Att skriva sig ur en offerroll? På djupet med Sigrid Kahle

Seglatsen liknar Odysseus’. Gilgamesheposet utgör kompassen. För Sigrid Kahle, aktuell med den självbiografiska boken Att välja sitt öde – trots allt, är skrivandet en upptäcktsresa och en självrannsakan. Det är onsdag 9 oktober. Sigrid Kahle möter Gunnar Bolin för att berätta om sitt liv och författarprojekt.

När jag ber mormor berätta om sitt liv vet jag vad jag ofta vad jag ska få höra. Jag känner berättelserna sedan förr. Mormor har valt ut de bästa bitarna, sandpapprat och pusslat ihop dem och med återberättandets upprepningsmekanism skapat sin egen kronologi. Att berätta sitt liv blir nog alltid i någon mån fiktion. Det gör inte så mycket. Kanske är det rentav det fina i den självbiografiska berättelsen, att sanningen inte spelar huvudrollen. Gränsen mellan sanning och fiktion är nog suddig oavsett vilken berättarstruktur man väljer. Jag fascineras av dem som vågar berätta om sina liv. Blir de inte alldeles alienerade inför sig själva? Var ska man dra gränsen mellan vad som är liv och vad som är författarskap? Gränsen mellan sig själv som historia och sig själv som föremål för bokstavssnickeri?

Sigrid Kahle ser ut som en mormor och berättar som en mormor. Hon är liten till växten och stor till orden. I kronologisk ordning rullar hon upp sin historia. Med inslag av politiska händelser, litterära referenser och små kuriositeter. Sigrid är född 1928. Har hyllmetrar med dagböcker. Minst lika många som Karl Ove Knausgård, som hon säger. Som hustru till den tyske diplomaten John Kahle har Sigrid levt nästan hela sitt liv utomlands. Mellan Indien, Pakistan, Bangladesh, Afghanistan, Iran, Irak, Turkiet, Tunisien, Marocko, Algeriet, Jordanien, Syrien och USA gick flyttarna. Den nyutgivna boken – den andra delen av planerade tre – är baserad på dagboksanteckningar. Hon ser sig om en kvinnlig Odysseus. Spänner sina segel med trådar ur dagböckerna, väver fiktionen om sig själv. För att, och det låter självklart och opretentiöst när hon formulerar orden; finna meningen med livet.

Hon är uppvuxen i Uppsala i akademikerhem – pappan var professorn och (med dåtidens benämning) orientalisten H. S. Nyberg. I folkskola gick hon, och inte flickskola, för att hon på föräldrarnas inrådan skulle ”lära känna samhället”. Nybergs var ingen rik familj säger Sigrid, även om hennes skolkamrat från slummen – som lärde henne allt om politik – sa att Nybergs hade för många rum hemma. Sigrid var intresserad av kultur, litteratur och scenkonst. Skrev, spelade teater. Drömde. Men, invänder hon:

– Det är ju ingenting man går och säger, att man vill bli författare.

Det var tiden för andra världskriget. Förhållandet till Tyskland var knivigt. Bland Uppsalas akademiker hatade man Tyskland. Pappan klippte kontakten med en kollega som uttryckt nazisympatier. Själv struntade Sigrid i att läsa läxor i tyska.

I flygmaskin åkte hon på språkkurs till England. Hyrde rum hos en tysk familj. Eftersom frun i familjen olagligt hade hjälpt judar hemma i tyska Bonn, tvingades familjen emigrera till England. Sonen hette John. Hon lutar sig framåt, 85-åriga Sigrid, och fnissar: tänk att jag hamnade just i en tysk familj! Sigrid var arton år, hon och John förlovade sig. Sigrid åkte hem till Sverige. Och när de möttes igen – på en tågstation – kände hon inte igen sin fästman. Den tweedklädde herren i homburghatt var nu en karl i avdankad militärrock. Sigrid tyckte – hon verkar uppriktig – att det var hemskt. Hon talar nu om en tvekan inför äktenskapet. Jag undrar vad den handlade om. Sigrid berättar inte, och Bolin ställer inte frågan. Jag adderar i huvudet: hemliga författardrömmar, funderingar gällande äktenskapet. Sigrid i en modernistisk tid då kvinnliga författare hade börjat höras lite mer i Sverige. Jag tänker tiden för Karin Boye, Moa Martinson, Stina Aronson. Och samtidigt tiden för den manliga vitalismen – som en reaktion på att kvinnorna publicerade, och lästes. Den mekaniska tiden, där maskinerna tagit männens arbeten, besegrat dem i kraftmätning. Artur Lundkvists böjelse för Lawrence och Lady Chatterly’s lover, där kvinnorna är fuktiga marker som befruktas av männens regndroppar. Mellankrigstiden var en stojig period i litteraturens historia. En möjlighet för kvinnor att skriva.

Hur det var, så gifte sig Sigrid med John. Och återvände till Tyskland. John blev diplomat, Sigrid diplomathustru. Och skrivandet? Hon understryker flera gånger att hon vägrat se sig själv som offer. Att John i alla år inredde arbetsrum åt henne. Men när satt hon i dem? All representation ägde rum i hemmet. Jag ser framför mig diplomathustrun som fyllde krustader med räkor och majonnäs och vek servetter. Hon ville skriva böcker redan då, men skyller på flyttarna, den ständiga seglatsen. Som kanske innebar att tankarna blev präntade på ett sätt annat än om hon skrivit dem med publicering i anspråk. Kanske är inte den Knausgårdska presensproduktionen det föredömliga, när man ska skriva boken om sig själv. Sigrid fördjupade sig i Gilgamesheposet – hon ger Gunnar Bolin en hel liten marknadsföringskampanj för detta uråldriga verk – och satt på middagar med författarna Günther Grass och Heinrich Böll. Skrev kontinuerligt för svensk press. I SvD skrev hon från mitten av femtiotalet artiklar med tonvikt på islamsk kultur och arabisk litteratur och teater. Och så tysk litteratur, förstås. Fientligheten mot Tyskland fick hon omvärdera i mötet med John och familjen Kahle.

Hon kommer att tala om omvändelser. Vid tiden i Pakistan var hon Amerikakritisk. Det fanns en teater i Pakistan, som gav föreställniingar på engelska. Sigrid ville annat: en nationalteater som spelade hela världsdramatiken på urdu, och inte på engelska. Men att som västerlänning befinna sig på av västerlänningar koloniserad mark är givetvis en ständig fråga om förhållningssätt. Gentemot den population som man på plasten är en del av, och samtidigt gentemot sitt eget geografiska ursprungsland. Jag kommer att tänka på vad den postkoloniala litteraturforskaren Edward Saïd skriver om hur den koloniserade sitter i en position där varje handlig riskerar att bestraffas: ”Hur ska en oriental kunna ta sig ur dessa bojor för att slinka in i den moderna världen på annat sätt än genom att upprepa narrens ord i King Lear: ’De kommer att piska mig om jag talar sanning, du låter piska mig för att jag ljuger och ibland piskas jag för att jag håller tyst.’” Förslaget om Sigrids teater var svårt att förankra i Pakistan. Man var inte intresserad av annan teater än den engelska. Hennes idé realiserades aldrig.

När familjen flyttade till Harvard, 1967, blev Sigrid blev pro-amerikansk. I västvärlden var det ”jämlikhet, jämlikhet, jämlikhet”, säger hon, och verkar mena att den godhjärtade västerlänningens handlingar kan få kontraproduktiv effekt. När familjen bodde i Indien, kritiserade de svenska vännerna henne för att hon hade tjänare. Skaffa dig en tvättmaskin, tyckte någon. Det uttryckte vad Sigrid beskriver som den svenska radikalismen. Det hade varit omöjligt, menar hon, att avstå från tjänare utan att samtidigt sätta sig över systemet. Den postkoloniala problematiken igen: att lyckas applicera västvärldens jämlikhet på ett område som enligt vår horisont är ojämlikt, utan att skjuta in en uppvärdering av det västerländska. Välment är det men förrädiskt blir det lätt, att försöka frälsa. Sigrids vägran att betrakta människor som offer är förstås grundlagd i en strävan att uppvärdera. Men kanske kan också en sådan strävan bli bakvänd. Hur det är, och var, så måste jag se Sigrid som en produkt av sin tid, med allt vad den innebar i fråga om sociala kontexter. Vägran att se människor – sig själv – som offer kan leda till vägran att erkänna skeva maktordningar. Och därmed låta sådana fortgå.

Hon håller på med del tre i biografin nu. Den första delen, Jag valde mitt liv, publicerades 2003. Gunnar Bolin pekar på hur ärliga, nästan självutlämnande, passager i hennes skildring är. I synnerhet beskriver hon ungdomstiden som svår. Hon försökte, vi känner igen det så väl, lösa sina problem vid köksbordet och på knäna innanför badrummets dörrar. Sigrid led under en tid av bulimi. Var du olycklig som ung? frågar Bolin, och Sigrid svarar:

– Var du själv inte olycklig som ung?

Rösten är klar. Som ville hon skaffa sig upprättelse. Är Sigrids berättelse en offervägran? Ett incitament för att hon varit subjekt i sitt liv? Bägge boktitlarna innehåller ordet val. Och, fortsätter hon, det är en fråga om kvinnor och män; den unge Werther, han får ju gå omkring och vara hur olycklig som helst. Hon är träffsäker och skarpsinnig. En Werther, en Odysseus, en Sigrid Kahle. Läs min bok, uppmanar hon publiken. Och om skrivandet, konstaterar hon:

– Jag söker den vise, som vid flodernas mynning kan tala om för mig vad meningen med livet är.

KahleSigrid_SofiaRunarsdotterK1_topFoto: Sofia Runarsdotter

På djupet med Nina Hemmingsson

I möte med Johan Hilton, förläggare. Säsongens första På djupet.

En kan välja att lyssna på ett författarsamtal med två utgångspunkter tycker jag. Antingen är det en ofta läst och älskad författare en vill se och höra mer av, eller så är det som det var för mig idag, en nyfikenhet på en lite mer okänd författare.

Visst har jag hört Ninas namn tidigare och inte har jag heller undgått hennes enrutare med feministiska mitt-i-prick budskap. Men så mycket mer än så var det inte. Den här kvällen har ändrat på den saken. På djupet är verkligen just, på djupet!

Först lite fakta.

HemmingssonNina_Nina Hemmingsson har studerat vid Kunstakademin i Trondheim och debuterade med boken ”Hjälp!” 2004 tillsammans med Sara Olausson. Hon tilldelades Serieakademins Adamssonstatyett 2007. 2012 var det dags igen, då belönades Nina Hemmingsson med Karin Boyes litterära pris. Motiveringen löd ”… för en stundom brutal och stundom kontaktsökande poesi där pregnant ilska växlar med känsla för insekternas vingrörelser.” 2012 debuterade Nina Hemmingsson som poet med samlingen ”Det var jag som kom hem till dig”. Ninas serier och enrutingar har publicerats i på många sätt, de har visats på konstmuseum, tolkats på teaterscen och tejpats upp på kylskåp.

Samtalet inleddes väldigt avslappnat och Nina berättade om sitt liv och sitt tecknande på ett väldigt personligt sätt utan att vara privat. En konst bara det.

Hon började med sin uppväxt och ungdomsår i Uppsala och hur hon som många haft en rätt normal barndom med de svårigheter som ofta finns med i form av utanförskap. Hon sade sig först nu förstå att hon är och alltid har varit en introvert personlighetstyp, vilket förstås förklarar en del. Hon hatade skolan från dag 2 på grund av att hon kände att den omedelbart begränsade istället för att ge möjligheter. Men att språket alltid har legat nära hennes hjärta och genom att läsa mycket böcker hela tiden, hittade hon sitt språk trots allt och kunde utvecklas genom det. Som hon sa” man kan inte lära sig ett språk utan att läsa mycket. Orden måste få formas genom att läsas om och om igen i olika sammanhang.”

En viktig händelse i ungdomen var att hennes mamma berättade om sin relation med en kvinna, att ”mammas kompis Lisa” som hon bott tillsammas med under många år egentligen var hennes partner. Hon blev väldigt besviken över att mamman inte vågat berätta tidigare.

Det som går igen i hennes serier och poesi, vad jag förstår, är viljan och uppmaningen att det ska vara ok att vara som en är. Att definieras utifrån sitt kön eller på annat sätt är inte ok. Figurerna är förebilder som inte backar för konventioner eller borden utan gör, utan att ursäkta sig. Det finns ingen bitterhet där utan mer ilska.

Jag uppfattar att det finns ett mått av ordentlighet, till och med lydighet, i henne tillsammans med en rebell. Men viljan att göra rätt är stark. Som hennes pappa lärde henne.. ”du kan göra precis vad du vill, bara du gör det ordentligt”.

Att hon började med serieteckning var egentligen en slump. En vän sa, ska du inte rita serier? Och hon tänkte, ja, det kanske jag ska. Och gick upp till Galago-förlag och visade sina teckningar. Där fick hon rådet. ”Rita rutor” och så blev det. Hon förklarade att hon hämtar sin inspiration från sitt liv som både är ljust och mörkt, precis som alla andras. Att skrivandet och tecknandet är ett sätt att ta sig upp mot ljuset när det behövs.

Jag uppfattar henne som en väldigt inkännande och empatisk person, som försöker hålla sig stark och hålla fast vid sin sanna personlighet. Gillar det. Jag ser mycket fram emot att läsa hennes poesi.

Efter samtalet kunde vi prata mer med Nina och få böcker signerade. Flera av hennes böcker fanns också till försäljning till bra pris. På djupet är en riktigt bra form för författarsamtal, det jag kan sakna lite är möjlighet till frågor från publiken. En utveckling?

Nina-Hemmingsson-Top

På djupet med Kristina Lugn

Visste ni att Kristina Lugn är rolig? Det är hon. Väldigt rolig. Redan efter de första orden hon yttrar när hon sätter sig till rätta får hon publiken att skratta. Och det fortsätter under hela samtalet.
OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Kristina Lugn är klädd i svart från topp till tå. Det enda som bryter av färgmässigt är det vita pärlhalsbandet runt halsen och det omisskännliga långa röda håret. Hon förklarar under samtalet hur det kommer det kommer sig att hon alltid klär sig i svart. Mer om det senare i texten.

Lars Ring, teaterkritiker på Svenska Dagbladet, har följt Kristina Lugn under många år. Han har intervjuat henne många gånger. Och recenserat, är Kristina Lugn noga med att påpeka. Lars Ring berättar att han har sett alla Kristina Lugns pjäser och läst varenda dikt som hon har skrivit. Kristina Lugn blir förvånad och imponerad när hon får veta att han har sett alla hennes pjäser. ”Håll med att om en del av mina pjäser är nästan exakt likadana bara med en annan titel och andra skådespelare?!”, säger hon.  Lars Ring håller inte med, men menar att det finns vissa teman som är återkommande. Som exempel nämner han att det väldigt ofta är två människor som är i dialog med varandra i ett slutet rum. Lars Ring berättar att hans sambo var irriterad över att det inte var ett lyckligt slut på ”Hjälp sökes”. Då protesterar Kristina Lugn genast: ”Det är väl ett lyckligt slut. Vem är du sambo med?!” och publiken brister ut i skratt. ”Jag tycker att slutet är strålande lyckligt”, fortsätter hon.  ”Alltså, de dör ju inte på slutet. SÅ lyckligt är det inte”, skojar hon vidare.

”Hjälp sökes” är en musikal skriven av Kristina Lugn med musik och sångtexter av Benny Andersson och Björn Ulvaeus, som just nu spelas för utsålda hus på Orionteatern i Stockholm.  Den kommer att teliviseras och med lite tur kommer den att fortsätta gå på Orionteatern under våren 2014, avslöjar Kristina Lugn för oss som inte har lyckats få tag i biljetter till musikalen.

Lars Ring läser ett citat ur musikalen:

 ”Jag brukar säga så här: jag förstår inte varför människor är så angelägna att förstå sig själva och varandra. Förståelse är för veklingar, tycker jag. Människan har alltid varit och bör förbli, ett mysterium.”

Kristina Lugn förklarar att det inte är svammel i största allmänhet utan att hon tycker att man ska värna om det som är ett mysterium i livet.

När Kristina Lugns morfar, Nimrod, kommer på tal låter hon väldigt kärleksfull och man förstår att han var spelat en mycket viktig roll i hennes liv. Kristina Lugn berättar att hon växte upp i Västergötland och det språk som omgav henne beskriver hon som att det lät som om Bert Karlsson bodde överallt. Hennes morfar däremot var kantor i Tierps sockenkyrka och Kristina Lugn fick ofta resa dit på loven när hon var mellan 3-7 år och vara med honom i kyrkan. Där fick hon höra rikssvenska och det kyrkliga, liturgiska språket som hon tycker är väldigt vackert. Det gav henne ett sinne för skönheten i det obegripliga. Det gjorde ett sådant intryck på henne att hon väldigt tidigt försökte skriva psalmer. Dock har hon aldrig försökt skriva obegripligt, påpekar hon, men hon har försökt skriva i kontakt med det obegripliga. Hon beskriver hur fantastiskt det var att som ungt barn komma i kontakt med hela livscykeln, allt från dop till begravningar. Framförallt lärde det henne att språket har både en farlig och frigörande kapacitet. Lars Ring lyfter fram att Kristina Lugn har en otroligt stark rytmkänsla i språket. Kristina Lugn protesterar igen. ”Inte otrolig, men jag har en viss rytmkänsla”.

Stunden innan döden, väntrummet inför döden, det är något som Lars Ring tycker att Kristina Lugn ofta återkommer till i sina texter. Kristina Lugn konstaterar att det är synd att hon har varit så upptagen av tankar på döden istället för att försöka leva. Det stora problemet för henne är det stora sveket, att bli sviken och övergiven. ”Det yttersta sveket är ju faktiskt döden”, säger hon.

 ”När jag ser mina barn och barnbarn är det för mig fullständigt obegripligt att jag kommer att bli tvungen att försätta mig i en situation, nämligen att vara död. När jag inte ens kan låna dem några pengar eller få veta hur det går för dem och försöka hjälpa till med det lilla jag kan. Och att de kommer att sakna mig ungefär lika lite som jag saknar Nimrod”.

Kristina Lugn berättar om sitt flirtande med självmordstankar som hon har ägnat sig mycket åt i livet. Det har varit ett slöseri med tid, konstaterar hon nu i efterhand. Hon önskar att hon hade fått mer hjälp med det när hon var yngre. Ibland har hon försökt göra experiment med sig själv och säga till sig själv att hon ska le mot alla hon möter och att hon varje dag måste utsätta sig själv för någon typ av glädje. Hon tycker att det faktiskt har fått henne att bli lite gladare. Det stora som dock har förändrat hennes liv väldigt mycket till det positiva är att vara med sina barnbarn. Så fort hon lade ögonen på den första lilla bebisen stod det klart för henne att det är det här som är kärlek. Att få ta hand om någon.  Hon tycker att det hemska med att vara mycket ensam är att man blir dum i huvudet. ”Man försöker förvandla den inre monologen man har hela tiden och få till det att det ska bli en dialog istället”. Lars Ring gör en återkoppling till dialogen som ofta förekommer i hennes pjäser och han tror att det är en dialog mellan Kristina Lugns självbild och hennes egentliga jag. ”Jag försöker tala förstånd med mig själv”, förklarar hon.  Hon tror att många självmord egentligen är ”olyckshändelser”. Att någon råkar stå vid en tunnelbaneperrong och ser tåget komma och så tänker personen att den på en halv sekund kan lösa alla problemen genom att försvinna. Men så har man en spärr som gör att man kommer ihåg att det finns andra människor. Men man kan vara så förtvivlad att man tappar kontakten med de där spärrarna.  ”Det är ett väldigt slöseri med tid att ständigt behöva påminna sig om det. De flesta människor vet detta automatiskt”, menar Kristina Lugn, men hon själv måste ständigt påminna sig själv om det där.

”Döden har ett konstigt sätt att älska sina barn. Hon kommer närsomhelst. Till vem som helst. Hon har ett konstigt sätt att alltid hitta sina barn. Döden har ett konstigt sätt att vårda sig om sina små. Hon äter deras mat, hon skrämmer deras vänner. Och när de klagat tar hon fram sin kalla hand. Då skriver hon med sitt kalla namn på deras aldrig mera kyssta läppar”.

Kristina Lugn berättar att hon har använt sig av metaforen att döden är en kvinna några gånger. Hon nämner ”Nattorienterarna” där det står något i stil med att döden ropar hem barnen från livets hårda skola. Hon fick vid ett tillfälle ett väldigt sorgligt brev från en kvinna som hade blivit sårad av den texten. Kvinnan hade nämligen förlorat sitt barn och menade att så skulle ingen mamma göra. Det tog Kristina Lugn jättehårt. Hon menar därför att det inte är så att hon går omkring och sprider tröst. ”Fråga de som känner mig”, säger hon. Lars Ring inflikar att Kristina Lugn för andra gången under det här samtalet blandar ihop sina texter med sig själv. Hon svarar med att förklara att skillnaden inte är så stor. Tidigare var hon väldigt noga med att poängtera den enormt stora skillnaden mellan sig själv och texterna. Men nu inser hon att texterna är en del av henne. Hon försöker adressera sina texter så att de blir allmängiltiga och översättbara till andra människor. Det är det som är en del av konstens funktion, att det blir ett sorts samtal.

De nu levande svenska dramatiker som bäst formulerar Lars Rings liv är Kristina Lugn och Lars Norén, berättar han. På vitt skilda sätt, men som ger ord åt något ordlöst. Det karaktäristiska för Kristina Lugn är att hon demonterar och sätter ihop språket och ställer motsatser mot varandra, tycker Lars Ring. En gestaltning av ett utanförskap med språket. Kristina Lugn håller med och förklarar vidare att hon tror att det är svårare att vara kvinna än man. Som kvinna måste man kämpa hårdare för sitt självförtroende. Inte bara när man blir äldre utan även under hela skoltiden. Hon berättar att hon var väldigt mobbad som barn, bland annat blev hon retad för sin hårfärg och sina fräknar. Fixeringen vid ytan drabbar kvinnor menar hon. ”Nu talar vi ju På djupet, men ytan är faktiskt oerhört avgörande, det är den vi presenterar oss med”. Anledningen till att hon alltid har tyckt att hon måste bära svarta kläder är för ingen ska titta på henne. Förmodligen vill inte dra till sig mer uppmärksamhet än vad hon redan tror sig göra med sitt utseende. Ett av hennes barnbarn visade ett Youtube-klipp som handlade om Kristina Lugn, en sketch som skulle vara jätterolig där de driver med henne. Hon berättar att hon blir jätteledsen för sådana saker. Hon blir sårad.

Kristina Lugn berättar att Lars Norén talar väldigt illa om henne i en av sina dagböcker. Hon säger att hon beundrar honom mycket, men inte för hans dagböcker. Hon hatar fixeringen vid att man ska lämna ut sig själv. Hon tycker att Knausgård lyckas bättre för hans dagböcker är gestaltade på ett annat sätt.

Senast som Kristina Lugn och Lars Ring träffades var för 1 ½ år sedan. Då hade Kristina Lugn precis flyttat till en lägenhet vid Mariatorget. Sedan dess har Kristina Lugn hunnit flytta två gånger till. Hon har flyttat väldigt många gånger i sitt liv och Lars Ring gör en koppling till hennes texter där det finns en slags hemlöshet, en rotlöshet. Kristina Lugn förklarar att sedan hennes dotter flyttade hemifrån har hon inte bott tillsammans med någon utan har istället haft en nära relation till sina lägenheter. Och hon känner fort när de inte passar ihop längre, skrattar hon. Alla böcker som hon äger verkar representera trygghet för henne. Där finns hennes livshistoria. ”Det tror jag inte man kan få med en läsplatta”, säger hon. Böcker som hon alltså har ett minne kopplat till. Till exempel ”Idioten” av Dostojevskij som hon fick när hon konfirmerades, en bok av Elsa Beskow som hon älskade som barn. Böckerna ger henne en känsla av vem hon är.

Lars Ring kommer in på annat ”hem” som Kristina Lugn har haft. Han syftar på Brunnsgatan 4, där Kristina Lugn var teaterdirektör i 12 år. Kristina Lugn säger att hon nästan inte kan prata om det för då kommer hon att börja gråta. Det var från början en gammal potatiskällare som Allan Edwall sedan gjorde om det till en mycket intim scen där han ville komma nära teaterkonsten. Kristina Lugn tog över och det ”tvingade” henne att skriva massor av pjäser. Hon menar att det var det som fick henne att sluta för till slut skrev hon så dåliga pjäser att hon är förvånad att någon överhuvudtaget kom på dem.

”Romeo och Julia”med Lena Nyman och Erland Josephson var en av alla de pjäser som spelades på Brunnsgatan 4 och den var Kristina Lugn väldigt nöjd med. Den var så enkel och väldigt rörande, en bit teaterhistoria, tycker hon. Både Nyman och Josephson var väldigt sjuka när de spelade pjäsen och trots att Josephson hade kraftiga Parkinsonryckningar fanns det inget av sjukdomarna i föreställningen. Det var rakt igenom teaterkonst. Kristina Lugn såg varenda förställning av den pjäsen och då fick hon själv uppleva att det verkligen är sant att teater är ögonblickets konst. Det fanns ingen föreställning som var den andra lik och det berodde på samspelet med publiken. Det uppstår en slags tredje kraft; scenen, salongen och sedan uppstår det något mellan skådespelare och publiken. Lars Ring menar att detsamma egentligen uppstår mellan Kristina Lugns texter och läsarna. Han säger att Kristina Lugn är folkkär, men då protesterar hon direkt och säger att hon inte kan ta emot sådant där. ”Folkkär, är ju Lasse Kronér”, hävdar Kristina. Hon har inget emot Lasse Kronér, säger hon, men hon tycker att det är så dumt att hans program heter ”Smartare än en femteklassare”. ”Smart är ju inte samma sak som kunnig”, menar hon. Hon vädjar sedan till publiken att om någon känner Lasse Kronér så be honom byta namnet till ”Duktigare än en femteklassare”. Kristina Lugn tror inte att det är så många som har läst hennes böcker. Då poängterar Lars Ring att hundratusentals människor har sett hennes pjäser och att hon är väldigt läst utomlands. Då får vi veta att hennes bok ”Hej då, ha det så bra!”, har översatts till engelska och att hon ska åka på turné i USA med den. Det mest överraskande, fortsätter hon, är att Peter Stormare har översatt ”Idlaflickorna” och tänker göra en road movie av den.

Lars Rings beskrivning av Kristina Lugns texter är att hon gör språket häpnadsväckande gång på gång. Att hon ställer motsatser mot varandra, förstör det, sätter ihop det, använder det som byggklossar som gör det nytt och fräscht varje gång. Han frågar om Kristina Lugn håller med.

”Jag kan inte ta emot sådana där saker”, säger hon generat. ”Men jag håller med”.

Kristina Lugn får frågan om lever med sina gamla texter. De är en del av henne, men hon läser inte sina gamla texter. Förutom häromveckan då hon fick en gammal diktsamling som hon har skrivit av Pär Westberg. Då läste hon den och tänkte att ”det där skulle jag aldrig kunna skriva idag. Den är faktiskt jättebra”. (”Hundstunden”, 1989). Hon tror att man tappar förmågan att skriva när man blir äldre. Man går miste om drivkraften. Tidigare var det svartsjuka, olycklig kärlek och hämndbehov som var drivkrafter eller att få skriva repliker till en skådespelare och tvinga den att säga sådant som hon visste att den personen aldrig skulle säga privat. Alla de där känslorna försvinner för att man slutar tänka på det, menar hon. ”Det var jättelänge sedan jag kände förälskelsen slår ned som en blixt genom kroppen”.  Nu upptas tankarna mer av ”Hur ska det gå? Hur ska det gå? Ojojojoj…”.

Kristina Lugn berättar om hemlig dröm hon har. Hon kan inte hålla sig för skratt när hon berättar om den. Drömmen är att det ska ringa en journalist till henne och fråga: ”Kristina, hur håller du dig så ung och fräsch?”. ”Jag skulle faktiskt bli gladare för det än en bra recension”.

Samtalet leds in på Svenska Akademien där Kristina Lugn är ledamot sedan 2006. Hon är väldigt glad för det senaste tillskottet i Akademien, Sara Danius. Hon säger att det inte finns några schismer i Akademien utan alla är goda vänner. Kristina Lugn sitter med i Nobelkommittén och det innebär att hon läser otroligt mycket. I år var det ungefär 200 nomineringar och före sommaren ska de få ned dem till fem. När det gäller betalning för arbetet de genomför berättar Kristina Lugn att de får 300 kronor per sammanträde, de har en livmedikus, de får gratis läsglasögon, de får göra vissa resor samt att de får ett kommittéarvode för arbetet de gör i Nobelkommittén eller andra kommittéer. Däremot får de ingen lön.  Bara den ständiga sekreteraren får lön.  Kristina Lugn är lite ambivalent till att de inte får lön. Hon säger att Akademien och psykoanalytikerna är de enda som inte ändrar på det som grundläggarna har bestämt. Akademien följer Gustaf III:s vilja väldigt noggrant och han bestämde att man inte ska ha betalt. I Akademien ska alla under sammanträdena tilltalas med herr eller fru, och det var också något som Gustaf III införde. På den tiden hade adeln så stor makt och därför införde Gustaf III det för att adeln inte skulle sätta sig på de andra.

Lars Ring frågar om framtida projekt. Just nu arbetar Kristina Lugn med ett beställningsjobb för tv. En bok med aforismer föreslår Lars Ring att Kristina Lugn kan ge ut. Det tycker hon är en bra idé, hon skulle kunna plocka från sina tidigare utgivna verk. Lars Ring läser upp några exempel som han tycker skulle kunna vara med en i sådan bok. Kristina Lugn avfärdar det mesta. Lars Ring läser upp ytterligare ett exempel: ”Jag fick 1000 kubikmeter mörker i morgongåva när jag föddes”. Kristina Lugn svarar med ett stort skratt: ”Om jag frågar dig så här: VAD betyder det? Vad svarar du då?”. Lars Ring lyckas ge svar direkt. Arvssynd.

Kristina Lugn ombeds att berätta hur hennes skrivprocess går till. Hon berättar att hon har svårt för mångordighet. Erik Beckman beskrev att när Kristina Lugn försöker uttrycka någonting så är det som att hälla orden genom en kaffebryggare. Det är en stor behållare med jättematerial och sedan silas allt ner och kommer ut som en tunn stråle. Det är precis så hon gör när hon skriver. Hon försöker ta bort allt som är onödigt. Ibland tror hon dock att hon går för långt. Hon menar att man måste unna läsaren, och framförallt, teaterpubliken vissa transportsträckor. Annars hinner de inte följa med i vad som händer och det en av anledningarna till texten till ”Hjälp sökes” finns att köpa som bok (i Orionteaterns biljettkassa för 150 kronor). Hon säger att hon saknar episk förmåga och därför blir det ingen roman. Hon skojar och hittar på en beskrivande text om hur det skulle låta om hon skrev en roman. Publiken skrattar och Lars Ring tycker att det låter som Wallander och säger ”Det låter inte riktigt som du”. Kristina Lugn replikerar: ”Men det låter lönsamt”.

Just det där med överflödiga ord värjer sig Kristina Lugn emot. Hon tror inte att det är bra för tanken. Hon breder gärna ut sig när hon talar och är inte särskilt ordknapp, men tycker att det är viktigt att man är vaksam på språket och att man inte breder ut sig för mycket med onödiga insticksord i skrift. Hon kommer också in på att hon är skeptisk till ordet ”hen”. Hon beskriver sig som purist.

Samtalet är väldigt naturligt och givande, dels för att Kristina Lugn är den roliga och intelligenta person hon är, men också för att Lars Ring är så påläst och genuint intresserad av Kristina Lugns verk. Det märks att han inte bara har läst in sig för den här intervjun.

Det här På djupet-samtalet var det sista för den här våren och då kanske en sammanfattning är på sin plats då jag har varit på samtliga samtalen. Gemensamt för dem är att de alla har varit otroligt givande. Jag har inspirerats, blivit berörd, skrattat och gråtit. Jag har fått insikter och tankats med mycket energi och visdom.  Varje gång har jag lämnat Kulturhuset med en väldigt varm känsla inombords. En känsla av kraft och förnyelse.  Det finns många likheter mellan författarna. Samtliga verkar bära på en känsla av utanförskap. De flesta verkar också upptas mycket av tankar kring döden. Ingen av dem vill heller medge att deras skrivargärning skulle vara av någon betydelse och alla verka dras med ständiga våndor kring det egna skrivandet. Flera av författarna har också berättat att de har läst Bibeln ingående och om hur den har påverkat deras språk.

Vårens alla På djupet-samtal kan ni läsa här:

Jonas Hassen Khemiri

Bodil Malmsten

Torgny Lindgren

Jag ser redan fram emot hösten och fler På Djupet-samtal. Men nu när Kulturhuset har öppet årets alla dagar lär jag nog hitta ett och annat att fördjupa mig i under tiden.

Samtalet med Kristina Lugn finns att lyssna på i sin helhet på Play Kulturhuset.

/Mia Kim

Jonas Hassen Khemiri skriver bästa artikeln och pratar med Karin Olsson på Kulturhuset

Det är en helt vanlig onsdagsmorgon. J förbereder sig för att gå till jobbet och ett starkt solsken letar sig in genom persiennerna. Jag är ledig idag, den enda inplanerade aktiviteten är Jonas Hassen Khemiri på Kulturhuset senare ikväll. Men först ska jag somna om och sova länge, så jag vänder ryggen mot J och solskenet. ”Du, jag drar nu”, säger han. ”Khemiri har skrivit i DN. Sjukt bra.” Jag hummar något till svar och drar täcket över huvudet. Jag har nästan helt somnat om när det börjar pipa i telefonen. Det första meddelandet är från min syster: Khemiri i DN. Du måste läsa nu! Sen kommer ett sms till, och ett till. Jag är med ens klarvaken, går ut i köket och plockar fram tidningen. Texten på kulturdelens förstasida skär rakt igenom morgontystnaden.

Jag skriver till dig med en enkel önskan, Beatrice Ask. Jag vill att vi byter skinn och erfarenheter.Kom igen. Vi bara gör det.

Jag brygger en kopp starkt kaffe och plockar fram cigarettpaketet, fastän jag egentligen vant mig av vid den något tveksamma morgonrutinen. Jag vecklar ut tidningen och läser. Redan efter några stycken in i texten fläckas tidningssidorna av tunga tårar. Meningarna väcker den balsamerade uppgivenheten, de svalda kommentarerna, den undertryckta frustrationen. Jag kan inte minnas att jag någonsin gråtit över en kulturartikel tidigare. En artikel som blir kropp, som sitter mittemot mig vid köksbordet, som tittar mig i ögonen, som vill berätta, som har ett budskap. Jag inser att det just nu sitter många andra människor i Sverige vid sina köksbord och delar samma känslor, samma tystnad. Insikten väcker behovet att dela texten med andra. Jag skickar sms, först till de närmaste, sedan till alla möjliga nummer i telefonboken.  Och på nätet sprids ordet vidare. Med ens virvlar berättelserna fram, vittnesmål. Ord och händelser som grävts ned i den resignerade delen av kroppen, den som gömt, som är van, som knappt reagerar längre. Där finns också alla som vill lyssna, som säger att jag visste inte att det var såhär illa men jag förstår det nu och jag kan inte acceptera att det ser ut såhär i mitt land. I vårt land, för texten väcker onsdagen ur en kollektiv sömn. I den resignerade delen av kroppen föds så en förhoppning om förändring. Khemiris text bryter också fram lättnaden över att det finns någon som på ett så berörande sätt lyckats gestalta och uttrycka den frustration som är vardag för väldigt många.

Jag befann mig i Berlin när jag via ett knastrigt Skype-samtal nåddes av nyheten att polisen i Stockholm börjat kontrollera tunnelbaneresenärer som matchar signalementet ”utländsk.” Min första reaktion var till en början stillsam. Det var väl inget nytt att polisen stoppar människor endast på grund av ett utseende som sedan länge blivit synonymt med misstanke till brott. Tillbaka i Sverige får jag en klarare bild av Reva- projektets omfattning och metoder. Det är beklämmande att följa debatten om projektets nödvändighet. Jag är född i Sverige, med alla förmåner det medför och jag är ytterst övertygad om att jag aldrig någonsin kommer att förstå den traumatiska resa som mina föräldrar, mina vänner, mina vänners föräldrar tvingades genomleva i flykten från tortyr, diktatur, krig, förföljelse eller fattigdom. Jag må vara idealist eller rent utav naiv men jag är skeptisk till farhågan att flyktingar skulle vara det största hotet Sverige står inför. Sverige, det storleksmässigt femte största landet i Europa, med en befolkning på endast 9,5 miljoner människor. Inte att förglömma, dessutom världens största vapenexportör i förhållande till folkmängden.

Samtidigt är det något som överskuggar diskussionen om jakten på flyktingar i tunnelbanan. Polisens arbetssätt hamnar i fokus. Reaktionerna på att svenska medborgare som råkar ha ett visst utseende kontrolleras väcker den massiva kritik som tvingar polisen att upphöra med kontrollerna i tunnelbanan. Men där krackelerar ytan för ett stund och en verklighet som varit vardag för så många visar sig vara obekant för andra. Khemiris text är viktig just för att den publiceras efter det att man beslutat sig för att sluta med dessa kontroller. Det hade kunnat bli en parantes, en pinsamhet till att gräva ned men Khemiri belyser istället ett bakomliggande system. Texten påtalar att den arbetsmetod som tillåter att människor bemöts olika beroende på hud, hår, ögon, inte på något vis är ny. Khemiris text blir en bekräftelse för så många andra som stått maktlösa inför det system som alltid sätter den uniformerade individen i ett överläge, den individ som har makten att skriva om verkligheten i rapporten, som verkar ha så lätt att förväxla signalement men samtidigt så svårt att be om ursäkt för misstaget.

Jag vet inte vad jag ska göra av mig själv hela onsdagsförmiddagen. Jag ringer gamla vänner, nya vänner, jag går runt i staden utan mål. Jag går in på caféer, tjuvlyssnar på samtalen mellan människor jag inte känner, jag ringer igen, träffar vem som helst som har tid att träffas. Överallt möts jag av samma behov av att prata, att berätta, att plocka fram den där tidningen som blivit skrynklig nu, läsa sitt favoritstycke högt. Jag möter min syster på favoritkrogen för ett glas vin innan Kulturhuset. Diskussionen fortsätter över bardisken, mellan gäster och bartender, mellan servitören och vakten och mig och syster, ingen är oberörd. Jag lär mig att så många fler än jag trodde också har tröttnat på främlingsfientlighet och politiker som leker Hela havet stormar iförda ögonbindlar.

Vi går med snabba steg i den hårda senvinterblåsten, storasyster och jag. Vi är båda aningen disträ, tagna, förväntningarna inför samtalet märks i hoppen mellan samtalsämnen, hur vi kedjeröker den korta biten mellan Boqueria och Kulturhuset. Köerna ringlar sig långa utanför ingångarna till hörsalen. När Khemiri passerar köerna så tystnar sorlet något, ryggar vänder sig om och blottar blickar av respekt och beundran.

Så sitter vi äntligen i hörsalen och in på scen kommer Karin Olsson och Jonas Hassen Khemiri. Olsson inleder med att berätta att Khemiris text har delats 50 000 gånger på nätet, hon undrar givetvis hur det känns att vara Khemiri en dag som denna. Khemiri säger att det har varit en konstig dag, han är överväldigad över gensvaret. Han berättar om bakgrunden till varför han skrev det öppna brevet till Beatrice Ask. Han lyssnade till Ask i P1 och fäste sig vid hennes uttalanden, speciellt formuleringar som att ”upplevelsen av varför någon har frågat mig kan ju vara väldigt personlig”, och att det är ”tidigare dömda” som oftast uppfattar att de är ifrågasatta. ”Dessa uttalanden förminskar människors upplevelser”, säger Khemiri och berättar hur han själv ofta genom åren försökt att bortförklara vissa upplevelser, söka härleda dem till slumpen eller en känsla. Det tog ett tag innan han började se strukturer bakom dessa upplevelser.

Mia Kim beskriver samtalet mellan Olsson och Khemiri i ett inlägg lite längre ned här på sidan och hon beskriver det så väl så att det känns som att jag återupplever kvällen via hennes text. Jag håller med Mia Kim om att Karin Olsson gör en en harmonisk och djupgående intervju. Olsson verkar genuint intresserad av det Khemiri pratar om, hon stressar inte fram något utan låter Khemiri spinna vidare efter hennes frågor vilket leder till intressanta sidospår och små historier som rymmer reflektion kring såväl gruppmentalitet, normer, obekväma rum, mötet mellan scenen och publiken, den svårfångade sanningen, ordens kraft, ensamhet och gemenskap. Olsson ställer intressanta frågor och mycket kretsar, precis som Mia K beskriver, kring litteratur, identitet och språk men samtalet kommer också in på det mer personliga planet. Olsson säger att hon upplevt att fadersgestalter ofta är närvarande i Khemiris texter och hon har märkt att han gärna pratar om sin egen pappa i intervjuer men däremot har hon undrat lite över mammafiguren, vem är Khemiris mamma? Frågan följs utav en kort tystnad. Flera gånger under kvällen har Khemiri tvekat en liten stund innan han svarar, det bidrar till upplevelsen av att han tänker och tänker efter ordentligt innan han säger något. ”Min mamma…”, börjar han trevande. ”Vi är väldigt nära. Hon är grunden till allt.” Han minns hur han tidigt upplevde att mamman pratade med honom som om han vore smart, fastän han var så liten. Han berättar att det fanns flera språk i hemmet, man gick in och ut i språken och han minns att han tyckte att mamma blommade ut mest när hon pratade franska.

Olsson säger att i slutet av en intervju, när man känner att publiken börjar vrida sig i stolarna, då är det dags för de pinsamma frågorna. Hon frågar hur han ser på framgången, hur han tror att den påverkat honom. Khemiri tänker efter en stund, sen säger han att trots all kärlek han fått idag så är det de negativa kommentarerna han kan citera. Han exemplifierar genom att referera till filmen La Haine (Medan vi faller). I filmen berättas historien om en man som faller ned från ett höghus och hela tiden upprepar ett mantra för sig själv medan han faller: ”Hittills har det gått bra, hittills har det gått bra.” Det är ungefär så Khemiri ser på sin framgång. Det positiva med framgången, menar han, är att den också ger en möjlighet till att misslyckas. ”Det är viktigt att våga försöka våga”.

Khemiri har tidigare under samtalet nämnt P.O. Enquist  som en litterär favorit och Olsson menar att hon kan se många paralleller mellan de två författarskapen men att de skiljer sig åt på en punkt, nämligen valet av plats för fiktionen. ”Du beskriver det mångkulturella, urbana Stockholm”, säger hon. ”Hur viktig är platsen?” Khemiri svarar att det mesta han skrivit utspelat sig i området kring Zinkensdamm och Hornstull, den del av Stockholm som han känner till väldigt väl. ”Det är mina kvarter. Staden är mitt litterära universum”, säger han. ”Det är därför Reva är så vidrigt, för att man dödar stadens blodomlopp när man stänger tunnlarna.”

Kvällen avrundas med att Khemiri läser den sista delen av brevet till Beatrice Ask. Orden väller fram igen, nu ännu mer direkt. Han läser med emfas den sista raden: ”Du kan gå nu.”

På torsdagsmorgonen, dagen efter Khemiris besök på Kulturhuset, bemöter Beatrice Ask Khemiris text i en intervju på SVT. Onsdagens offentliga samtal, det kollektiva behovet att diskutera, att lyssna och förstå, att slita av ögonbindeln och ta människors berättelser och erfarenheter på allvar, det är inget som verkat påverka justitieministern. Hon hävdar fortfarande bestämt att polisen följer ett regelverk, vilket innebär att man inte kontrollerar människor bara för att de har mörkt hår. När programledaren säger att det ändå sker, att väldigt många har blivit stoppade av den anledningen så vill hon inte diskutera vidare utan säger istället ”Jag vet inte om det är väldigt många.” När programledaren säger att många människor upplever ett obehag när de ser polisen så svarar Ask bara att ”Såhär har det varit länge, det är därför vi behöver fler poliser som arbetar synligt.” Programledaren ställer den självklara följdfrågan; ”Har det varit såhär länge? Vad har du gjort åt det?” Ask tycker att hon har gjort mycket, det finns fler poliser i yttre tjänst, det har öppnats fler poliskontor i förorterna, polisen arbetar närmare ungdomarna. Justitieministerns lösning på tillitsproblematiken är alltså fler poliser. 

Khemiri uttrycker i sin text en önskan om att under ett dygn byta skinn och erfarenheter med Beatrice Ask. Jag tror att hennes verklighetsförankring även skulle stärkas av att byta bostadsområde och erfarenheter med någon av dessa ungdomar, i någon av dessa förorter som hon talar om i så sväva ordalag. Det finns mycket som behövs i förorterna men fler poliser borde ligga ganska lågt i prioriteringsordningen. Poliser finns det redan gott om. Även om jag inte alls i samma utsträckning som killarna i det område jag växte upp i utsattes för kontroller och trakasserier så var de närgångna konstaplarna i Rinkeby en lika naturlig del av utsikten som de förfallna lekplatserna. Under min uppväxt såg jag hur samhället tog bort sin hand, steg för steg försköts periferin från centrum. Vårdcentralen stängde, arbetsförmedlingen, skolor, banker. Ju mer isolerat Rinkeby blev och ju mindre pengar det fanns över till invånarna i trakten, desto mer pengar verkade det finnas över till att satsa på polisens närvaro i området.

Rinkeby är långt ifrån den enda förort där samhället kompenserat avvecklingen av socialt skyddsnät med fler poliser. Ask menar att polisen under hennes tid börjat arbeta närmare ungdomarna. Jag undrar om hon är medveten om hur nära poliserna arbetar i den verklighet som är så långt ifrån Asks fraser om regelverk, gott bemötande och misstanke till brott innan kontroll. Misstanke till brott kan också motiveras olika beroende på ”personliga upplevelser.” Att åka bil till macken för att handla snacks, att sitta på en bänk på skolgården, att hänga på innegården, att ta en promenad på Järvafältet; aktiviteten är ovidkommande, att vara är att ifrågasättas. Mjukisbyxor väcker misstankar men å andra sidan kan det ju också verka suspekt om du piffat upp dig för mycket. Kör du en risig Toyota kan det finnas skäl till misstanke och kör du en silvrig Merca som blänker lite för starkt så finns det ju en möjlighet att du döljer någonting. Det spelar ingen roll om du inte finns med i något register eller att du förklarat anledningen till din promenad eller biltur så många gånger att konstapeln borde känna igen dig vid det här laget. För det gör han eller hon förmodligen inte. Att sedan barnsben behöva förklara sina förehavanden för vuxna i uniformer påverkar givetvis självbilden och bidrar till upplevelsen av utanförskap i senare ålder. Jag förstod tidigt att det faktum att jag var tjej och dessutom blåögd gav mig fördelar, påverkade bemötandet. Sannolikheten att stoppas och ifrågasättas är mindre om det sitter en tjej i bilen, och vem vill inte sitta i framsätet? På kvällspromenaden kunde jag ta en väns hand, en vän som var större och starkare, för när jag tog hans hand blev vi ett förälskat par, mindre intressanta i de dåligt maskerade civilarnas blickar.

Jag kan svälja alla Var kommer du ifrån egentligen och Vad äter ni i Rumänien, trots att jag är född och uppvuxen här och har varit fler gånger i Frankrike än i Rumänien. I mötet med andra människor kan jag föra en dialog. Jag kan förstå, förklara, diskutera, höja rösten, bli ledsen eller försöka förklara igen. Det är svårare att föra en dialog med en bricka, med en uniform. Speciellt om du är en fjortonårig kille som är ute och promenerar med en kompis på Järvafältet och allt plötsligt blir flackande blåljus, när du jagas ikapp av polishundar som sliter av bitar av din kropp. När misstaget uppdagas, förväxling av signalementet, det var något om en luvtröja, ja då är det för sent. Märkena finns kvar i stygnen på armen men framförallt i erfarenheten, en insikt om den verklighet som kommer närmare. Jag önskar att någon av de poliser som arbetar i motvind, som faktiskt vill och kämpar för att etablera en tillit till ungdomar kunde informera justitieministern om hur nära vissa av kollegorna arbetar, kunde berätta om varför vissa barn och ungdomar växer upp med en tilltagande oro och misstanke gentemot myndigheterna.

Khemiris text är viktig för att den talar rakt till läsaren och belyser problem i samhället som politikerna så ogärna diskuterar. Ask hade möjligheten att avvika från politikerstumheten. Hon kunde ha uttryckt den tanke som så många andra, som inte heller delat Khemiris hud eller erfarenheter gav uttryck för under onsdagen: Jag visste inte att det var såhär illa men jag tror dig och jag vill att det ska förändras. Istället fortsätter hon att förvägra människor deras berättelser och erfarenheter, blunda för verkligheten och skicka ut fler poliser. Samtidigt leker opinionen kurragömma och migrationsministern busar vidare. Så i väntan på att politikerna kommer ikapp och ansluter sig till den diskussion, den längtan efter ett Sverige utan homofobi, sexism och rasism som uppstod i det offentliga samtalet efter Khemiris text, så växer tilliten till litteraturens och den enskilda människans kraft att påverka.

/ Maria Monciu

På djupet med Jonas Hassen Khemiri

Jonas Hassen Khemiri säger sig inte vara bra på att skriva debattartiklar. Kanske får han omvärdera det nu. Han skrev nämligen en. DEN blev den mest lästa artikeln på dn.se och delades på sociala medier mer än någon annan artikel. Någonsin. ”Bästa Beatrice Ask”, så inleddes det öppna brevet till justitieministern i DN som väckte liv i våra stelfrusna kroppar den 13 mars. Artikeln fick oss inte bara att vakna, utan också att förenas. Och för första gången i sitt liv kände sig Jonas Hassen Khemiri inte ensam.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Samma dag som artikeln publicerades lyssnar jag på samtalet mellan Jonas Hassen Khemiri och Expressens kulturchef Karin Olsson i serien ”På djupet” på Kulturhuset. Jag hade sett fram emot samtalet i en månads tid. Föga visste jag då att Khemiri skulle vara så högaktuell som han var just den här kvällen. Det kändes naturligt att samtalet inleddes med att prata om artikeln. Jonas Hassen Khemiri beskriver något förläget att dagen har varit jättekonstig, att han aldrig har varit med något liknande förut. Han förklarar att mycket av det han skriver handlar om svensk identitet och menar att reaktionerna på det han skriver understryker det han skriver på ett bättre sätt än han själv gör. Han nämner som exempel att det i tidningen Metro stod ”Khemiris rasistattack på Beatrice Ask”. (Tidningen ändrade rubriken under dagen).

Khemiri känner att han har gjort sitt med texten. Han har inte något behov av att möta Beatrice Ask i en debatt och få svar. ”Det häftigaste som en författare kan uppleva är att texten sprids vidare och blir någonting annat”, säger han. Det var just det som hände med den här texten. Det skapades en egen hashtag (#bästabeatrice) på Twitter som medför att tusentals människor nu tar över hans rubrik och skriver vidare om sina upplevelser. Den känslan av att han är med i ett stafettlopp får honom att känna sig lite mindre ensam. Under stora delar av sitt liv har han nämligen känt sig väldigt ensam. Khemiri beskriver att han har ett antal vänner som han känner är en del av hans kropp, där han kan vila. Där kan han få känna sig normal och hitta ett lugn. Inne i den konstruerade bubblan kan han få intala sig själv att hans känsla får vara norm.

Under lång tid har Khemiri inte velat se saker som har hänt honom som en del av en struktur, därför att han helt enkelt inte ville att vårt land skulle vara på det sättet. Hans identitet har konfronterats av ett förlegat nationsbygge, menar han. Khemiri poängterar att han har otroligt många privilegier. Han är man, uppvuxen i en medelklassfamilj i Stockholms innerstad osv. Men han har vid flera tillfällen under sin uppväxt konfronterats med ett ifrågasättande och ett dömande och har behövt visa leg för polisen utan anledning. Han intalade sig själv, försvarade det med att det var kopplat till ungdomen, att han var ung, att det var kläderna han bar eller något annat han gjorde. Att det inte handlade om hans hud- eller hårfärg.

Khemiri berättar om en händelse som skedde på Centralstationen i Stockholm som han också skriver om i artikeln. Det här skedde när han hade lämnat ungdomen bakom sig. Han blev återigen tillfrågad om legitimation och utan förklaring blev han sedan placerad i en polispiketbuss. Tydligen stämde han in på ett signalement på en person som polisen jagade. I 10-20 minuter fick Khemiri sitta ensam i piketbussen och vänta. Under tiden gick en massa människor förbi bussen och såg honom. Han beskriver hur kraften i blickarna från människorna som passerade piketbussen fastnade i honom. Blickarna som sa: ”Ah, en till. En till sån där som beter sig på det där sättet som mina fördomar har lärt mig att de beter sig”. Något som han inte skrev i artikeln var hur han lyckades bli släppt. Om hur han knackar på rutan och ursäktar sig och försynt försöker förklara att de har tagit fel person. Det han då, i ett desperat försök för att bevisa sin oskuld, visar upp är ett kopieringskort från Handelshögskolan (där han då studerade). Och då släpptes han. ”Som om studerandet på Handelshögskolan gjorde en immun från att vara skurk”, säger han ironiskt.

Just kraften i folks blickar handlar Khemiris senaste bok om, ”Jag ringer mina bröder”. Karin Olsson pekar på att det som definierar Khemiris författarskap är frågorna om vem som definierar normalitet och vem som definierar svenskhet. Khemiri håller med om att det finns en röd tråd som handlar om gemenskaper. Hur gemenskaper konstitueras, hur de återskapas, hur vi skapar oss. Hur vi skapar ett vi. Boken ”Jag ringer mina bröder” började egentligen som en tänkt tidningsartikel till DN. Sex dagar efter självmordsattentatet på Drottninggatan tröttnade Khemiri på mängden människor som talade i polariserande termer om vad som hade hänt. ”Folk talade på riktigt i termer om ondska”, säger han. ”Nu är ondskan här. Ondskan fanns tydligen inte här innan. Men den kom hit nu på grund av att den här gärningsmannen har bringat den hit”. Boken handlar om nyfikenheten på hur man hanterar situationen då man blir utelämnad till andras blickar. Kraften och makten i andras blickar. Flera gånger under samtalet återkommer han till detta tema. Hur mycket makt kan man tillskriva omgivningens blickar? Försöket att agera normal, vad gör det med en människa. Vad är normalt? Khemiri började till och med ifrågasätta hur man skriver en roman. Hur ser en riktig roman ut? Hur är man normal? Vad är det?

Karin Olsson har noterat att Khemiri i sina texter ofta lämnar en lucka till läsaren för förvirring och komplexitet och tycker att det är det som gör honom till en så bra författare. Khemiri förklarar att han tror att det är det ärligaste sättet på vilket han kan beskriva sin värld. Han tror inte att han har total kontroll på det som ska skrivas. Det är helt enkelt så han är som person, som vill väga för och emot. Han älskar texter där det finns falluckor, där man tror att man är på väg någonstans och så är det en liten lucka som får hjärtat att hamna ovanför huvudet. Man faller ner. Just det här att lämna läsaren i förvirring anser Karin Olsson att Jonas Hassen Khemiri i allra högsta grad gör i boken ”Montecore”, där berättarjaget heter Jonas och där han genom hela boken leker med läsaren. Khemiri berättar att boken tar avstamp i något som till det yttre ser väldigt sant ut. Boken handlar mycket om kraften i fantasierna. En försvunnen pappa och två personer som försöker minnas honom, men som minns honom på så vitt skilda sätt att det uppstår en krock av minnen.

Karin Olsson läser upp ett citat ur ”Montecore” och ifrågasätter varför Khemiri har den ödmjukheten att han jämför författare med horoskop. Khemiri förklarar att de gånger han känner att det går dåligt med skrivandet eller när han inte har roligt i det skrivna känns det som han ägnar mycket tid åt en låtsasvärld. Han jämför sig då med sina vänner som är mer aktivistiska och faktiskt genomför någonting, som gömmer flyktingar på riktigt, går i demonstrationer på riktigt. Han själv är mer en person som skriver om aktivism och inte är en del av den riktiga världen. Han tror att han använder fantasin och fiktionen som ett slags skydd för att komma undan den verklighet som man inte kan förändra.

Jonas Hassen Khemiri berättar om en upplevelse som hände för ungefär tio år sedan. Han hade precis flyttat tillbaka till Sverige efter att ha bott en tid i Paris. Han var glad och upprymd för att hans debutbok äntligen skulle släppas. Det var nationaldagen. Han hade varit hemma hos sin mamma och ätit och sätter sig på tunnelbanan för att åka in till stan. Då fylls tunnelbanevagnen av ett gäng med 10-15 rasistiska skinheads och i samma stund fylls också vagnen av rädsla. De flesta passagerare väljer då att lämna vagnen. Det är så man gör, konstaterar Khemiri, men själv väljer han att sitta kvar. Gänget går fram till en äldre svart man och börjar trakassera honom genom att måtta slag mot honom i luften utan att slagen träffar. Den trängda svarta mannens sätt att hantera rädslan blir då att skratta med i gängets provokationer. Khemiri som ser detta känner att han måste ingripa, han måste göra något, men vad? ”Jag är ju världens spinkigaste person”, skrattar han. Han vet inte själv vad han försöker göra, men han råkar med sin fot dra tag i en av de här skinheadsens fötter så att denne faller mot Khemiri. Khemiri, tillsammans med skinheadsgänget, tumlar ut vid Slussens tunnelbanestation. Rädslan kommer ikapp Khemiri som då funderar på vad sjutton han håller på med och inser hur illa detta kan sluta. Då hör han plötsligt en kvinna som ropar: ”Kan du bara dra, kan du bara dra!” och Khemiri drar en lättnadens suck över att någon ingriper och ställer sig på hans sida. Det är tills han inser att kvinnans ord är riktade till honom. ”Kan du bara dra, eller”! Det Khemiri i den stunden förmår sig att säga är: ”Men jag är ensam här”. Nu klarade sig Khemiri helskinnad ur den här händelsen, men självklart har den etsat sig fast i honom. Hans berättelse griper ett hårt tag om mig. Känslan av utsatthet och vanmakt blir kvar i min kropp och hans talande och smärtsamma ord ljuder som ett eko. ”Men jag är ensam här.”

När Khemiri berättar om den här händelsen med skinheadsgänget skrattar han lite åt sig själv och åt det ironiska i hela händelsen. Det gör han förmodligen för att göra det outhärdligt svåra lite lättare att hantera. Några dagar innan det här samtalet på Kulturhuset är jag på Stockholms stadsteater och ser hans pjäs ”Apatiska för nybörjare”, där han på samma sätt så skickligt väver in humor i det annars väldigt mörka, gripande och tunga. Det är tacksamt för oss som publik och det görs på ett smidigt sätt. Karin Olsson kommer också in på att Khemiri ofta är humoristisk i sina texter. Khemiri berättar då att han ser humor som sylten som man lägger medicinen i. Humorn fungerar som en nödutgång. Att man genom den kan fly från den osannolika världen för en stund och öppna dörren till en annan värld genom det lilla skrattet. ”Problemet är att när man går ut genom nödutgången så kommer man sedan tillbaka till samma plats”, konstaterar han.

Samtalet glider över till att handla om Jonas Hassen Khemiris språk. Karin Olsson nämner att man brukar tala om ”Khemiriska” som till skillnad från ”Ranelidska” är en komplimang. Khermiri förklarar att han tror på språkets subversiva mening. Att det är därför som vissa känner ett enormt motstånd när det kommer ett nytt personligt pronomen, och samtidigt en lika stark känsla för bevarandet av vissa kränkande ord. Han menar att det inte handlar om de orden i sig. Det handlar om vad orden står för, en känsla, en rädsla. En rädsla för förändring. Att orden blir som en slags snuttefilt. Han tror på ordens potentiella förändringskraft. Han återkommer till att han med sina texter vill uppnå att de blir en stafettpinne. Han beskriver också att effekten av en pjäs blir en annan sorts stafettpinne. Med teater är det någon annan som tar orden och gör dem till kropp. Orden tar fysisk plats, börjar andas, får hår- och hudfärg och gestaltas på scen. Och det uppstår en interaktion med publiken som man inte kan förutse och som är mycket intressantare än boken, menar Khemiri. Det skapas något nytt. Orden betyder olika saker och får olika effekt i olika rum, fortsätter han. Alltså att beroende på vilka åhörarna är blir reaktionerna olika.

De kommer in på debutboken ”Ett öga rött” och om debatten som uppstod när boken kom om huruvida invandrare pratar på det sätt som Khemiri skriver i boken. Karin Olsson tar upp att det i början var ganska få som förstod att Khemiri hade konstruerat ett språk, att han lekte med att ha ett avvikande språk och gjorde någonting betydligt mer avancerat än att bara återge hur vissa ungdomar pratar. Khemiri förklarar att boken är skriven på just en slags fejkad bruten svenska. Första meningen i boken får läsaren att tro att huvudpersonen inte kan svenska, men ju mer man läser så inser man att varenda gång någon talar arabiska återges det på perfekt svenska. Huvudpersonen heter Halim och är uppvuxen i Sverige, men han väljer med sitt språkbruk att signalera ett utanförskap.

Nu efter att det har gått så många år sedan ”Ett öga rött” kom ut tycker Khemiri själv att boken är lite gullig och att den blir väldigt övertydlig på slutet. Han tycker att boken är väldigt tydlig med att den handlar om en svensk kille som bryter med flit och anser att han kanske borde ha låtit läsaren få tänka ut det själv. Därför blev han lite chockad när han läste recensionerna. Han drar exempel ur recensioner där det kunde stå ”han skriver som att man skickar ner en mikrofon i vilket invandrartätt getto som helst”. När Khemiri sedan var ute och talade om boken på bibliotek, i skolor och andra forum befann han sig i en situation då han kände att han var tvungen att försvara sig och förklara att boken inte handlar om invandrare. Olsson frågar om Khemiri upplever en skillnad idag jämfört med för tio år sedan när boken kom om hur vi definierar svenskhet. Just den här dagen tycker han är en bra dag, att det finns en massa människor som ställer frågor, som frågar sig varför vi talar om valfrihet istället frihet. Det finns en större förståelse idag för att vår nationella identitet är dynamisk, konstaterar han. Han är förvånad och inspirerad av att hans debattartikel har fått en sådan spridning.

”Jag tror att det handlar om en vilja till solidaritet, hur omodernt det än må låta”.

Karin Olsson återkommer till dramatiken, om hur Khemiri först skrev två romaner och sedan var det som att han förälskade sig i dramatiken. Hon vill veta vad som hände. Khemiri förklarar att han började ifrågasätta romanen och reflekterade över de läsupplevelser som för alltid finns kvar i honom. ”Det är korta, intensiva böcker som man läser ut på en dag, men som aldrig lämnar en.” Han nämner PO Enquists ”Nedstörtad ängel” och Carlos Fuentes ”Aura” som exempel. Och jag noterar att just PO Enquist faktiskt sitter i publiken denna kväll. Khemiri blev tillfrågad av Benny Fredriksson på Stockholms stadsteater om han hade någon teateridé. Den frågan resulterade i pjäsen ”Invasion”. Pjäsen hade två skådespelare som satt gömda i publiken i början av föreställningen och som viskar till varandra att de inte förstår vad som sägs på scenen. De blir hyssjade av publiken. Beroende på hur publiken såg ut, såg hyssjningarna olika ut. De kliver sedan upp på scenen och tar över pjäsen, invasion. Den pjäsen har spelats på många olika platser och därmed blivit många olika sorters pjäser. Khemiris senaste bok, ”Jag ringer mina bröder” är till formatet skrivet som en teaterpjäs och den sattes omedelbart upp som pjäs. På frågan om Khemiri tror att han kommer att återvända till det traditionella romanformatet svarar han att han inte vet. Han förtydligar att både ”Ett öga rött” och ”Montecore” är romaner, men förklädda som något annat. ”Ett öga rött” ser till ytan ut som en dagbok och ”Montecore” ser ut som en korrespondens av email.

Just den här dagen har Khemriri känt så otroligt mycket kärlek. Egentligen handlar det inte för honom om känslan av att kärlek. Det handlar om en känsla av att vara sammankopplad med världen. Han kan fortfarande ha en känsla av att känna sig oerhört ensam i sina upplevelser. Karin Olsson ser något som ofta återkommer när hon har läst artiklar och intervjuer med Jonas Hassen Khemiri. Det är att han är oerhört begåvad och trevlig, men något som också ofta nämns är hur snygg han är. Det är en bild som Khemiri inte verkar dela om sig själv. Med en aningen skör röst berättar han ”jag har ägnat väldigt mycket tid åt att inte se ut som jag”. Han pratar om att han är den längsta och spinkigaste personen som någon någonsin sett och berättar om strategier han hade för att ”förminska” sig själv. Återigen skojar han om det och vi i publiken får skratta, men det är lätt att förstå att det är något som har varit smärtsamt för honom. Precis som det faktum att med sitt utseende inte bli accepterad som svensk, att inte i alla sammanhang få tillhöra vi:et. Det är klart att det påverkar ens självbild, vad man tänker om sig själv och i allra högsta grad hur man blir som person.

Man får en känsla av att Karin Olsson hyser respekt för Jonas Hassen Khemiri. Hon avbryter aldrig och hon låter honom tala till punkt. Hon är påläst, fångar upp röda trådar och ställer intressanta frågor. Hon ger Khemiri plats och samtalet blir bra och berörande. Det här är hans kväll.

Lika naturligt som det kändes att inleda samtalet med att prata om Khemiris artikel i DN, lika naturligt kändes det också att avsluta samtalet med den. Jonas Hassen Khemiri läser slutet på artikeln för oss. Efteråt går han fram och skakar hand med PO Enquist och överlämnar en bok innan han sätter sig för att signera sina böcker. Kön som bildas är den längsta jag har sett vid något ”På djupet”-samtal.

Bok2

http://www.dn.se/kultur-noje/basta-beatrice-ask
http://www.khemiri.se/

/Mia Kim

På djupet med Bodil Malmsten

Bodil Malmsten är den blivande 69-åringen som bloggar nästan dagligen, som flyttade till Frankrike när hon var över 50 år gammal, som debuterade som författare för närmare 40 år sedan. Och som tydligen är en ledsen person.
OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Radiojournalisten Eric Schüldt träder in på scenen tillsammans med Bodil Malmsten och en trave med hennes böcker. Han inleder samtalet med att göra en jämförelse med sig själv, om någonting som förändrande hans livs dramatiskt. Och han vill veta om Bodil Malmstens liv förändrades på ett lika drastiskt sätt när samma sak inträffade för henne, dagen då hon tog körkort.  Bodil Malmsten berättar att hon var 52 år när hon tog körkort. Hon tycker att det är fantastiskt, men samtidigt omoraliskt att prata om hur mycket man älskar att köra bil. Hon efterlyser en bil utan bensinmotor och som inte går på batterier som måste laddas stup i kvarten.  Om kärleken till sin Rover kan man läsa om i Bodil Malmstens böcker från Finistère i Frankrike där hon bodde under tio års tid. Nu när hon åter bor i Stockholms innerstad har hon inte längre någon bil.

Eric Schüldt kommer in på skillnaden mellan Bodil Malmstens bokjag och den talande personen Bodil Malmsten som vi möter här i ”På djupet”-samtalet på Kulturhuset den 21 februari. Bodil Malmsten citerar Nobelpristagaren Claude Simon: ”Den person man är när man arbetar, när man sitter med orden, har ingenting med talspråkspersonen att göra”. Likadant är det för Bodil Malmsten. Den skrivande personen gör ett arbete. När man samtalar kan man inte förbereda sig och det går inte heller att förutse vad den andra personen ska säga. Hon tycker inte om intervjusituationer och inte journalister heller för den delen. Bodil Malmsten skriver, från boken ”Priset på vatten i Finistère” och framåt, på ett sätt som gör att det som läsare är förvillande lätt att tro att bokjaget i hennes böcker är densamma som privatpersonen Bodil Malmsten. Många tror kanske därför att de känner Bodil Malmsten och att det som hon skriver skulle vara en slags dagbok. Så är inte riktigt fallet. Malmsten beskriver att hon har två slags läsare, dels de som har läst henne från början och som har följt hennes författarskap och sedan fick hon ny kategori läsare när hon skrev ”Priset på vatten i Finistère”. Läsarna från den senare kategorin är de som kommer fram och säger ”Åh, tack för boken!”, som om det vore den enda boken hon har skrivit. Hon tycker att hennes läsare alltid har en respektgräns och att de inte hoppar på henne och inte heller tror att hon är bokjaget.  Bodil Malmsten känner sig tacksam för sina läsare. Hon har minnen av läsare som hon bär med sig i sitt hjärta hela tiden och som är till hjälp för henne när hon känner sig ledsen eller när skrivandet går dåligt. Även på bloggen, som Bodil Malmstens loggböcker till stor del bygger på, är hon en persona, inte privatpersonen Bodil Malmsten.

Bodil Malmsten beskriver sina skrivarvåndor, att hon väldigt sällan får flow när hon skriver. Hon talar om helvetesperioder och om hur svårt det är att skriva och säger att författare är lyckliga när de inte skriver. Ändå skriver hon. Och hon har till och med skrivit en handbok i just hur man skriver. Hennes senaste bok heter ”Så gör jag – Konsten att skriva”. Det är ingen regelrätt faktabok som talar om för oss hur vi ska göra, kanske snarare hur vi inte ska göra. ”Gör inte som jag”, skulle den också kunna heta. Boken består av hennes reflektioner, erfarenheter och känslor kring skrivandet varvat med bilder. Tips, råd och förslag på skrivövningar och böcker får vi naturligtvis också. En inspirationsbok skulle jag vilja kalla den. Boken påminner om hennes loggböcker. Varje sida är som ett kortare blogginlägg. Precis som alltid är hennes språk väldigt direkt. Som läsare upplever man det nästan som att Bodil Malmsten (bokjaget alltså) kliver ur boken och talar direkt till oss. Hon får det skrivna att bli lika levande som det talade. Därför passar också hennes böcker så bra som ljudböcker.

Om skrivarvåndor kan vi också läsa om i ”Priset på vatten i Finistère”, där vi får följa bokjaget Bodil som försöker skriva om sitt första år i paradiset Finistère. På slutet får vi veta att boken som hon har kämpat med att skriva är den vi just har läst. Bodil Malmsten beskriver att alla hennes böcker egentligen är uppbyggda på precis samma sätt, de har samma arkitektur. De består av en mängd byggstenar som hon sedan flyttar runt. Det svåraste är själva hantverket. Karaktärerna har hon alltid. Huvudpersonen vill alltid något och varje bok kretsar kring ett tema. Den förra loggboken, ”Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag”, har temat ”flyttning”. Den femte loggboken som hon skriver på nu utgår från temat ”jag bor”. Vissa byggstenar hämtar hon från sin blogg och använder som en slags tidslinje. Men hon tillägger att hon fuskar med tidslinjen för att anpassa den till det hon bygger. Hon utgår från jaget, d.v.s. Bodil Malmstens, handlanden och sedan överför hon det till en berättelse. Då förstorar hon, gör konturer eller förstärker en känsla. Det är det som är hantverket.

Litteraturen har alltid fungerat som en tillflykt för Bodil Malmsten. I litteraturen har någon annan gjort jobbet med att skapa en helhet.” Vi vet inte vad som ska hända i livet, men i konsten är det någon som ger oss en form. Livet har ingen form, det far åt alla håll, det vet man ingenting om”, menar hon. Eric Schüldt undrar varför Bodil Malmsten har velat skapa en sådan helhet. Hon svarar:

Orsaken till att man håller på med något så här dumt och omöjligt är att det är någonting som skaver. Det är någonting som inte är helt och som man försöker laga”.

Hon visste tidigt att hon kunde finna en tillflykt in i böckernas värld och även om det var död och elände som behandlades i böckerna så var det inte farligt att gå in i den världen. Det var tryggt. Tryggare än verkligheten.

”Jag känner igen mig själv från det att jag var väldigt väldigt liten. Jag har aldrig varit en glad människa. Aldrig. Jag har alltid varit ledsen. Jag är ledsen nu”, berättar Bodil Malmsten.  Det är inte så att hon går omkring och är ledsen hela tiden, men hon är ingen glad människa i grunden. ”Det kanske ingen är”, säger hon undrande. Hon anser inte att hon har blivit mindre ledsen av att vara författare. Hon har fortfarande samma behov av tillflykt. På frågan varför Bodil Malmsten vill vara i andra världar förklarar hon att det just beror på att hon uppfattar sig själv som en ledsen person och därför tycker hon att det är bra att gå in i de andra världarna, där det är ordning och reda. De är färdiggjorda. ”Världen är inte begränsad till min lilla syn på den.”

Traven med böckerna som Eric Schüldt ställde upp i början blir stående där genom hela samtalet och det görs sällan någon djupdykning i någon av böckerna. Istället pratas det om vad som finns på djupet av Marianergraven. Stundtals känns det som att det är Bodil Malmsten som leder samtalet snarare än Eric Schüldt och att han bitvis ägnar mer tid åt egna reflektioner än att överlåta det åt Bodil Malmsten.

När jag ser och hör på Bodil Malmsten är det oerhört svårt att tänka mig att hon fyller 69 år i år. Hennes ögon är pigga, hennes röst kvittrar, hon är nätt och bär en somrig klänning och höga stövlar.  Hon fingrar smånervöst genom hela samtalet på en liten tennskål som hon håller i handen. Det är något flickaktigt över henne, samtidigt som hon bär på erfarenhet, mod och vishet som hon har samlat på sig under livets gång. Hon har humor och hon kan vara arg, särskilt i böckerna.

Jag hoppas att jag blir som Bodil Malmsten när jag blir äldre. Gammal vill jag inte bli. Missförstå mig rätt, jag vill leva så länge jag bara får. Men jag vill inte bli gammal i kropp och själ. Jag vill behålla mitt unga sinne som Bodil Malmsten. Jag vill kunna ta till mig av det nya och inte vara rädd för att bryta invanda mönster. Men att jag skulle bryta upp min tillvaro, ta mitt pick och pack och dra till Finistère eller någon annan del av världen när jag är 50+, det tror jag mig redan nu kunna säga att jag inte kommer att våga. Det krävs en Bodil Malmsten för en sådan sak.

Min vilja är att skriva glädjen, inte att gå omkring och vara glad”, ur ”Priset på vatten i Finistère”.

Bodil Malmstens blogg kan ni följa här: http://finistere.se/

En alldeles ny hemsida är under uppbyggnad: http://bodilmalmsten.se/
Bodilbok

Lite kuriosa: Möbelskaparen Carl Malmsten var Bodils farfar och Kristoffer ”Stuffe” Malmsten från gruppen Fattru är Bodils systerson.

/Mia Kim

Supermarket 2013-02-15

Museet för glömska – brustna hjärtan

Museet för glömska dissekerar verkligheten för oss, de lyfter upp samhällskritiken i konsten och synliggör den på ett analytiskt och humant sätt. Frågor som berörs visar sig vara allmängiltiga. Humanismens närvaro och kritiken till dess motsats är lika vass, när man betraktar den ensamma människans förtvivlan och även det som drabbar oss alla i den globala nivån. Brustna hjärtan visar sig vara en allmänmänsklig åkomma, framkallad av en verklighet, ibland bekant, ibland tvingad av någon annan. De tunna skivor av mänskligt liv som Museet för glömskan visar känns verkliga.

Dessa skivor framställs av:
Anna Berglind, Sverige, en ljuskonstnär som även arbetar med installationer och fotografi. Hon visar en installation som pendlar mellan minnen och glömska, hennes verk visar oss den delen av väntan som aldrig blir besvarad. Ett ensamt minne är en skärva av det som kunde ha blivit ett gemensamt, annorlunda minne.

Núria Güell, Spanien, arbetar med frågor om makt och kontroll. Vilket sätt kan du gå runt de oftast så brutala styrsystem som livet ibland binds fast med? Med ett arrangerat äktenskap kan man frigöra människor ifrån förtryck, ett bra sätt att binda fram frihet.

Daniela Ortiz video

Daniela Ortiz video

Daniela Ortiz, Peru/Spanien, visar konkret hur man lugnar ned oron. I sitt videoverk visar hon det praxis som Amerikanska myndigheter lugnar ned dem som skall deporteras ur landet: de drogas ned med lugnande bedövningsmedel för att garantera en ”have a nice trip!”.

Ett av sätten att hela brustna hjärtan är att visa hur de brast.

http://www.museetforglomska.se/

Anna Berglind: www.annaberglind.se
Anna Berglind är aktuell även på CFF: www.centrumforfotografi.com
Núria Güell: www.nuriaguell.net
Daniela Ortiz: www.daniela-ortiz.com

Ilkka Timonen