämnar Kulturhuset, något mer kontemplativ,  möts av Plattans myller av människor, frisyrer, cyklar, färger, solljus och fredagseufori. Den sista bilden som dröjer sig kvar är den som föreställer en ung flicka med en basketboll i famnen. Hon står på en perrong framför ett stillastående tåg. Bildtexten lyder:

Stockholm, 1998

En man bredvid mig på tunnelbanan fick just ett mobilsamtal.

   – Jag är på tunnelbanan och kan försvinna när som helst.

   Jag tänkte på vad hans mening innebär ordagrant och att det är sant.

 

 

 

Se: Brutalismen – en annorlunda visning av Kulturhuset

Allt jag visste var att denna Kulturhusguidning var ett samarbete med Arkitekturmuseet och att den utlovade en undersökning från tak till källare, genom historia och nutid. Att den närmare skulle belysa kontroversen som alltid omgärdat byggnaden – fint eller fult? – och ge en inblick i brutalismen. Som jag själv inte studerat närmare.

Det kändes spännande att inte veta mer än så. Vi som stod där på Plattan i söndags och väntade var väl en tjugo-trettio stycken. Några småpratade med varandra, jag uppfattade samtal om arkitektur och om teater (några ansikten kände jag igen) och jag undrade över deras skäl till att befinna sig här. Själv hoppades jag på hemliga gångar, larmade dörrar, bortglömda delar, att få dyka djupt in i denna betongkloss, att få veta det jag inte visste att jag ville veta. Jag fick vad jag önskade och mer därtill.

Jag bygger för en ny människa som måste komma.

Klockan är 15 och skådespelaren Robert Fux har samlat ihop gruppen i solskenet på Plattan och sveper ut med armen. Pekar mot Kulturhuset och upprepar arkitekten Peter Celsings ord om den nya människan. Jag hajar till, eftersom det är samma citat som jag själv inledde texten Hus för alla? med här på Besökarna, som då i december 2011 handlade om kontroversen kring biojätten SF:s intrång på Kulturhusarenan.

Som om Fux läst mina tankar berättar han i nästa andetag att kontroverser alltid omgärdat detta hus, att många olika viljor under lång tid kämpat om byggnadens betydelse och innehåll, men att det är vi som står här som faktiskt är den nya människan. Vi ser på varandra och tror på vad han säger. Han är övertygande och kunnig från det att han öppnar munnen, och just det faktum att han betonar att han inte är någon arkitektstuderande gör att det i mina öron blir mer intressant. När några ungdomar bakom oss börjat tjoa och skandera så att vi knappt hör vad Fux säger finner han sig snabbt, pekar på dem och ropar ”Det var precis så här Celsing tänkte”. Berättar att i alla skisser som Celsing gjorde så fanns det alltid människor i liv och rörelse på torget nedanför Kulturhuset, att visionen bestod i att byggnaden skulle införlivas med gatans stämning.

Vi nickar och lyssnar till beskrivningen av fasaden som en glasmonter, där fönsterraderna påminner om tomma notlinjer. Ser ju precis vad han menar. Sedan följer vi efter honom in i mörkret. Får en snabbkurs i brutalismen som utgick från Le Corbusiers sena arkitektur, om visionen om rå betong, öppna ytor, bärande pelare och grönskande tak. Vi fnissar åt några ryskor som går fel och följer strömmen (oss) in i de icke-publika områdena i jakt på en toalett. Vi passerar många kortläsare, går genom långa betongkorridorer, upp och nerför trappor och genom skrymslen. Vi får se snickeriet, njuta av utsikten från östra skeppet, besöka stora scenen där scenarbetarna förbereder kvällens föreställning. Vi får till och med se den hemliga, eller kanske bortglömda, entrédörren från garaget för riksdagspolitikerna under de år riksdagen låg här. Den är i dyster mörk koppar, och jag tror nästan att Pernilla August från filmen ”Call Girl” ska svischa in genom den iklädd silkig 70-talsskjorta och rasslande plastpärlor.

1644_Kulturhuset_foto-MiaWikdahl

1649_Kulturhuset_foto-MiaWikdahl

Detta är mer än en vanlig guidning. Robert Fux talar mycket och passionerat, och det är omöjligt att inte svepas med av orden, i resan genom denna byggnads spännande historia. Att till exempel åka från källarplan till takvåning i den gigantiska varuhissen och instrueras till absolut tystnad för att kunna höra huset är en knakande, magisk och lite skrämmande upplevelse. Vi glider långsamt uppåt och anar röster och skuggor. Jag betraktar väggarna och blir nästan yr i huvudet; föreställer mig att de pressas inåt som i avfallskrossen i ”Star Wars”. Får en känsla av att vi är fångar i en tidsmaskin. Väl uppe på taket serveras vi blåbärssoppa i bästa Vasaloppsstil, och utsikten är som vanligt fantastisk. Övriga gäster på Café Panorama betraktar oss avundsjukt och undrar varför vi blir VIP-behandlade när takterrassen ännu inte öppnat för allmänheten.

1652_Kulturhuset_foto-MiaWikdahl

1659_Kulturhuset_foto-MiaWikdahl

1647_Kulturhuset_foto-MiaWikdahl

Det är exklusivt och spännande att få se Kulturhuset på det här sättet. Vi drar över tiden men jag märker det knappt. Hade kunnat lyssna en timme, två timmar till. För hur ska man kunna sammanfatta så många spretiga röster, åsikter, viljor som passerat in och ut genom huset, som sett denna byggnad och dess omgivningar som sin chans att göra ett avtryck? Att Celsings skapelse haft stor betydelse och att den även idag utmanar ser vi ju med egna ögon, men alla svulstiga eller kommersiella drömmar, alla tankar om vad ett hus för allmänheten egentligen innebär… Jag inser mer och mer att det är ett under att Kulturhuset finns på plats idag.

Alla dessa män med visioner.

Robert Fux ord får oss att skratta, men det han säger etsar sig fast. Får mig att tänka på hur visionerna uppstår, och för vilka man bygger? Eftersom guidningen avslutas med barnens röster om Kulturhuset blir det extra tydligt; deras omdömen varierar från toppen till skitfult, och glappet mellan de som planerar och de som faktiskt vistas i miljön kunde inte varit större.

Det är en fantastisk guidning, men jag ska inte avslöja allt. Jag hoppas verkligen att du tar dig tid att gå på den sista visningen nu på söndag 21 april.
Läs mer och köp biljett här.

Tova Mozard: Verklighetens afton

Clifton’s – 2003

Bland många duktiga svenska fotografer är Tova Mozard den mest spännande just nu, genom sina val av färg och ton i bilderna. De bruna och bitvis mörka färgerna med naturlig ton, bjuder dig in i en värld som ger dig en Déjà vu: detta har jag sett tidigare, men ändå har jag inte en aning var det var och vad. Det är bilder från ens barndom och ungdom: detta har jag varit med, men glömt. Det närmast Jungianska kollektivmedvetandet som bilderna inrymmer gör att man har svårt att sluta betrakta dem, man går runt och runt i utställningssalarna. Minne efter minne, tanke efter tanke – och njuter.

Det finns tre böcker om Mozards arbeten att köpa vid utställningen: en större (Ghost Light) och två mindre. Jag köpte dem alla tre: jag ville ta med bilderna, ville komma ihåg. Jag vill komma på vad det är för hemlighet hon bär med sig. Tova Mozard vet mer än hon berättar: hennes bilder har en hemlighet inom sig. Hennes bilder har en stor variation, men känslan i färg och tonsäkerheten som löper genom bilderna och åren av fotografi, binder ihop dem och ger bilderna den unika känslan av en hemlighet.

Så som P.O. Enquist har en sorg i sin blick, har Tova Mozard en hemlighet, som hon visar oss varsamt. En hemlighet är en hemlighet.

Mina favoriter bland hennes bilder:
Clifton’s och Musso & Frank Grill från 2003, Ramp från 2007, Pure Time, White as Bone från 2010 och Jesus från 2013

PS: Att alla hennes bilder är välkomponerade, har en fin ton och färg och är spännande, det är en självklarhet. Alla dessa adjektiv och egenskaper gör hennes bilder till just vad det är: hennes bilder. Det är en stark egen bildvärld och uttryck, man känner igen en Tova Mozard bild när man ser en.

PSS: Tova Mozard har med flera filmer i utställningen, men eftersom jag inte är intresserad av film annat än i underhållningssammanhang, så skulle jag göra henne en björntjänst genom att skriva om hennes filmer. Det finns annat folk för det.

Tova Mozard: Verklighetens afton: Galleri 5, våning 5

http://kulturhuset.stockholm.se/-/Kalender/2013/Utstallningar/Tova-Mozard-Verklighetens-afton/
http://www.tovamozard.com/

Ilkka Timonen