Psykologer läser: 438 dagar av och med Johan Persson och Martin Schibbye

438 dagar är journalisterna Martin Schibbyes och Johan Perssons berättelse om den tänkta reportageresan in i Ogadenregionen, som slutade med en 14 månader lång fängelsevistelse i Etiopien. Skjutna, skenavrättade och terroriststämplade, dömdes de till 11 år i det ökända Kalityfängelset och boken är deras vittnesmål från den tiden.

Det känns logiskt att samtalsserien ”Psykologer läser böcker” med Jonas Mosskin och Jenny Jägerfeld väljer denna aktuella bok till ett samtal, för jag föreställer mig att den lika mycket är ett journalistiskt verk som ett terapeutiskt. Studion är fullsatt en kvart innan scenen intas av journalisterna, moderator Jonas Mosskin och den för temat särskilt inbjudna Kerstin Bergh Johannesson, psykolog och verksam vid Kunskapscentrum för Katastrofpsykiatri i Uppsala.

Lokalen är fylld av vördnadsfull respekt gentemot kvällens gäster och jag vet inte om det är inbillning, men även samtalsledaren själv verkar rätt tagen av Martin Schibbye och Johan Persson och deras berättelse. Och det är inte konstigt, för det är vi nog allihopa. Framför oss sitter två helvetet-på-jorden-överlevare, två journalister med sanningssökandet som drivkraft, två människor med så starkt rättvisepatos att de riskerade allt för att rapportera om det som ingen annan rapporterat, men som världen behöver veta.

Psykologer läser 438 dagar

Psykologer läser 438 dagar

Efter en kort egenintroduktion av de tre gästerna bekänner Jonas Mosskin lite försiktigt att han tidigt tänkt tanken ”äventyrare” om journalistparet, vilket Martin Schibbye blir provocerad av och menar att de var ute på ett journalistiskt, demokratiskt uppdrag. Det fanns en änglaversion och en djävulsversion av vad som pågick i Ogaden i samband med de exploaterande oljebolagen i området. Han och Johan Persson ville bilda sig en egen uppfattning om situationen. Och för att bilda sig en egen uppfattning, måste man ta reda på egna fakta, och inte förlita sig på andrahandsinformation, menar han.

Schibbye kommer här osökt in på den krisande mediebranschen, där ekonomi tycks styra mer än publicistiska ideal. Utrikeskorrarna blir allt färre och ges allt mindre tid att jobba med fördjupande reportage. Rapporteringarna görs alltför ofta av människor bakom skrivbord, istället för ute på fältet. Hans konstaterande att det han och Johan Persson gjorde, att fysiskt ta sig in i ett område som de skulle rapportera från, var helt normalt för 15-20 år sedan, får åtminstone mig att hoppa till. För vad händer med vår verklighetsuppfattning, vår syn på världen,  om de bilder som presenteras av verkligheten inte är verkliga, utan reproduktioner av någon annans verklighet, eller till och med reproduktioner av reproduktioner?

Två dagar innan samtalet om 438 dagar på Kulturhuset visade SVT Andreas Rockséns dokumentär ”Diktaturens fångar”, som visar en bild inifrån Ogaden som möjliggjorts av Abdullahi Hussein, rådgivare till den regionale presidenten och chef för Ogadens tv-kanal, Cakaara News, som fått nog av de civilas missförhållande i Etiopien och valt att visa sin bild av regionen för omvärlden.

─Är det så där, som det var på filmen, i Ogaden? Är det sådär jävligt? undrar Jonas Mosskin.

─Det lilla vi får se stärker ju djävulsversionen, säger Martin Schibbye och beskriver en nation som förtärs av ett lågintensivt inbördeskrig och en region där det pågår omfattande kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Johan Persson fyller i och berättar om alla de intervjuer han gjort med flyktingar från området, som förstärker och bekräftar bilden av ett organiserat förtryck från centralmakten.

Schibbye och Persson turas om att prata, precis som de turats om att skriva sina avsnitt i boken, men det är bara Schibbye som läser högt ur boken. Ca 15 minuter in i samtalet ber Jonas Mosskin att vi får höra något ur boken och Martin Schibbye läser fyra olika passager, från det första gripandet med skenavrättningen till olika absurda fängelseinblickar. Det är just där och just då en overklighetskänsla över hela situationen infinner sig; att höra Martin Schibbye själv läsa sin egen text om en mardrömslik verklighet som höll på att bli evighet för de båda. Men det är på riktigt. De lever och jag drabbas igen av deras enorma psykiska styrka, som fick dem att hitta strategier att behålla sin värdighet och vardag, för att överleva. Som fick dem att slutföra uppdraget.

Efter uppläsningen tar Jonas Mosskin upp temat rädsla som är genomgående i boken. Rädsla för sjukdomar, rädsla för tortyr, för död, för det otrygga. Johan Persson bekräftar att rädslan är det som håller ihop hela systemet. Med tre poliser på 800 fångar, fungerar det bara om fångarna kontrollerar varandra genom olika kommittéer.

─Allt är olagligt och godtyckligt och alla begår konstant brott, bara för att klara vardagen i fängelset. Därför får alla en hållhake på varandra, som man i sin tur kan anmäla varandra för. Alla är rädda för varandra, konstaterar Johan Persson.

Kersin Bergh Johannesson plockar upp rädsletråden och frågar Schibbye och Persson hur de klarade av påfrestningen i Kalityfängelset och vad det betydde att de hade varandra? Martin Schibbye svarar inte helt oväntat:

─Den värsta tiden av alla de här 438 dagarna var ju de 21 dagarna när man sitter själv, i isoleringscell. Ensam är verkligen inte stark. Där är man fruktansvärt svag och brottas med mycket mörka tankar. Tillsammans kan vi sitta i tre år, hellre det än tre veckor själv.

Och det är just tillsammanskapet som lyser igenom både bok och samtal. Deras styrka är att de är olika, att de kompletterar varandra, och att de vet att uppskatta varandra för precis det. De ger balans och stadga åt varandras existens, bildligt men också bokstavligt, i fängelset, men, gissar jag, även tillbaka i Sverige. När de i bokens slutscen har kommit ut från fängelset och ska sova första natten på 14 månader i sin hotellrumsfrihet, kan ingen av dem somna förrän de lagt sig tätt intill varandra i samma säng. Efter allt de upplevt som en enhet, fungerar inte en delning.

438 dagar är en fantastisk reportagebok, på ett journalistiskt plan, på ett allmänmänskligt plan och på ett politiskt plan. Att den är Augustnominerad är en välförtjänt bonus och jag råder alla som inte läst den än att läsa den. Det aldrig sinande hoppet om att komma ut ur fängelset, att få skriva en bok om det som hänt, att ge en röst åt alla medfångar i Kality som är kvar på obestämd tid, gav Martin Schibbye och Johan Persson kraft och lust till fortsatt kamp. De hade ju ett jobb att göra – att rapportera till dem som inte vet, men som måste få veta. Och det jobbet kommer de aldrig att vila från, vågar jag gissa.

När applåderna avtagit och ännu ett av deras otaliga framträdanden är över, ringer några rader ur boken i mitt huvud. Det är dagboksanteckningar från den sista natten i Kality: ”Är morgondagen den sista? Dagbokens slut. Livets början. Är blank som sidan.Vi kan göra vad vi vill av detta. Vad vill vi då göra?” 

På djupet med Nina Hemmingsson

I möte med Johan Hilton, förläggare. Säsongens första På djupet.

En kan välja att lyssna på ett författarsamtal med två utgångspunkter tycker jag. Antingen är det en ofta läst och älskad författare en vill se och höra mer av, eller så är det som det var för mig idag, en nyfikenhet på en lite mer okänd författare.

Visst har jag hört Ninas namn tidigare och inte har jag heller undgått hennes enrutare med feministiska mitt-i-prick budskap. Men så mycket mer än så var det inte. Den här kvällen har ändrat på den saken. På djupet är verkligen just, på djupet!

Först lite fakta.

HemmingssonNina_Nina Hemmingsson har studerat vid Kunstakademin i Trondheim och debuterade med boken ”Hjälp!” 2004 tillsammans med Sara Olausson. Hon tilldelades Serieakademins Adamssonstatyett 2007. 2012 var det dags igen, då belönades Nina Hemmingsson med Karin Boyes litterära pris. Motiveringen löd ”… för en stundom brutal och stundom kontaktsökande poesi där pregnant ilska växlar med känsla för insekternas vingrörelser.” 2012 debuterade Nina Hemmingsson som poet med samlingen ”Det var jag som kom hem till dig”. Ninas serier och enrutingar har publicerats i på många sätt, de har visats på konstmuseum, tolkats på teaterscen och tejpats upp på kylskåp.

Samtalet inleddes väldigt avslappnat och Nina berättade om sitt liv och sitt tecknande på ett väldigt personligt sätt utan att vara privat. En konst bara det.

Hon började med sin uppväxt och ungdomsår i Uppsala och hur hon som många haft en rätt normal barndom med de svårigheter som ofta finns med i form av utanförskap. Hon sade sig först nu förstå att hon är och alltid har varit en introvert personlighetstyp, vilket förstås förklarar en del. Hon hatade skolan från dag 2 på grund av att hon kände att den omedelbart begränsade istället för att ge möjligheter. Men att språket alltid har legat nära hennes hjärta och genom att läsa mycket böcker hela tiden, hittade hon sitt språk trots allt och kunde utvecklas genom det. Som hon sa” man kan inte lära sig ett språk utan att läsa mycket. Orden måste få formas genom att läsas om och om igen i olika sammanhang.”

En viktig händelse i ungdomen var att hennes mamma berättade om sin relation med en kvinna, att ”mammas kompis Lisa” som hon bott tillsammas med under många år egentligen var hennes partner. Hon blev väldigt besviken över att mamman inte vågat berätta tidigare.

Det som går igen i hennes serier och poesi, vad jag förstår, är viljan och uppmaningen att det ska vara ok att vara som en är. Att definieras utifrån sitt kön eller på annat sätt är inte ok. Figurerna är förebilder som inte backar för konventioner eller borden utan gör, utan att ursäkta sig. Det finns ingen bitterhet där utan mer ilska.

Jag uppfattar att det finns ett mått av ordentlighet, till och med lydighet, i henne tillsammans med en rebell. Men viljan att göra rätt är stark. Som hennes pappa lärde henne.. ”du kan göra precis vad du vill, bara du gör det ordentligt”.

Att hon började med serieteckning var egentligen en slump. En vän sa, ska du inte rita serier? Och hon tänkte, ja, det kanske jag ska. Och gick upp till Galago-förlag och visade sina teckningar. Där fick hon rådet. ”Rita rutor” och så blev det. Hon förklarade att hon hämtar sin inspiration från sitt liv som både är ljust och mörkt, precis som alla andras. Att skrivandet och tecknandet är ett sätt att ta sig upp mot ljuset när det behövs.

Jag uppfattar henne som en väldigt inkännande och empatisk person, som försöker hålla sig stark och hålla fast vid sin sanna personlighet. Gillar det. Jag ser mycket fram emot att läsa hennes poesi.

Efter samtalet kunde vi prata mer med Nina och få böcker signerade. Flera av hennes böcker fanns också till försäljning till bra pris. På djupet är en riktigt bra form för författarsamtal, det jag kan sakna lite är möjlighet till frågor från publiken. En utveckling?

Nina-Hemmingsson-Top

Världsbokdagen

En kväll på Kulturhuset. Världsbokdagen idag men kvällen ägnade jag åt diskussion om angränsande ämne. Ett samtal om samtalet.

Under förra året gick dreven och twitterstormarna igång med jämna mellanrum kring stereotyper i text och bild. Tintingate var en realitet för Kulturhuset, som under några veckor stod mitt i stormen. Nu har diskussionen gått vidare till att handla om näthat och rasism, om hur språket används och hur det kan drabba.

På Världsbokdagen tar Kulturhuset tag i samtalet kring litteratur i ljuset av dessa debatter.

Pernilla Glaser, modererade kvällens samtal. Hon nu innovations-utvecklare på Riksutställningar och tjänstledig teamsamordnare Bibliotek Plattan.

Kvällen började med ett samtal mellan Pernilla och Behrang Miri, pedagog och musiker, tidigare barn- och konstnärlig ledare för barn och unga på Kulturhuset. Samtalet kretsade till en början kring Tintingate, debatten som rasade under hösten när Behrang ville ta bort Tintin i Kongo från bilioteket. Behrang menade på att frågan helt tappade proportioner och fokus och genom att använda ord som ”bibliotekschef kastade ut” på löpsedlarna så styrde man det hela till en debatt och en storm och därmed låste frågan från samtal och diskussion.

Han menade också att det som behövs är mer samtal om dessa svåra frågor. Att vi vågar träffas, fråga och prata. Att inte veta är inte fel. Vi behöver ta del av allas erfarenheter och skapa oss en bild av saken, inte söka konfrontation. De offentliga institutionerna som kulturhus, folkets hus, folkbildningen och biblioteken har här ett ansvar.

IMG_20130423_185830Efter det inledande samtalet fortsatte kvällen med en paneldiskussion med Lawen Mohtadi, tidigare chefredaktör för tidskriften Bang, journalist och författare, Leif Magnusson, institutionschef Mångkulturellt centrum och Inga Lundén, Stockholms stadsbibliotekarie.

Leif menade inledningsvis att det är viktig att ta samtalen i vardagen. I fotbollslaget, i kafferummet på jobbet, bland kompisarna. Minst lika viktigt är att inte devalvera den rasism/diskriminering man möter, utan se det för vad det är. Ingen blir hjälpt av att vi undviker och förklarar bort.

Att bibliotekarierna måste lyfta samtalen och följa debatten såg Inga som ett måste. Biblioteken ska vara ”stockholmarens partner i vardagen, för lärande, läsande och reflektion”. Det förpliktigar verkligen och man måste hänga med. Ett av problemen är att bibliotekarieyrket är så segregerat och ofta också utbudet på biblioteken.

Lawen reflekterade kring att det offentliga samtalet kan ske på olika nivåer De kan handla om bilden av världen som ges till oss via de stora medierna, men det kan också vara ett samtal i mindre grupp på ett förortsbibliotek där vi verkligen närmar oss varandra. Hon reser runt och pratar om sin bok om Katarina Taikon på bibliotek och bokkafféer, och möter där människor som vill prata och mötas och det måste vi ta vara på.

Panelen var eniga om att vi inte får vara så ängsliga och rädda för att göra fel. Det är i möten vi växer och hittar gemensamma sätt. Vi ÄR ett mångkulturellt land och det är dags att vi uppför oss som det. Vi har fördomar, vi alla, och det är bara i möten de kan ställas på ända.

En viktig fråga som berördes flera gånger är representation och demokrati. Om inte alla olikheter är representerade i samtalet, i samhället, i våra liv så ÄR det ett demokratiproblem som vi inte kan ignorera. Vi borde t.ex. kunna dra lärdom av hur feminismen hanterat dessa frågor rent praktiskt.

En sak jag funderade kring under kvällens samtal var det viktiga i att prata MED inte OM. Jag upplever att många diskussioner nu förs i sociala medier och på de stora tidningarnas ledarsidor. Vi läser om en den ena och en den andra synen på saken. Men pratar vi med varandra om det? Eller bildar vi oss en uppfattning vid sidan om?

Jag lyssnade på Kristian Lundberg förra veckan när han berättade om sitt författarskap. Han har skrivit Yarden som handlar om människor i utanförskap i Malmö. Han berättade att han träffade några studenter som lovordade hans bok och läst den som studentlitteratur på socionomlinjen. Han frågade då om de varit nere på Yarden och pratat med dem som jobbar där, för att få förståelse för deras situation. Nej, svarade alla förskräckt. Nej, nej!

Det är kanske här det ligger? Att se och bekräfta varandra ger styrka och mod. Det kan vara det som behövs för att hitta en väg mot gemenskap. Att se människan.

En mycket intressant och givande kväll. Alla de olika arenorna för samtal av olika slag som Kulturhuset står för främjar verkligen ett bättre samhälle!

 

 

Release me: Kamp & försoning

Jag har testat Release me som är Kulturhusets nya serie för svensk och internationell samtidslitteratur. Bokaktuella författare från små och stora förlag samtalar med programledare och läser från scen. Baren är öppen, böckerna finns att köpa, och så lite musik.

Det här var det andra tillfället i serien och denna gång var temat Kamp och försoning. Uppväxter, familjehemligheter, syskonrivalitet och relationsdramatik med en gemensam röd tråd som är kamp. Och kanske försoning?

Platsen är Studion, Kulturhusets konsertlokal längst bort mot Hamngatan. En ny bekantskap för mig. Lite svårt att hitta kanske, lite oskyltat och inte så inbjudande. Här finns förbättringspotential.

Jag funderar också lite över inramningen som är mörk lokal, musik med DJ, bar och en liten plats för bokförsäljning. Publiken är i och för sig blandad i ålder, men det känns ändå lite nischat. Man vänder sig till klubbpubliken. Men det är välfyllt och mysig stämning. Småprat och skålande i väntan på författarna.

Formatet är inbjudande. Intervjuer med författare som får ta lite tid. Jenny Lindh (bibliotekarien känd från DN) och Kulturhusets producent Oskar Ekström intervjuar, och gör det bra. Författarna läser också lite ur sina verk, vilket verkligen ger en bra bild av böckerna. Det blir en helkväll i litteraturens tecken. Det som jag kanske saknar lite är möjligheten till frågor från publiken.

Kvällens titlar är Porslinsfasaderna, God natt, oktober, Stamtavla, Inte helt hundra och Jag biter i apelsiner. Jag menar, vilka titlar! Lockar helt klart till läsning!

Första delen av kvällen får vi stifta bekantskap med Sven Olov Karlsson (Porslinsfasaderna) och Valle Wigers (God natt, oktober). Jag rycks verkligen med av hur de beskriver sina böcker.

Sven Olof Karlsson är journalist och uppvuxen i Västmanland och skriver historier från den lilla byn Eriksfors i norra delen av landskapet. Porslinsfasaderna säregen historia om säregna människor. Om att kämpa för att följa sina drömmar, eller kämpa för att till varje pris dölja dem. Sven Olof berättar särskilt om en del som handlar om en efterlängtad bil, den ultimata statussymbolen, som anländer till byn i ett skick som inte är förväntat och hur det ändrar historien. Spännande!

Valle Wigers är översättare, skribent och ambassadtjänsteman och God natt, oktober är hans skönlitterära debut. Historien är en uppväxtskildring med fokus på tillhörighet och försoning. Men också svårigheten med de stora idealen som ställs mot verkligheten i det lilla, i de nära relationerna. Jenny tar speciellt upp en mening från en beskrivning av huvudpersonens arbete på långvården ”… en förgård till helvetet. Här är drömmarna så små att de nästan inte märks när de går i uppfyllelse.” Poetiskt!

Därefter blir det en paus för mingel och bokköp! Och köper gör man ju gärna vid sådana här tillfällen.

Efter pausen får vi njuta av Karin Ström som läser ur sin novell Stamtavla på ett sätt som lockar till mer läsning! Stamtavla är utgiven av Novellix som är ett nytt innovativt förlag som marknadsför sina noveller på nya spännande sätt.

Och så sätter vi oss ner för ytterligare ett samtal, denna gång med två debutanter Caroline Hainer (Inte helt hundra) och Annakarin Thorburn (Jag biter i apelsiner). Hainer har jag också sett prata om sin bok i Babel. De här båda böckerna handlar om relationer, en kvinnas relationer med män. Jag, som relationsboksjunkie, är förväntansfull.

Caroline Hainer är journalist och filmkritiker. Under flera år har hon även drivit bloggen Jazzhands, där hon tillsammans med sina läsare har dissekerat kärleken. Undersökningen fortsätter i debutromanen ”Inte helt hundra”, där vi får följa berättarjaget Carolines relationshistoria och hennes terapeutiska relationsförbud.

Annakarin Thorburn är uppvuxen och bosatt i Stockholm. Hon är skönlitterär översättare från spanska och arbetar även för tidskriften Karavan. ”Jag biter i apelsiner” är en berättelse om längtan efter kärlek och allt vi är beredda att offra för att känna oss sedda, utvalda, älskade. Men också hur barndomen sätter spår för livet.

Jag kunde tyvärr inte stanna till slutet och lyssna på hela diskussionen med Caroline och Annakarin men jag är säker på att det fortsatte på samma intressanta sätt. Och jag kommer att läsa deras böcker.

besökarna 2Intrycket av kvällen är väldigt positivt, ett tillfälle att under en helkväll lyssna på och prata om litteratur. Ett mycket bra initiativ och jag hoppas att serien fortsätter i någon form till hösten. En annan sak som slår mig är att jag lyssnar alldeles för lite på högläsning, det är verkligen inte samma sak live som i ljudbok.

Besökaren Ida har skrivit om den första delen i serien Hat & Kärlek, här.

Kommande program i serien äger rum den 2 maj och då är temat Död & Liv och samtal med författarna Mattias Ronge (Andlös), Åsa Nilsonne (En passande död), Jonas Malmborg (Fältöversten), Khashayar Naderehvandi (Vilar i era outtröttliga händer) och Torbjörn Elensky (Egendom).

Release me: Hat & kärlek

Det är en kylig torsdagskväll och vi infinner oss på premiären av Kulturhusets nya programserie Release me. Det är den första kvällen av tre där vi möter bokaktuella svenska och internationella författare. Intervjuer, läsningar, bar, bokförsäljning och musik utlovas. Temat för kvällen är hat och kärlek.

Programledare är Jenny Lindh som vi känner igen från spalten ”Fråga bibliotekarien” i DN, och Oskar Ekström, producent på Kulturhuset.

En av kvällens dragplåster, Maria Sveland, ställde tyvärr in sitt medverkande i sista sekund. Jag tänker att hon förtjänar lite andrum efter händelsen på Gräv förra veckan.

Studion är välfylld, stämningen är god och publiken tycks vara ganska blandad. Jag och mitt sällskap slår oss ned med ett glas vin och inväntar kvällens första gäst, Therése Söderlind.

Therése Söderlind föddes 1965 och är uppvuxen i Ångermanland. Hon gick på Författarskolan vid Lunds Universitet och debuterade 2010 med romanen ”Norrlands svårmod”. Ikväll är hon här för att tala om sin nya roman ”Vägen mot bålberget”. Hon jämförs med Joyce Carol Oates och Kerstin Ekman, och trivs i att beskrivas som en berättare snarare än en författare. ”Vägen mot bålberget” är en historia om kärlek och relationer, ursprung och historia, och spänner över fyra olika tidsepoker. De binds samman av en berättelse om den tid då kvinnor anklagades för trolldom och  brändes på bål. Söderlind läser avslutningsvis ett stycke ur boken på sin behagliga ångermanlänska dialekt.

Härefter möter vi Goran Vojnović, född 1980 i Ljubljana med bosniska rötter. I Slovenien är han känd som poet, författare och filmregissör som framkallar reaktioner bland annat genom sitt språk, en blandning mellan bosnisk och serbisk slang, ”Ljubljana-slang” som han själv kallar det. ”Blattejävlar” utkom 2008 och blev en omedelbar succé. Den handlar om livet och den hårda vardagen i Ljubljanaförorten Fužine, men också om människorna, alla de som en tid levde i samma land, före detta Jugoslavien. Vojnović framhåller dock att ”Blattejävlar” främst är en ung mans betraktelser. Ungdomens sökande och funderingar kring kärlek, relationer och den egna identiteten. Vi får avslutningsvis höra ett stycke framfört på originalspråk ­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­– Vojnovićs bagage hade försvunnit på resan och således hans översättning, men en tolk hoppar lyckligtvis in och översätter. Publiken skrattar till ibland, det är humoristiskt och rakt på.

I kvällens andra del inleder Ulrika Kärnborg med att läsa ett utdrag ur sin novell ”Mammalia” (det var nog snarare halva novellen). Kärnborg är författare, samhällsdebattör och litteraturkritiker, bland annat på DN. Hon debuterade 2008 med romanen ”Myrrha”. ”Mammalia” handlar om makt, kvinnlig vänskap, och om problematik kring kvinnlig vänskap. Vi möter den unga lovande journalisten Lisa som träffar den berömda, excentriska konstnären Mona som dundrar in i hennes liv likt en ångvält.

Få saker är mer avslappnande och behagliga som högläsning. Genom de stora fönstren syns jäktade människor gå förbi ute i kylan, taxibilar stannar och åker vidare. Fontänen och Hötorgsskraporna ser faktiskt ganska tuffa ut i kvällsskrud, det lyser på några våningsplan.

Det är mindre folk här i Studion nu, men fortfarande välfyllt.

Sist ut denna kväll är radioproducenten, reportern och dokumentärmakaren Johanna Langhorst. Nu debuterar hon med boken ”Förortshat”. Programledarna har tidigare under kvällen aldrig ifrågasatt något, men här undrar Jenny Lindh över det starka ordet ”hat” i bokens titel. Är det verkligen hat det handlar om, är det inte mer en fråga om fördomar och förakt? Langhorst som i många år bodde i Tensta upplever det dock som ett tydligt förortshat. Hon trivdes bra i Tensta, det var hennes hem, men få förstod. När hennes son blev rånad för andra gången beslutade de att flytta, men inte utan motvillighet och sorg. Efter det började hon granska förorten, segregationen och svenskars förhållningssätt till detta. ”Förortshat” är personlig men blandar samtidigt in fakta, intervjuer, reportage och analyser.

Efter intervjun med Johanna Langhorst saknar jag möjligheten för publiken att delta. Några minuters frågestund efter varje författare hade varit intressant, men lyckligtvis kunde några av deltagarna hittas minglande i lokalen efteråt då möjlighet att ställa frågor fanns.

Hat är ett starkt ord, som Jenny Lindh uttryckte det. Trots att hatet är högaktuellt så närvarar det inte ikväll. Tvärtemot går jag hem i den kalla torsdagskvällen med en skön känsla i kroppen, det finns få saker som är bättre än högläsning.

IMG_0386

Den 3 april går den andra delen av Release me av stapeln. Temat är ”kamp & försoning” och då möter vi Caroline Hainer, Sven Olov Karlsson, Karin Ström, Annakarin Thorburn och Valle Wigers.

Supermarket 2013-02-14

När kommande påskhögmässa fick Påven att sluta på sitt ämbete under veckan, kulmineras Stockholm Artweek med helgens fyra kulturens högmässor: Market Art Fair, Supermarket StockholArt Fair, PhotoMarket och Antikmässan i Stockholm.

Pontus Raud och Andreas Ribbung med Anders Janssons skulptur Hemlös

Pontus Raud och Andreas Ribbung med Anders Janssons skulptur Hemlös

Den med det längsta namnet, Supermarket Stockholm Art Fair, hade en presskonferens i dag kl. 11.45. Deltagarna på konferensen satt och väntade en stund i ett mörkt auditorium, som under mässan är scenen Red Spot performance.  Efter en stunds väntan kom mässans ansvariga med project managers Pontus Raud och Andreas Ribbung i spetsen. De konstaterade att mässan bara blir bättre, hur annars, den är arrangerad av konstnärer – de är specialister på konst, konstnärerna. De dubbla R:n ställde en följdfråga: vad är det som driver konstnärer att skapa, arrangera mässor? Passion, tid och kärlek till konst! Trots det rådande kalla kultur- och konstklimatet, som är överfullt av kulturfientliga politiker.

Mässans mål är att stärka de små konstnärernas behov av att ta kontakt med gallerister, konstpubliken, medier och inte minst varandra. Supermarket Meetings är ett forum för detta: låta folk mötas mer än bara byta visitkort.

Bakom Raud och Ribbung står Anders Janssons skulptur Hemlös dit de vänder sig ofta och lägger pengar i verkets hörande mugg. Detta för tanken till lördagens TALKS kl 17.00, Studio 3, tredje våning, om ”Horkarlsmynt och organiserat tiggeri – Om massmediala konstskandaler”. Om detta och mycket annat kan du läsa på den tredje upplagan av konstmagasinet Supermarket artist-run art magazine, en ambitiös mässtidning med många intressanta texter och bilder.

Glöm inte fredagen den 15:e februari på Red Spot kl. 16.00 – 20.00 performance program med Fake Finns and Wannabe Swedes.

Paula Urbano: Oscillating absence

Paula Urbano: Oscillating absence

Mässan öppnar fredagen den 15:e februari kl 11:00. Läs mer här: http://www.supermarketartfair.com/

Ilkka Timonen

Lindsey Stirling på Studion

En svarthårig Tingeling på speed, med halvhjärtade bensparkar, men med ett alldeles fulländat charmerande uppträdande på Studions scen. Kvällens kungliga uppenbarelse – Lindsey Stirling som Nördarnas Drottning – har sålt ut och säljer in sin välkomponerade American dream till en lättbehagad svensk publik.

Jag hade inte en aning om vem denna youtubestjärna var för ett par månader sen, men tackar både vännen David och min egen musikjägarinstinkt för att jag stiftat en helt ny bekantskap, som jag dock är ganska kluven till. Publiken hyllar Stirling unisont från den sekund hon intar scen, och hyllandet ökar i hetsighet för varje violinstinn minut som går, men jag fattar inte grejen. Visst, hon är söt som socker, en duktig violinist, gör gott för barnen i Kenya (under en låt projiceras filmklipp från en resa dit) och hon gör lagom surrealistiska videos. Och så hennes nisch – hon använder violinen i rock- och popgenren som huvudinstrument. Ingen sång – bara violinen och sin egen utstrålning.

Men….det är ju fortfarande bara andras låtar hon gör om, ibland inte ens särskilt mycket, vilket i mina ögon gör henne till en lite ovanligare typ av coverartist. Att i ca en timmes tid lyssna på violinlåt efter violinlåt med endast trummor eller keybords som komp blir enformigt och det blir inte bättre av att man känner igen låtarna som spelas upp – snarare tvärtom.

Publiken kräver naturligtvis ett extranummer och jublet får Studion att vibrera när Lindsey Stirling kommer ut med en svart halvmask för ansiktet och spelar The Phantom of the Opera.

Studion är en bra konsertlokal, men jag är inte övertygad om Stirlings storhet som konsertartist. Hon har kallats youtubefenomen och det är kanske det hon ska fortsätta bygga sin storhet på. Men å andra sidan – hon har fått chansen att leva rockstjärneliv – jag skulle också tagit den!