Rum för barn

Det är söndag och klockan är 12.05 när jag kommer fram till Rum för barn som ligger på fjärde våningen på Kulturhuset. Några barn springer förbi i strumplästen och några vuxna går sakta in, tar av sig skorna vid ingången. Det är skofritt här. Vid den här tiden på en söndag är det rätt lugnt här. Solen skiner utanför vilket kanske också bidrar till lugnet. 

Jag har varit här förut, för några år sedan, när jag jobbade som barnflicka, då var det inte så lugnt som nu. Det var under en höst, en vinter och en vår som jag och lilltjejen gärna kom och spenderade några timmar här minst en gång i veckan. Många gånger satt vi tätt och mysläste Alfons, Pippi och andra klassiker. Klättrade i vetenskapstornet, lekte pirater och hittade guldskatten längst ner i källaren. Hon sprang runt och runt i stjärnhimmelrummet och hittade andra kompisar som gärna gav sig in i leken. Skratt, äventyr och magi.

När vi var trötta satte vi oss med vår matsäck i mathörnan och mumsade i oss smörgåsar medans vi tittade på akvariefiskarna som sakta simmade förbi. Funderade högt på vad de tänkte på. Efter mellanmålet tog vi det lugnt och var kanske med på allsången som personalen anordnade. Detta var ett populärt inslag och uppskattat då det var många föräldrar och barnflickor som glatt sjöng barnvisor med sina småttingar. 

Rum för barn är anpassat för barn från 0 till 12 år. Det är ett Bibliotek, en Bildverkstad och något som kallas för Mellanrum (den ligger direkt utanför ingången till biblioteket). Bildverkstan ligger längst in i lokalen. Inga dataspel i sikte, här är det kreativiteten och fantasin som står i fokus.

 

Vissa saker har ändrats sedan jag var här sist och bara till det bättre måste jag säga. Mathörnan är fräschare och nu finns det skåp där så man kan låsa in sina värdesaker. Det har tillkommit några djupa sittfåtöljer där man kan sitta insjunken och bortvänd från övriga världen. Småbarnshörnan ser inbjudande ut och några småbarn kravlar runt där på alla fyra. Det som tilltalar mig på Rum för barn är att det finns en stor variation av aktiviteter för olika åldrar. Här kan man läsa, leka, skapa, spela spel, låna böcker eller bara vara. Miljön är tilltalande och väcker lust och upptäckaranda. Böckerna är uppdelade i kategorier som t.ex. vetenskap, skräck, serier, böcker på andra språk osv. det är tydligt och tilltalande. Framsidorna på böckerna talar om att de vill bli öppnade och utforskade. Det är lite Harry Potter magi över Rum för barn tycker jag. Bege dig gärna tillsammans med barnen till Rum för barn och låt äventyret börja … Expelliarmus!

 /Astrid Nilsen Schaub

Mukulat fest – finsk barnfestival

Igår var det dags för Mukulat fest, en finsk barnfestival, att ta plats på Kulturhuset. Med mitt barnasinne som sällskap klev jag in genom dörrarna och observerade.

Det första jag slogs av var att själva ytan var ganska liten, men för ett litet barn alldeles lagom för att leka och upptäcka. I mitten var ett bord uppställt där vuxna och barn satt och pysslade, det fanns en bokhörna där något barn satt i famnen på en vuxen och man läste sagor, det fanns en specialgjord fotoautomat där man klädde ut barnen till prinsessa/trollkarl/clown/eller annat och tog kort, det fanns ballonger att leka med, det fanns specialfärger som man kunde måla på Kulturhusets glasrutor med om sin egen drömstad, det fanns fika för den som behövde få i sig något och längst inne fanns en scen där olika uppträdanden skulle göras.

Överallt lektes och upptäcktes det. De flesta barn var under 10 år, och i princip alla med någon form av finsk bakgrund då de allra flesta talade finska.

Nere i bokhörnan fanns flera böcker av en av mina egna favoritförfattare från barndomen, Mauri Kunnas. Olika berättelser med fina, detaljrika illustrationer.

En liten kille hade länge lekt med en gul ballong, nästan hälften av hans egen storlek. Han rusade glatt fram till en något äldre tjej som även hon lekte, hon var målad i ansiktet, utklädd med skägg och bar en käpp. Han slog till henne med ballongen varpå hon genast tillrättavisade honom ”Nä sluta, så gör man inte mot Tomten!”. En härligt fantastisk motivering.

Plötsligt kommer det ut en kvinna utklädd som en klassisk tant med kjol, hatt och väska ropandes både på svenska och finska ”Nu blir det barnvisor med Anna Järvinen inne i hörsalen!”. Folk tog sig in. Vissa barn sprang in, andra höll varandra förväntansfulla och lite rädda i handen.

Anna Järvinen pratade både på svenska och finska direkt till både barn och föräldrar, en väldigt nära konsert, och hon sjöng finska barnvisor från när hon var liten. Magdaleena, Vaarin saari, Sininen uni, Kaliolle kukkulalle och Minä soitan harmonikkaa. Det klappades händer och sjöngs med bland både vuxna och barn, vissa mer andra mindre. Tv var där och filmade.

Efter konserten gick flera hem, men några stannade kvar för att se de kortfilmer som visades. Några elever från Sverigefinska skolan i Fridhemsplan hade gjort en animerad kortfilm med djungeltema. Personligen tyckte jag den var ganska rörig. Några familjer gick. Nästa film hette Kosminen kulkuri och handlade om paketutlämnare i rymden. En fartfylld, söt liten film. Den sista filmen, Treenilaji, handlade om relationen mellan en pappa och hans dotter. Den kändes vara gjord för lite äldre barn än de första två filmerna, och även här droppade fler familjer av.

Det närmade sig avslut för dagen och stängningsdags för Mukulatfesten. En pappa frågade sin dotter om de inte skulle gå hem. ”Ja”, svarade dottern, så tog hon några steg och utbrast ”Nu är jag hemma!”. ”Nä hem på riktigt”, sa pappan. ”Nä, kan vi inte stanna en stund till…snälla!”, svarade dottern.

Jag hoppas att Mukulatfesten kommer att komma tillbaka. Det ger barnen chansen att få leka och upptäcka på sitt språk, finska, och det ger också föräldrar en möjlighet att lära känna andra med finsk bakgrund.

Kulturhuset För Turister

Mina tre vänner är här på besök från USA. Igår möttes vi och med tanke på det dåliga vädret så tog jag dem till Kulturhuset. ”This is the place to visit when you are in Stockholm”, utbrast jag. ”The pride and joy of the capital”, skrek jag lite över blåsten och regnet.

Väl inne så berättade jag kort om Kulturhusets historia samt vad den betyder för stockholmarna. Med mycket tid på våra händer så gick vi runt och besökte varje våning. Vi började vid ”mini-Stockholm”, där stod vi länge medan jag förklarade vart allt låg, bjöd på lite Stockholmhistoria samt tog massa bilder.

Vi rörde oss upp och de tittade nyfiket på de schackspelande männen. ”Do they always sit here?”, undrade min ena vän. ”Monday to Sunday from opening to closing”, förklarade jag.

Det stora överraskningen kom inne i biblioteket. Där blev det mycket ”oooh” och ”aahs” från tjejernas sida. De älskade Serieteket och deras stolar men mest av allt så älskade de Tio i Tretton. De önskade att de kunde gå in och titta men jag förklarade att vuxna var strikt förbjudna att komma in. ”The kids need their own space away from the adults”, förklarade jag — ”Wonderful”, sa de alla tre.

Vi gick in på Tipping Point för att titta. Trist att det inte fanns någon information på engelska, inte för att jag har något emot att översätta men man bör tänka på att alla som besöker Kulturhuset kanske inte alltid kan svenska. Det bör finnas ett engelsk alternativ åtminstone.

Vi ville kika in på Rum För Barn men det var så klart fullt. ”It is always full, one of the most popular room at the house”, sa jag och förklarade sedan om trafikljuset utanför, det som berättar för de föräldrar som är på väg in om rummet är fullt eller ej.

När vi väl kom upp på sista våningen så var det där vi spenderade mest tid. Utställningen ”Bortom Tid” fascinerade dem. ”Do you always have some form of exhibition here?” undrade min något tagna vän, efter att ha sett på Antoine Roegiers – The Seven Deadly Sins. ”Always”, svarade jag. ”So you can always come here and see a great exhibition for free?”, undrade den andra vännen. ”Pretty much”, svarade jag. Den tredje vännen var tyst medan hon tog in allt.

När vi var klara tog jag ned de till våning Plattan för att ta en fika. Först så var de fascinerade med fikakonceptet, sedan med bullarna och sist över lamporna inne på cafeét. De diskuterade lamporna ett bra tag.

”So you always spend time here?” undrade den ena vännen medan hon drack sin varm choklad. ”When I don’t have anything to do, am a little broke or when the weather is bad then I tend to come here. There’s always something to do here and something to discover”, förklarade jag.

”Sweden is pretty amazing”, sade vännen medan hon avslutade sin varma choklad. De andra två nickade instämmande.

Behrang Miri – ett öppet samtal med Kulturhusets nya eldsjäl

Det hela började med en fråga: vem är Behrang Miri? En dag hade han blivit anställd som den konstnärlige ledaren för Kulturhusets barn- och ungdomsverksamhet. För mig kom detta som en överraskning. Vem är denna man och varför har han fått denna viktiga roll i Kulturhusets verksamhet? Så det var bara att boka en intervju med honom för att se för mig själv.

Det var i och med att jag började maila honom som en bild började målas upp. Jag mailade hans Kulturhuset-mail men fick inget svar, det var då jag fick ett mail från honom där han skrev att han hade fått veta att jag ville intervjua honom. Han avslutade mailet med ett: ”Ta hand om dig så länge. All kärlek/Behrang Miri”. Det var den första ledtråden till vilken sorts person Behrang är. Det var svårt att hitta en tid som passade, både han och jag är ganska upptagna, det räcker att googla Behrang för att se hur engagerad han är i olika projekt samt hur mycket han gör. Han är skådespelare, rappare, samhällsdebattör, föreläsare, han grundade RGRA (Rörelsen gatans röst och ansikte i Malmö) och nu så ska han jobba inom Kulturhuset.

Behrang Miri

Efter lite om och men fick vi till en tid och sågs på Kulturhuset. Behrang kom för att leda mig till hans kontor, han förklarade att han skulle med ett tåg inom en timme och att han hoppades att det räckte för intervjun. Det är klart att det gör, sa jag, så länge han inte pratar för mycket. Vilket han log åt eftersom han anser sig vara en pratkvarn. Så vi åkte upp till Rum för barn och längst in, bortom bildverkstaden satte vi oss ned i Behrangs kontor.

Att du har kontoret här, nära verksamheten, betyder det att människor kan komma och knacka på din dörr?

Om jag är här så får de alltid knacka på dörren. Det här är inte bara mitt rum, det är allas rum. Jag är inte rumfokuserad, jag är inte en person som sitter på mitt kontor. Jag är en person som gillar att röra mig och möta människor där de befinner sig, jag gillar att vara ute och träffa människor och finnas på plats helt enkelt. Men sedan behöver du en plats där du kan landa ibland och reflektera och då kan det vara skönt att kunna stänga in en liten dörr ibland. Men den dörren för mig är inte ett rum, den dörren kan vara att jag tar upp min mobil och pratar framför tusen människor. Jag har ganska lätt för att hitta meditationen, reflektionen och diskussionerna i mig själv. Jag har inga svårigheter att somna framför 50 människor om jag är trött. Jag är den typen av människa.

Tio i tretton

Nu har du varit chef för barn- och ungdomskulturverksamhet i över en månad. Det är ganska kort tid, men hur har det gått, hur känns det?

För mig känns det väldigt spännande att jobba inom en av Sveriges största kulturinstitutioner. Med den strategiska rollen som jag har så känner jag att jag kan bidra med väldigt mycket. Jag kommer från föreningslivet, jag har en helt annan bakgrund – jag har varit med och startat en av Malmös mest levande ungdomsrörelser, jag har jobbat mycket med olika organisationer, initierat väldigt många verksamheter, föreläst, fortbildat. I allt jag har gjort, oavsett om jag har varit pedagog, initiativtagare, koordinator, kulturarbetare eller skådespelare – min tanke har alltid varit: människor. Jag är en förebild för otroligt många ungdomar och jag tar det på allra största allvar.

Vad är dina planer med verksamheten? Just det ekonomiska har påverkat hela Kulturhuset så vilka kommer att vara dina svårigheter?

Jag kommer från verksamheter där vi har haft noll kronor och ändå har vi lyckats bygga pyramider. Jag tror inte att jag ser de hindren på samma sätt som någon som har jobbat i denna verksamhet under en längre tid. För mig som har byggt så stora verksamheter med knappast några pengar, så är jag väldigt innovativ med att hitta lösningar, jag är väldigt smart vad gäller extern finansiering, hur vi kan hitta sponsring, samverkan, möjligheter att subventionera och bli subventionerade

För mig är ekonomin… den är absolut alltid ett problem oavsett vart du befinner dig men när man har lyckats bygga upp torn med noll kronor så kan jag lyckas bygga upp raketer med 30-40 personal. Man får inte glömma att vår största ekonomiska resurs är vår personal, jag vill se till att få fram en vision där vi tillsammans går mot en linje.

Ett kulturhus för alla.

Hur tänker du då jobba?

Jag tänker rekrytera nya talanger, nya innovatörer. Du behöver inte vara utbildad för att vara en pedagog. Jag har själv ingen utbildning i mycket av det jag gör, jag har lärt mig under resans gång.

Ingen är autodidakt men man kan vara väldigt innovationsinriktad ändå. Jag tror ibland att teori enbart stjälper än hjälper, men när du kan du få teorin att bli praktik, det är då kan du bygga stora folkliga ting. Det är min vision, att framför allt bygga en gemensam vision, att boosta — det som inte funkar: då gör vi något nytt. Det som funkar ser vi till att göra det ännu bättre. Se till att jobba för de som har minst tillträde till det centraliserade samhället, ett Kulturhus för alla. Speciellt för grupper som aldrig får tillträde.

Vad menar du med ”grupper som aldrig får tillträde”?

Hur kan vi se till att Kulturhuset blir ett Kulturhus för alla? Jag hävdar bestämt att vi har alla möjligheter för att vår verksamhet ska vara i princip gratis. Ibland finns det ekonomiska barriärer som gör att, ifall du kommer från en viss bakgrund, mamma och pappa kanske är arbetslösa, du kommer från ett socioekonomiskt utanförskap, då är det kanske inte lätt för dig att börja spela piano på Kulturskolan för att mamma och pappa inte har råd, eller så känner du inte till det.

Jag är uppväxt i ett område där inga av mina grannar hade tillgång till det svenska samhället. Vi visste inte att det fanns en kulturskola, kulturhus, vi visste inte att det fanns instanser som kunde hjälpa oss  – än idag finns det många ungdomar som inte känner till vilka möjligheter som finns. Det är där jag vill verka för att vi ska bli en anslagstavla för kulturlivet i Stockholm, även för dem som inte tar del av det.

Det tror jag att vi kan lyckas med men då krävs det att vi börjar gå ut, att vi flyger bort från huset, att vi blir bra på att möta människor oavsett etnicitet, kön, bakgrund. Att vara flerspråkig i sitt sätt att kommunicera, att hitta ännu mer kompetens i personalen, hitta personal som kanske pratar arabiska, persiska, somaliska, kurdiska. Att förberedda oss för samtidens Sverige, samtidens Stockholm. Kultur som ett verktyg, för att kultur är väldigt starkt, kultur är något som oavsett vart du kommer ifrån, så kan vi alla kommunicera via konst, musik, film. Det är något väldigt interkulturellt, det är det jag vill arbeta med, att förädla och utveckla det och att se till att vi når dem som behöver oss mest: dem som inte har resurser.

Behrang Miri på Gummifabriken. Foto: Nils-Eric Magnusson.

Vad kan Kulturhuset förvänta sig av dig? Vad kan besökarna förvänta sig dig som person?

Massa kärlek, mycket falafel och mycket… jag vill att vi ska vara folkliga, vi ska vara en plats där människor ska känna. Jag var just vid plattan och skulle äta. Så tänkte jag: de från plattan har ingen relation till Kulturhuset överhuvudtaget. På något sätt så finns det en mur där och det är den muren som jag vill ta bort. Vad man kommer förvänta sig av mig är att jag vill få hit de som just nu inte är här, jag vill fånga upp dem som inte tar sig hit självmant, antigen för att de inte känner till det eller inte vågar.

Vad mer man kan förvänta sig av mig… jag hälsar på alla, jag är väldigt bra på att se människor. Jag går ut och pratar med dem, jag var ute på Tio i Tretton och bums började jag rappa med några ungdomar. Jag är inte den typiske chefen som bara sitter bakom min dator och mailar och som styr och ställer på det sättet. Jag är inkluderande, framför allt med besökarna, det är därför ungdomar uppskattar mig för den jag är.

Jag är väldigt stolt över att kunna vara mig själv, det har tagit en lång resa att komma dit. Jag känner ett stort ansvar för många människor, att kunna leverera och prestera. Jag är här för att öppna upp dörrar för fler så att alla kan vara här. Det ansvaret bär jag med stolthet och jag ska se till att både personal mår bra, få alla att må bra.

Vi får inte glömma att vi har ett privilegium, att kunna arbeta med det vi gör. Det finns sådana talanger som tyvärr inte får lov att jobba med det som de är bäst på. Men jag vill se till att se dessa talanger får möjligheterna. Jag brukar säga att våra bästa brobyggare är taxichaufförerna för att de är så otroligt kompetenta när det gäller social kompetens, varför blir inte de våra socionomer eller fritidsledare? Jag vill gärna fånga upp dessa människor, det är sådant som intresserar mig.

Vi har en sådan kunskapsbank i Sverige som vi inte utnyttjar och den banken vill jag använda mig av i detta Kulturhus. Att ha denna position, då finns det alla möjligheter att tillsammans bygga det, för jag är inte här för att göra det själv. Jag kommer att göra det med människor, med besökarna, med personalen. Framförallt hitta sätt som gör att vi kan skapa fler innovationer, de finns i varenda människa.

En high-five, en kram och massa falafel. Det är vad man kan förvänta sig av mig.

Tack för intervjun Behrang, det var ett nöje.

Tack själv.

—————————————

Efter intervjun så följde jag med Behrang en bit mot centralstationen. Det var svårt att avsluta samtalet mellan oss, det fanns mycket att säga. Det var då jag nämnde att det ska bli intressant att se vad han kommer att hitta på under sin tid på Kulturhuset. Det var då han log och sa till mig: ”det handlar inte om att hitta på, det handlar om att öppna upp så att andra får tillfälle att hitta på”. Han sa adjö och jag gick ned till min tunnelbaneperrong med ett leende på mina läppar.