Se: Brutalismen – en annorlunda visning av Kulturhuset

Allt jag visste var att denna Kulturhusguidning var ett samarbete med Arkitekturmuseet och att den utlovade en undersökning från tak till källare, genom historia och nutid. Att den närmare skulle belysa kontroversen som alltid omgärdat byggnaden – fint eller fult? – och ge en inblick i brutalismen. Som jag själv inte studerat närmare.

Det kändes spännande att inte veta mer än så. Vi som stod där på Plattan i söndags och väntade var väl en tjugo-trettio stycken. Några småpratade med varandra, jag uppfattade samtal om arkitektur och om teater (några ansikten kände jag igen) och jag undrade över deras skäl till att befinna sig här. Själv hoppades jag på hemliga gångar, larmade dörrar, bortglömda delar, att få dyka djupt in i denna betongkloss, att få veta det jag inte visste att jag ville veta. Jag fick vad jag önskade och mer därtill.

Jag bygger för en ny människa som måste komma.

Klockan är 15 och skådespelaren Robert Fux har samlat ihop gruppen i solskenet på Plattan och sveper ut med armen. Pekar mot Kulturhuset och upprepar arkitekten Peter Celsings ord om den nya människan. Jag hajar till, eftersom det är samma citat som jag själv inledde texten Hus för alla? med här på Besökarna, som då i december 2011 handlade om kontroversen kring biojätten SF:s intrång på Kulturhusarenan.

Som om Fux läst mina tankar berättar han i nästa andetag att kontroverser alltid omgärdat detta hus, att många olika viljor under lång tid kämpat om byggnadens betydelse och innehåll, men att det är vi som står här som faktiskt är den nya människan. Vi ser på varandra och tror på vad han säger. Han är övertygande och kunnig från det att han öppnar munnen, och just det faktum att han betonar att han inte är någon arkitektstuderande gör att det i mina öron blir mer intressant. När några ungdomar bakom oss börjat tjoa och skandera så att vi knappt hör vad Fux säger finner han sig snabbt, pekar på dem och ropar ”Det var precis så här Celsing tänkte”. Berättar att i alla skisser som Celsing gjorde så fanns det alltid människor i liv och rörelse på torget nedanför Kulturhuset, att visionen bestod i att byggnaden skulle införlivas med gatans stämning.

Vi nickar och lyssnar till beskrivningen av fasaden som en glasmonter, där fönsterraderna påminner om tomma notlinjer. Ser ju precis vad han menar. Sedan följer vi efter honom in i mörkret. Får en snabbkurs i brutalismen som utgick från Le Corbusiers sena arkitektur, om visionen om rå betong, öppna ytor, bärande pelare och grönskande tak. Vi fnissar åt några ryskor som går fel och följer strömmen (oss) in i de icke-publika områdena i jakt på en toalett. Vi passerar många kortläsare, går genom långa betongkorridorer, upp och nerför trappor och genom skrymslen. Vi får se snickeriet, njuta av utsikten från östra skeppet, besöka stora scenen där scenarbetarna förbereder kvällens föreställning. Vi får till och med se den hemliga, eller kanske bortglömda, entrédörren från garaget för riksdagspolitikerna under de år riksdagen låg här. Den är i dyster mörk koppar, och jag tror nästan att Pernilla August från filmen ”Call Girl” ska svischa in genom den iklädd silkig 70-talsskjorta och rasslande plastpärlor.

1644_Kulturhuset_foto-MiaWikdahl

1649_Kulturhuset_foto-MiaWikdahl

Detta är mer än en vanlig guidning. Robert Fux talar mycket och passionerat, och det är omöjligt att inte svepas med av orden, i resan genom denna byggnads spännande historia. Att till exempel åka från källarplan till takvåning i den gigantiska varuhissen och instrueras till absolut tystnad för att kunna höra huset är en knakande, magisk och lite skrämmande upplevelse. Vi glider långsamt uppåt och anar röster och skuggor. Jag betraktar väggarna och blir nästan yr i huvudet; föreställer mig att de pressas inåt som i avfallskrossen i ”Star Wars”. Får en känsla av att vi är fångar i en tidsmaskin. Väl uppe på taket serveras vi blåbärssoppa i bästa Vasaloppsstil, och utsikten är som vanligt fantastisk. Övriga gäster på Café Panorama betraktar oss avundsjukt och undrar varför vi blir VIP-behandlade när takterrassen ännu inte öppnat för allmänheten.

1652_Kulturhuset_foto-MiaWikdahl

1659_Kulturhuset_foto-MiaWikdahl

1647_Kulturhuset_foto-MiaWikdahl

Det är exklusivt och spännande att få se Kulturhuset på det här sättet. Vi drar över tiden men jag märker det knappt. Hade kunnat lyssna en timme, två timmar till. För hur ska man kunna sammanfatta så många spretiga röster, åsikter, viljor som passerat in och ut genom huset, som sett denna byggnad och dess omgivningar som sin chans att göra ett avtryck? Att Celsings skapelse haft stor betydelse och att den även idag utmanar ser vi ju med egna ögon, men alla svulstiga eller kommersiella drömmar, alla tankar om vad ett hus för allmänheten egentligen innebär… Jag inser mer och mer att det är ett under att Kulturhuset finns på plats idag.

Alla dessa män med visioner.

Robert Fux ord får oss att skratta, men det han säger etsar sig fast. Får mig att tänka på hur visionerna uppstår, och för vilka man bygger? Eftersom guidningen avslutas med barnens röster om Kulturhuset blir det extra tydligt; deras omdömen varierar från toppen till skitfult, och glappet mellan de som planerar och de som faktiskt vistas i miljön kunde inte varit större.

Det är en fantastisk guidning, men jag ska inte avslöja allt. Jag hoppas verkligen att du tar dig tid att gå på den sista visningen nu på söndag 21 april.
Läs mer och köp biljett här.

Remake – Stockholms Stadsmission

01 glas namn

03 butik

02 remake bok

Längst ner i Kulturhuset ligger Stockholms Stadsmissions Remake-butik där de säljer mestadels nya produkter av gamla material, t.ex. kläder och möbler som får ett nytt liv i en annan form, det är alltså inget second hand det handlar om. De som skapar dessa produkter är främst människor som arbetstränar och som ligger långt ifrån arbetsmarknaden, och det är just Remake-produkterna som fokus ligger på, enligt butikschefen Andreas Thorell. Han berättar också att de säljer Fair Trade-produkter som leksaker, smycken och choklad. Det enda i butiken som är second hand är böcker.

04 kläder

05 lila nallar

06 snurror

07 orange fat

08 plattan

Denna butik startades hösten 2010 och har nu funnits i två och ett halvt år. Det finns ett samarbete med bl.a. Linköpings Stadsmission så det här är en rörelse som når utanför Stockholm.

09 böcker

10 sadlar

11 serier

Genom att handla här så stöds Stockholms Stadsmission i deras arbete för hemlösa. Detta var ett inspirerande besök eftersom både människor och saker får en ny chans, dessutom på ett kreativt sätt.

/Peter Schaub

12 tack

Från konstnärlig forskning till biodling

Nu är det veckan när Konsthögskolan i Stockholm har sin forskningsvecka. Jag lyssnade flera intressanta redovisningar och specificeringar om ämnet konstnärlig forskning, om du är intresserad så kan du ta en titt på http://www.kkh.se/index.php/sv/forskningku/forskningsvecka. Veckan avslutas på fredag i Moderna museet, där det finns även annat intressant för konstintresserade

På väg hem, efter att ha missat 65:ans buss, gick jag genom stan och till Kulturhuset. Där stötte jag på en informativ utställning om biodling och honung.

Mitt i stan tillhör ämnet inte det vanligaste. Jag fick lära mig att Bee Urban har sedan flera år kupor på KulturhusTaket. Ta en titt eller läs mer på http://kulturhuset.stockholm.se/-/Kalender/20111/Utstallningar/Vad-ar-det-i-luften-som-surrar/

Ilkka T

Lennart af Petersens på Kulturhuset

Fotografen Lennart af Petersens är främst känd för sina dokumentationer av ett Stockholm i förändring. Han var under 35 års tid anställd av Stockholms stadsmuseum, och just nu kan du på Kulturhuset se utställningen ”Ett urbant öga” som skildrar Klarakvarteren och den stad som försvann.

Jag var och tittade på utställningen, och såg då även dokumentärfilmen ”Innan det försvinner” som visas varje onsdag och söndag under sommaren. Filmen har gått på Sveriges Television, men jag hade inte sett den innan, och i all sin enkelhet ger den en ytterligare dimension till de bilder som hänger vid Bibliotek Plattan.

Det är inte lätt att fotografera arkitektur. Vad som är vackert för ögat blir ofta platt och tråkigt på bild. Få fotografer lyckas med kompositionen, att fånga spänningen mellan linjer, hitta de rätta vinklarna. Filmen ”Innan det försvinner” är en lågmäld historia från 1964, gjord av filmaren Lars Lennart Forsberg, och den säger lika mycket om af Petersens som om den omgivning han skildrar. Filmen behandlar rivningen av Klarakvarteren, men visar också andra områden i förändring, som Östermalm, Gamla Stan och Vällingby.

Filmvisning vid Bibliotek Plattan är som bekant ingen höjdare, särskilt inte under eftermiddagsrusningen – barn som gallskriker, hissar som slamrar, turister som går förbi och kommenterar på olika språk – och jag får verkligen spetsa öronen för att höra vad som sägs på duken. Men det intressanta är att af Petersens visar sig vara en sådan iakttagare, en person som kliver innanför, som vill skildra kvarterens själ medan de finns kvar. Han är en lågmäld men mycket bestämd herre som kliver in i frisersalonger, knackar på hos gamla damer, står beredd med kameran varhelst det finns hot om förestående rivning. Han är proffsig nog att inte muntligen kritisera stadens snabba förvandling, utan låter i stället kameran tala. Förhållningssättet till bilden är enkelt: ”en fotografs främsta uppgift är att dokumentera och bevara åt efterkommande generationer”.

Efter filmen går jag för att betrakta de svartvita fotografierna på väggen, tagna mellan 1950 och 1970. Några av dem har jag sett förut. Det finns en stark före- och efterkänsla, som om ett våldsamt krig delat de två tidevarven. Många av bilderna ser också ut som krigshärdar, och det är svårt att förstå att det faktiskt är mitt i centrala Stockholm, inte ett sönderbombat London eller Berlin. Jag känner som så många andra sorg över det som försvann, men sorgen är kluven eftersom jag vuxit upp med det nya. Jag kan aldrig ta till mig hur drastiskt det var; och för mig är Plattan och Kulturhuset en del av det Stockholm jag känner.

Sjuttiotalsfotografierna, de som skildrar tiden efter, fastnar jag särskilt för. Arkitekturen, de stora ytorna som strävar efter att vara moderna, men som just därför ibland exkluderar människan. Säkert har af Petersens komponerat sina bilder just så att jag ska känna detta, många av fotografierna är ödsliga, folktomma. En stum kritik mot att bostäderna i city försvann. På en bild sitter en man i silhuett och ser ut över ett öde Sergels torg. Framför den bilden stannar jag, länge. Fascineras av kompositionen, över hur många känslor en enkel bild kan rymma.

Ett urbant öga

Innan det försvinner

Under rusning

De senaste veckorna har jag varit på ständig rusning. Många projekt på gång, mycket arbete, mycket stress. Så pass mycket att jag funderar på hur jag har klarat mig fram till nu.

Mycket av mitt arbete handlar om att träffa människor, så jag springer oftast på möten över hela staden. Mestadels av mina möten sker på Kulturhuset. Varför? För att Kulturhuset är centralt men även för att Kulturhuset har så mycket att erbjuda (kan även bero på att Kulturhuset ligger nära min bostad samt kontoret *host host host*).

De senaste två veckorna har jag sprungit in och ut från Kulturhuset väldigt ofta. Har haft minst 10 möten där samt arbetat med mitt arbetslag på Bibliotek Plattan eller uppe på Ekoteket. När fantasin brister och man inte vet vart man ska samlas så är Kulturhuset alltid det bästa alternativet. Alltid.

Nästa möte jag ska ha på Kulturhuset är nu på måndag. Ska äta frukost med en framtida arbetskompis. Får bli frukost på Stories, så tacksamt att de öppnar vid tidigt. Tacksam även att Kulturhuset finns så att man har någonstans att mötas på än bara kontoret. 😀

Kulturhuset För Turister

Mina tre vänner är här på besök från USA. Igår möttes vi och med tanke på det dåliga vädret så tog jag dem till Kulturhuset. ”This is the place to visit when you are in Stockholm”, utbrast jag. ”The pride and joy of the capital”, skrek jag lite över blåsten och regnet.

Väl inne så berättade jag kort om Kulturhusets historia samt vad den betyder för stockholmarna. Med mycket tid på våra händer så gick vi runt och besökte varje våning. Vi började vid ”mini-Stockholm”, där stod vi länge medan jag förklarade vart allt låg, bjöd på lite Stockholmhistoria samt tog massa bilder.

Vi rörde oss upp och de tittade nyfiket på de schackspelande männen. ”Do they always sit here?”, undrade min ena vän. ”Monday to Sunday from opening to closing”, förklarade jag.

Det stora överraskningen kom inne i biblioteket. Där blev det mycket ”oooh” och ”aahs” från tjejernas sida. De älskade Serieteket och deras stolar men mest av allt så älskade de Tio i Tretton. De önskade att de kunde gå in och titta men jag förklarade att vuxna var strikt förbjudna att komma in. ”The kids need their own space away from the adults”, förklarade jag — ”Wonderful”, sa de alla tre.

Vi gick in på Tipping Point för att titta. Trist att det inte fanns någon information på engelska, inte för att jag har något emot att översätta men man bör tänka på att alla som besöker Kulturhuset kanske inte alltid kan svenska. Det bör finnas ett engelsk alternativ åtminstone.

Vi ville kika in på Rum För Barn men det var så klart fullt. ”It is always full, one of the most popular room at the house”, sa jag och förklarade sedan om trafikljuset utanför, det som berättar för de föräldrar som är på väg in om rummet är fullt eller ej.

När vi väl kom upp på sista våningen så var det där vi spenderade mest tid. Utställningen ”Bortom Tid” fascinerade dem. ”Do you always have some form of exhibition here?” undrade min något tagna vän, efter att ha sett på Antoine Roegiers – The Seven Deadly Sins. ”Always”, svarade jag. ”So you can always come here and see a great exhibition for free?”, undrade den andra vännen. ”Pretty much”, svarade jag. Den tredje vännen var tyst medan hon tog in allt.

När vi var klara tog jag ned de till våning Plattan för att ta en fika. Först så var de fascinerade med fikakonceptet, sedan med bullarna och sist över lamporna inne på cafeét. De diskuterade lamporna ett bra tag.

”So you always spend time here?” undrade den ena vännen medan hon drack sin varm choklad. ”When I don’t have anything to do, am a little broke or when the weather is bad then I tend to come here. There’s always something to do here and something to discover”, förklarade jag.

”Sweden is pretty amazing”, sade vännen medan hon avslutade sin varma choklad. De andra två nickade instämmande.

Auto: Mat

Jag hade läst om den, jag ville se den, jag ville ta på den. Och jag kom, jag såg och jag köpte något ur den.

Direkt innanför svängdörrarna in till Bibliotek Plattan står det en färgglad varuautomat, fylld med lite annorlunda köpegods än vad man är van vid. Glöm miljöförstörande bubbelvatten, besprutade äpplen och smuliga knäckebröd. Konstprojektet Auto:Mat går ut på att visa varor från skilda delar av världen, som vi förmodligen inte skulle stött på annars, som salta kex från Serbien, vingummin från Kina och Guavadryck från Thailand. Och samtidigt som man ger sig själv lite sinnlig njutning, så bidrar man också till ekonomisk stöttning av olika hjälporganisationer. Snyggt och roligt paketerat.

Eller?

På Kulturhusets hemsida kan man läsa att ”AUTO:MAT är ett ideellt konstprojekt som vill ifrågasätta och utveckla sättet vi konsumerar på. Måste vi handla såsom vi gör idag?”. Och här nånstans stoppar jag mina två guldpengar i myntinkastet med en vag klump i magen. Vad är det som ifrågasätts egentligen? Projektet uppmuntrar ju fortfarande till konsumtion av varor som vi egentligen inte behöver; mass- och fabriksproducerat godis, kex och burkjuice. Varuautomaten i sig är ju en kommersiell konsumtionskatalysator. Att varorna dessutom kommer från politiskt problematiska länder som Kina, Serbien och Turkiet kanske det finns en tanke med – men den borde i sånt fall uttalas. Visst kan det hela klassas som socialt entreprenörskap, eftersom syftet delvis är att hjälpa behövande, men jag tycker att framför allt att konsumtionshetsen förstärks och på ett bedrägligt sätt görs accepterat.

Automaten är dock väldigt snygg, vilket är det näst bästa med den. Det bästa är att det också har getts utrymme för skapande människor som behöver en distributionskanal för att sälja sina egna skapelser. Din grej står det på ett par fack i automaten och vill man synas här, och kanske få något konsumtionskritiskt sagt med det, så hör man bara av sig till Kulturhuset.

Och säga vad man vill, men Guavajuicen släckte i alla fall törsten och tacklappen som följde med burken ger mig ett tillfälligt stillat konsumtionssamvete.

http://www.auto-mat.se/

http://kulturhuset.stockholm.se/-/Kalender/20111/Lava/AUTOMAT/