Trummor & Orgel live på Studion

Trummor & Orgel bevisar om och om igen det där som alla säger men som få verkligen följer: det blir fantastiskt när man går sin egen väg.

Att ett syskonpar bestämmer sig för att ta trumsetet och hammondorgeln och göra det till sin huvudakt är lika enkelt som genialiskt. Att använda jazzens grundpalett men plocka in influenser från pop, rock och folkmusik är också helt rätt. Musikfack i all ära, men den intressantaste musiken skapar de artister som vågar blanda och skapa sin egen nisch. Och varför annonsera efter sångare/sångerska bara för att någon sagt att det ska vara så?

Bröderna Staffan och Anders Ljunggren har sedan starten för tio år sedan vunnit en allt större publik, och även om det pratas om 70-talsjazz och psykedeliska influenser så har varje album varit en utflykt i en ny musikalisk miljö. Uppsaladuon har turnerat i Norden och delar av Europa, de har setts på tv och hörts på radio, de har skrivit filmmusik och blivit grammisnominerade. Och trots att de ibland lånat in gästartister (Ebbot Lundberg, Magnus Carlsson och Peter Morén) så räcker duon gott och väl till för att fylla ut en scen på egen hand. Detta bevisade de inte minst i fredags då de spelade på Kulturhuset Studion och bjöd på en magisk timme.

Trummor & Orgel - foto: MiaWikdahl

Till min stora glädje spelar de inte bara låtar från senaste albumet ”Departure / Arrival” (som släpptes bara dagarna innan konserten), utan blandar friskt från hela sin produktion. Publiken kunde varit större, men de som finns på plats är entusiastiska och bröderna Ljunggren tycks nöjda med responsen.

Bandet låter alltid bra på skiva. Men live tillkommer ytterligare en dimension som är svår att sätta fingret på. Det kan ha med brödernas uppenbara spelglädje att göra; det syns att de har kul tillsammans, och trots att de är placerade i var sin ände av scenen så har de mycket ögonkontakt och läser av varandra perfekt. De bevisar mer än väl att man kan rocka rejält med bara två instrument, och eftersom jag aldrig tidigare sett bandet live häpnar jag över hur tajta och skickliga de är. Och hur de ändå lyckas göra det svåra enkelt och tillgängligt.

Trummor&Orgel_2276_fotoMiaWikdahl

Något måste också sägas om ljuset på scenen. För konserten skulle inte vara hälften så bra utan de fantastiska filmprojektioner i psykedeliska mönster som ackompanjerar och förstärker varje låt. Tillsammans med en snyggt tajmad ljusshow skapas scenmagi, och för mig blir det nästan som en tredje ”tyst” medlem som ytterligare höjer värdet av upplevelsen.

Trummor&Orgel_2297_fotoMiaWikdahl

Trummor&Orgel_2298_fotoMiaWikdahl

Trummor&Orgel_2303_fotoMiaWikdahl

Avslutande favoriten ”Arcadian Flowers” blir till en uppvisning i musikalisk dynamik, där ljud och ljus smälter samman till en perfekt helhet. Och extranumret ”Flashback” genererar lika mycket jubel den. Jag är glad och upprymd efter konserten, och även om min konsertkompis P inte är ett lika stort fan så tycker han ändå det är riktigt bra. Synd bara att storstadspubliken alltid måste stå på avvaktande fritidsgårdsavstånd. Jag hade gärna sett Trummor & Orgel spela i en liten intim lokal, där alla tvingades tränga ihop sig. Mera ruffighet, mindre perfektion.

Slutligen: trots att detta är individualistens tid, där egocentriska galningar når superframgångar genom att bete sig lite hur som helst, så faller åtminstone jag pladask för lite hederlig fötterna-på-jorden-mentalitet. Stort plus alltså för att bröderna är så rasande trevliga och ödmjuka när de efter konserten säljer och signerar skivor och t-shirts.

Annonser

Takshow med Lo Kauppi, Nour El Refai och Al Pitcher

Ursäkta ordvitsen, men Kristoffer Triumfs takshow den 10/7 med gästerna Lo Kauppi, Nour El Refai och Al Pitcher kan inte kallas som något annat än triumferande. Jag har hört talas om Triumfs framgångar med Värvet, jag har förstått att intervjuerna han gjort där har varit personliga, djupa och gett de intervjuade tid att uttrycka precis det de vill, hur de vill och hur länge de vill, men har varken sett eller hört honom innan takterassshowen. Nyfikenheten på Kristoffers Triumfs magiska intervjuhandlag med sina gäster kombinerat med att Nour El Refai och Lo Kauppi denna kväll skulle befinna sig i samtalssoffan på Kulturhusets takterass får mig att bänka mig i god tid innan showen börjar.

Det är fullsatt på terrassen och när takshowvärden kliver upp på scen, efter att publiken blivit uppvärmda av husbandsdj-duon Dilje Yigitbas och Mariana Silva Varela, gör han det till ljudet av jubel. Och jag inser ganska snabbt att jag har lite svårt för den här pojkmanstypen, med lite flackande blick, med lite nervösa gester och med lite för långa konstpauser på lite för många ställen. Är det spelad tafatthet i rollen som takshowsvärd eller är det en utveckling av metoden att få publik/intervjuade att slappna av? Han har trots min inledande skepticism en stor fanclub på plats, som skrattar högt och mycket åt allt han säger och gör, så det råder inga tvivel om att det kommer att vara god stämning under kvällen.

Kristoffer Triumf

Kvällen till ära har tre riktiga äss plockats fram ut värvetärmen. Först ut är intressanta allkonstnären Lo Kauppi, som pratar mycket och engagerat och med ironisk skärpa om både fenomenet vita kränkta män och sin föreställning ”Vita kränkta män”, baserad på Kawa Zolfagarys facebooksida/seriealbum (som hon också läser högt ur). Hon är rapp, rolig och väldigt allvarlig på samma gång. Det hon säger om feminism och antifeministiska strömningar är viktigt och jag gissar att många med mig smittades av Lo Kauppis förändra-världen-kamp-lust. I slutet av hennes egen halvtimme i rampljuset rullas det in rekvisita i form av en whiteboard och medan Kauppi stoppar in löständer i munnen för att ordna ett överbett. Huvudpersonen från ”Vita kränkta män”-föreställningen vaknar till liv och vi får njuta av en demaskering av korkade fördomar. Kristoffer Triumf får inte mycket utrymme (och det är väl inte meningen heller med tanke på Värvetkonceptet), men Kauppis övertagande av scenen, både bokstavligt och bildligt, med sin humorstöpta samhällskritik och sitt ögonöppneri fungerar perfekt på den solupplysta terrassen, och jag är mycket nöjd med den första tredjedelen av showen när det så är dags för en annan favorit att kliva fram.

Lo Kauppi som vit kränkt man

Nour El Refai har en lika glimrande energisk utstrålning som Lo Kauppi, men är något mer nedtonad denna kväll. Hon verkar nöjd med att sitta och mysa bredvid Kauppi och faller mer in i ett samtal med Triumf, som tidigare har intervjuat både Lo Kauppi och Nour El Refai. Det märks, för det finns ett slags band mellan dem, som de kan referera till och som Triumf kan plocka upp trådar från. Som när han ber att Nour berättar om sin sämsta intervju och hon inte kommer på någon, varpå han påminner, leende påtryckande om att ”jooo, det var ju….”. Mycket charm, men jag hade hoppats på fler allvarsamma ämnen och poänger, men ju längre showen fortlöper, så förstår jag att takshowsformatet nog ska vara precis så lättsamt och underhållande som det är. Lo Kauppi och Nour El Refai har ett bra samspel och skämtar om att värden hamnar i skymundan. Och jag tror att precis det här är Kristoffer Triumfs storhet – vare sig det är i eftersänd podradio eller live på en scen, så skapar han trivsel och trygghet hos sina gäster, så att de kanske ger mer av sig själva än de tänkt sig. Med intresserad osynlig hand lotsar han lika mycket som han själv blir lotsad och vi som får delta på avstånd kommer närmare än vi trott kunde ske.

Och så det sista ässet, eller jokern i leken (ännu en ordvits, jag vet…), som är komikern Al Pitcher. Han kliver upp på scen, går förbi gästsoffan, greppar micken och kör ca 10 minuters ångvälts-stand up. Jag gissar att samtliga på taket leviterade av skrattkonvulsionerna som Pitcher frammanar med sina iakttagelser av typiskt svenska företeelser, som för hans nya zeeländska sinne är ren sci-fi. Visst är det lättköpta skrattpoäng när någon gör sig lustig över det svenska språket och sig själv som försöker förstå det, men det funkar. Det funkar så pass mycket att till och med Kristoffer Triumf själv tar upp mobilen för att föreviga den hysteriskt roliga stunden när Pitcher showar loss.

Kvällens gäster och husbandet

Tre gäster som alla bjuder på sig själva och har roligt både tillsammans och med sin värd, blev en upplevelse långt över förväntan denna kväll, och jag kan tänka mig att takshowskonceptet, som till stor del bygger på olika igenkänningsmarkörer på scen (husbandet, saftbålen med aldrig sinande ”är det alkohol i bålen?”-kommentarer, sponsornamnet som publiken förväntas ropa högt på kommando och så porträtteckningsuppgiften till gästerna), bara kommer att bli bättre och bättre. Jag hoppas dock att Truimf i en säsong 2 av sin takshow vågar vara lite mer av den stillsamme lyssnare han är i Värvet. Det finns gott om lättsam och snabb underhållning, som är mer eller mindre lika, men nu när jag maratonlyssnat mig igenom fyra av hans podintervjuer, så kan jag inte komma på en enda som matchar den närvaro och nerv som han lyckas med i sina intervjuer. Mer sådant i takshowen eller så borde Kulturhuset anlita honom som intervjuare till sin På Djupet-serie inför höstens program – gästerna förtjänar att få en samtalspartner av denna rang.

Takshow med Ebbot Lundberg, Ametist Azordegan och Edward Blom

Namnet är lysande. Takshow i stället för talkshow. Och läget! Kulturhustaket, mitt i smeten, med kvällssol och utsikt över staden långt där nedanför. Köerna från hissen ringlar sig långa trots att klockan bara är några minuter efter insläpp. Jag hör röster som säger att det är slutsålt. Väl ute på taket fylls platserna framför scenen snabbt, vi hittar ett bord lite vid sidan om där vi ändå ser hyfsat. Upptäcker att Ebbot Lundberg själv sitter och klunkar vin vid ett bord alldeles bredvid, hör hur han klinkar på gitarren och sjunger upp. Förväntningarna är höga.

Ebbot är först ut, och när han kliver upp på scenen blir det stort jubel. Han är omtyckt, den gamle rockräven. Och ännu mer folkkär lär han bli efter inspelningarna av ”Så mycket bättre” som avslutades för bara två veckor sedan. Kvällens värd Kristoffer Triumf ställer många frågor om detta, och även om Ebbot inte får säga något så säger han ändå alldeles för mycket.
– Jag har ju faktiskt inte skrivit på ett enda papper, deklarerar han. Och är underhållande utan att anstränga sig. Påstår hela tiden att varken han eller tidigare gruppen Soundtrack Of Our Lives är särskilt framgångsrika, men kan man det minsta om rock så är det stort att höra att han spelat Johnny Cash-låtar i Nashville, och sjungit tillsammans med den legendariska gruppen Love i stället för bortgångne Arthur Lee. I sommar gör han en rad gig runt om i Sverige tillsammans med olika artister, mest för att det är roligt. Och erkänner att han har svårt att säga nej.

Triumf påpekar att just Johnny Cash-tolkningarna ligger i topp på Spotify, något Ebbot inte hade en aning om. Förrän han för första gången med hjälp av en kompis gick in på Spotify häromdagen. – Jag är gammeldags, gillar fortfarande att bläddra bland skivor i affären, säger han. Och så får vi äntligen höra honom sjunga. Det låter skrovligt, spontant, och alldeles underbart.

Men ändå är det något som skaver.
Publiken är ung, snygg, med lagom glödande rosékinder, de borde vara med på noterna. Eller? Jag är där tillsammans med mina svärföräldrar (svärmor är ett nyblivet Ebbot-fan) och trots att vi åldersmässigt befinner oss i minoritet så tänker vi att det här taket minsann är till för alla. När till och med Leif Pagrotsky finns på plats.

”En loppcirkusversion av David Letterman”, så har det stått i intervjuerna om Kristoffer Triumfs Takshow. Att nämna Letterman som referens ger höga förväntningar, det där med loppcirkus glömmer man bort och förväntar sig i stället karisma och högt tempo. Jag har aldrig lyssnat på Triumf, vet inte hur han klarat övergången från podcast till liveshow. Vet inte hur stämningen eller publikkontakten varit tidigare på Kulturhustaket. Men det är definitivt gästerna som gör showen.

Några gånger vrider vi oss för att det blir för utdraget. Särskilt i början, innan Triumf blivit varm i kläderna. Jag skrattar gärna åt fräcka skämt eller slag-under-bältet-humor, bara det levereras rappt och med timing. Om man bestämt sig för att fråga Ebbot om alla damrykten eller om vad som finns under kaftanen, då gör man det. Får man inte ur sig orden låter man bli. Nu blir det i stället till en osäker tennismatch där Triumf stakar sig och bollar över frågan till sin scenkompis (som jag tyvärr inte ser från min plats) som i sin tur returnerar, sekunderna tickar medan de enstaka skratten är för få och allt blir pinsammare. Jag tänker ”men släpp frågan för fan och gå vidare” och himlar nästan med ögonen, vill bara att Triumf ska ta tag i showen och driva den framåt igen. Tills Ebbot gör det enda han kan, säger att alla rykten stämmer och att han är välutrustad som få. Skratten som då kommer är förlösande, men inte äkta. Synd, för jag tycker Kristoffer Triumf verkar vara både schysst och charmig. Det blir bättre efterhand, absolut, men i mina ögon har han inte riktigt bestämt sig för vilken sorts programledare han vill vara; mystrevligt lyssnande, lekfarbror, eller gåpåig och fräck.

Okej. När Ametist Azordegan sätter sig i intervjusoffan blir det vassare. Som musikjournalist, programledare och recensent säger sig Azordegan vara obekväm i rollen som intervjuoffer. Hon vill inte prata om sig själv, värjer sig genom att prata snabbt och ducka för frågor som är alltför personliga. Jag kan ingenting om henne men imponeras snabbt av hennes välformulerade åsikter. Särskilt när hon ska välja tre hiphopartister/musiktexter som säger något viktigt och som påverkat henne. Hiphop är inte direkt min genre, men hon brinner så tydligt för detta att hon lyckas förmedla sin tolkning av och kärlek till dessa texter. Plus för att hon otippat väljer Cornelis Wreesvijk som sin artist nummer tre, något vi tyvärr inte får höra, eftersom Triumf säger att vi inte hinner utan måste gå vidare till nästa programpunkt (det känns som ett svepskäl – platsar inte Cornelis i detta sammanhang?).

Azordegan suckar när Triumf tar upp det faktum att hon är från Ockelbo, och innan han ens hunnit gått vidare med sin följdfråga förnekar hon allt samröre med Daniel Westling, och hinner dessutom berätta en lång historia om hur hon blivit hotad för att hon kritiserat monarkin och skämtat om kungafamiljen. Det får man inte göra i Sverige. Applåder och skratt på det, trots att det är allvarligt och sorgligt.

Edward Blom får avsluta. Med en aldrig sinande svada, med perfekt timing och oneliners som många skulle döda för att få till, tar denna mat- och dryckeshistoriker ut svängarna så att publiken kiknar av skratt. Han beskriver Almedalsveckan som en odyssé i rosévin och berättar om hur han en dag var så bakfull att hans fru fick springa ut och köpa piller för att han skulle klara av sitt eget seminarium. Berättar om hur han någon gång innan högstadiet tvärt bytte stil från jeans och tröja till sin nuvarande med slips, kavaj och attachéväska (bara tanken på en 12-årig Blom i manchesterkavaj får mig och alla andra att dra på mungiporna). Påstår att han hade en lycklig uppväxt fram till sex års ålder.
– Nej just ja, morfar dog ju när jag var fem och ett halvt. Men innan dess i alla fall… ja, när jag inte blev mobbad, då.

Det är sorgligt och roligt på en och samma gång. Blom sicksackar sig fram genom högt och lågt, framstår oavsett ämne som den mest positiva människa jag någonsin hört, till och med när han beklagar sig över sitt och familjens dåliga ansiktsminne.
– Det var som att min hjärna bara hade plats för ett visst antal ansikten, och efter året i Tyskland där jag träffade säkert femhundra nya människor kan ni förstå att det blev problem när jag kom hem till Sverige igen. För att få plats med så många nya ansikten måste de gamla rensas ut, och det visade sig att jag hade glömt bort alla vänner, klasskamrater och släktingar.

Edward Blom tar över showen helt. Som en glad pojkstudent i gubbkläder tycks han komma från en helt annan tid, använder ord som backanal, gask och kuplett och sjunger till på köpet lite Ernst Rolf. Det är alldeles charmerande, och den sista halvtimmen när Ametist Azordegan sitter inklämd mellan de stora herrarna Ebbot och Edward Blom är den absolut bästa. Avslutningsvis spelar Ebbot Johnny Cash-låten ”Ring Of Fire”, och när de sista tonerna klingat ut och vi fått trumhinnorna spräckta av hans oväntade hårdrocksvrål känner jag mig nöjd. Alla andra också, uppenbarligen, för applåderna är långa och varma.

Ebbot Lundberg, Ametist Azordegan och Edward Blom på Kulturhustaket

Mitt betyg blir alltså: något svajigt programlederi med plus för att gästerna fick prata till punkt, stor guldstjärna för trevlig miljö samt riviga och roliga gäster som trots allt skapar en underhållande kväll. Kulturhustaket är en fantastisk oas, och jag rekommenderar självklart alla att gå hit i sommar. Själv ger jag Kristoffer Triumf en ny chans – jag ska lyssna på hans podcast ”Värvet” för att se vad jag har missat.

Jazzkonsert Meeting points

01

Ikväll (3 april) är det jazzkonsert med pianisten Bobo Stenson, den japanska pianisten Naoko Sakata, basisten Christian Spering samt Lennart Åberg på saxofon och flöjt. Först ut är Bobo och Naoko. Det är två flyglar på scen och de spelar parallellt, låter som filmmusik. In kommer basisten (fast han spelar på basfiol) Christian samt Lennart på tvärflöjt. Det känns som man befinner sig på en nattklubb, fast utan drinkar.

Det finns likheter mellan synth och hårdrock, men jazz är liksom något annat, mer svårdefinierat. Lennart byter till trumpet och det låter vackert och oförutsägbart, är det improviserat? Musiken tystnar, basisten kör själv, det är ett bassolo som låter dundundundundun.

02

03

De kommunicerar till varandra med instrumenten. Plötsligt ställer sig kvinnan upp och börjar pilla på flygeln inifrån så att det låter. Jag vet inte om hon reparerar flygeln eller om det är ett nytt sätt att få fram ljuden på. Lennart pratar om talmannen i riksdagen Henry Allard (ej att förväxla med en annan person (musiker?) med liknande namn), ”om ni känner till honom är ni lika gamla som jag!”

04

Kristian spelar basfiol med stråke. Nu blir det riktigt vackert. Två pianon plus en stråke på basfiol. Pianot är plötsligt repetitivt som en sequencer på en syntheseizer, det är bara två ackord och det skapas ett ljudlandskap. Det här är fruktansvärt bra! Låten slutar plötsligt. Långsamma ackord från japanskan. Alla instrument går igång långsamt, det är ett helt nytt musikstycke. Det blir en sorts jazzkoma = avslappnande. Det hela avslutas med två Thelonious Monk-låtar.

05

06

07

Detta är musik som får igång tankarna. Varför lyssnar jag typ bara på pop och rock? Det finns väl helt annan typ av musik? Att bara lyssna på pop och rock är väl som att bara äta pizza och hamburgare. Kroppen och själen behöver nog mera…

/Peter Schaub

08

09

10

Stockholms dödsfest tar plats i kulturhuset

Jag kliver in genom helvetets portar. Kulturhuset överraskar med en tillställning av den mörkare sorten en fredagskväll. Man har hängt upp svarta lakan för att hålla solens strålar borta, lokalen är dunkel och idealisk för kvällens band. Temat dödsmetall borde säga allt, men Stockholms dödsfest säger så mycket mer. För det var exakt vad det var; en riktig fest utan en glädjebringande discokula.

På Stockholm Death Feast var alla skinnjackor och läderkängor samlade för att ta del av live musiken. Sex stycken band spelade sin själsdrypande och öronbedövande musik, baren var öppen för dem som ville sjunka djupare in i djävulsmusiken, eller för dem som bara suktade efter en dryck.

Death metal är en ganska speciell genre. Är man ointresserad så vänder man ryggen till direkt, men då missar man poängen; musikerna är nämligen väldigt skickliga på sina instrument. Gitarrerna är nedstämda, riviga och distade; basen likaså. Den traditionella sången får ingen chans; det vrålas eller growlas. Ilskan är påtaglig. Trummornas betydelse är i princip avgörande för soundet med sina skyndsamma baskaggar och blastbeats. Dödsmetallens historia började i slutet av 80-talet och fortsätter än idag att slå rot i världens alla ändar. Det tekniska spelandet tar sig an nya höjder hela tiden.

Band som stod på scen den kvällen var: Lost Soul, Facebreaker, Soreption, Syn:drom, Volturyon och sist men inte minst kvällens höjdpunkt (för egen del); Diabolical som nyligen släppt ett nytt album NEOGENESIS. Deras uppträdande var minnesvärd just för att det spelades upp makabra videoklipp i bakgrunden med döden i fokus. Det var en konstfilm med mer eller mindre en tanke bakom, teman som ständigt är återkommande inom Death Metal. Nedan finner ni ett smakprov från nya skivan.

Lokalen Studion är duktig på att byta skepnad, sist jag hamnade där så var det något jippo som påminde om högstadiediscon av det vuxnare slaget. Självklart florerade det drinkar, samma kväll hade jag och mitt band haft spelning i en källarbar, så det var minst sagt ett intressant avslut. Där hängde faktiskt en riktigt stor discokula om jag inte missminner mig.

Men tillbaka till Death Feast. Kulturhuset visade som sagt sin lite mörkare sida och jag är imponerad, hårdrockare av detta slag tackar hjärtligt när liknande tillställningar dyker upp som svampar mitt i staden. Det finns nämligen inga permanenta platser att gå till när man vill, utan vi flyttas mest runt. Tjusningen med detta är att varje utgång blir ensam i sitt slag.

Sam Lee & Friends framför folkmusik om nomader, könssjukdomar och en blind kvinna

Min kväll tillbringades i Hörsalen utan några som helst förväntningar om bandet, jag hade aldrig tidigare hört talas om Sam Lee & Friends, men när jag fick chansen att uppleva något så nytt och främmande (för mitt musiksinne) så kunde jag inte låta bli. Det enda jag visste var att bandet hyllats på den engelska folkscenen och att frontmannen med sina charmiga guldlockar skulle framföra sånger han lärt sig under sin resas tid.

Sam Lee & Friends är alltså en sextett med sina rötter i England, trots detta så ser och hör man hela världen när dem sätter igång. Bandet är oerhört jordnära och det märks av bara genom att se på; färgvalen, utstyrslarna, rörelserna och framförallt bekvämligheten på scen. Sam inledde giget med att tala om att han absolut inte trodde att salongen skulle vara så pass full som den var. Han hade inte riktigt trott att deras musik nått ända ut hit. Med det prestigefyllda Mercury priset i bagaget kommer denna sextett antagligen att nå längre ut inom en snar framtid.

Sam är väldigt noggrann med att förklara låtarnas innebörd och bakgrund för publiken, vilket skapar kontakt och ännu mer uppskattning. Vid vissa tillfällen fick vi sjunga med och till och med överrösta honom. Han hade lindat oss runt sitt lillfinger, så att säga. Sam Lees ljuva stämma gav liv till berättelserna som ackompanjerades av extraordinära instrument; japansk koto, mungiga, harmonium och självklart toppades det av med violin, cello, trumpet och en annorlunda uppsättning av slagverk.

Han dansade oss igenom sina resor bland Romer, nomader, kärlek av olika slag, mörker, ljus och könssjukdomar. ”-I actually caught some of them myself” sade han öppenhjärtigt och sjöng ut så att hela kulturhuset fick ta del av upplevelsen. En låt som fick extra fäste hos mig var ”Fenix Island” som är baserat på en blind kvinnas liv som hade lyckats uppfostra fjorton barn.

Kvällen avslutades passande nog med en låt som heter ’Good Bye My Darling’ som finns med på debutalbumet ”Ground of its own”. P2-Live kommer den 7:e maj att sända en liveinspelning som gjordes under konserten, glöm icke bort det.

SamLee&FriendsK2_top

Kvällen var med andra ord fantastisk! Mitt namn är Eileen och här med är mitt första inlägg publicerat.

På återseende!

Den Improviserade Schlagerfestivalen

Den Improviserade Schlagerfestivalen ska strax dra igång och jag och min kompis hänger med var sitt glas vin i foajén utanför Hörsalen. Människorna som minglar runt omkring oss består av en salig blandning åldrar och stilar, och tycks inte ha någon gemensam nämnare mer än att de gillar improvisationsteater – eller schlager – eller kanske både och. Förväntan hänger i luften, och killen i dörren har dagen till ära hängt på sig en fluffig fjäderboa. Jag pratar med en av arrangörerna och får höra att evenemanget vuxit rejält efter framförandet på Kulturhustaket i somras, nu finns ett helt band med på scenen, och medan vi väntar bjuder Ola Aurell på foajéunderhållning.

Vi upptäcker ganska snart att vi är i minoritet, jag och min kompis. Paret som frågar om de får dela bord med oss blir nästan förvånade när de upptäcker att vi aldrig sett Den Improviserade Schlagerfestivalen. Själva är de inne på sjätte eller sjunde året, och det är tydligt att de är lite stolta över att de vet hur allt går till. Själva försöker vi hitta på skojiga låttitlar som vi skriver på lappar och lägger i en korg, med förhoppning om att just vårt verk blir det som artisterna senare ska framföra. Det går så där. Det är bara att inse att vi är noviser på området. När vi sedan satt oss i den fullpackade salongen och konferencieren Johan Humlesjö kollar vilka som sett denna schlagerfestival tidigare så räcker tre fjärdedelar av publiken upp handen. Som en stor glad familj, hinner jag tänka. Sen brakar spektaklet igång.

Det tar inte många sekunder innan jag och min kompis är helt med på noterna. Vi fnissar och skrattar precis som alla andra; fascineras över detta ledord nu som styr hela kvällen; häpnar över improvisatörernas mod och snabbtänkthet, förmågan att blunda och hoppa rakt ut, spotta ur sig roliga texter utan ens några sekunders betänktetid. Falsettsång och roliga skrik, skutt och invecklade danssteg, improviserat hångel på scenen – ju mer vi skrattar och applåderar, desto mer släpper artisterna loss. Jag gillar denna fullständiga hyllning till nuet, som känns fräscht i dessa tidevarv när till och med dokusåpor följer manus. Men i improvisationen finns också något genuint, som en blinkning till äldre tider där man kunde äga en middagsbjudning genom att bjuda på de kvickaste replikerna.

Scenen är fulsnyggt schlagerpimpad med gigantiska (plast)växter som halvt döljer fyrmannabandet – det ser ut som om de spelar i en djungel – en bred trapp är uppbyggd för deltagarna att sitta på, och en djup länsfåtölj à la Arne Weise står längst fram vid scenkanten. Därifrån styr Johan Humlesjö med säker hand kvällens show, berättar små (mycket fantasifulla) anekdoter om varje artist, drar lappar med musikgenres – country, disco, bollywood – och därefter en låttitel, sen är det bara för improvisatören att kasta sig ut. Publiken avgör genom jubel eller handklapp vilket bidrag som går vidare och vilket som hamnar i Dödens Grupp. Själva tävlingsmomentet är både viktigt och inte; förlorarna får lika delar kärlek som vinnarna, och båda får dessutom en ny chans med en ny låt. Dessutom bjuds publiken efter pausen på lite andra improvisationsövningar, om vi nu mot förmodan inte skulle ha blivit tillräckligt bitna. Mycket roligt!

Duell mellan Helena Lindegren och Christoffer Strandberg

Till att börja med antecknar jag låttitlar – ”Det var inte jag”, ”Jag flyger bland molnen”, ”Det blev 103”, ”Det kommer någon snart”, ”Skatter”, ”Klara, färdiga, stopp” – men efter en stund släpper jag det och lyssnar bara. Två improvisatörer utmärker sig lite extra genom fyndiga rim och fantastiskt kroppsspråk – Helena Lindegren och Christoffer Strandberg – och hamnar så småningom mycket rättvist i final mot varandra. När Strandberg tar hem segern med sin 70-talsballad om en punschveranda får killen som skrivit det vinnande bidraget komma fram för applåder och blommor. Sedan är det dags för en repris av numret och vi fnissar och undrar hur han ska lyckas – kommer han ens ihåg vad han sjöng nyss? Men Strandberg är kvicktänkt och kör på både engelska och finska, en skön blinkning till Eurovision Song Contest, och jublet vet inga gränser.

Christoffer Strandberg

Den improviserade Schlagerfestivalen är att jämföra med en berg- och dalbana – det är bara att hålla i sig och hänga med. Och när man kliver av, rödmosig och vimmelkantig, så vill man genast åka igen. Ett stort tack till Stockholms Improvisationsteater, och till det duktiga bandet som bidrog till skönt sväng på scenen. Tack även till kostymören som skapade en oförglömlig kavalkad av fantastiska kreationer från olika årtionden och världsdelar!

Läs mer om Stockholms Improvisationsteater