Internationell författarscen: Chimamanda Ngozi Adichie

”Dear devoted literature lovers…” Ingemar Fasth strålar som en hel gul sol i Kulturhusets hörsal när han ska presentera författaren Chimamanda Ngozi Adichie, och den fullsatta lokalens kollektiva leende vittnar om att vi i publiken är lika förväntansfulla som han.

NgoziAdichieChimamanda_F_ OkeyAdichieK1_Pre

Expressens kulturchef Karin Olsson är kvällens samtalsledare och hon inleder med att berömma Chimamanda Ngozi Adichies tyginklädda håruppsättning och kommer på detta sätt direkt in i ett av den nya romanens Americanahs viktiga motiv – håret. Och härvid följer en intressant diskussion om hårets betydelse. För femininiteten, för makten, för tillhörigheten, för tillblivelsen av flicka och kvinna. Och vi lät oss att det hår som är eftersträvansvärt är det raka, som afrikanska flickor lär sig tukta från tidig ålder. Chimamanda Ngozi Adichie berättar om den speciella subkultur som de afro-afrikanska hårsalongerna i USA är, och hur hon suttit på dessa och observerat det identitsskapande som pågår där. Huvudpersonen i Americanah, Ifemelu, är omedveten om sitt hårs betydelse när hon först anländer till USA, men gör det rakt när hon ska söka jobb, för att så småningom låta det vara och börjar en bloggkarriär där hon skriver om rasfrågor.

När likheterna mellan karaktären Ifemelu och författaren påtalas av Karin Olsson, förnekar Adichie att Ifemele är hon. Hon säger att det är så enkelt att hon vill skriva om sådant hon känner till och därför skriver hon om platser och beteendemönster hon känner till. Författare skriver oftast inte som det som hänt dem, säger hon, utan om det de önskar hade hänt dem. Snarare är Ifemelu den hon önskar att hon varit. Hon medger dock att blogginnehållet i romanen är väldigt mycket hennes egna tankar, tankar som handlar om absurditeten som rasfrågeställningarna står för. Ifemelu är en karaktär som säger vad hon tycker, vilket också Chimamanda Ngozi Adichie ovanligt nog blev uppfostrad att göra.

Ifemelu bryter mot  könsnormer om vad en kvinna får och inte får göra och Adichie ville att hennes huvudperson skulle göra sånt som förväntas av män eller sånt de blir förlåtna av om de gör.

─I wanted to play with gender, säger hon, och exemplifierar med otrohet. Män förlåts, kvinnor döms. Om kvinnor är otrogna, så är de det för att de är olyckliga på något sätt, medan män gör det för att de vill det, vilket är hur Ifemelu agerar. Hon är otrogen för att hon vill och kan.

─Jag tycker att hon är en stark kvinnlig förebild, faller Karin Olsson in. Hon är väldigt stark och låter sig inte tryckas ner av någon. Hon är ärlig och vet vad hon vill ha i sängen, dessutom. Det är viktigt, menar Olsson, vilket Adichie håller med om och menar att kvinnlig sexualitet inte får tillräckligt med utrymme. Det är som i resten av vår kultur, säger hon, att kvinnan är till för att tillfredsställa mannen och får inte vara krävande, vilket jag ville skulle vara annorlunda i boken.

Samtalet glider vidare in på gränsen och skillnaden mellan memoarer och fiktion och det är intressant att höra Adichies tankar om att man är friare i fiktionen, för där vågar man vara mer ärlig.

─If Americanah had been about my experiences, I wouldn’t be honest. I would lie. I would protect myself, I would censor myself. And not just because of me, I would think about all my loved, my father’s going to read this, and I just wouldn’t, I just couldn’t. But if it’s fiction and it’s not about me, there’s just this freedom, there’s a possibility of a kind of radical honesty.

Och jag funderar på om denna inställning också är typiskt kvinnlig, för annars kanske vi skulle ha en kvinnlig motsvarighet till Knausgård, som byggt hela sin storhet på autenticitet och självbiografiskt sanningsanspråk.

Om makt och normbrytande är två viktiga teman, så är ”race” kanske det viktigaste. Adichie berättar om att hon blev medveten om sin egen hudfärg, att hon var svart, först när hon som 19-åring flyttade till USA, när hon fick uppleva sin lärares förvåning när den bästa uppsatsen i klassen var skriven av henne. För det var inte något som han förväntade sig av en svart elev, men det kunde bara hans ögon säga. Americanah är därför också en bok om det vi inte pratar om. Att Adichie använder humor för att gestalta denna känsliga fråga, har inte många kritiker snappat upp eller kommenterat, vilket förvånar henne. Ämnet är extremt laddat i USA och kanske hade boken inte kunnat skrivas av henne om hon var amerikanska och inte nigerianska, funderar hon högt.

Hon tycker sig ha märkt att vi européer har en föreställning om att rasproblem framförallt finns i USA, och inte hos oss. Ämnet intresserar henne oerhört och när hon exemplifierar med Frankrike och identitetskontroller som bara svarta tvingas genomgå, upplyser Karin Olssson henne om att det pågår en intensiv offentlig debatt även i Sverige om rasism och högerextrema rörelsers framfart. Olsson spår att Americanah kommer att användas i den svenska debatten om dessa frågor, men som är levande även i Norge där ett främlingsfientligt parti precis blivit invalt i regeringen. Adichie ler stort och säger apropå de norska nyvalda ministrarna:

─Very interesting. The Minister for Integration, who really doesn’t think integration is a good thing. Fantastic, säger hon och publiken skrattar gott åt den tydligt absurda, men högst reella verkligheten i grannlandet.

Chimamanda Ngozi Adichie är väldigt stolt över att vara en del av den nigerianska litteraturtraditionen och hyllar framför allt Chinua Achebe, som hon beundrar och ser som förebild, både som författare och människa. När han hade läst hennes bok En halv gul sol och berömt den, var det ”very close to bliss”. Att hon är hyllad av hela världen och redan har nämnts som en möjlig framtida nobelprisvinnare, bekommer henne inte särskilt. Priser i all ära, men det hon vill göra och är nöjd med är att bli läst. Hon struntar i vad andra förväntar sig av henne, utan kommer bara att fortsätta berätta de historier hon själv bryr sig om. Förmodligen är det därför vi också bryr oss så mycket.

Annonser

Psykologer läser: 438 dagar av och med Johan Persson och Martin Schibbye

438 dagar är journalisterna Martin Schibbyes och Johan Perssons berättelse om den tänkta reportageresan in i Ogadenregionen, som slutade med en 14 månader lång fängelsevistelse i Etiopien. Skjutna, skenavrättade och terroriststämplade, dömdes de till 11 år i det ökända Kalityfängelset och boken är deras vittnesmål från den tiden.

Det känns logiskt att samtalsserien ”Psykologer läser böcker” med Jonas Mosskin och Jenny Jägerfeld väljer denna aktuella bok till ett samtal, för jag föreställer mig att den lika mycket är ett journalistiskt verk som ett terapeutiskt. Studion är fullsatt en kvart innan scenen intas av journalisterna, moderator Jonas Mosskin och den för temat särskilt inbjudna Kerstin Bergh Johannesson, psykolog och verksam vid Kunskapscentrum för Katastrofpsykiatri i Uppsala.

Lokalen är fylld av vördnadsfull respekt gentemot kvällens gäster och jag vet inte om det är inbillning, men även samtalsledaren själv verkar rätt tagen av Martin Schibbye och Johan Persson och deras berättelse. Och det är inte konstigt, för det är vi nog allihopa. Framför oss sitter två helvetet-på-jorden-överlevare, två journalister med sanningssökandet som drivkraft, två människor med så starkt rättvisepatos att de riskerade allt för att rapportera om det som ingen annan rapporterat, men som världen behöver veta.

Psykologer läser 438 dagar

Psykologer läser 438 dagar

Efter en kort egenintroduktion av de tre gästerna bekänner Jonas Mosskin lite försiktigt att han tidigt tänkt tanken ”äventyrare” om journalistparet, vilket Martin Schibbye blir provocerad av och menar att de var ute på ett journalistiskt, demokratiskt uppdrag. Det fanns en änglaversion och en djävulsversion av vad som pågick i Ogaden i samband med de exploaterande oljebolagen i området. Han och Johan Persson ville bilda sig en egen uppfattning om situationen. Och för att bilda sig en egen uppfattning, måste man ta reda på egna fakta, och inte förlita sig på andrahandsinformation, menar han.

Schibbye kommer här osökt in på den krisande mediebranschen, där ekonomi tycks styra mer än publicistiska ideal. Utrikeskorrarna blir allt färre och ges allt mindre tid att jobba med fördjupande reportage. Rapporteringarna görs alltför ofta av människor bakom skrivbord, istället för ute på fältet. Hans konstaterande att det han och Johan Persson gjorde, att fysiskt ta sig in i ett område som de skulle rapportera från, var helt normalt för 15-20 år sedan, får åtminstone mig att hoppa till. För vad händer med vår verklighetsuppfattning, vår syn på världen,  om de bilder som presenteras av verkligheten inte är verkliga, utan reproduktioner av någon annans verklighet, eller till och med reproduktioner av reproduktioner?

Två dagar innan samtalet om 438 dagar på Kulturhuset visade SVT Andreas Rockséns dokumentär ”Diktaturens fångar”, som visar en bild inifrån Ogaden som möjliggjorts av Abdullahi Hussein, rådgivare till den regionale presidenten och chef för Ogadens tv-kanal, Cakaara News, som fått nog av de civilas missförhållande i Etiopien och valt att visa sin bild av regionen för omvärlden.

─Är det så där, som det var på filmen, i Ogaden? Är det sådär jävligt? undrar Jonas Mosskin.

─Det lilla vi får se stärker ju djävulsversionen, säger Martin Schibbye och beskriver en nation som förtärs av ett lågintensivt inbördeskrig och en region där det pågår omfattande kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Johan Persson fyller i och berättar om alla de intervjuer han gjort med flyktingar från området, som förstärker och bekräftar bilden av ett organiserat förtryck från centralmakten.

Schibbye och Persson turas om att prata, precis som de turats om att skriva sina avsnitt i boken, men det är bara Schibbye som läser högt ur boken. Ca 15 minuter in i samtalet ber Jonas Mosskin att vi får höra något ur boken och Martin Schibbye läser fyra olika passager, från det första gripandet med skenavrättningen till olika absurda fängelseinblickar. Det är just där och just då en overklighetskänsla över hela situationen infinner sig; att höra Martin Schibbye själv läsa sin egen text om en mardrömslik verklighet som höll på att bli evighet för de båda. Men det är på riktigt. De lever och jag drabbas igen av deras enorma psykiska styrka, som fick dem att hitta strategier att behålla sin värdighet och vardag, för att överleva. Som fick dem att slutföra uppdraget.

Efter uppläsningen tar Jonas Mosskin upp temat rädsla som är genomgående i boken. Rädsla för sjukdomar, rädsla för tortyr, för död, för det otrygga. Johan Persson bekräftar att rädslan är det som håller ihop hela systemet. Med tre poliser på 800 fångar, fungerar det bara om fångarna kontrollerar varandra genom olika kommittéer.

─Allt är olagligt och godtyckligt och alla begår konstant brott, bara för att klara vardagen i fängelset. Därför får alla en hållhake på varandra, som man i sin tur kan anmäla varandra för. Alla är rädda för varandra, konstaterar Johan Persson.

Kersin Bergh Johannesson plockar upp rädsletråden och frågar Schibbye och Persson hur de klarade av påfrestningen i Kalityfängelset och vad det betydde att de hade varandra? Martin Schibbye svarar inte helt oväntat:

─Den värsta tiden av alla de här 438 dagarna var ju de 21 dagarna när man sitter själv, i isoleringscell. Ensam är verkligen inte stark. Där är man fruktansvärt svag och brottas med mycket mörka tankar. Tillsammans kan vi sitta i tre år, hellre det än tre veckor själv.

Och det är just tillsammanskapet som lyser igenom både bok och samtal. Deras styrka är att de är olika, att de kompletterar varandra, och att de vet att uppskatta varandra för precis det. De ger balans och stadga åt varandras existens, bildligt men också bokstavligt, i fängelset, men, gissar jag, även tillbaka i Sverige. När de i bokens slutscen har kommit ut från fängelset och ska sova första natten på 14 månader i sin hotellrumsfrihet, kan ingen av dem somna förrän de lagt sig tätt intill varandra i samma säng. Efter allt de upplevt som en enhet, fungerar inte en delning.

438 dagar är en fantastisk reportagebok, på ett journalistiskt plan, på ett allmänmänskligt plan och på ett politiskt plan. Att den är Augustnominerad är en välförtjänt bonus och jag råder alla som inte läst den än att läsa den. Det aldrig sinande hoppet om att komma ut ur fängelset, att få skriva en bok om det som hänt, att ge en röst åt alla medfångar i Kality som är kvar på obestämd tid, gav Martin Schibbye och Johan Persson kraft och lust till fortsatt kamp. De hade ju ett jobb att göra – att rapportera till dem som inte vet, men som måste få veta. Och det jobbet kommer de aldrig att vila från, vågar jag gissa.

När applåderna avtagit och ännu ett av deras otaliga framträdanden är över, ringer några rader ur boken i mitt huvud. Det är dagboksanteckningar från den sista natten i Kality: ”Är morgondagen den sista? Dagbokens slut. Livets början. Är blank som sidan.Vi kan göra vad vi vill av detta. Vad vill vi då göra?” 

Joan Jonas: Reanimation

Det finns två saker jag älskar att göra efter att ha varit borta från Stockholm för en längre tid: ta en promenad i naturen i Ulriksdal, och åka till Kulturhuset. Fika på våning två och sen titta på utställningarna. Då känner jag mig hemma.

Image

Sista veckan tittade jag på Reanimation, av Joan Jonas. Utställningen utgörs av ett videoarkiv med olika verk från 1968 till 1989, och verket Reanimation. Jag kände inte till Joan Jonas och hennes verk så allt var nytt för mig.

Hon föddes i New York 1936 och är en pionjär inom performance- och videokonsten, och en av de viktigaste kvinnliga konstnärerna aktiva i slutet av 60-talet och början av 70-talet. Hon började som skulptör och runt 1968 började hon experimentera med olika former av videokonst och performance, för att, som hon sade, ”unlike sculpture and painting, video was more open, less dominated by men”.

Hon var särskilt påverkad av arbeten av John Cage och Claes Oldenberg och deras intresse för ”icke-linjär” struktur, vilken hon också följer i sitt eget arbete. Berättelserna i Joan Jonas videor är ofta fragmentariska och cirkelformiga, inte alls linjära.

Mellan 1972 och 1976 skapar hon ett konstnärligt alter ego, Organic Honey, en “electronic erotic seductress,”med vilket hon representerar och undersöker (kvinnlig) identitet och kvinnornas skiftande roller. Spegeln och bilderna blir ett medel för att sudda ut gränsen mellan objektivitet och subjektivitet.

Mytologin, sägnen och det rituella i kulturen och konsten är återkommande inslag i Joan Jonas arbete, och naturen spelar också en viktig roll i hennes konst. Reanimation är inspirerad av boken Under the Glacier (1968) av den isländska författaren Halldor Laxness. Glaciärerna är en metafor för naturen som alltid ändrar form, speciellt nu när de smälter. De representerar transformation, det oskarpa ställe där verkligheten och den emotionella världen möts och smälter in i varandra. Is, som kristall, är som en spegel, men den kan smälta, ändra form, skapa imaginära reflexer.

Joan Jonas konst är direkt (man ser bilder och hör ljud och de har en direkt inverkan på tittaren) men man behöver också vetskapen om vad som står bakom den, speciellt behöver man tid. Tid för att bara titta och lyssna och inte tänkta på någonting annat, annars blir man bara fascinerad av den fina kristallskulpturen med sina förtrollande reflexer utan att verkligen ”se”. 

Image

 

Att skriva sig ur en offerroll? På djupet med Sigrid Kahle

Seglatsen liknar Odysseus’. Gilgamesheposet utgör kompassen. För Sigrid Kahle, aktuell med den självbiografiska boken Att välja sitt öde – trots allt, är skrivandet en upptäcktsresa och en självrannsakan. Det är onsdag 9 oktober. Sigrid Kahle möter Gunnar Bolin för att berätta om sitt liv och författarprojekt.

När jag ber mormor berätta om sitt liv vet jag vad jag ofta vad jag ska få höra. Jag känner berättelserna sedan förr. Mormor har valt ut de bästa bitarna, sandpapprat och pusslat ihop dem och med återberättandets upprepningsmekanism skapat sin egen kronologi. Att berätta sitt liv blir nog alltid i någon mån fiktion. Det gör inte så mycket. Kanske är det rentav det fina i den självbiografiska berättelsen, att sanningen inte spelar huvudrollen. Gränsen mellan sanning och fiktion är nog suddig oavsett vilken berättarstruktur man väljer. Jag fascineras av dem som vågar berätta om sina liv. Blir de inte alldeles alienerade inför sig själva? Var ska man dra gränsen mellan vad som är liv och vad som är författarskap? Gränsen mellan sig själv som historia och sig själv som föremål för bokstavssnickeri?

Sigrid Kahle ser ut som en mormor och berättar som en mormor. Hon är liten till växten och stor till orden. I kronologisk ordning rullar hon upp sin historia. Med inslag av politiska händelser, litterära referenser och små kuriositeter. Sigrid är född 1928. Har hyllmetrar med dagböcker. Minst lika många som Karl Ove Knausgård, som hon säger. Som hustru till den tyske diplomaten John Kahle har Sigrid levt nästan hela sitt liv utomlands. Mellan Indien, Pakistan, Bangladesh, Afghanistan, Iran, Irak, Turkiet, Tunisien, Marocko, Algeriet, Jordanien, Syrien och USA gick flyttarna. Den nyutgivna boken – den andra delen av planerade tre – är baserad på dagboksanteckningar. Hon ser sig om en kvinnlig Odysseus. Spänner sina segel med trådar ur dagböckerna, väver fiktionen om sig själv. För att, och det låter självklart och opretentiöst när hon formulerar orden; finna meningen med livet.

Hon är uppvuxen i Uppsala i akademikerhem – pappan var professorn och (med dåtidens benämning) orientalisten H. S. Nyberg. I folkskola gick hon, och inte flickskola, för att hon på föräldrarnas inrådan skulle ”lära känna samhället”. Nybergs var ingen rik familj säger Sigrid, även om hennes skolkamrat från slummen – som lärde henne allt om politik – sa att Nybergs hade för många rum hemma. Sigrid var intresserad av kultur, litteratur och scenkonst. Skrev, spelade teater. Drömde. Men, invänder hon:

– Det är ju ingenting man går och säger, att man vill bli författare.

Det var tiden för andra världskriget. Förhållandet till Tyskland var knivigt. Bland Uppsalas akademiker hatade man Tyskland. Pappan klippte kontakten med en kollega som uttryckt nazisympatier. Själv struntade Sigrid i att läsa läxor i tyska.

I flygmaskin åkte hon på språkkurs till England. Hyrde rum hos en tysk familj. Eftersom frun i familjen olagligt hade hjälpt judar hemma i tyska Bonn, tvingades familjen emigrera till England. Sonen hette John. Hon lutar sig framåt, 85-åriga Sigrid, och fnissar: tänk att jag hamnade just i en tysk familj! Sigrid var arton år, hon och John förlovade sig. Sigrid åkte hem till Sverige. Och när de möttes igen – på en tågstation – kände hon inte igen sin fästman. Den tweedklädde herren i homburghatt var nu en karl i avdankad militärrock. Sigrid tyckte – hon verkar uppriktig – att det var hemskt. Hon talar nu om en tvekan inför äktenskapet. Jag undrar vad den handlade om. Sigrid berättar inte, och Bolin ställer inte frågan. Jag adderar i huvudet: hemliga författardrömmar, funderingar gällande äktenskapet. Sigrid i en modernistisk tid då kvinnliga författare hade börjat höras lite mer i Sverige. Jag tänker tiden för Karin Boye, Moa Martinson, Stina Aronson. Och samtidigt tiden för den manliga vitalismen – som en reaktion på att kvinnorna publicerade, och lästes. Den mekaniska tiden, där maskinerna tagit männens arbeten, besegrat dem i kraftmätning. Artur Lundkvists böjelse för Lawrence och Lady Chatterly’s lover, där kvinnorna är fuktiga marker som befruktas av männens regndroppar. Mellankrigstiden var en stojig period i litteraturens historia. En möjlighet för kvinnor att skriva.

Hur det var, så gifte sig Sigrid med John. Och återvände till Tyskland. John blev diplomat, Sigrid diplomathustru. Och skrivandet? Hon understryker flera gånger att hon vägrat se sig själv som offer. Att John i alla år inredde arbetsrum åt henne. Men när satt hon i dem? All representation ägde rum i hemmet. Jag ser framför mig diplomathustrun som fyllde krustader med räkor och majonnäs och vek servetter. Hon ville skriva böcker redan då, men skyller på flyttarna, den ständiga seglatsen. Som kanske innebar att tankarna blev präntade på ett sätt annat än om hon skrivit dem med publicering i anspråk. Kanske är inte den Knausgårdska presensproduktionen det föredömliga, när man ska skriva boken om sig själv. Sigrid fördjupade sig i Gilgamesheposet – hon ger Gunnar Bolin en hel liten marknadsföringskampanj för detta uråldriga verk – och satt på middagar med författarna Günther Grass och Heinrich Böll. Skrev kontinuerligt för svensk press. I SvD skrev hon från mitten av femtiotalet artiklar med tonvikt på islamsk kultur och arabisk litteratur och teater. Och så tysk litteratur, förstås. Fientligheten mot Tyskland fick hon omvärdera i mötet med John och familjen Kahle.

Hon kommer att tala om omvändelser. Vid tiden i Pakistan var hon Amerikakritisk. Det fanns en teater i Pakistan, som gav föreställniingar på engelska. Sigrid ville annat: en nationalteater som spelade hela världsdramatiken på urdu, och inte på engelska. Men att som västerlänning befinna sig på av västerlänningar koloniserad mark är givetvis en ständig fråga om förhållningssätt. Gentemot den population som man på plasten är en del av, och samtidigt gentemot sitt eget geografiska ursprungsland. Jag kommer att tänka på vad den postkoloniala litteraturforskaren Edward Saïd skriver om hur den koloniserade sitter i en position där varje handlig riskerar att bestraffas: ”Hur ska en oriental kunna ta sig ur dessa bojor för att slinka in i den moderna världen på annat sätt än genom att upprepa narrens ord i King Lear: ’De kommer att piska mig om jag talar sanning, du låter piska mig för att jag ljuger och ibland piskas jag för att jag håller tyst.’” Förslaget om Sigrids teater var svårt att förankra i Pakistan. Man var inte intresserad av annan teater än den engelska. Hennes idé realiserades aldrig.

När familjen flyttade till Harvard, 1967, blev Sigrid blev pro-amerikansk. I västvärlden var det ”jämlikhet, jämlikhet, jämlikhet”, säger hon, och verkar mena att den godhjärtade västerlänningens handlingar kan få kontraproduktiv effekt. När familjen bodde i Indien, kritiserade de svenska vännerna henne för att hon hade tjänare. Skaffa dig en tvättmaskin, tyckte någon. Det uttryckte vad Sigrid beskriver som den svenska radikalismen. Det hade varit omöjligt, menar hon, att avstå från tjänare utan att samtidigt sätta sig över systemet. Den postkoloniala problematiken igen: att lyckas applicera västvärldens jämlikhet på ett område som enligt vår horisont är ojämlikt, utan att skjuta in en uppvärdering av det västerländska. Välment är det men förrädiskt blir det lätt, att försöka frälsa. Sigrids vägran att betrakta människor som offer är förstås grundlagd i en strävan att uppvärdera. Men kanske kan också en sådan strävan bli bakvänd. Hur det är, och var, så måste jag se Sigrid som en produkt av sin tid, med allt vad den innebar i fråga om sociala kontexter. Vägran att se människor – sig själv – som offer kan leda till vägran att erkänna skeva maktordningar. Och därmed låta sådana fortgå.

Hon håller på med del tre i biografin nu. Den första delen, Jag valde mitt liv, publicerades 2003. Gunnar Bolin pekar på hur ärliga, nästan självutlämnande, passager i hennes skildring är. I synnerhet beskriver hon ungdomstiden som svår. Hon försökte, vi känner igen det så väl, lösa sina problem vid köksbordet och på knäna innanför badrummets dörrar. Sigrid led under en tid av bulimi. Var du olycklig som ung? frågar Bolin, och Sigrid svarar:

– Var du själv inte olycklig som ung?

Rösten är klar. Som ville hon skaffa sig upprättelse. Är Sigrids berättelse en offervägran? Ett incitament för att hon varit subjekt i sitt liv? Bägge boktitlarna innehåller ordet val. Och, fortsätter hon, det är en fråga om kvinnor och män; den unge Werther, han får ju gå omkring och vara hur olycklig som helst. Hon är träffsäker och skarpsinnig. En Werther, en Odysseus, en Sigrid Kahle. Läs min bok, uppmanar hon publiken. Och om skrivandet, konstaterar hon:

– Jag söker den vise, som vid flodernas mynning kan tala om för mig vad meningen med livet är.

KahleSigrid_SofiaRunarsdotterK1_topFoto: Sofia Runarsdotter

Besökarna-bloggen fyller två år!

tumblr_lpltliOWiY1qis84so1_500

Den 12 september 2011 publicerades det första inlägget i Besökarna-bloggen. Så, idag fyller vi två år! Det firar vi – precis som förra året – genom att smaska på en tårta och att några av de just nu medverkande skribenterna blickar tillbaka och väljer varsitt favoritinlägg i arkivet från det senaste året, skrivet av nån annan än dem själva, som är väl värt att läsa (om):

Mia Wikdahl: Malin Ullgren möter Rosa Liksom av Maria Monciu, 13 oktober 2012. ”Det är första gången på Internationell författarscen som jag känner att gränsen mellan författare, intervjuare och publik nästan helt suddas ut, och det är så mycket tack vare Liksoms direkta sätt.” Välskrivet om en författare jag alltid varit nyfiken på.

Maria Monciu: På djupet: Nina Björk av Vesna Prekopic, 9 december 2012. En intresseväckande och välskriven text om en författare som inspirerar.

Mia Kim: Conan The Barbarian på Klarabiografen, 1 mars 2013. Personligt och roligt skrivet av Mia Wikdahl, om en äkta kalkonrulle som ändå bör ses av alla minst en gång i livet.

Katarina Hjälmheden: På djupet med Jonas Hassen Khemiri av Mia Kim, 19 mars 2013. Ett samtal med en spännande författare som hamnat i hetluften och mitt i den politiska diskussionen genom ett öppet brev. Mia beskriver fint både personen och författaren som hamnat i händelsernas centrum.

Hedvig Ljungar: Jonas Hassen Khemiri skriver bästa artikeln och pratar med Karin Olsson på Kulturhuset, 21 mars 2013. Jonas Hassen Khemiri skrev ett av vårens viktigaste kulturspalter och intervjuades i Hörsalen. Maria Monciu var där. Och skrev med utgångspunkt från artikeln och samtalet ett av vårens viktigaste blogginlägg.

Stefan Zachrisson: Se: Brutalismen – en annorlunda visning av Kulturhuset, av Mia Wikdahl, 16 april 2013.

Vesna Prekopic: Om Fredrik Strages intressanta möte med den dödsdömde Damien Echols, som efter 18 år av sitt liv i fängelse nu berättar sin historia. Den enfaldiga domstolen – Damien Echols om fördomen som blev en dödsdom av Hedvig Ljungar, 18 april 2013.

Peter Schaub: ALMA-pristagaren, Isols, pristagarföreläsning av Mia Kim, 24 maj 2013. Intressant med en analys av barnboksförfattaren Isol och hennes verk där det enkla kan vara det geniala och att bilder i en barnbok kan ha djup och flera betydelser. Ett värdefullt tips!

Ilkka Timonen: John Malkovich i samtal med Jessika Gedin av Mia Wikdahl, 29 augusti 2013. Under Stockholm Fringe Fest förra veckan befann sig skådespelaren John Malkovich i Stockholm för att på Stadsteatern framföra ”The Infernal Comedy”, en mörk historia om den österrikiske seriemördaren Jack Unterweger.

Finissage Imogen Cunningham med dansperformance av Claire Parsons

Senast jag besökte och skrev om Imogen Cunningham-utställningen var i början av juni. Drygt två månader senare är jag åter på plats i Galleri 3. Under sommaren har jag talat varmt om denna fotoutställning, sålt in den till vänner och bekanta, som om jag på något sätt själv vore inblandad i marknadsföringen. Det är jag förstås inte.
Jag är bara en människa som inte kunnat sluta tänka på dessa svartvita fotografier.

Idag är det finissage, utställningens sista dag med avslutande visning plus dansperformance av Claire Parsons. Det serveras cider och tilltugg, och besökarna minglar omkring som om det vore invigning och inte tack och adjö. Samma konstpedagog, Helen Karlsson, håller i visningen som när jag var här senast. En del av vad hon berättar har jag redan hört, men jag får också lära mig några saker jag inte visste. Hon är mycket kunnig, och lyckas prata om konst på ett enkelt och vardagligt sätt så att alla i publiken blir inkluderade. Framför allt lyser hennes enorma kärlek till Cunningham igenom, och det är omöjligt att inte smittas av hennes entusiasm. Vi följer lydigt med när hon pekar ut några favoriter, och trots att jag sett allt förut så kan jag inte riktigt bli mätt. Det finns alltid nya detaljer att upptäcka. Dessutom fascineras jag av tidsperspektivet – att fotokonst, precis som all annan konst, kan fånga ett ögonblick i en tid som redan är förbi, men som också bevaras i ett evigt nu. Många av de ansikten som möter mig, betraktaren, tillhör människor som idag är gamla eller som kanske inte längre lever. Det är häftigt. Och lite svindlande.

Parsons2_fotoMiaWikdahl

Efter Karlssons guidning samlas vi i ett av rummen för att se performanceartisten Claire Parsons framföra sin personliga tolkning av Cunninghams utställning. Två starka lampor av typen scenbelysning kopplas in i väggen, tillsammans med en dator och en liten förstärkare. Parsons själv gör entré, en späd dam i knäbyxor och bruna promenadskor, som om hon var klädd för att utöva någon sport i början av förra seklet. Hon plockar med girlanger av löv, fäster dem runt sitt hår och över sina axlar. Skulle kunna vara en kvinna nedstigen från ett av fotografierna på väggen. Så tar hon fram en tennisracket, ställer sig mitt på golvet, och vi hör ljudet av en boll på en tennisplan. Parsons spelar en imaginär match mot en osynlig åskådare. Allt är noggrant utfört, svalt men med stor precision. Publiken står bara några meter bort och tittar på denna tennismatch, en mycket surrealistiskt känsla, och någon fnissar högt.

Parsons1_fotoMiaWikdahl

Nu övergår tennisbollens studsande till att bli ljud ifrån människor. Ett vagt sorl, som om vi befann oss i en vänthall, eller på en tågstation. Parsons utför en serie rörelser, vars innebörd vi inte förstår, men som är noga koreograferade. Sorlet övergår till långsamma tonföljder, och Parsons börjar laborera med strålkastarna. Placerar ut dem på golvet på olika sätt, ställer sig som en staty så att hon blir upplyst från olika sidor. Plockar upp dem och belyser sitt ansikte. Leker med ljus och skugga. Rör sig in och ut ur rummet.

Parsons3_fotoMiaWikdahl

Denna märkliga föreställning pågår i kanske tio minuter. Vad jag känner vet jag inte riktigt. Jag brukar vara imponerad av performances, tycker om människor som visar upp sina tankar, idéer och tolkningar i ovanliga former. Här fungerar det okej, en finurlig knorr som avslutning på utställningen, i minimalistiskt och stramt utförande. Vackert; ja. Lekfullt; absolut. Men jag upplever också ett avstånd mellan artist och publik. Jag har läst om Claire Parsons, att hon har gjort utställningar och performances på Moderna Museet, Dansmuseet, på konsthallar och på internationella scener. Jag kan se att Parsons är skicklig på att använda sin kropp som ett redskap för att uttrycka olika känslor, men det jag fastnar mest för – mer än det visuella – är ljuden och musiken. Människor i rörelse, tid som passerar, abstrakta ljudmattor; allt detta tycker jag mycket om, och jag tänker att detta faktiskt kunde ha varit en del av utställningen som jag hade kunnat ta till mig.

Parsons får applåder efter sitt uppträdande, och åskådarna sprider återigen ut sig. Går i sina egna cirklar för att närskåda de svartvita fotografierna för sista gången. Jag vill själv inte riktigt lämna lokalen, dröjer mig medvetet kvar. Tänker att detta måste vara årets bästa Kulturhusutställning. Går ett extra varv och tycker synd om dig som inte tog dig hit för att se en av vår tids största fotokonstnärer.

Dans: Björn Säfsten: Introduction

IntroductionK5_PreHur bygger vi språk och hur kommer vi överens om ordens betydelser? Hur fungerar språket som förbindningar för oss – mellan oss själva och mellan varandra? Frågorna är centrala i Björn Säfstens dansföreställning Introduction. Verket skapades 2012 och är en del av ett femårigt forskningsprojekt som Säfsten gör tillsammans med filosofen Per Nilsson vid Umeå Konsthögskola.

Gästspel den 8 september. I Hörsalen i Kulturhuset skiner septembersolen in genom rutorna. Det är sällan draperierna är fråndragna på det här viset, det får avståndet mellan vad som pågår på scengolvet och det som är i rörelse på gatan utanför, att verka knappt. Gränser suddas ut när man söker exakthet – ju närmare studiesubjektet studiet sker, desto svårare att basera sitt resultat på dualismer och svart eller vitt. Sådana förefaller förutsättningarna för föreställningen. Bara det, en god språngbräda. Det är språket som är ämnet för experimentet som Introduction genomför. Det undersöks ur rörelsens perspektiv, men handlar givetvis lika mycket om hur det tar, eller kan ta, sig uttryck i ord, tal och skrift. Dansarna Anja Arnquist och Sophie Augot står bredbent bredvid varandra, med ögonbindlar. Stilla, tar de sats. Prövande steg i varsina riktningar, som vore det första gången de rörde sina kroppar. Eller kanske är det en pånyttfödelse de gestaltar – ett uppvaknande mot en verklighet, som sträcker sig bortom de språkliga gränsdragningar enligt vilka vi är vana att röra oss? Det rycker i lemmar när dansarna faller ned på golvet, de kämpar som vore de instängda, händerna är bakbundna vid ryggen, de ålar sig som djur. Tanken är begränsad till kroppen och dess möjliga uttryck. Två kroppar, förbundna i sig själva och till varandra, i samma rum, söker kontakt. Det uppstår en språklig parallell mellan kroppens begränsning och den begränsning som orden utgör för tanken. Den återkommande frågan om det är möjligt att tänka utan ett språk. Följdfrågan om det går att tänka med ett språk? Och för att vrida det ett varv till: om det nu är kommunicera som vi vill, står språket då på kommunikationens sida eller sätter det sig på tvären, mot våra tankar?

När språket stämplar, förutfattar meningar och styr kan det bli ett hinder istället för en genväg. Det blir – som programbladet till Introduction menar – våldsamt. Språket kan med våld både binda fast oss och förbinda oss med varandra. Detta gestaltas med precision och humor genom rörelserna som dansarna utsätts för – som de utsätter sig själva för. Vad utgör egentligen förutsättningarna för vad? Vem är subjekt och vem är objekt? Sätter dansaren reglerna för rörelsen eller är det rörelsen som dirigerar dansaren? Och parallellt: Bestämmer människan över språket eller anger språket människan?

Arnquist och Augot prövar språkets marker. Trevande stamprörelser övergår i kommunikation genom stepp, de skapar trampljud tillsammans, når ett kroppsligt samtal, men blir snart främlingar för varandra i rörelsen. Hur kommer vi överens om språkets betydelse – och hur reagerar vi när vi bli oense om innebörden? En parallell sekvens tar sig uttryck i det orala språket. Dansarna prövar sina stämband lika varsamt som de nyss prövade sina steg – oerfaret, som lärde de sig något nytt. Läten blir till vrålande skrik och följs av abrupt tystnad. Djuriskt eller bara upproriskt. Vad händer om vi använder språket utan att ta hänsyn till de gängse regelverken? Arnquist och Augot rynkar pannor och bränner av behagfulla leenden, vi känner igen oss själva i den inlärda koreografi vi dagligen utför, den som vi använder för att förmedla vårt gillande och vårt ogillande. Tummar upp och ned. Spelreglerna vi använder i interaktionen med andra människor synas, det invanda språkbruket kritiseras. Hur vet vi egentligen vad vi menar när vi ler? Hur vet vi vad vi talar om när vi säger: Jag förstår? Antar vi, bara för att vi har samma språk, att vi också har förutsättningar för att mena samma sak? Och vad är skillnaden mellan kroppsspåk och ord-talspråk?

Förutom att sudda ut gränser, överbygger Introduction med sina frågor om språkets makt den platonska uppdelningen mellan kropp och tanke, mellan jag och du, mellan kropp som fiktion på scengolv och kropp som verklighet på Hamngatan utanför Hörsalen. Det är snillrikt och roligt och genomtänkt. Föreställningen i sin helhet erinrar om ett ordspråk som sägs ha myntats av den försokratiske filosofen Herakleitos någon gång under 400-talet före vår tid:

”Förbindelser: helt och icke helt, samgående och isärgående, samklingande och isärklingande, ur allt ett och ur ett allt.”