Psykologer läser: 438 dagar av och med Johan Persson och Martin Schibbye

438 dagar är journalisterna Martin Schibbyes och Johan Perssons berättelse om den tänkta reportageresan in i Ogadenregionen, som slutade med en 14 månader lång fängelsevistelse i Etiopien. Skjutna, skenavrättade och terroriststämplade, dömdes de till 11 år i det ökända Kalityfängelset och boken är deras vittnesmål från den tiden.

Det känns logiskt att samtalsserien ”Psykologer läser böcker” med Jonas Mosskin och Jenny Jägerfeld väljer denna aktuella bok till ett samtal, för jag föreställer mig att den lika mycket är ett journalistiskt verk som ett terapeutiskt. Studion är fullsatt en kvart innan scenen intas av journalisterna, moderator Jonas Mosskin och den för temat särskilt inbjudna Kerstin Bergh Johannesson, psykolog och verksam vid Kunskapscentrum för Katastrofpsykiatri i Uppsala.

Lokalen är fylld av vördnadsfull respekt gentemot kvällens gäster och jag vet inte om det är inbillning, men även samtalsledaren själv verkar rätt tagen av Martin Schibbye och Johan Persson och deras berättelse. Och det är inte konstigt, för det är vi nog allihopa. Framför oss sitter två helvetet-på-jorden-överlevare, två journalister med sanningssökandet som drivkraft, två människor med så starkt rättvisepatos att de riskerade allt för att rapportera om det som ingen annan rapporterat, men som världen behöver veta.

Psykologer läser 438 dagar

Psykologer läser 438 dagar

Efter en kort egenintroduktion av de tre gästerna bekänner Jonas Mosskin lite försiktigt att han tidigt tänkt tanken ”äventyrare” om journalistparet, vilket Martin Schibbye blir provocerad av och menar att de var ute på ett journalistiskt, demokratiskt uppdrag. Det fanns en änglaversion och en djävulsversion av vad som pågick i Ogaden i samband med de exploaterande oljebolagen i området. Han och Johan Persson ville bilda sig en egen uppfattning om situationen. Och för att bilda sig en egen uppfattning, måste man ta reda på egna fakta, och inte förlita sig på andrahandsinformation, menar han.

Schibbye kommer här osökt in på den krisande mediebranschen, där ekonomi tycks styra mer än publicistiska ideal. Utrikeskorrarna blir allt färre och ges allt mindre tid att jobba med fördjupande reportage. Rapporteringarna görs alltför ofta av människor bakom skrivbord, istället för ute på fältet. Hans konstaterande att det han och Johan Persson gjorde, att fysiskt ta sig in i ett område som de skulle rapportera från, var helt normalt för 15-20 år sedan, får åtminstone mig att hoppa till. För vad händer med vår verklighetsuppfattning, vår syn på världen,  om de bilder som presenteras av verkligheten inte är verkliga, utan reproduktioner av någon annans verklighet, eller till och med reproduktioner av reproduktioner?

Två dagar innan samtalet om 438 dagar på Kulturhuset visade SVT Andreas Rockséns dokumentär ”Diktaturens fångar”, som visar en bild inifrån Ogaden som möjliggjorts av Abdullahi Hussein, rådgivare till den regionale presidenten och chef för Ogadens tv-kanal, Cakaara News, som fått nog av de civilas missförhållande i Etiopien och valt att visa sin bild av regionen för omvärlden.

─Är det så där, som det var på filmen, i Ogaden? Är det sådär jävligt? undrar Jonas Mosskin.

─Det lilla vi får se stärker ju djävulsversionen, säger Martin Schibbye och beskriver en nation som förtärs av ett lågintensivt inbördeskrig och en region där det pågår omfattande kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Johan Persson fyller i och berättar om alla de intervjuer han gjort med flyktingar från området, som förstärker och bekräftar bilden av ett organiserat förtryck från centralmakten.

Schibbye och Persson turas om att prata, precis som de turats om att skriva sina avsnitt i boken, men det är bara Schibbye som läser högt ur boken. Ca 15 minuter in i samtalet ber Jonas Mosskin att vi får höra något ur boken och Martin Schibbye läser fyra olika passager, från det första gripandet med skenavrättningen till olika absurda fängelseinblickar. Det är just där och just då en overklighetskänsla över hela situationen infinner sig; att höra Martin Schibbye själv läsa sin egen text om en mardrömslik verklighet som höll på att bli evighet för de båda. Men det är på riktigt. De lever och jag drabbas igen av deras enorma psykiska styrka, som fick dem att hitta strategier att behålla sin värdighet och vardag, för att överleva. Som fick dem att slutföra uppdraget.

Efter uppläsningen tar Jonas Mosskin upp temat rädsla som är genomgående i boken. Rädsla för sjukdomar, rädsla för tortyr, för död, för det otrygga. Johan Persson bekräftar att rädslan är det som håller ihop hela systemet. Med tre poliser på 800 fångar, fungerar det bara om fångarna kontrollerar varandra genom olika kommittéer.

─Allt är olagligt och godtyckligt och alla begår konstant brott, bara för att klara vardagen i fängelset. Därför får alla en hållhake på varandra, som man i sin tur kan anmäla varandra för. Alla är rädda för varandra, konstaterar Johan Persson.

Kersin Bergh Johannesson plockar upp rädsletråden och frågar Schibbye och Persson hur de klarade av påfrestningen i Kalityfängelset och vad det betydde att de hade varandra? Martin Schibbye svarar inte helt oväntat:

─Den värsta tiden av alla de här 438 dagarna var ju de 21 dagarna när man sitter själv, i isoleringscell. Ensam är verkligen inte stark. Där är man fruktansvärt svag och brottas med mycket mörka tankar. Tillsammans kan vi sitta i tre år, hellre det än tre veckor själv.

Och det är just tillsammanskapet som lyser igenom både bok och samtal. Deras styrka är att de är olika, att de kompletterar varandra, och att de vet att uppskatta varandra för precis det. De ger balans och stadga åt varandras existens, bildligt men också bokstavligt, i fängelset, men, gissar jag, även tillbaka i Sverige. När de i bokens slutscen har kommit ut från fängelset och ska sova första natten på 14 månader i sin hotellrumsfrihet, kan ingen av dem somna förrän de lagt sig tätt intill varandra i samma säng. Efter allt de upplevt som en enhet, fungerar inte en delning.

438 dagar är en fantastisk reportagebok, på ett journalistiskt plan, på ett allmänmänskligt plan och på ett politiskt plan. Att den är Augustnominerad är en välförtjänt bonus och jag råder alla som inte läst den än att läsa den. Det aldrig sinande hoppet om att komma ut ur fängelset, att få skriva en bok om det som hänt, att ge en röst åt alla medfångar i Kality som är kvar på obestämd tid, gav Martin Schibbye och Johan Persson kraft och lust till fortsatt kamp. De hade ju ett jobb att göra – att rapportera till dem som inte vet, men som måste få veta. Och det jobbet kommer de aldrig att vila från, vågar jag gissa.

När applåderna avtagit och ännu ett av deras otaliga framträdanden är över, ringer några rader ur boken i mitt huvud. Det är dagboksanteckningar från den sista natten i Kality: ”Är morgondagen den sista? Dagbokens slut. Livets början. Är blank som sidan.Vi kan göra vad vi vill av detta. Vad vill vi då göra?” 

Att skriva sig ur en offerroll? På djupet med Sigrid Kahle

Seglatsen liknar Odysseus’. Gilgamesheposet utgör kompassen. För Sigrid Kahle, aktuell med den självbiografiska boken Att välja sitt öde – trots allt, är skrivandet en upptäcktsresa och en självrannsakan. Det är onsdag 9 oktober. Sigrid Kahle möter Gunnar Bolin för att berätta om sitt liv och författarprojekt.

När jag ber mormor berätta om sitt liv vet jag vad jag ofta vad jag ska få höra. Jag känner berättelserna sedan förr. Mormor har valt ut de bästa bitarna, sandpapprat och pusslat ihop dem och med återberättandets upprepningsmekanism skapat sin egen kronologi. Att berätta sitt liv blir nog alltid i någon mån fiktion. Det gör inte så mycket. Kanske är det rentav det fina i den självbiografiska berättelsen, att sanningen inte spelar huvudrollen. Gränsen mellan sanning och fiktion är nog suddig oavsett vilken berättarstruktur man väljer. Jag fascineras av dem som vågar berätta om sina liv. Blir de inte alldeles alienerade inför sig själva? Var ska man dra gränsen mellan vad som är liv och vad som är författarskap? Gränsen mellan sig själv som historia och sig själv som föremål för bokstavssnickeri?

Sigrid Kahle ser ut som en mormor och berättar som en mormor. Hon är liten till växten och stor till orden. I kronologisk ordning rullar hon upp sin historia. Med inslag av politiska händelser, litterära referenser och små kuriositeter. Sigrid är född 1928. Har hyllmetrar med dagböcker. Minst lika många som Karl Ove Knausgård, som hon säger. Som hustru till den tyske diplomaten John Kahle har Sigrid levt nästan hela sitt liv utomlands. Mellan Indien, Pakistan, Bangladesh, Afghanistan, Iran, Irak, Turkiet, Tunisien, Marocko, Algeriet, Jordanien, Syrien och USA gick flyttarna. Den nyutgivna boken – den andra delen av planerade tre – är baserad på dagboksanteckningar. Hon ser sig om en kvinnlig Odysseus. Spänner sina segel med trådar ur dagböckerna, väver fiktionen om sig själv. För att, och det låter självklart och opretentiöst när hon formulerar orden; finna meningen med livet.

Hon är uppvuxen i Uppsala i akademikerhem – pappan var professorn och (med dåtidens benämning) orientalisten H. S. Nyberg. I folkskola gick hon, och inte flickskola, för att hon på föräldrarnas inrådan skulle ”lära känna samhället”. Nybergs var ingen rik familj säger Sigrid, även om hennes skolkamrat från slummen – som lärde henne allt om politik – sa att Nybergs hade för många rum hemma. Sigrid var intresserad av kultur, litteratur och scenkonst. Skrev, spelade teater. Drömde. Men, invänder hon:

– Det är ju ingenting man går och säger, att man vill bli författare.

Det var tiden för andra världskriget. Förhållandet till Tyskland var knivigt. Bland Uppsalas akademiker hatade man Tyskland. Pappan klippte kontakten med en kollega som uttryckt nazisympatier. Själv struntade Sigrid i att läsa läxor i tyska.

I flygmaskin åkte hon på språkkurs till England. Hyrde rum hos en tysk familj. Eftersom frun i familjen olagligt hade hjälpt judar hemma i tyska Bonn, tvingades familjen emigrera till England. Sonen hette John. Hon lutar sig framåt, 85-åriga Sigrid, och fnissar: tänk att jag hamnade just i en tysk familj! Sigrid var arton år, hon och John förlovade sig. Sigrid åkte hem till Sverige. Och när de möttes igen – på en tågstation – kände hon inte igen sin fästman. Den tweedklädde herren i homburghatt var nu en karl i avdankad militärrock. Sigrid tyckte – hon verkar uppriktig – att det var hemskt. Hon talar nu om en tvekan inför äktenskapet. Jag undrar vad den handlade om. Sigrid berättar inte, och Bolin ställer inte frågan. Jag adderar i huvudet: hemliga författardrömmar, funderingar gällande äktenskapet. Sigrid i en modernistisk tid då kvinnliga författare hade börjat höras lite mer i Sverige. Jag tänker tiden för Karin Boye, Moa Martinson, Stina Aronson. Och samtidigt tiden för den manliga vitalismen – som en reaktion på att kvinnorna publicerade, och lästes. Den mekaniska tiden, där maskinerna tagit männens arbeten, besegrat dem i kraftmätning. Artur Lundkvists böjelse för Lawrence och Lady Chatterly’s lover, där kvinnorna är fuktiga marker som befruktas av männens regndroppar. Mellankrigstiden var en stojig period i litteraturens historia. En möjlighet för kvinnor att skriva.

Hur det var, så gifte sig Sigrid med John. Och återvände till Tyskland. John blev diplomat, Sigrid diplomathustru. Och skrivandet? Hon understryker flera gånger att hon vägrat se sig själv som offer. Att John i alla år inredde arbetsrum åt henne. Men när satt hon i dem? All representation ägde rum i hemmet. Jag ser framför mig diplomathustrun som fyllde krustader med räkor och majonnäs och vek servetter. Hon ville skriva böcker redan då, men skyller på flyttarna, den ständiga seglatsen. Som kanske innebar att tankarna blev präntade på ett sätt annat än om hon skrivit dem med publicering i anspråk. Kanske är inte den Knausgårdska presensproduktionen det föredömliga, när man ska skriva boken om sig själv. Sigrid fördjupade sig i Gilgamesheposet – hon ger Gunnar Bolin en hel liten marknadsföringskampanj för detta uråldriga verk – och satt på middagar med författarna Günther Grass och Heinrich Böll. Skrev kontinuerligt för svensk press. I SvD skrev hon från mitten av femtiotalet artiklar med tonvikt på islamsk kultur och arabisk litteratur och teater. Och så tysk litteratur, förstås. Fientligheten mot Tyskland fick hon omvärdera i mötet med John och familjen Kahle.

Hon kommer att tala om omvändelser. Vid tiden i Pakistan var hon Amerikakritisk. Det fanns en teater i Pakistan, som gav föreställniingar på engelska. Sigrid ville annat: en nationalteater som spelade hela världsdramatiken på urdu, och inte på engelska. Men att som västerlänning befinna sig på av västerlänningar koloniserad mark är givetvis en ständig fråga om förhållningssätt. Gentemot den population som man på plasten är en del av, och samtidigt gentemot sitt eget geografiska ursprungsland. Jag kommer att tänka på vad den postkoloniala litteraturforskaren Edward Saïd skriver om hur den koloniserade sitter i en position där varje handlig riskerar att bestraffas: ”Hur ska en oriental kunna ta sig ur dessa bojor för att slinka in i den moderna världen på annat sätt än genom att upprepa narrens ord i King Lear: ’De kommer att piska mig om jag talar sanning, du låter piska mig för att jag ljuger och ibland piskas jag för att jag håller tyst.’” Förslaget om Sigrids teater var svårt att förankra i Pakistan. Man var inte intresserad av annan teater än den engelska. Hennes idé realiserades aldrig.

När familjen flyttade till Harvard, 1967, blev Sigrid blev pro-amerikansk. I västvärlden var det ”jämlikhet, jämlikhet, jämlikhet”, säger hon, och verkar mena att den godhjärtade västerlänningens handlingar kan få kontraproduktiv effekt. När familjen bodde i Indien, kritiserade de svenska vännerna henne för att hon hade tjänare. Skaffa dig en tvättmaskin, tyckte någon. Det uttryckte vad Sigrid beskriver som den svenska radikalismen. Det hade varit omöjligt, menar hon, att avstå från tjänare utan att samtidigt sätta sig över systemet. Den postkoloniala problematiken igen: att lyckas applicera västvärldens jämlikhet på ett område som enligt vår horisont är ojämlikt, utan att skjuta in en uppvärdering av det västerländska. Välment är det men förrädiskt blir det lätt, att försöka frälsa. Sigrids vägran att betrakta människor som offer är förstås grundlagd i en strävan att uppvärdera. Men kanske kan också en sådan strävan bli bakvänd. Hur det är, och var, så måste jag se Sigrid som en produkt av sin tid, med allt vad den innebar i fråga om sociala kontexter. Vägran att se människor – sig själv – som offer kan leda till vägran att erkänna skeva maktordningar. Och därmed låta sådana fortgå.

Hon håller på med del tre i biografin nu. Den första delen, Jag valde mitt liv, publicerades 2003. Gunnar Bolin pekar på hur ärliga, nästan självutlämnande, passager i hennes skildring är. I synnerhet beskriver hon ungdomstiden som svår. Hon försökte, vi känner igen det så väl, lösa sina problem vid köksbordet och på knäna innanför badrummets dörrar. Sigrid led under en tid av bulimi. Var du olycklig som ung? frågar Bolin, och Sigrid svarar:

– Var du själv inte olycklig som ung?

Rösten är klar. Som ville hon skaffa sig upprättelse. Är Sigrids berättelse en offervägran? Ett incitament för att hon varit subjekt i sitt liv? Bägge boktitlarna innehåller ordet val. Och, fortsätter hon, det är en fråga om kvinnor och män; den unge Werther, han får ju gå omkring och vara hur olycklig som helst. Hon är träffsäker och skarpsinnig. En Werther, en Odysseus, en Sigrid Kahle. Läs min bok, uppmanar hon publiken. Och om skrivandet, konstaterar hon:

– Jag söker den vise, som vid flodernas mynning kan tala om för mig vad meningen med livet är.

KahleSigrid_SofiaRunarsdotterK1_topFoto: Sofia Runarsdotter

På djupet med Nina Hemmingsson

I möte med Johan Hilton, förläggare. Säsongens första På djupet.

En kan välja att lyssna på ett författarsamtal med två utgångspunkter tycker jag. Antingen är det en ofta läst och älskad författare en vill se och höra mer av, eller så är det som det var för mig idag, en nyfikenhet på en lite mer okänd författare.

Visst har jag hört Ninas namn tidigare och inte har jag heller undgått hennes enrutare med feministiska mitt-i-prick budskap. Men så mycket mer än så var det inte. Den här kvällen har ändrat på den saken. På djupet är verkligen just, på djupet!

Först lite fakta.

HemmingssonNina_Nina Hemmingsson har studerat vid Kunstakademin i Trondheim och debuterade med boken ”Hjälp!” 2004 tillsammans med Sara Olausson. Hon tilldelades Serieakademins Adamssonstatyett 2007. 2012 var det dags igen, då belönades Nina Hemmingsson med Karin Boyes litterära pris. Motiveringen löd ”… för en stundom brutal och stundom kontaktsökande poesi där pregnant ilska växlar med känsla för insekternas vingrörelser.” 2012 debuterade Nina Hemmingsson som poet med samlingen ”Det var jag som kom hem till dig”. Ninas serier och enrutingar har publicerats i på många sätt, de har visats på konstmuseum, tolkats på teaterscen och tejpats upp på kylskåp.

Samtalet inleddes väldigt avslappnat och Nina berättade om sitt liv och sitt tecknande på ett väldigt personligt sätt utan att vara privat. En konst bara det.

Hon började med sin uppväxt och ungdomsår i Uppsala och hur hon som många haft en rätt normal barndom med de svårigheter som ofta finns med i form av utanförskap. Hon sade sig först nu förstå att hon är och alltid har varit en introvert personlighetstyp, vilket förstås förklarar en del. Hon hatade skolan från dag 2 på grund av att hon kände att den omedelbart begränsade istället för att ge möjligheter. Men att språket alltid har legat nära hennes hjärta och genom att läsa mycket böcker hela tiden, hittade hon sitt språk trots allt och kunde utvecklas genom det. Som hon sa” man kan inte lära sig ett språk utan att läsa mycket. Orden måste få formas genom att läsas om och om igen i olika sammanhang.”

En viktig händelse i ungdomen var att hennes mamma berättade om sin relation med en kvinna, att ”mammas kompis Lisa” som hon bott tillsammas med under många år egentligen var hennes partner. Hon blev väldigt besviken över att mamman inte vågat berätta tidigare.

Det som går igen i hennes serier och poesi, vad jag förstår, är viljan och uppmaningen att det ska vara ok att vara som en är. Att definieras utifrån sitt kön eller på annat sätt är inte ok. Figurerna är förebilder som inte backar för konventioner eller borden utan gör, utan att ursäkta sig. Det finns ingen bitterhet där utan mer ilska.

Jag uppfattar att det finns ett mått av ordentlighet, till och med lydighet, i henne tillsammans med en rebell. Men viljan att göra rätt är stark. Som hennes pappa lärde henne.. ”du kan göra precis vad du vill, bara du gör det ordentligt”.

Att hon började med serieteckning var egentligen en slump. En vän sa, ska du inte rita serier? Och hon tänkte, ja, det kanske jag ska. Och gick upp till Galago-förlag och visade sina teckningar. Där fick hon rådet. ”Rita rutor” och så blev det. Hon förklarade att hon hämtar sin inspiration från sitt liv som både är ljust och mörkt, precis som alla andras. Att skrivandet och tecknandet är ett sätt att ta sig upp mot ljuset när det behövs.

Jag uppfattar henne som en väldigt inkännande och empatisk person, som försöker hålla sig stark och hålla fast vid sin sanna personlighet. Gillar det. Jag ser mycket fram emot att läsa hennes poesi.

Efter samtalet kunde vi prata mer med Nina och få böcker signerade. Flera av hennes böcker fanns också till försäljning till bra pris. På djupet är en riktigt bra form för författarsamtal, det jag kan sakna lite är möjlighet till frågor från publiken. En utveckling?

Nina-Hemmingsson-Top

ALMA-pristagaren, Isols, pristagarföreläsning

Årets ALMA-pristagare Isol (Marisol Misenta) är i Sverige för att under en vecka deltaga i en rad aktiviter för att slutligen på måndag den 27 maj ta emot ALMA-priset av Kronprinsessan vid en prisceremoni. ALMA-priset, Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne, är världens största barn- och ungdomslitterturpris och prissumman är fem miljoner kronor. Isol inledde sin pristagarvecka på Kulturhuset där hon ledde bokverkstäder tillsammans med flera skolklasser. Dagen efter, den 21 maj, höll hon sin öppna pristagarföreläsning på Kulturhuset. Det var ett samtal mellan Isol och Ulla Rhedin från ALMA-juryn om Isols böcker och hur hon arbetar fram sina idéer. Isols böcker fanns tidigare inte på svenska, men tack vare priset finns nu två av hennes böcker på svenska och fler är på gång.
Isol

Isol inleder med att läsa en av sina böcker. På engelska heter den ”It’s useful to have a duck” och är en bilderbok för de yngre barnen. En pojke hittar en anka och gör olika saker med ankan. Han sitter på den, använder den som hatt och använder den som en propp i badkaret bland annat. En charmig historia, men det bästa och mest oväntade kommer när Isol vänder på boken och läser den från andra hållet. ”It’s useful to have a boy” heter den nu och då får vi följa samma händelser fast ur ankans synvinkel. Ankan ser händelserna på ett mycket positivt sätt. Till exempel när pojken satt på ankan, ser ankan det som att han får lite ryggmassage. Jag blev alldeles betagen av boken för den är genialisk i sin enkelhet, men samtidigt full av finurlighet, värme, humor och charm. Det visar sig att detta är något genomgående för alla hennes böcker. ”Det är bra att ha en anka”, heter boken på svenska och kommer ut på Alfabeta bokförlag senare i år.
AnkaRub

Samtalet glider in på barnperspektivet i den här boken. Isol tycker om att ha barn som huvudpersoner eftersom de ser på världen med nya ögon. Det är ett väldigt kreativt sätt att se på världen, ett fritt sätt. Barnen i hennes böcker frågar ibland vuxna om förklaringar, men barnen nöjer sig inte med svaren de får utan letar efter egna svar. Det är drivkraften och motorn i hennes böcker, att barnen letar efter andra saker och frågar sig själva saker. Boken ”The beautiful Griselda” är den första av Isols böcker där huvudpersonen är en vuxen. Griselda är dock barnslig, men inte på ett positivt sätt menar Isol. Jag återkommer till boken i slutet av den här texten.

Isol leker gärna med enkelhet även om boken har ett allvarligt tema eller en komplex frågeställning i botten. En bok som hon har skrivit handlar om en flicka som vill ha mycket saker. En dag kommer en ande och säger att flickan är den som har önskat flest saker den här månaden och därför kan han uppfylla en av hennes önskningar. Men flickan får svårt att välja bland alla sina önskningar och säger att hon vill ha allt. Men det ordet finns inte som valmöjlighet. Till slut får hon nöja sig med det som anden väljer att ge henne. Hon får en grå kanin. Boken slutar med att hon önskar sig att kanin var blå…

Ibland tycker inte folk att illustrationerna i en bok förmedlar något eget, men Isol vet att samma text men med olika illustrationer kan bli en helt annan text. Illustratören har många verktyg att använda sig av och kan förmedla olika saker genom att välja olika tekniker eller genom att lyfta vissa situationer ur texten. Det är intressant att försöka hitta rätt bildspråk som samspelar eller samtalar med texten. Isol menar att barn uttrycker saker i bild som de inte kan uttrycka genom talet. Hon hänvisar till psykologin. När man ritar uppenbarar sig många saker från ens undermedvetna i teckningarna. Hon tycker att det är sorgligt att vi inte tillåts rita fritt när vi blir äldre. För då är det så viktigt att ta redan på vad bilden föreställer och vad den heter. Hon möter många vuxna som säger att de inte förstår en tavla och ber henne förklara vad den betyder. Den betyder ingenting, menar Isol. Du ska bara njuta.

Olika stämningar förmedlas om Isol väljer att teckna med tunna eller tjocka konturer. Hon berättar om en bok (”El globo”) som handlar om en flicka som får sin önskan uppfylld. Att hennes mamma förvandlad till en ballong och kan inte skrika mer. Med konturerna och tekniken som Isol använder för att illustera bilderna förmedlar hon nästan en känsla av en serieteckning. Det är absurt och inte verkligt, menar Isol. Därför blir man som läsare inte orolig. Även om mamman aldrig kommer tillbaka är det ingen sorglig bok och illustrationerna hjälper läsaren att förstå det.

I boken ”Secreto de Familia” använder hon grövre konturer när hon tecknar. Boken handlar om en flicka som har en hemlighet. Hennes mamma är egentligen ett piggsvin.  Isol använder grövre linjer för att vi ska förstå att flickan lever i en slags skräckfilm eller monstervärld. Flickan upptäcker att alla familjer har hemligheter. På morgonen ser alla konstiga ut. I sista bildrutan kan man rita sin egen familj.
secretos-flia-Interior

Isol använder sig ofta av en teknik som heter serigrafi eller silkscreentryck. Hon vill alltid ha konturerna på översta lagret så att de inte de inte blir matta eller bleka. Konturen ska spela huvudrollen.

Boken ”Petit, monstret” har precis kommit ut på svenska (Alfabeta bokförlag). Isol vill visa på hur svårt det är att dela in saker i vad som är bra saker och vad som är dåliga saker att göra. Det finns inget givet svar på den frågan. Isol berättar att i Argentina, där hon kommer ifrån, köper många vuxna självhjälpsböcker, de går i kyrkan och vill att någon ska tala om vad som är rätt och fel, vad som är bra och vad som är dåligt. Isol tycker att det är farligt. Mamman i boken undrar hur en så snäll pojke kan göra så dumma saker. Han är snäll när han leker med hunden, men han är dum när han drar en flicka i håret. Han är dum när han hittar på lögner, men han är snäll när han hittar på sagor. Petit upptäcker att även hans mamma är både snäll och dum. ”Det kanske är något som ligger i släkten?”, frågar han sig på slutet. I boken använder hon dubbla konturer, som om konturerna rör sig. Det ser nästan ut som ett tryckfel, men det är med flit och det gillar Isol.
Petit

I Isols debutbok, ”Vida de Perros” (”A dog’s life”), frågar sig pojken hur han kan veta att han inte är en hund. Hans bästa vän är nämligen en hund och de leker tillsammans och gör samma saker. Mamman talar om för pojken att om han vore en hund skulle han kissa på träd, springa efter bilar eller leka i smutsen. Senare i boken får man se att pojken faktiskt gör alla de här sakerna utan att han är medveten om det själv för han kallar handlingarna för andra saker som en del i hans lek. Hur kan han egentligen veta om han är en pojke eller en hund? I slutet kommer han hem alldeles smutsig och hans mamma skickar honom till hundkojan.

För varje bok vill Isol ha en ny utmaning och inte upprepa sig själv. Använda nya tekniker. I boken ”La bella Griselda” (”The beautiful Griselda”) använde hon sig delvis av digital teknik. Hon tecknade först för hand som hon alltid gör, sedan skannade hon bilderna och använde sig av endast fyra Pantonefärger i hela boken.
Nyskapande

Nyligen fick Isol ett brev från en pappa som skrev att hans dotter hade sagt ”Jag vill rita som Isol. Utan gränser”. Det var bland det finaste hon kunde få höra. När barn ska färglägga ska de alltid färglägga innanför konturerna. Isol ifrågasätter det och själv gör hon inte så utan färglägger ibland medvetet utanför konturerna.

Isol talar om sina egna böcker och då syftar hon på de böcker som hon både har skrivit och illustrerat. Sedan har hon även illustrerat andra författares böcker och då talar hon om ”double authorship”.  Hon menar att hon inte är illustratör till någon annans bok utan hon är författare tillsammans med skribenten. Illustratörer är alltid författare, menar Isol, därför att de har ett språk som är eget och måste bestämma många saker. Hon arbetar mycket tillsammans med poeter. Främst med Jorge Luján som är en argentinsk poet som bor i Mexiko. Isol har även jobbat tillsammans med Paul Auster med boken ”Augie Wren’s Christmas story”. Det är inte en bilderbok, säger hon, utan en illustrerad bok.

Boken ”Numeralia” skriven av Jorge Luján och illustrerad av Isol finns på svenska (Lilla Piratförlaget). Det är en bok med korta dikter till varje siffra, 1-10. Utav dessa korta rader har Isol haft friheten att skapa vad hon ville. Dikten till siffran sex lyder: ”Siffran 6 för de tre musketörerna framför en spegel”. Där har Isol mycket skickligt illustrerat att de tre musketörerna speglas i vattnet och tittar man noga ser man att spegelbilden inte är exakt utan naturen härmar människorna. En fisk bildar till exempel mustaschen i spegelbilden.
Numeralia 6

Isol menar att den handlingen i texten är en sak och den grafiska handlingen en annan, båda lika viktiga. För Isol är det väldigt korkat om någon säger att ”Jag är författaren för att jag skrev: en flicka går till huset”. Den meningen kan illustreras på så många olika sätt. Olika stämningar. Färg, storleken, designen finns inte att utläsa i texten. Isol har tecknat serier och säger att där är det serietecknaren som får mest betalt, inte manusförfattaren, så det var förvånade för henne att det var tvärtom med böcker.

Isols senaste bok ”Nocturno” är väldigt finurlig och speciell och är så mycket mer än en traditionell bok. Delar av bilderna är tryckta i fluorescerande färg och lyser i mörker. En bok med recept på drömmar, säger hon. Man får välja mellan några drömmar och den bilden man väljer håller man sedan under en lampa. När det är ljust ser man en bild. När man sedan släcker framträder en annan bild, och man ser drömmen. Bilden lyser hela natten och man kan ställa upp boken som ett blädderblock. Sista sidan är en helt blank sida helt i fluorescerande färg och där man kan skapa sin egen dröm genom att rita eller genom att lägga ett urklippt föremål på pappret och när du tar bort det blir formen kvar. På det här sättet kan du hela tiden ändra dina drömmar. Boken blev en omdelbar succé i Argentina och har sålt slut och en ny upplaga håller på att tryckas.

”Pantuflas de Perrito” (”Doggy slippers”) är en bok av Jorge Luján som han skapade utifrån workshops som hade med barn på internet om husdjur.  Vi får nu se ett antal skisser och färdiga illustrationer för att följa Isols arbete då hon hittar fram till illustrationer som känns rätt. Ofta har hon prövar hon två-tre idéer som hon förkastar innan hon hittar rätt. Isol tycker att det är ganska konstigt att människor har husdjur och i scen är det en flicka som har en apa som husdjur vilket Isol finner är ännu konstigare eftersom apor är så lika oss människor. Därför illustrerade hon det som att även apan har ett ”husdjur”.  Isol gjorde lite research då hon skulle illustrera husdjuren. Hon försökte tänka sig hur det var om hon skulle vara ett pyttelitet husdjur.Då kanske djuret inte hamnar i ögonhöjd med människan utan det som den framförallt ser är kanske näsan. Efter några försök var det den här illustrationen som kändes rätt för henne.
Hamster

Här handlar det om en pojke som talar väldigt varmt om sin kanin. Även här gjorde hon tre varianter innan hon blev nöjd. Hennes idé var att kaninen försöker göra pojken glad när hans raket är trasig genom att ge honom ett liknande objekt.
Morot

Isol gör en bok om året eller en och en halv bok per år. Hon behöver tid på sig att fundera ut nya lösningar. Om hon skulle behöva arbeta under tidspress skulle hon behöva lösa problemet med den första idén som kommer upp. Och den första idén är inte alltid den bästa eller mest intressanta.

Åter till boken där en vuxen för första gången är huvudperson. Samtalet avslutas med att Isol läser ”The beautiful Griselda”. Isol poängterar att hon skrev boken innan hon själv blev mamma. Den handlar om en prinsessa som är så vacker att hon får nästan alla hon möter att bokstavligen tappa huvudet. På balerna rullade huvuden från prinsar och riddare efter att bara ha tittat på henne. Griselda fann det mycket roande och började samla på huvudena. För att kunna utöka sin samling jobbade hon varje dag på att bli ännu mer vacker. Hon kände sig nöjd när hon såg sig i spegeln och vid tanken på att människor runt om i kungariket talade om hennes skönhet. Men faktum var att istället för att älska henne var folk rädda för henne. Hennes skönhet var farlig för andra människor. Vart hon än gick gömde sig folk för henne. Dörrar och fönster slogs igen så fort hon närmade sig dem och hon blev inte längre bjuden till baler. Griselda blev uttråkad i sin ensamhet och bjöd därför in den mest närsynta prinsen i landet på middag. Hans närsynthet gjorde att han kunde tillbringa flera timmar med prinsessan innan han såg hennes skönhet som ledde till det vanliga resultatet. Nio månader senare födde Griselda en bebis, en flicka som var mycket lik Griselda själv. ”Så vacker”, utbrast Griselda och det var dagen då hon tappade sitt huvud. Princessbebisen roade sig så småningom utan mamman och lärde sig en massa saker. Hennes favoritsyssla visade sig vara att lägga pussel. Hon tyckte om att laga saker som var trasiga.

Isol får en fråga om ”The beautiful Griselda” har ett politiskt budskap. Isol berättar om kvinnobilden i Argentina. Att kvinnan ska vara sexig och vacker, men helst inte så intelligent. Att hon ska vara en god mor och samtidigt lite av en prostituerad. Hon känner till många vackra skådespelare som är väldigt eftertraktade för deras skönhet, men de är inte lyckliga, menar hon. För Isol har Griselda ingen makt alls. Hon kan ingenting annat förutom att vara vacker. Isol hör ofta om folk som beundrar vackra kvinnor som män faller för, men hon menar att den makten är oanvändbar. Vad ska man göra med den makten? Hur många män kan man ha i sitt hus? Stunden då Griselda blir mamma och förlorar sitt huvud ger hon av sig själv till en annan person. Det är först i den stunden som Isol tycker om Griselda. Isol vill inte förmedla något särskilt budskap med boken eller i alla fall inte tala om vad det budskapet i så fall är. Hon vill att det ska förbli osagt och få läsarna att själva tänka och reflektera.

Isol är en mångkonstnär. Hon är bilderbokskonstnär, målare, serietecknare, poet, sångerska och kompositör. Bilderna är väldigt centrala i hennes böcker och det var väldigt intressant att ta del av hur hon har arbetat fram vissa bilder. Man förstår hur otroligt genomtänkta de är. Hennes böcker känns väldigt unika, jag har aldrig stött på något liknande. Det ska bli intressant att se om hennes kommande böcker kommer att förändras av att hon själv blev mamma för 1,5 år sedan. Det är inte svårt att förstå varför hon vann ALMA-priset och jag ser fram emot att fler av hennes böcker kommer ut på svenska.
Signerad Isol

Den här pristagarföreläsningen kommer att sändas i Kunskapskanalen på måndag den 27 maj kl 17.55.

Isols hemsida
http://www.isol-isol.com.ar/

ALMA-juryns motivering
http://www.alma.se/Pristagare/2013_Isol/

/Mia Kim

På djupet med Kristina Lugn

Visste ni att Kristina Lugn är rolig? Det är hon. Väldigt rolig. Redan efter de första orden hon yttrar när hon sätter sig till rätta får hon publiken att skratta. Och det fortsätter under hela samtalet.
OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Kristina Lugn är klädd i svart från topp till tå. Det enda som bryter av färgmässigt är det vita pärlhalsbandet runt halsen och det omisskännliga långa röda håret. Hon förklarar under samtalet hur det kommer det kommer sig att hon alltid klär sig i svart. Mer om det senare i texten.

Lars Ring, teaterkritiker på Svenska Dagbladet, har följt Kristina Lugn under många år. Han har intervjuat henne många gånger. Och recenserat, är Kristina Lugn noga med att påpeka. Lars Ring berättar att han har sett alla Kristina Lugns pjäser och läst varenda dikt som hon har skrivit. Kristina Lugn blir förvånad och imponerad när hon får veta att han har sett alla hennes pjäser. ”Håll med att om en del av mina pjäser är nästan exakt likadana bara med en annan titel och andra skådespelare?!”, säger hon.  Lars Ring håller inte med, men menar att det finns vissa teman som är återkommande. Som exempel nämner han att det väldigt ofta är två människor som är i dialog med varandra i ett slutet rum. Lars Ring berättar att hans sambo var irriterad över att det inte var ett lyckligt slut på ”Hjälp sökes”. Då protesterar Kristina Lugn genast: ”Det är väl ett lyckligt slut. Vem är du sambo med?!” och publiken brister ut i skratt. ”Jag tycker att slutet är strålande lyckligt”, fortsätter hon.  ”Alltså, de dör ju inte på slutet. SÅ lyckligt är det inte”, skojar hon vidare.

”Hjälp sökes” är en musikal skriven av Kristina Lugn med musik och sångtexter av Benny Andersson och Björn Ulvaeus, som just nu spelas för utsålda hus på Orionteatern i Stockholm.  Den kommer att teliviseras och med lite tur kommer den att fortsätta gå på Orionteatern under våren 2014, avslöjar Kristina Lugn för oss som inte har lyckats få tag i biljetter till musikalen.

Lars Ring läser ett citat ur musikalen:

 ”Jag brukar säga så här: jag förstår inte varför människor är så angelägna att förstå sig själva och varandra. Förståelse är för veklingar, tycker jag. Människan har alltid varit och bör förbli, ett mysterium.”

Kristina Lugn förklarar att det inte är svammel i största allmänhet utan att hon tycker att man ska värna om det som är ett mysterium i livet.

När Kristina Lugns morfar, Nimrod, kommer på tal låter hon väldigt kärleksfull och man förstår att han var spelat en mycket viktig roll i hennes liv. Kristina Lugn berättar att hon växte upp i Västergötland och det språk som omgav henne beskriver hon som att det lät som om Bert Karlsson bodde överallt. Hennes morfar däremot var kantor i Tierps sockenkyrka och Kristina Lugn fick ofta resa dit på loven när hon var mellan 3-7 år och vara med honom i kyrkan. Där fick hon höra rikssvenska och det kyrkliga, liturgiska språket som hon tycker är väldigt vackert. Det gav henne ett sinne för skönheten i det obegripliga. Det gjorde ett sådant intryck på henne att hon väldigt tidigt försökte skriva psalmer. Dock har hon aldrig försökt skriva obegripligt, påpekar hon, men hon har försökt skriva i kontakt med det obegripliga. Hon beskriver hur fantastiskt det var att som ungt barn komma i kontakt med hela livscykeln, allt från dop till begravningar. Framförallt lärde det henne att språket har både en farlig och frigörande kapacitet. Lars Ring lyfter fram att Kristina Lugn har en otroligt stark rytmkänsla i språket. Kristina Lugn protesterar igen. ”Inte otrolig, men jag har en viss rytmkänsla”.

Stunden innan döden, väntrummet inför döden, det är något som Lars Ring tycker att Kristina Lugn ofta återkommer till i sina texter. Kristina Lugn konstaterar att det är synd att hon har varit så upptagen av tankar på döden istället för att försöka leva. Det stora problemet för henne är det stora sveket, att bli sviken och övergiven. ”Det yttersta sveket är ju faktiskt döden”, säger hon.

 ”När jag ser mina barn och barnbarn är det för mig fullständigt obegripligt att jag kommer att bli tvungen att försätta mig i en situation, nämligen att vara död. När jag inte ens kan låna dem några pengar eller få veta hur det går för dem och försöka hjälpa till med det lilla jag kan. Och att de kommer att sakna mig ungefär lika lite som jag saknar Nimrod”.

Kristina Lugn berättar om sitt flirtande med självmordstankar som hon har ägnat sig mycket åt i livet. Det har varit ett slöseri med tid, konstaterar hon nu i efterhand. Hon önskar att hon hade fått mer hjälp med det när hon var yngre. Ibland har hon försökt göra experiment med sig själv och säga till sig själv att hon ska le mot alla hon möter och att hon varje dag måste utsätta sig själv för någon typ av glädje. Hon tycker att det faktiskt har fått henne att bli lite gladare. Det stora som dock har förändrat hennes liv väldigt mycket till det positiva är att vara med sina barnbarn. Så fort hon lade ögonen på den första lilla bebisen stod det klart för henne att det är det här som är kärlek. Att få ta hand om någon.  Hon tycker att det hemska med att vara mycket ensam är att man blir dum i huvudet. ”Man försöker förvandla den inre monologen man har hela tiden och få till det att det ska bli en dialog istället”. Lars Ring gör en återkoppling till dialogen som ofta förekommer i hennes pjäser och han tror att det är en dialog mellan Kristina Lugns självbild och hennes egentliga jag. ”Jag försöker tala förstånd med mig själv”, förklarar hon.  Hon tror att många självmord egentligen är ”olyckshändelser”. Att någon råkar stå vid en tunnelbaneperrong och ser tåget komma och så tänker personen att den på en halv sekund kan lösa alla problemen genom att försvinna. Men så har man en spärr som gör att man kommer ihåg att det finns andra människor. Men man kan vara så förtvivlad att man tappar kontakten med de där spärrarna.  ”Det är ett väldigt slöseri med tid att ständigt behöva påminna sig om det. De flesta människor vet detta automatiskt”, menar Kristina Lugn, men hon själv måste ständigt påminna sig själv om det där.

”Döden har ett konstigt sätt att älska sina barn. Hon kommer närsomhelst. Till vem som helst. Hon har ett konstigt sätt att alltid hitta sina barn. Döden har ett konstigt sätt att vårda sig om sina små. Hon äter deras mat, hon skrämmer deras vänner. Och när de klagat tar hon fram sin kalla hand. Då skriver hon med sitt kalla namn på deras aldrig mera kyssta läppar”.

Kristina Lugn berättar att hon har använt sig av metaforen att döden är en kvinna några gånger. Hon nämner ”Nattorienterarna” där det står något i stil med att döden ropar hem barnen från livets hårda skola. Hon fick vid ett tillfälle ett väldigt sorgligt brev från en kvinna som hade blivit sårad av den texten. Kvinnan hade nämligen förlorat sitt barn och menade att så skulle ingen mamma göra. Det tog Kristina Lugn jättehårt. Hon menar därför att det inte är så att hon går omkring och sprider tröst. ”Fråga de som känner mig”, säger hon. Lars Ring inflikar att Kristina Lugn för andra gången under det här samtalet blandar ihop sina texter med sig själv. Hon svarar med att förklara att skillnaden inte är så stor. Tidigare var hon väldigt noga med att poängtera den enormt stora skillnaden mellan sig själv och texterna. Men nu inser hon att texterna är en del av henne. Hon försöker adressera sina texter så att de blir allmängiltiga och översättbara till andra människor. Det är det som är en del av konstens funktion, att det blir ett sorts samtal.

De nu levande svenska dramatiker som bäst formulerar Lars Rings liv är Kristina Lugn och Lars Norén, berättar han. På vitt skilda sätt, men som ger ord åt något ordlöst. Det karaktäristiska för Kristina Lugn är att hon demonterar och sätter ihop språket och ställer motsatser mot varandra, tycker Lars Ring. En gestaltning av ett utanförskap med språket. Kristina Lugn håller med och förklarar vidare att hon tror att det är svårare att vara kvinna än man. Som kvinna måste man kämpa hårdare för sitt självförtroende. Inte bara när man blir äldre utan även under hela skoltiden. Hon berättar att hon var väldigt mobbad som barn, bland annat blev hon retad för sin hårfärg och sina fräknar. Fixeringen vid ytan drabbar kvinnor menar hon. ”Nu talar vi ju På djupet, men ytan är faktiskt oerhört avgörande, det är den vi presenterar oss med”. Anledningen till att hon alltid har tyckt att hon måste bära svarta kläder är för ingen ska titta på henne. Förmodligen vill inte dra till sig mer uppmärksamhet än vad hon redan tror sig göra med sitt utseende. Ett av hennes barnbarn visade ett Youtube-klipp som handlade om Kristina Lugn, en sketch som skulle vara jätterolig där de driver med henne. Hon berättar att hon blir jätteledsen för sådana saker. Hon blir sårad.

Kristina Lugn berättar att Lars Norén talar väldigt illa om henne i en av sina dagböcker. Hon säger att hon beundrar honom mycket, men inte för hans dagböcker. Hon hatar fixeringen vid att man ska lämna ut sig själv. Hon tycker att Knausgård lyckas bättre för hans dagböcker är gestaltade på ett annat sätt.

Senast som Kristina Lugn och Lars Ring träffades var för 1 ½ år sedan. Då hade Kristina Lugn precis flyttat till en lägenhet vid Mariatorget. Sedan dess har Kristina Lugn hunnit flytta två gånger till. Hon har flyttat väldigt många gånger i sitt liv och Lars Ring gör en koppling till hennes texter där det finns en slags hemlöshet, en rotlöshet. Kristina Lugn förklarar att sedan hennes dotter flyttade hemifrån har hon inte bott tillsammans med någon utan har istället haft en nära relation till sina lägenheter. Och hon känner fort när de inte passar ihop längre, skrattar hon. Alla böcker som hon äger verkar representera trygghet för henne. Där finns hennes livshistoria. ”Det tror jag inte man kan få med en läsplatta”, säger hon. Böcker som hon alltså har ett minne kopplat till. Till exempel ”Idioten” av Dostojevskij som hon fick när hon konfirmerades, en bok av Elsa Beskow som hon älskade som barn. Böckerna ger henne en känsla av vem hon är.

Lars Ring kommer in på annat ”hem” som Kristina Lugn har haft. Han syftar på Brunnsgatan 4, där Kristina Lugn var teaterdirektör i 12 år. Kristina Lugn säger att hon nästan inte kan prata om det för då kommer hon att börja gråta. Det var från början en gammal potatiskällare som Allan Edwall sedan gjorde om det till en mycket intim scen där han ville komma nära teaterkonsten. Kristina Lugn tog över och det ”tvingade” henne att skriva massor av pjäser. Hon menar att det var det som fick henne att sluta för till slut skrev hon så dåliga pjäser att hon är förvånad att någon överhuvudtaget kom på dem.

”Romeo och Julia”med Lena Nyman och Erland Josephson var en av alla de pjäser som spelades på Brunnsgatan 4 och den var Kristina Lugn väldigt nöjd med. Den var så enkel och väldigt rörande, en bit teaterhistoria, tycker hon. Både Nyman och Josephson var väldigt sjuka när de spelade pjäsen och trots att Josephson hade kraftiga Parkinsonryckningar fanns det inget av sjukdomarna i föreställningen. Det var rakt igenom teaterkonst. Kristina Lugn såg varenda förställning av den pjäsen och då fick hon själv uppleva att det verkligen är sant att teater är ögonblickets konst. Det fanns ingen föreställning som var den andra lik och det berodde på samspelet med publiken. Det uppstår en slags tredje kraft; scenen, salongen och sedan uppstår det något mellan skådespelare och publiken. Lars Ring menar att detsamma egentligen uppstår mellan Kristina Lugns texter och läsarna. Han säger att Kristina Lugn är folkkär, men då protesterar hon direkt och säger att hon inte kan ta emot sådant där. ”Folkkär, är ju Lasse Kronér”, hävdar Kristina. Hon har inget emot Lasse Kronér, säger hon, men hon tycker att det är så dumt att hans program heter ”Smartare än en femteklassare”. ”Smart är ju inte samma sak som kunnig”, menar hon. Hon vädjar sedan till publiken att om någon känner Lasse Kronér så be honom byta namnet till ”Duktigare än en femteklassare”. Kristina Lugn tror inte att det är så många som har läst hennes böcker. Då poängterar Lars Ring att hundratusentals människor har sett hennes pjäser och att hon är väldigt läst utomlands. Då får vi veta att hennes bok ”Hej då, ha det så bra!”, har översatts till engelska och att hon ska åka på turné i USA med den. Det mest överraskande, fortsätter hon, är att Peter Stormare har översatt ”Idlaflickorna” och tänker göra en road movie av den.

Lars Rings beskrivning av Kristina Lugns texter är att hon gör språket häpnadsväckande gång på gång. Att hon ställer motsatser mot varandra, förstör det, sätter ihop det, använder det som byggklossar som gör det nytt och fräscht varje gång. Han frågar om Kristina Lugn håller med.

”Jag kan inte ta emot sådana där saker”, säger hon generat. ”Men jag håller med”.

Kristina Lugn får frågan om lever med sina gamla texter. De är en del av henne, men hon läser inte sina gamla texter. Förutom häromveckan då hon fick en gammal diktsamling som hon har skrivit av Pär Westberg. Då läste hon den och tänkte att ”det där skulle jag aldrig kunna skriva idag. Den är faktiskt jättebra”. (”Hundstunden”, 1989). Hon tror att man tappar förmågan att skriva när man blir äldre. Man går miste om drivkraften. Tidigare var det svartsjuka, olycklig kärlek och hämndbehov som var drivkrafter eller att få skriva repliker till en skådespelare och tvinga den att säga sådant som hon visste att den personen aldrig skulle säga privat. Alla de där känslorna försvinner för att man slutar tänka på det, menar hon. ”Det var jättelänge sedan jag kände förälskelsen slår ned som en blixt genom kroppen”.  Nu upptas tankarna mer av ”Hur ska det gå? Hur ska det gå? Ojojojoj…”.

Kristina Lugn berättar om hemlig dröm hon har. Hon kan inte hålla sig för skratt när hon berättar om den. Drömmen är att det ska ringa en journalist till henne och fråga: ”Kristina, hur håller du dig så ung och fräsch?”. ”Jag skulle faktiskt bli gladare för det än en bra recension”.

Samtalet leds in på Svenska Akademien där Kristina Lugn är ledamot sedan 2006. Hon är väldigt glad för det senaste tillskottet i Akademien, Sara Danius. Hon säger att det inte finns några schismer i Akademien utan alla är goda vänner. Kristina Lugn sitter med i Nobelkommittén och det innebär att hon läser otroligt mycket. I år var det ungefär 200 nomineringar och före sommaren ska de få ned dem till fem. När det gäller betalning för arbetet de genomför berättar Kristina Lugn att de får 300 kronor per sammanträde, de har en livmedikus, de får gratis läsglasögon, de får göra vissa resor samt att de får ett kommittéarvode för arbetet de gör i Nobelkommittén eller andra kommittéer. Däremot får de ingen lön.  Bara den ständiga sekreteraren får lön.  Kristina Lugn är lite ambivalent till att de inte får lön. Hon säger att Akademien och psykoanalytikerna är de enda som inte ändrar på det som grundläggarna har bestämt. Akademien följer Gustaf III:s vilja väldigt noggrant och han bestämde att man inte ska ha betalt. I Akademien ska alla under sammanträdena tilltalas med herr eller fru, och det var också något som Gustaf III införde. På den tiden hade adeln så stor makt och därför införde Gustaf III det för att adeln inte skulle sätta sig på de andra.

Lars Ring frågar om framtida projekt. Just nu arbetar Kristina Lugn med ett beställningsjobb för tv. En bok med aforismer föreslår Lars Ring att Kristina Lugn kan ge ut. Det tycker hon är en bra idé, hon skulle kunna plocka från sina tidigare utgivna verk. Lars Ring läser upp några exempel som han tycker skulle kunna vara med en i sådan bok. Kristina Lugn avfärdar det mesta. Lars Ring läser upp ytterligare ett exempel: ”Jag fick 1000 kubikmeter mörker i morgongåva när jag föddes”. Kristina Lugn svarar med ett stort skratt: ”Om jag frågar dig så här: VAD betyder det? Vad svarar du då?”. Lars Ring lyckas ge svar direkt. Arvssynd.

Kristina Lugn ombeds att berätta hur hennes skrivprocess går till. Hon berättar att hon har svårt för mångordighet. Erik Beckman beskrev att när Kristina Lugn försöker uttrycka någonting så är det som att hälla orden genom en kaffebryggare. Det är en stor behållare med jättematerial och sedan silas allt ner och kommer ut som en tunn stråle. Det är precis så hon gör när hon skriver. Hon försöker ta bort allt som är onödigt. Ibland tror hon dock att hon går för långt. Hon menar att man måste unna läsaren, och framförallt, teaterpubliken vissa transportsträckor. Annars hinner de inte följa med i vad som händer och det en av anledningarna till texten till ”Hjälp sökes” finns att köpa som bok (i Orionteaterns biljettkassa för 150 kronor). Hon säger att hon saknar episk förmåga och därför blir det ingen roman. Hon skojar och hittar på en beskrivande text om hur det skulle låta om hon skrev en roman. Publiken skrattar och Lars Ring tycker att det låter som Wallander och säger ”Det låter inte riktigt som du”. Kristina Lugn replikerar: ”Men det låter lönsamt”.

Just det där med överflödiga ord värjer sig Kristina Lugn emot. Hon tror inte att det är bra för tanken. Hon breder gärna ut sig när hon talar och är inte särskilt ordknapp, men tycker att det är viktigt att man är vaksam på språket och att man inte breder ut sig för mycket med onödiga insticksord i skrift. Hon kommer också in på att hon är skeptisk till ordet ”hen”. Hon beskriver sig som purist.

Samtalet är väldigt naturligt och givande, dels för att Kristina Lugn är den roliga och intelligenta person hon är, men också för att Lars Ring är så påläst och genuint intresserad av Kristina Lugns verk. Det märks att han inte bara har läst in sig för den här intervjun.

Det här På djupet-samtalet var det sista för den här våren och då kanske en sammanfattning är på sin plats då jag har varit på samtliga samtalen. Gemensamt för dem är att de alla har varit otroligt givande. Jag har inspirerats, blivit berörd, skrattat och gråtit. Jag har fått insikter och tankats med mycket energi och visdom.  Varje gång har jag lämnat Kulturhuset med en väldigt varm känsla inombords. En känsla av kraft och förnyelse.  Det finns många likheter mellan författarna. Samtliga verkar bära på en känsla av utanförskap. De flesta verkar också upptas mycket av tankar kring döden. Ingen av dem vill heller medge att deras skrivargärning skulle vara av någon betydelse och alla verka dras med ständiga våndor kring det egna skrivandet. Flera av författarna har också berättat att de har läst Bibeln ingående och om hur den har påverkat deras språk.

Vårens alla På djupet-samtal kan ni läsa här:

Jonas Hassen Khemiri

Bodil Malmsten

Torgny Lindgren

Jag ser redan fram emot hösten och fler På Djupet-samtal. Men nu när Kulturhuset har öppet årets alla dagar lär jag nog hitta ett och annat att fördjupa mig i under tiden.

Samtalet med Kristina Lugn finns att lyssna på i sin helhet på Play Kulturhuset.

/Mia Kim

Världsbokdagen

En kväll på Kulturhuset. Världsbokdagen idag men kvällen ägnade jag åt diskussion om angränsande ämne. Ett samtal om samtalet.

Under förra året gick dreven och twitterstormarna igång med jämna mellanrum kring stereotyper i text och bild. Tintingate var en realitet för Kulturhuset, som under några veckor stod mitt i stormen. Nu har diskussionen gått vidare till att handla om näthat och rasism, om hur språket används och hur det kan drabba.

På Världsbokdagen tar Kulturhuset tag i samtalet kring litteratur i ljuset av dessa debatter.

Pernilla Glaser, modererade kvällens samtal. Hon nu innovations-utvecklare på Riksutställningar och tjänstledig teamsamordnare Bibliotek Plattan.

Kvällen började med ett samtal mellan Pernilla och Behrang Miri, pedagog och musiker, tidigare barn- och konstnärlig ledare för barn och unga på Kulturhuset. Samtalet kretsade till en början kring Tintingate, debatten som rasade under hösten när Behrang ville ta bort Tintin i Kongo från bilioteket. Behrang menade på att frågan helt tappade proportioner och fokus och genom att använda ord som ”bibliotekschef kastade ut” på löpsedlarna så styrde man det hela till en debatt och en storm och därmed låste frågan från samtal och diskussion.

Han menade också att det som behövs är mer samtal om dessa svåra frågor. Att vi vågar träffas, fråga och prata. Att inte veta är inte fel. Vi behöver ta del av allas erfarenheter och skapa oss en bild av saken, inte söka konfrontation. De offentliga institutionerna som kulturhus, folkets hus, folkbildningen och biblioteken har här ett ansvar.

IMG_20130423_185830Efter det inledande samtalet fortsatte kvällen med en paneldiskussion med Lawen Mohtadi, tidigare chefredaktör för tidskriften Bang, journalist och författare, Leif Magnusson, institutionschef Mångkulturellt centrum och Inga Lundén, Stockholms stadsbibliotekarie.

Leif menade inledningsvis att det är viktig att ta samtalen i vardagen. I fotbollslaget, i kafferummet på jobbet, bland kompisarna. Minst lika viktigt är att inte devalvera den rasism/diskriminering man möter, utan se det för vad det är. Ingen blir hjälpt av att vi undviker och förklarar bort.

Att bibliotekarierna måste lyfta samtalen och följa debatten såg Inga som ett måste. Biblioteken ska vara ”stockholmarens partner i vardagen, för lärande, läsande och reflektion”. Det förpliktigar verkligen och man måste hänga med. Ett av problemen är att bibliotekarieyrket är så segregerat och ofta också utbudet på biblioteken.

Lawen reflekterade kring att det offentliga samtalet kan ske på olika nivåer De kan handla om bilden av världen som ges till oss via de stora medierna, men det kan också vara ett samtal i mindre grupp på ett förortsbibliotek där vi verkligen närmar oss varandra. Hon reser runt och pratar om sin bok om Katarina Taikon på bibliotek och bokkafféer, och möter där människor som vill prata och mötas och det måste vi ta vara på.

Panelen var eniga om att vi inte får vara så ängsliga och rädda för att göra fel. Det är i möten vi växer och hittar gemensamma sätt. Vi ÄR ett mångkulturellt land och det är dags att vi uppför oss som det. Vi har fördomar, vi alla, och det är bara i möten de kan ställas på ända.

En viktig fråga som berördes flera gånger är representation och demokrati. Om inte alla olikheter är representerade i samtalet, i samhället, i våra liv så ÄR det ett demokratiproblem som vi inte kan ignorera. Vi borde t.ex. kunna dra lärdom av hur feminismen hanterat dessa frågor rent praktiskt.

En sak jag funderade kring under kvällens samtal var det viktiga i att prata MED inte OM. Jag upplever att många diskussioner nu förs i sociala medier och på de stora tidningarnas ledarsidor. Vi läser om en den ena och en den andra synen på saken. Men pratar vi med varandra om det? Eller bildar vi oss en uppfattning vid sidan om?

Jag lyssnade på Kristian Lundberg förra veckan när han berättade om sitt författarskap. Han har skrivit Yarden som handlar om människor i utanförskap i Malmö. Han berättade att han träffade några studenter som lovordade hans bok och läst den som studentlitteratur på socionomlinjen. Han frågade då om de varit nere på Yarden och pratat med dem som jobbar där, för att få förståelse för deras situation. Nej, svarade alla förskräckt. Nej, nej!

Det är kanske här det ligger? Att se och bekräfta varandra ger styrka och mod. Det kan vara det som behövs för att hitta en väg mot gemenskap. Att se människan.

En mycket intressant och givande kväll. Alla de olika arenorna för samtal av olika slag som Kulturhuset står för främjar verkligen ett bättre samhälle!

 

 

Den enfaldiga domstolen – Damien Echols om fördomen som blev en dödsdom

Maj 1993. West Memphis, Arkansas. Damien Echols är en svarthårig artonåring som lyssnar på Metallica. Mamman är fjorton år äldre än sin son. Styvpappan kan inte läsa eller skriva något annat ord än sitt eget förnamn. Familjen sitter framför teven när bultanden mot ytterdörren får glasen på vardagsrumsbordet att klirra. Polisen kliver in med vapen riktade mot sonen. Han är, tillsammans med två jämnåriga kompisar, anhållen för brutalt mord på tre småpojkar.

Det har gått snart två år sedan den nu 41-åriga Damien Echols återsåg dagsljus. Debutboken Dödsdömd kommer ut på Norstedts i dagarna. Vid Internationell författarscen 11/4 blir han intervjuad av Fredrik Strage. Fortfarande klär han sig i svart skinnkavaj. Han bär solglasögon och runt munnen, ur vilken orden formas väsande och lite släpigt, rycker det emellanåt till i spasmer.

Det finns nyhetsklipp på Youtube som visar Damien Echols när han förs ut ur sitt hus, den där morgonen i maj 1993. En blek tonåring som inte rör en min. Han var bra på att låta saker rinna av honom, säger han. Idag bor det omkring 30 000 innevånare i West Memphis, 1993 var det väl några tusen färre. Som i de flesta stater i södern, var den politiska luften konservativ och baptismen stark. Missnöjet och misstänksamhetens konsensus förde människor samman. Utbildningsnivån var låg, långt ifrån alla hade elektricitet. För Damien Echols blev tatueringarna ett pansar, böckerna – framför allt av Stephen King – och musiken en flykt. På tonåringens vilsna vis. När han som fjortonåring blev katolik sa styvpappan till honom att det fanns satanister inom katolicismen. Allting som inte följde normen, säger Damien Echols, ”was a target on your back”.

Morden på de tre småpojkarna i naturområdet Robin Hood Hills hade rituella, sadistiska förtecken. Grundat på ett framtvingat och senare återtaget erkännande av en av ungdomarna, samt ett uttalande av en expert på ockultism, drog man slutsatsen att Damien Echols, Jessie Misskelley och Jason Baldwin var skyldiga. Eftersom de lyssnade på hårdrock, klädde sig i svart och tog avstånd från baptismen. Echols dömdes till döden, de andra två fick livstids fängelse.

Han kan inte definiera tiden som gick, säger han, och stryker håret bakom öronen. Förflyttningen mellan de två anstalterna minns han, resten är virrvarr. Efter åtta år i ”maximum security prison”, förflyttades han till ”super maximum security prison”, även kallat death row. Där isoleras de dömda tills de avrättas. Echols beskriver med den väsande rösten. På anstalten firades avrättningarna som julafton. Han slutade räkna dem, men säger att det under hans tid vid death row genomfördes omkring trettio stycken. Han har två sinnesintryck kvar från avrättningarna. Synen av ryggtavlan på den som för sista gången gick genom en dörr. Och lukten av friterad kyckling. Friterad kyckling serverades varje gång en likvidering hade ägt rum. För att fira.

Frågetecknen kring fallet The West Memphis Three engagerade flera kända musikpersonligheter och skådespelare, bland andra Eddie Vedder, Johnny Depp och Wiona Ryder. Dokumentärfilmen Paradise Lost: The Child Murders at Robin Hood Hills som kom 1996 uppmärksammade den lösryckta bevisningen och märkliga rättsprocessen. Efter långdragna påtryckningar och utredningar blev så, år 2011, de tre männen frisläppta. Paradoxalt nog, mot att de erkände sig skyldiga. För att slippa vänta på den förhandling som eventuellt hade kunnat ge dem en ny prövning lämnade de en så kallad Alford plea. Vilket snarare innebär ett medgivande än erkännande – de dömda medgav att åklagaren hade bevis som hade kunnat leda till en fällande dom, mot att de fick straffen omvandlade till de arton års fängelse de redan hade suttit av.

För Damien Echols är boken, som han till största delen skrev på anstalten, en upprättelse. Något till övers för det amerikanska rättssystemet har han naturligtvis inte. I Amerika är politiken och rättsväsendet är så tätt sammansvurna att politikerna är beredda att genomföra precis vilka beslut som helst, för att få väljarnas stöd och själva klättra i karriären. Och så handlar det förstås om den religiösa övertygelsen, säger han.

Jag tänker att Damien Echols resonemang påminner som det som i Sverige är vedertaget bland människor som är missnöjda med politikerna. Och som ofta skyller på att krigen är religionens fel. Det är enkelt att frustrationen över Damien Echols berättelse binder orsakssamband mellan religionen och fallet West Memphis Three. Det är frestande att hävda att om det bara inte varit den där baptismen… Men det är vanskligt, att likt domstolen i West Memphis, anlita sådana enkla förklaringsmodeller. Grogrunden till att innevånarna och domstolen handlade som de gjorde handlar om mer än fundamentalism. Fundamentalismen uttrycker något, som finns rotat där man minst anar det, och som är oberoende av religiös tillhörighet. Det är viktigt att påminna sig om det. I synnerhet i tider där fobisk syn på religion florerar.

Spelade då den geografiska platsen för fallet in? Hade samma sak kunnat hända i New York City, i en större stad, eller ett mer liberalt land? Damien Echols hävdar att det lilla samhället naturligtvis är gynnsamt för fördomar. Men menar ändå, att det har mindre med platsen att göra, än med den trångsynthet, det bigotteri, som kan uppstå precis var som helst. Den insikten gör Damien Echols berättelse omätbart viktig att berätta. Samtidigt blir jag lite orolig. Jag tänker på att Damien Echols bok tillhör den genre som toppar försäljningslistor i vår tid: den som utlovar sanning och autenticitet. På något vis känns det olustigt att just den här historien ska marknadsföras som ”based on a true story”. Eftersom berättelsen verkligen är sann är det oerhört viktigt att minnas att all form av sanning är färgad av perspektiv och horisonter. Vi måste vara försiktiga, så att vi inte börjar tolka bokstavligt och låter sanningen bli endimensionell. Hur upplysta vi än tror oss vara finns ständigt risken att vi tar till det snabba svaret, den enkla förklaringen. Den trångsynta förklaring som för Damien Echols blev en fråga om liv och död.

Det handlar till syvende och sist inte om vi, de kloka, och de, de inskränkta. Fenomenet formuleras så väl i Olof Palmes så ofta citerade tal från 1965 att det får avsluta den här texten.

”Fördomen behöver inte förankras i någon vederstygglig teori. Den har ett mycket enkelt ursprung. Fördomen har alltid sin rot i vardagslivet. Den gror på arbetsplatsen och i grannkvarteret. Den är ett utlopp för egna misslyckanden och besvikelser. Den är framför allt ett uttryck för okunnighet och rädsla. Okunnighet om andra människors särart, rädsla för att förlora en position, ett socialt privilegium, en förhandsrätt. (…) Därför ligger fördomen alltid på lur, även i ett upplyst samhälle. (…) De flesta av oss människor har ett behov att hävda oss gentemot andra. Och då står fördomen mot den avvikande – utlänningen, främlingen – till förfogande som en sista skans.”