Finissage Imogen Cunningham med dansperformance av Claire Parsons

Senast jag besökte och skrev om Imogen Cunningham-utställningen var i början av juni. Drygt två månader senare är jag åter på plats i Galleri 3. Under sommaren har jag talat varmt om denna fotoutställning, sålt in den till vänner och bekanta, som om jag på något sätt själv vore inblandad i marknadsföringen. Det är jag förstås inte.
Jag är bara en människa som inte kunnat sluta tänka på dessa svartvita fotografier.

Idag är det finissage, utställningens sista dag med avslutande visning plus dansperformance av Claire Parsons. Det serveras cider och tilltugg, och besökarna minglar omkring som om det vore invigning och inte tack och adjö. Samma konstpedagog, Helen Karlsson, håller i visningen som när jag var här senast. En del av vad hon berättar har jag redan hört, men jag får också lära mig några saker jag inte visste. Hon är mycket kunnig, och lyckas prata om konst på ett enkelt och vardagligt sätt så att alla i publiken blir inkluderade. Framför allt lyser hennes enorma kärlek till Cunningham igenom, och det är omöjligt att inte smittas av hennes entusiasm. Vi följer lydigt med när hon pekar ut några favoriter, och trots att jag sett allt förut så kan jag inte riktigt bli mätt. Det finns alltid nya detaljer att upptäcka. Dessutom fascineras jag av tidsperspektivet – att fotokonst, precis som all annan konst, kan fånga ett ögonblick i en tid som redan är förbi, men som också bevaras i ett evigt nu. Många av de ansikten som möter mig, betraktaren, tillhör människor som idag är gamla eller som kanske inte längre lever. Det är häftigt. Och lite svindlande.

Parsons2_fotoMiaWikdahl

Efter Karlssons guidning samlas vi i ett av rummen för att se performanceartisten Claire Parsons framföra sin personliga tolkning av Cunninghams utställning. Två starka lampor av typen scenbelysning kopplas in i väggen, tillsammans med en dator och en liten förstärkare. Parsons själv gör entré, en späd dam i knäbyxor och bruna promenadskor, som om hon var klädd för att utöva någon sport i början av förra seklet. Hon plockar med girlanger av löv, fäster dem runt sitt hår och över sina axlar. Skulle kunna vara en kvinna nedstigen från ett av fotografierna på väggen. Så tar hon fram en tennisracket, ställer sig mitt på golvet, och vi hör ljudet av en boll på en tennisplan. Parsons spelar en imaginär match mot en osynlig åskådare. Allt är noggrant utfört, svalt men med stor precision. Publiken står bara några meter bort och tittar på denna tennismatch, en mycket surrealistiskt känsla, och någon fnissar högt.

Parsons1_fotoMiaWikdahl

Nu övergår tennisbollens studsande till att bli ljud ifrån människor. Ett vagt sorl, som om vi befann oss i en vänthall, eller på en tågstation. Parsons utför en serie rörelser, vars innebörd vi inte förstår, men som är noga koreograferade. Sorlet övergår till långsamma tonföljder, och Parsons börjar laborera med strålkastarna. Placerar ut dem på golvet på olika sätt, ställer sig som en staty så att hon blir upplyst från olika sidor. Plockar upp dem och belyser sitt ansikte. Leker med ljus och skugga. Rör sig in och ut ur rummet.

Parsons3_fotoMiaWikdahl

Denna märkliga föreställning pågår i kanske tio minuter. Vad jag känner vet jag inte riktigt. Jag brukar vara imponerad av performances, tycker om människor som visar upp sina tankar, idéer och tolkningar i ovanliga former. Här fungerar det okej, en finurlig knorr som avslutning på utställningen, i minimalistiskt och stramt utförande. Vackert; ja. Lekfullt; absolut. Men jag upplever också ett avstånd mellan artist och publik. Jag har läst om Claire Parsons, att hon har gjort utställningar och performances på Moderna Museet, Dansmuseet, på konsthallar och på internationella scener. Jag kan se att Parsons är skicklig på att använda sin kropp som ett redskap för att uttrycka olika känslor, men det jag fastnar mest för – mer än det visuella – är ljuden och musiken. Människor i rörelse, tid som passerar, abstrakta ljudmattor; allt detta tycker jag mycket om, och jag tänker att detta faktiskt kunde ha varit en del av utställningen som jag hade kunnat ta till mig.

Parsons får applåder efter sitt uppträdande, och åskådarna sprider återigen ut sig. Går i sina egna cirklar för att närskåda de svartvita fotografierna för sista gången. Jag vill själv inte riktigt lämna lokalen, dröjer mig medvetet kvar. Tänker att detta måste vara årets bästa Kulturhusutställning. Går ett extra varv och tycker synd om dig som inte tog dig hit för att se en av vår tids största fotokonstnärer.

Dans: Björn Säfsten: Introduction

IntroductionK5_PreHur bygger vi språk och hur kommer vi överens om ordens betydelser? Hur fungerar språket som förbindningar för oss – mellan oss själva och mellan varandra? Frågorna är centrala i Björn Säfstens dansföreställning Introduction. Verket skapades 2012 och är en del av ett femårigt forskningsprojekt som Säfsten gör tillsammans med filosofen Per Nilsson vid Umeå Konsthögskola.

Gästspel den 8 september. I Hörsalen i Kulturhuset skiner septembersolen in genom rutorna. Det är sällan draperierna är fråndragna på det här viset, det får avståndet mellan vad som pågår på scengolvet och det som är i rörelse på gatan utanför, att verka knappt. Gränser suddas ut när man söker exakthet – ju närmare studiesubjektet studiet sker, desto svårare att basera sitt resultat på dualismer och svart eller vitt. Sådana förefaller förutsättningarna för föreställningen. Bara det, en god språngbräda. Det är språket som är ämnet för experimentet som Introduction genomför. Det undersöks ur rörelsens perspektiv, men handlar givetvis lika mycket om hur det tar, eller kan ta, sig uttryck i ord, tal och skrift. Dansarna Anja Arnquist och Sophie Augot står bredbent bredvid varandra, med ögonbindlar. Stilla, tar de sats. Prövande steg i varsina riktningar, som vore det första gången de rörde sina kroppar. Eller kanske är det en pånyttfödelse de gestaltar – ett uppvaknande mot en verklighet, som sträcker sig bortom de språkliga gränsdragningar enligt vilka vi är vana att röra oss? Det rycker i lemmar när dansarna faller ned på golvet, de kämpar som vore de instängda, händerna är bakbundna vid ryggen, de ålar sig som djur. Tanken är begränsad till kroppen och dess möjliga uttryck. Två kroppar, förbundna i sig själva och till varandra, i samma rum, söker kontakt. Det uppstår en språklig parallell mellan kroppens begränsning och den begränsning som orden utgör för tanken. Den återkommande frågan om det är möjligt att tänka utan ett språk. Följdfrågan om det går att tänka med ett språk? Och för att vrida det ett varv till: om det nu är kommunicera som vi vill, står språket då på kommunikationens sida eller sätter det sig på tvären, mot våra tankar?

När språket stämplar, förutfattar meningar och styr kan det bli ett hinder istället för en genväg. Det blir – som programbladet till Introduction menar – våldsamt. Språket kan med våld både binda fast oss och förbinda oss med varandra. Detta gestaltas med precision och humor genom rörelserna som dansarna utsätts för – som de utsätter sig själva för. Vad utgör egentligen förutsättningarna för vad? Vem är subjekt och vem är objekt? Sätter dansaren reglerna för rörelsen eller är det rörelsen som dirigerar dansaren? Och parallellt: Bestämmer människan över språket eller anger språket människan?

Arnquist och Augot prövar språkets marker. Trevande stamprörelser övergår i kommunikation genom stepp, de skapar trampljud tillsammans, når ett kroppsligt samtal, men blir snart främlingar för varandra i rörelsen. Hur kommer vi överens om språkets betydelse – och hur reagerar vi när vi bli oense om innebörden? En parallell sekvens tar sig uttryck i det orala språket. Dansarna prövar sina stämband lika varsamt som de nyss prövade sina steg – oerfaret, som lärde de sig något nytt. Läten blir till vrålande skrik och följs av abrupt tystnad. Djuriskt eller bara upproriskt. Vad händer om vi använder språket utan att ta hänsyn till de gängse regelverken? Arnquist och Augot rynkar pannor och bränner av behagfulla leenden, vi känner igen oss själva i den inlärda koreografi vi dagligen utför, den som vi använder för att förmedla vårt gillande och vårt ogillande. Tummar upp och ned. Spelreglerna vi använder i interaktionen med andra människor synas, det invanda språkbruket kritiseras. Hur vet vi egentligen vad vi menar när vi ler? Hur vet vi vad vi talar om när vi säger: Jag förstår? Antar vi, bara för att vi har samma språk, att vi också har förutsättningar för att mena samma sak? Och vad är skillnaden mellan kroppsspåk och ord-talspråk?

Förutom att sudda ut gränser, överbygger Introduction med sina frågor om språkets makt den platonska uppdelningen mellan kropp och tanke, mellan jag och du, mellan kropp som fiktion på scengolv och kropp som verklighet på Hamngatan utanför Hörsalen. Det är snillrikt och roligt och genomtänkt. Föreställningen i sin helhet erinrar om ett ordspråk som sägs ha myntats av den försokratiske filosofen Herakleitos någon gång under 400-talet före vår tid:

”Förbindelser: helt och icke helt, samgående och isärgående, samklingande och isärklingande, ur allt ett och ur ett allt.”

The Infernal Comedy – svårbegriplig mansbekännelse

Stockholm Fringe Festival, Stoff, vill möjliggöra nya scenkonstuttryck genom att låta erfaret möta oslipat. Det vädras goda förutsättningar när en barockorkester från Wien, två sopraner och John Malkovich lördagen 24/8 tar Stadsteaterns stora scen i besittning. The Infernal Comedy – Confessions of a serial Killer, som varit på turné sedan 2009, är en melodramliknande föreställning hopsatt av österrikaren Michael Sturminger. Skräckberättelse ”based on a true story” möter brottstycken ur klassisk opera.

Det handlar om en Jack Unterweger, 1974 dömd till livstids fängelse för mord på en prostituerad. Under tiden i fängelset skrev han en självbiografi vars litterära betydelse fick ett antal österriskiska kulturpersonligheter att förorda Unterwegers frigivning. Han släpptes efter femton år men greps åter 1992, anklagad för ytterligare nio mord på prostituerade kvinnor. Två år senare tog han sitt eget liv. The Infernal Comedy utspelar sig efter Unterwegers död. Handlingen: en bekännelse och retrospektion med utgångspunkt från seriemördarens självbiografi.

Jack Unterweger (Malkovich) äntrar scenen i vit kostym och solglasögon. Han är här för att marknadsföra sin bok. Den ligger i högar på skrivbordet bakom vilket Jack sätter sig när dirigent Martin Haselböck slagit av Orchester Wiener Akademie. Jack – författaren – berättar om sin svåra uppväxt, Jack – seriemördaren – uppmanar publiken att njuta mer av sex. Han är en obehaglig figur. Desillusionerat berättar han om hur han efter frigivningen omsvärmades av kvinnor som erbjöd sig att betala hans hyra, informera om Wiens kulturkretsar eller helt enkelt bara ville knulla en mördare. Kvinnorna var och är allt i hans liv som betytt något – på en och samma gång himmelska och helvetiska. Eftersom han levt ett så kärlekslöst liv, förklarar Jack, tillät han sig helt enkelt att ”utnyttja situationen”.

Två sopraner (Marie Arnet och Bernarda Bobro) gestaltar hans horor och madonnor med arior ur klassiska operor som sprängts in i monologen. Jack tystar dem med pekfingret, nafsar dem i nacken, stryper dem med behåar och lägger huvudet mot sin moders mage. Sopranerna, förstår man, visualiserar Jacks komplexa förhållande till kvinnor. Vad sopranerna gör på scen förstår man däremot inte. Föreställningen fäster nämligen ingen vikt vid att djupare undersöka Jack Unterwegers beteende. Den nöjer sig med att konstatera att han är en galning, en psykopat, vilket gör att spelet mellan honom och kvinnorna är svårt att begripa. Varför täcker Jack den ena kvinnans döda kropp med sina böcker? Varför hukar sig den andra kvinnan (hans dåliga samvete? en prostituerad syster?) försiktigt ned och plockar bort dem från kroppen? Varför står kvinnorna och skvalar utan att agera? Varför rusar de om och om igen ut från scenen i klackskor? Varför sjunger de om olycklig kärlek? Varför kastar Jack sin kavaj till en kvinna i publiken? Och vad menas när Jack söker publikens bekräftelse för att fastställa att kvinnor är lömska och underbara?

Jacks förtryck – han stryper, tystar, manipulerar – iscensätts illustrativt. Våldet skildras utan att regin tar tydlig ställning mot det. Det är problematiskt. Om föreställningen vill visa kvinnlig underkastelse genom att passivisera kvinnorna, är framställningen för otydlig. Det saknas analys och problemformuleringar. Det saknas orsakssamband. Sopranerna blir överflödiga när trasig bakgrund, kvinnokomplex och dårskap får förklara Jacks handlingar. Frågetecknen radar upp sig. Varför behövs berättelsen om Jack Unterweger? Vad vill föreställningen om honom säga? Och vad gör The Infernal Comedy som huvudattraktion på Stockholm Fringe Festival?

Kanske hade det passat bra om herr M utbrustit i Lars Forssell:

Kvinnor, kvinnor, kvinnor
mot dem finns det rakt ingen bot!
De förvrider allt huvena på oss
och i brudsängen börjar de klå oss!
Ja se kvinnor, kvinnor, kvinnor
är olyckans källa och rot!
De är värre än värsta tyfon
som skakar master och rån!
Di är otyg å fanstyg å kjoltyg
å fanstyg å kjoltyg å otyg
och helvetet kommer di från
kvinnor, kvinnor, kvinnor, kvinnor, kvinnor!

02wFoto Olga Martschitsch

Takshow med Lo Kauppi, Nour El Refai och Al Pitcher

Ursäkta ordvitsen, men Kristoffer Triumfs takshow den 10/7 med gästerna Lo Kauppi, Nour El Refai och Al Pitcher kan inte kallas som något annat än triumferande. Jag har hört talas om Triumfs framgångar med Värvet, jag har förstått att intervjuerna han gjort där har varit personliga, djupa och gett de intervjuade tid att uttrycka precis det de vill, hur de vill och hur länge de vill, men har varken sett eller hört honom innan takterassshowen. Nyfikenheten på Kristoffers Triumfs magiska intervjuhandlag med sina gäster kombinerat med att Nour El Refai och Lo Kauppi denna kväll skulle befinna sig i samtalssoffan på Kulturhusets takterass får mig att bänka mig i god tid innan showen börjar.

Det är fullsatt på terrassen och när takshowvärden kliver upp på scen, efter att publiken blivit uppvärmda av husbandsdj-duon Dilje Yigitbas och Mariana Silva Varela, gör han det till ljudet av jubel. Och jag inser ganska snabbt att jag har lite svårt för den här pojkmanstypen, med lite flackande blick, med lite nervösa gester och med lite för långa konstpauser på lite för många ställen. Är det spelad tafatthet i rollen som takshowsvärd eller är det en utveckling av metoden att få publik/intervjuade att slappna av? Han har trots min inledande skepticism en stor fanclub på plats, som skrattar högt och mycket åt allt han säger och gör, så det råder inga tvivel om att det kommer att vara god stämning under kvällen.

Kristoffer Triumf

Kvällen till ära har tre riktiga äss plockats fram ut värvetärmen. Först ut är intressanta allkonstnären Lo Kauppi, som pratar mycket och engagerat och med ironisk skärpa om både fenomenet vita kränkta män och sin föreställning ”Vita kränkta män”, baserad på Kawa Zolfagarys facebooksida/seriealbum (som hon också läser högt ur). Hon är rapp, rolig och väldigt allvarlig på samma gång. Det hon säger om feminism och antifeministiska strömningar är viktigt och jag gissar att många med mig smittades av Lo Kauppis förändra-världen-kamp-lust. I slutet av hennes egen halvtimme i rampljuset rullas det in rekvisita i form av en whiteboard och medan Kauppi stoppar in löständer i munnen för att ordna ett överbett. Huvudpersonen från ”Vita kränkta män”-föreställningen vaknar till liv och vi får njuta av en demaskering av korkade fördomar. Kristoffer Triumf får inte mycket utrymme (och det är väl inte meningen heller med tanke på Värvetkonceptet), men Kauppis övertagande av scenen, både bokstavligt och bildligt, med sin humorstöpta samhällskritik och sitt ögonöppneri fungerar perfekt på den solupplysta terrassen, och jag är mycket nöjd med den första tredjedelen av showen när det så är dags för en annan favorit att kliva fram.

Lo Kauppi som vit kränkt man

Nour El Refai har en lika glimrande energisk utstrålning som Lo Kauppi, men är något mer nedtonad denna kväll. Hon verkar nöjd med att sitta och mysa bredvid Kauppi och faller mer in i ett samtal med Triumf, som tidigare har intervjuat både Lo Kauppi och Nour El Refai. Det märks, för det finns ett slags band mellan dem, som de kan referera till och som Triumf kan plocka upp trådar från. Som när han ber att Nour berättar om sin sämsta intervju och hon inte kommer på någon, varpå han påminner, leende påtryckande om att ”jooo, det var ju….”. Mycket charm, men jag hade hoppats på fler allvarsamma ämnen och poänger, men ju längre showen fortlöper, så förstår jag att takshowsformatet nog ska vara precis så lättsamt och underhållande som det är. Lo Kauppi och Nour El Refai har ett bra samspel och skämtar om att värden hamnar i skymundan. Och jag tror att precis det här är Kristoffer Triumfs storhet – vare sig det är i eftersänd podradio eller live på en scen, så skapar han trivsel och trygghet hos sina gäster, så att de kanske ger mer av sig själva än de tänkt sig. Med intresserad osynlig hand lotsar han lika mycket som han själv blir lotsad och vi som får delta på avstånd kommer närmare än vi trott kunde ske.

Och så det sista ässet, eller jokern i leken (ännu en ordvits, jag vet…), som är komikern Al Pitcher. Han kliver upp på scen, går förbi gästsoffan, greppar micken och kör ca 10 minuters ångvälts-stand up. Jag gissar att samtliga på taket leviterade av skrattkonvulsionerna som Pitcher frammanar med sina iakttagelser av typiskt svenska företeelser, som för hans nya zeeländska sinne är ren sci-fi. Visst är det lättköpta skrattpoäng när någon gör sig lustig över det svenska språket och sig själv som försöker förstå det, men det funkar. Det funkar så pass mycket att till och med Kristoffer Triumf själv tar upp mobilen för att föreviga den hysteriskt roliga stunden när Pitcher showar loss.

Kvällens gäster och husbandet

Tre gäster som alla bjuder på sig själva och har roligt både tillsammans och med sin värd, blev en upplevelse långt över förväntan denna kväll, och jag kan tänka mig att takshowskonceptet, som till stor del bygger på olika igenkänningsmarkörer på scen (husbandet, saftbålen med aldrig sinande ”är det alkohol i bålen?”-kommentarer, sponsornamnet som publiken förväntas ropa högt på kommando och så porträtteckningsuppgiften till gästerna), bara kommer att bli bättre och bättre. Jag hoppas dock att Truimf i en säsong 2 av sin takshow vågar vara lite mer av den stillsamme lyssnare han är i Värvet. Det finns gott om lättsam och snabb underhållning, som är mer eller mindre lika, men nu när jag maratonlyssnat mig igenom fyra av hans podintervjuer, så kan jag inte komma på en enda som matchar den närvaro och nerv som han lyckas med i sina intervjuer. Mer sådant i takshowen eller så borde Kulturhuset anlita honom som intervjuare till sin På Djupet-serie inför höstens program – gästerna förtjänar att få en samtalspartner av denna rang.

Den Improviserade Schlagerfestivalen

Den Improviserade Schlagerfestivalen ska strax dra igång och jag och min kompis hänger med var sitt glas vin i foajén utanför Hörsalen. Människorna som minglar runt omkring oss består av en salig blandning åldrar och stilar, och tycks inte ha någon gemensam nämnare mer än att de gillar improvisationsteater – eller schlager – eller kanske både och. Förväntan hänger i luften, och killen i dörren har dagen till ära hängt på sig en fluffig fjäderboa. Jag pratar med en av arrangörerna och får höra att evenemanget vuxit rejält efter framförandet på Kulturhustaket i somras, nu finns ett helt band med på scenen, och medan vi väntar bjuder Ola Aurell på foajéunderhållning.

Vi upptäcker ganska snart att vi är i minoritet, jag och min kompis. Paret som frågar om de får dela bord med oss blir nästan förvånade när de upptäcker att vi aldrig sett Den Improviserade Schlagerfestivalen. Själva är de inne på sjätte eller sjunde året, och det är tydligt att de är lite stolta över att de vet hur allt går till. Själva försöker vi hitta på skojiga låttitlar som vi skriver på lappar och lägger i en korg, med förhoppning om att just vårt verk blir det som artisterna senare ska framföra. Det går så där. Det är bara att inse att vi är noviser på området. När vi sedan satt oss i den fullpackade salongen och konferencieren Johan Humlesjö kollar vilka som sett denna schlagerfestival tidigare så räcker tre fjärdedelar av publiken upp handen. Som en stor glad familj, hinner jag tänka. Sen brakar spektaklet igång.

Det tar inte många sekunder innan jag och min kompis är helt med på noterna. Vi fnissar och skrattar precis som alla andra; fascineras över detta ledord nu som styr hela kvällen; häpnar över improvisatörernas mod och snabbtänkthet, förmågan att blunda och hoppa rakt ut, spotta ur sig roliga texter utan ens några sekunders betänktetid. Falsettsång och roliga skrik, skutt och invecklade danssteg, improviserat hångel på scenen – ju mer vi skrattar och applåderar, desto mer släpper artisterna loss. Jag gillar denna fullständiga hyllning till nuet, som känns fräscht i dessa tidevarv när till och med dokusåpor följer manus. Men i improvisationen finns också något genuint, som en blinkning till äldre tider där man kunde äga en middagsbjudning genom att bjuda på de kvickaste replikerna.

Scenen är fulsnyggt schlagerpimpad med gigantiska (plast)växter som halvt döljer fyrmannabandet – det ser ut som om de spelar i en djungel – en bred trapp är uppbyggd för deltagarna att sitta på, och en djup länsfåtölj à la Arne Weise står längst fram vid scenkanten. Därifrån styr Johan Humlesjö med säker hand kvällens show, berättar små (mycket fantasifulla) anekdoter om varje artist, drar lappar med musikgenres – country, disco, bollywood – och därefter en låttitel, sen är det bara för improvisatören att kasta sig ut. Publiken avgör genom jubel eller handklapp vilket bidrag som går vidare och vilket som hamnar i Dödens Grupp. Själva tävlingsmomentet är både viktigt och inte; förlorarna får lika delar kärlek som vinnarna, och båda får dessutom en ny chans med en ny låt. Dessutom bjuds publiken efter pausen på lite andra improvisationsövningar, om vi nu mot förmodan inte skulle ha blivit tillräckligt bitna. Mycket roligt!

Duell mellan Helena Lindegren och Christoffer Strandberg

Till att börja med antecknar jag låttitlar – ”Det var inte jag”, ”Jag flyger bland molnen”, ”Det blev 103”, ”Det kommer någon snart”, ”Skatter”, ”Klara, färdiga, stopp” – men efter en stund släpper jag det och lyssnar bara. Två improvisatörer utmärker sig lite extra genom fyndiga rim och fantastiskt kroppsspråk – Helena Lindegren och Christoffer Strandberg – och hamnar så småningom mycket rättvist i final mot varandra. När Strandberg tar hem segern med sin 70-talsballad om en punschveranda får killen som skrivit det vinnande bidraget komma fram för applåder och blommor. Sedan är det dags för en repris av numret och vi fnissar och undrar hur han ska lyckas – kommer han ens ihåg vad han sjöng nyss? Men Strandberg är kvicktänkt och kör på både engelska och finska, en skön blinkning till Eurovision Song Contest, och jublet vet inga gränser.

Christoffer Strandberg

Den improviserade Schlagerfestivalen är att jämföra med en berg- och dalbana – det är bara att hålla i sig och hänga med. Och när man kliver av, rödmosig och vimmelkantig, så vill man genast åka igen. Ett stort tack till Stockholms Improvisationsteater, och till det duktiga bandet som bidrog till skönt sväng på scenen. Tack även till kostymören som skapade en oförglömlig kavalkad av fantastiska kreationer från olika årtionden och världsdelar!

Läs mer om Stockholms Improvisationsteater

Supermarket 2013-02-15

Museet för glömska – brustna hjärtan

Museet för glömska dissekerar verkligheten för oss, de lyfter upp samhällskritiken i konsten och synliggör den på ett analytiskt och humant sätt. Frågor som berörs visar sig vara allmängiltiga. Humanismens närvaro och kritiken till dess motsats är lika vass, när man betraktar den ensamma människans förtvivlan och även det som drabbar oss alla i den globala nivån. Brustna hjärtan visar sig vara en allmänmänsklig åkomma, framkallad av en verklighet, ibland bekant, ibland tvingad av någon annan. De tunna skivor av mänskligt liv som Museet för glömskan visar känns verkliga.

Dessa skivor framställs av:
Anna Berglind, Sverige, en ljuskonstnär som även arbetar med installationer och fotografi. Hon visar en installation som pendlar mellan minnen och glömska, hennes verk visar oss den delen av väntan som aldrig blir besvarad. Ett ensamt minne är en skärva av det som kunde ha blivit ett gemensamt, annorlunda minne.

Núria Güell, Spanien, arbetar med frågor om makt och kontroll. Vilket sätt kan du gå runt de oftast så brutala styrsystem som livet ibland binds fast med? Med ett arrangerat äktenskap kan man frigöra människor ifrån förtryck, ett bra sätt att binda fram frihet.

Daniela Ortiz video

Daniela Ortiz video

Daniela Ortiz, Peru/Spanien, visar konkret hur man lugnar ned oron. I sitt videoverk visar hon det praxis som Amerikanska myndigheter lugnar ned dem som skall deporteras ur landet: de drogas ned med lugnande bedövningsmedel för att garantera en ”have a nice trip!”.

Ett av sätten att hela brustna hjärtan är att visa hur de brast.

http://www.museetforglomska.se/

Anna Berglind: www.annaberglind.se
Anna Berglind är aktuell även på CFF: www.centrumforfotografi.com
Núria Güell: www.nuriaguell.net
Daniela Ortiz: www.daniela-ortiz.com

Ilkka Timonen

Supermarket 2013-02-14

När kommande påskhögmässa fick Påven att sluta på sitt ämbete under veckan, kulmineras Stockholm Artweek med helgens fyra kulturens högmässor: Market Art Fair, Supermarket StockholArt Fair, PhotoMarket och Antikmässan i Stockholm.

Pontus Raud och Andreas Ribbung med Anders Janssons skulptur Hemlös

Pontus Raud och Andreas Ribbung med Anders Janssons skulptur Hemlös

Den med det längsta namnet, Supermarket Stockholm Art Fair, hade en presskonferens i dag kl. 11.45. Deltagarna på konferensen satt och väntade en stund i ett mörkt auditorium, som under mässan är scenen Red Spot performance.  Efter en stunds väntan kom mässans ansvariga med project managers Pontus Raud och Andreas Ribbung i spetsen. De konstaterade att mässan bara blir bättre, hur annars, den är arrangerad av konstnärer – de är specialister på konst, konstnärerna. De dubbla R:n ställde en följdfråga: vad är det som driver konstnärer att skapa, arrangera mässor? Passion, tid och kärlek till konst! Trots det rådande kalla kultur- och konstklimatet, som är överfullt av kulturfientliga politiker.

Mässans mål är att stärka de små konstnärernas behov av att ta kontakt med gallerister, konstpubliken, medier och inte minst varandra. Supermarket Meetings är ett forum för detta: låta folk mötas mer än bara byta visitkort.

Bakom Raud och Ribbung står Anders Janssons skulptur Hemlös dit de vänder sig ofta och lägger pengar i verkets hörande mugg. Detta för tanken till lördagens TALKS kl 17.00, Studio 3, tredje våning, om ”Horkarlsmynt och organiserat tiggeri – Om massmediala konstskandaler”. Om detta och mycket annat kan du läsa på den tredje upplagan av konstmagasinet Supermarket artist-run art magazine, en ambitiös mässtidning med många intressanta texter och bilder.

Glöm inte fredagen den 15:e februari på Red Spot kl. 16.00 – 20.00 performance program med Fake Finns and Wannabe Swedes.

Paula Urbano: Oscillating absence

Paula Urbano: Oscillating absence

Mässan öppnar fredagen den 15:e februari kl 11:00. Läs mer här: http://www.supermarketartfair.com/

Ilkka Timonen