Samtal med serietecknaren Ola Skogäng

OlaSkogang1_fotoMiaWikdahl

Just nu kan du på Kulturhuset se Ola Skogängs vältecknade Stockholmsmiljöer med ockulta inslag. Utställningen kombinerar Lilla Galleriets tema ”staden som scen” med Seriefestivalens tema ”eskapism”, och visar upp både skisser och stora pannåer med uppblåsta serierutor från hans album om antikhandlaren Theo. Framförallt de stora motiven är magiska och enormt detaljrika – Hergé nämns ofta som referens – och har du vägarna förbi tycker jag absolut du ska gå och titta.

Jag imponerades av utställningen och träffade därför Ola Skogäng för några dagar sedan över en kopp kaffe för att få veta mer. Vi har mötts tidigare i ett gemensamt arbetsprojekt, men det är nu många år sedan. Jag vet att hans serie ”Theos ockulta kuriositeter” finns att köpa hos nätbokhandlarna och i specialaffärer, att han är hyllad och prisbelönt, att han har jobbat med kollegan Per Demervall i albumet ”Döda rummet: Strindbergs sista drömspel”, att han håller föredrag om berättarteknik och om sitt liv som serieskapare, men jag vet inte särskilt mycket om hur och varför.

OlaSkogang2_foto-MiaWikdahl

Det som är tänkt att bli en intervju blir i stället till ett samtal. Om Stockholm och andra miljöer, om film och litteratur och serier, men mest om dramaturgi och hur det genomsyrar allt omkring oss. Jag har svårt att hålla mig till mina frågor och låter i stället Skogäng berätta fritt, styr bara upp ibland för att få lite struktur på det hela. Eftersom han är lättsam och öppen är det lätt att tro att han bara är någon som haft turen att hamna på rätt plats i livet, men i själva verket har han hela tiden arbetat hårt och målmedvetet för att bli just serietecknare.

På frågan om varför det blev detta yrkesval så får jag veta att Skogäng alltid älskat serier och att han som liten tvingade sin mamma att läsa Stålmannen högt för honom, men hur han skruvade på sig när hon också läste alla ljudeffekter. Där någonstans föddes längtan att knäcka koden för att kunna läsa på egen hand. När han som sjuåring själv stavat sig igenom sin första Stålmannensida och kommit till texten längst ner där det stod ”tecknat av Curt Swan” insåg han att det faktiskt fanns en person som satt och gjorde detta.

– Shit, han är svensk! Så tänkte sjuåringen, och visste inte att det var en känd amerikan som stod bakom namnet. Kanske var missförståndet positivt. Skogäng tänkte att om en svensk kille kunde sitta hemma och rita det här, då fanns det en chans att också han kunde göra samma sak.
– Sen trodde jag nog också innerst inne att Stålmannen fanns på riktigt, och kanske hade denne Curt Swan dagliga möten med Stålis, berättar Skogäng.
Jag: – Så din egentliga anledning till att börja rita serier var att du skulle få träffa Stålmannen?
Skogäng: – Exakt!

Ola Skogäng visste alltså att han ville teckna serier, men när han växte upp fanns inga utbildningar för detta, så när han steg in på Arbetsförmedlingen och deklarerade vad han ville bli så försökte de få honom på andra tankar. Att rita serier var ju inget yrke. Han fick gå en starta-eget kurs, något som han var helt ointresserad av. När en reklamkille kom för att berätta om egenföretagande ritade sig Skogäng igenom hela föreläsningen, och blev kvarhållen efteråt.
– Hjälp, nu får jag skäll, var han första tanke. Men i stället fick han jobb som tecknare på byrån eftersom reklamkillen sett att krumelurerna inte bara var vanligt kladd.

Åren på reklambyrå var oerhört lärorika eftersom han fick arbeta hårt mot deadlines och problem som bara måste lösas. Där lärde han sig att allt handlar om kunden.
Skogäng återkommer under samtalet ofta till detta. Han påpekar att vi i Sverige ibland är lite för konstnärliga, att illustratörer och serietecknare glömmer bort att det finns en publik vars önskemål borde tillgodoses lite oftare.
– Vad vill läsaren ha? Så frågar man sig i de stora serieländerna Frankrike och Japan, men inte i Sverige, säger han. Här glider vårt samtal över på fin- och fulkultur, och vi konstaterar att de skönlitterära böcker som oftast toppar listorna är de som får mest skäll – deckare, chic lit, lättsmälta skandalromaner.

– Men om vi går tillbaka till dina serier, när och hur började det på riktigt? frågar jag. Skogäng funderar en stund. Berättar att han ett tag arbetade med att illustrera dataspel om Trazan och Banarne, att han var med och startade Åberg museum, att han lite av en lycklig slump fick skapa sin egen kurs i berättarteknik på gymnasiet i Bålsta. Att han jobbat med reklam och illustrationer, och fick teckna karaktären Prox 2004 på uppdrag av Resplus i samarbete med Hultsfredsfestivalen. Där fanns det en väl tilltagen budget, och serien som ursprungligen var tänkt att vara svartvit blev till färg.
– Jag hade aldrig provat att jobba digitalt, och eftersom Resplus pröjsade såg jag det som en chans att ta fram en färgskala som kändes rätt för mitt arbete.

Samma färgskala som lever kvar än idag. För Skogäng hade redan börjat teckna Theo, den karaktär som skulle innebära hans stora genombrott. Förlaget Kartago nappade på skisserna även om de tyckte att den svenska miljön var en dålig idé.
– Jag älskade hur Tardi gjorde sina serier om Adèle i Parismiljö, men ville göra det på mitt eget sätt med Stockholm som utgångspunkt. Att använda det man känner till blir alltid bäst.
Skogäng drev igenom sin vision och bevisade att han låg helt rätt i tiden. Debutalbumet ”Theos ockulta kuriositeter: Mumiens blod” vann 2009 den prestigefyllda Adamsonstatyetten, och Skogäng berättar att han trodde det var ett skämt när Lasse Åberg ringde och berättade att det var läge att infinna sig på bokmässan ”eftersom du kommer att få ett pris”. Det var inget skämt. Serievärldens motsvarighet till en guldbagge placerade Ola Skogäng i samma fina sällskap som Stan Lee och Hergé, och av svenska pristagare är han faktiskt den ende som vunnit för sin debutbok förutom Jan Lööf.

Inför nästa album hade han bytt förlag till Ekholm & Tegebjer, och nu, fyra album senare är han etablerad inom serievärlden och utgiven i bland annat Frankrike, Belgien och Kanada. I den senaste ”Deus ex machina: Fadern” samarbetar han med serietecknaren Daniel Thollin, och där utspelar sig en del av handlingen för första gången utanför Stockholms gränser. Eftersom Thollin härstammar från Ludvika tyckte Skogäng att det var en bra idé att åka upp till Dalarna och undersöka omgivningarna i studiesyfte. De hittade fascinerande miljöer runt sjön Väsman som sedan användes i albumet. Samarbetet med Thollin fungerar fint och har gagnat karaktärerna i Theo, tycker Skogäng.
Jag: – Men hur ser egentligen arbetsfördelningen ut mellan er?
Skogäng: – Enkelt uttryckt kan man säga att Daniel är tecknaren och jag är regissören.

Jag får veta att seriealbum i Sverige fortfarande är en rätt smal historia, även om det pratas om en serieboom. Tecknat säljer inte på långa vägar så mycket som skönlitterärt, och fortfarande blir Ola Skogäng bara igenkänd av de mest inbitna fansen. Men mäter man med seriemått så är han stor, och han får numera förfrågningar från förlag och författare om uppdrag i form av illustrationsjobb. Det senaste i raden är ett samarbete med fantasyförfattaren Jo Salmson som resulterat i den underhållande fysikboken för barn ”Om pyttesmå partiklar”.

Även om det går bra för Skogäng och han vet vad han ska göra de närmsta åren så är det inte någon glidartillvaro.
– Jag kommer att fortsätta ge ut album om Theo – slutet har jag faktiskt redan klart för mig – men det är inget glamouröst yrke, och det ger heller inte en massa pengar. Jag är egenföretagare med allt vad det innebär av hårt arbete och osäker inkomst.

Skogäng ser ändå en förändring när det gäller svenska serier, även om det går långsamt. Idag kommer många förmågor fram som har hög kvalitet och som lagt ner många timmar på att finslipa sin teknik. Samtidigt når hans egna seriealbum nya målgrupper – det som förlaget inte kunde förutse är att många äldre kvinnor läser och tycker om ”Theos ockulta kuriositeter”. Kanske för att det är vältecknat och utspelas i Stockholm, kanske för att det påminner dem om Tintin och liknande som de läste när de växte upp.

– Men det finaste betyg jag fått var när en invandrarkvinna skickade brev till mig och berättade att hon lärt sig svenska genom att läsa mina serier, berättar Skogäng.
Jag håller med. Det är verkligen ett fint betyg, och kanske mer värt än priser och utmärkelser.

Annonser

Conan The Barbarian på Klarabiografen

Conan The Barbarian

När jag var yngre kollade jag och min bror på Arnold Schwarzenegger i ”Conan The Barbarian” och han påstod gravallvarligt att det var en av hans favoritfilmer. Jag visste inte vad jag skulle tro – menade han bra som i bra eller bra som i så dålig att den blir bra? Vi skrattade i alla fall rått, och bilden av Arnold som ung svärdsatlet med långt svallande hår har stannat kvar på näthinnan eftersom den blivit till en svulstig symbol för actionfilm på 80-talet. Av handlingen minns jag inte mycket, och det visar väl att ”Conan The Barbarian” inte är någon Oscarsvinnare.

Klarabiografen, många år senare. Serieteket visar filmen som startade sword and sorceryvågen och salongen är nästan full, men här finns inga kulturtanter i sikte utan mest yngre män och några enstaka kvinnor. Jag tänker att det ska bli kul att fräscha upp minnet, eller är det egentligen kul? ”Conan The Barbarian” är inte ens så dålig som jag minns den – den är sämre – och redan efter några minuter vrider jag på mig och vet inte om jag ska skratta eller gråta. Jo, det är roligt, självklart fnissar jag precis som alla andra i publiken, men förundras samtidigt över hur en sådan irriterande dålig och ospännande film kan fascinera just för att den tar sig själv på så förbannat stort allvar. Inga subtiliteter här inte. Den pompösa körmusiken tar över totalt, berättarrösten måste komma från en pensionerad bingoutropare, och dialogen kunde min tioåring ha skrivit bättre.

Som många filmer i fantasygenren är den sexistisk och fylld av stora, starka män. Å andra sidan flashar Arnold minst lika mycket hud som de halvnakna kvinnor som då och då dyker upp, och är man lagd åt det hållet är ”Conan The Barbarian” en riktig stilstudie i homoerotik. Undertiteln skulle till och med kunna vara Killar som gillar att göra saker tillsammans, för Arnold verkar onekligen ha mer kul tillsammans med sin sidekick Subotai än med den Lita Ford-kopia som ska föreställa hans filmkärlek. Det här är en av behållningarna med filmen, och jag undrar om det är meningen eller bara ”råkade” bli så? Billig läderestetik och heavy metal genomsyrar varje bildruta, och förutom Lita Ford finns kopior av både Bruce Dickinson och Lemmy Kilmister med som filmskurkar. Ibland känns det som om hela skiten är filmad backstage på någon Monsters of Rock-festival på 80-talet. Den galne trollkarlen från Monty Pythons ”The Holy Grail” finns också med på ett hörn, och jag undrar om Terry Gilliam vet om att de kopierat hans figur rakt av?

Herregud, till och med James Earl Jones, som i vanliga fall är en duktig skådis, gör en riktigt usel insats, och det är svårt att säga om det är den allmänna lågbudgetandan som påverkar eller om allt är regissören John Milius fel. Den enda skådis som klarar sig med hedern i behåll är Max von Sydow den korta stund han är med, men rollen som fantasy-härskare borde han väl å andra sidan klara i sömnen efter som han gjort den så många gånger.

Sa jag att filmen är för lång också? Fast vid närmare eftertanke skulle nog spektaklet inte kunna räddas även om en halvtimme klipptes bort. Nej, alla filmstudenter borde se den här filmen som exempel på hur man inte bör göra. Och hade inte Arnold Schwarzenegger varit med hade ”Conan The Barbarian” fallit i glömska dagen efter premiären.

Vad är det då som får mig att genomlida en två timmar totalt ospännande Arnold-rulle tillsammans med en biosalong full av andra människor? Vad är det som får mig att inte kunna sluta prata om allt det dåliga när jag kommer hem? När tonåringen klarsynt påpekar ”för att vara en skitfilm har du pratat väldigt länge och detaljerat om den, det hade du inte gjort om den var tråkig på riktigt” sätter han fingret på något väsentligt. Ingen gillar det medelmåttiga. Antingen ska det vara så fantastisk bra att du bara vill gråta. Är det inte det så räcker det med superirriterande – ibland ligger kalkon farligt nära kult. Och visst finns det ett värde i att såga varje scen, att skratta åt allt det dåliga och vulgära, att som jag irriteras över billiga plasthjälmar och pinsamma kärleksscener, bristen på smak och det ogenerade frossandet i Arnolds spelande muskler. Mina känslor är definitivt blandade, men jag är långt ifrån neutral. Underhållningsvärdet i det usla är högre än man kan tro.

”Conan The Barbarian” är en riktig kalkonrulle. Just därför tycker jag att man bör se den minst en gång i sitt liv.

Serieteket presenterar: Nina Hemmingsson

IMG_1279[1]

Vet inte om jag inbillar mig, men jag tror att det är Seriernas Tid nu. Galago slår nya prenumerantrekord, Liv Strömqvist gör parallell karriär som radiosatiriker och samhällskritiker och Sara Granérs planekonomiska utbrott säljer slut på förlaget. Och Nina Hemmingsson bara fortsätter leverera briljanta svärtade enrutare om mänsklighetens kval.

Söndagsslasket kan delvis ha påverkat publiktillströmningen till eftermiddagens intervju med Nina Hemmingsson, men de allra flesta har så klart tagit sig till Bibliotek Plattan för att höra just henne filosofera om livet och allt under 60 minuters andäktighet. Det är fullt och förväntan hög.

Och det börjar bra – Ida Säll som intervjuar verkar till en början lika intresserad av sin gäst som vi, men sen planar energin långsamt ut till 41 minuters lojt fört samtal, där hela Sälls kroppsspråk förtar känslan att det är rätt person som är på rätt plats. Nina Hemmingsson märker antingen ingenting eller är själv upptagen med att få balans i samtalet.

I alla fall är Hemmingsson öppen och rak i sina beskrivningar av sitt liv och leverne – hon läser inte mycket andra serier, och det finns faser, lägen, då hon inte ens läser kulturdelen, för att inte bli störd i sitt skapande, sin tolkning av världen. Och en stor tolkare av den världen är ”Hon”. Hon med pupillösa ögon, med håriga ben och en rättframhet som såklart skrämmer.

Hennes senaste ”Det är svårt att vara Elvis i Uppsala” (2012) är en samling av både tidiga och sena alster och huvudperson är givetvis en normbrytare. Hon nöjer sig aldrig med att anpassa sig och Hemmingsson kallar henne vid ”ett slags samvete”.

”Att teckna är att rita en värld som man bestämmer över”, säger Hemmingsson. Precis så är det nog med alla kreativa uttryck – att skapa något som bara du har tolkningsföreträde till. Allt annat är gissningar eller känslotillstånd. Och gott nog är väl det!

 

 

Röda rummet som tecknad serie

Eftersom jag sedan länge är intresserad av kultur och har hört mycket om August Strindberg så lånade jag en gång romanen Röda Rummet på biblioteket för att ha att läsa vid sängen innan sovdags. Jag hann endast läsa ett par sidor så somnade jag! Men boken var alltså inte tråkig utan den kändes istället så sprängfylld med kulturell text att jag fick en överdos varje kväll och slutade läsa boken efter bara något kapitel. Det finns emellertid en serieversion ritad av tecknaren Per Demervall som nu finns att beskåda på Kulturhusets hemsida under kategorin Serier, den versionen är en mer lättläst version. Jag träffade Per Demervall under Bokbordsdagen 19/8 på Drottninggatan och han berättade att serien Röda Rummet tog 4 år att färdigställa.

Det är många vackra färgbilder som visar upp ett svunnet Stockholm, mycket av seriens text är återgiven som den var skriven i originalet. Den här versionen höll mig vaken, jag fann den intressant och underhållande, dessutom är handlingen något komprimerad för att få plats i serieform vilket gör att det viktigaste kommer med. Det krävs dock att man är koncentrerad eftersom svenskan liksom i romanen är gammaldags. Röda Rummet handlar om den unge ämbetsmannen Arvid Falk som får se hur lite arbete som faktiskt utförs på olika ämbetsverk i Stockholm. Det ämbetsverk där det sker mest arbete är på det verk där lönerna betalas ut. Falk får arbete i detta verk men han arbetar för flitigt(!) och får sparken. Han sadlar istället om till författare…

Röda Rummet är ett samhällskritiskt verk med kulturella inslag. Det är roligt att den finns som tecknad serie då den kan tilltala andra målgrupper av läsare och därmed fungera som inkörsport till andra litterära verk av Strindberg.

/Peter Schaub

Länk: www.demervall.se

Serieteket

Serieteket har funnits i femton år i Kulturhuset men hur många känner till det? Detta är ett trevligt ställe och en lugn oas i storstadsdjungeln.

Det första som slår en när man kommer hit är att det tycks vara mer luft och lustiga möbler i denna lokal än serier. Men skenet bedrar, när man kommer närmare hyllorna ser man att de innehåller många seriealbum från olika tider, och det är en mängd olika kategorier av serier som finns här t.ex. humor, klassiker, science fiction, erotik, serier om serier, skapare, faktaböcker, filmböcker men även hur man själv gör serier. Dessutom finns det utländska serier och böcker från olika delar av världen.

Det går lätt att fördriva tiden här, man sjunker in i serierna och det är såklart nostalgiska känslor att återse gamla favoriter men också ett intressant sätt att försöka förstå sig själv. Varför tycker jag om den här serien? Vad är det som tilltalar mig? Det är på ett sätt mer psykologiskt och djupare än vad jag tänkt tidigare om detta.

Man behöver alltså inte vara barn för att läsa serier, däremot hjälper det med stor fantasi för att till fullo kunna tillgodose sig detta forum, prova!

/Peter Schaub

Kulturhuset För Turister

Mina tre vänner är här på besök från USA. Igår möttes vi och med tanke på det dåliga vädret så tog jag dem till Kulturhuset. ”This is the place to visit when you are in Stockholm”, utbrast jag. ”The pride and joy of the capital”, skrek jag lite över blåsten och regnet.

Väl inne så berättade jag kort om Kulturhusets historia samt vad den betyder för stockholmarna. Med mycket tid på våra händer så gick vi runt och besökte varje våning. Vi började vid ”mini-Stockholm”, där stod vi länge medan jag förklarade vart allt låg, bjöd på lite Stockholmhistoria samt tog massa bilder.

Vi rörde oss upp och de tittade nyfiket på de schackspelande männen. ”Do they always sit here?”, undrade min ena vän. ”Monday to Sunday from opening to closing”, förklarade jag.

Det stora överraskningen kom inne i biblioteket. Där blev det mycket ”oooh” och ”aahs” från tjejernas sida. De älskade Serieteket och deras stolar men mest av allt så älskade de Tio i Tretton. De önskade att de kunde gå in och titta men jag förklarade att vuxna var strikt förbjudna att komma in. ”The kids need their own space away from the adults”, förklarade jag — ”Wonderful”, sa de alla tre.

Vi gick in på Tipping Point för att titta. Trist att det inte fanns någon information på engelska, inte för att jag har något emot att översätta men man bör tänka på att alla som besöker Kulturhuset kanske inte alltid kan svenska. Det bör finnas ett engelsk alternativ åtminstone.

Vi ville kika in på Rum För Barn men det var så klart fullt. ”It is always full, one of the most popular room at the house”, sa jag och förklarade sedan om trafikljuset utanför, det som berättar för de föräldrar som är på väg in om rummet är fullt eller ej.

När vi väl kom upp på sista våningen så var det där vi spenderade mest tid. Utställningen ”Bortom Tid” fascinerade dem. ”Do you always have some form of exhibition here?” undrade min något tagna vän, efter att ha sett på Antoine Roegiers – The Seven Deadly Sins. ”Always”, svarade jag. ”So you can always come here and see a great exhibition for free?”, undrade den andra vännen. ”Pretty much”, svarade jag. Den tredje vännen var tyst medan hon tog in allt.

När vi var klara tog jag ned de till våning Plattan för att ta en fika. Först så var de fascinerade med fikakonceptet, sedan med bullarna och sist över lamporna inne på cafeét. De diskuterade lamporna ett bra tag.

”So you always spend time here?” undrade den ena vännen medan hon drack sin varm choklad. ”When I don’t have anything to do, am a little broke or when the weather is bad then I tend to come here. There’s always something to do here and something to discover”, förklarade jag.

”Sweden is pretty amazing”, sade vännen medan hon avslutade sin varma choklad. De andra två nickade instämmande.

Möte med Nina von Rüdiger (Oblivion High) och Kim W Andersson (Alena)

Om det är något jag älskar så är det att smyga in på föreläsningar i ämnen som jag inte kan ett smack om. Jag älskar den här känslan att bara stå och lyssna och känna hur lite jag vet om just det här ämnet, och sedan gradvis förstå mer och mer och till slut känna att det här jag ju superintressant, det här vill jag lära mig mer om!

Nu senast handlade det om serier. Jag åkte in till Kulturhuset för att se på utställningen The Tipping Point, som handlar om var världen befinner sig i miljöförstöringen och vad vi kan göra. Efter att ha sett denna begav jag mig först uppåt, för att spana in lite av den avantgardistiska videokonsten, och samtidigt stålsätta mig för att inte lockas av Café Panoramas pannkakserbjudande. Videokonsten var spektakulär, minst sagt.

Hursomhelst. Jag åker ner för att beger mig hemåt när jag upptäcker att det pågår något borta vid biblioteket, en person i extremt långt getskägg intervjuar tre andra personer. Det här verkar intressant! Jag ställer mig och lyssnar och det visar sig att det är en diskussion om serier och serieteckning, inte minst den svenska serieteckningen. Jag känner inte igen någon av personerna på scenen, jag kommer in när de har en stor diskussion om Elvis, är det Tony Cronstam som sitter där i keps? Nej, det är det inte. Och vem är hon till höger?

Jag lyssnar, diskussionen rör skräck – främst då skillnaden mellan japansk serieskräck och amerikansk serieskräck. Den senare är mer chockerade, den förra mer krypande. Sedan är det en diskussion om superhjältar, får vi se sådana i svensk serieproduktion? Självklart!

Diskussionen är så intressant att jag stannar kvar. Sedan är det dags för boksignering – klart jag måste vara med på det här. Jag köper två böcker, en av Kim och en av Nina. De signerar, då naturligtvis på serietecknarvis genom att rita något. Kim stänker ner sin teckning med serieblod.

Mycket upplyst och upprymd vandrar jag ut därifrån, ska bli kul att läsa. Stort tack till Kulturhuset och till Kolik Förlag!