Stockholm Straight Edge på Lava

Lava är först och främst till för ungdomar mellan 13 och 25 år som vill ha hjälp med att t.ex. arrangera filmvisningar, debatter, konserter, dans, utställningar, workshops och temakvällar. De som hjälper dessa ungdomar är erfarna producenter inom olika kulturområden. Men det finns också konserter som t.ex. Stockholm Straight Edge anordnar och då finns det ingen högre åldersgräns. I publiken denna kväll den 4:e september finns det en grupp förväntansfulla ungdomar som väntar på grupperna Dating, Heart on my sleeve, Chalk Talk samt Everyone Everywhere.

Dating mal på, det är lite depprock med ungdomar. Denna grupp ger dock ett väldigt seriöst intryck, inte mycket mellansnack. Det är tjutande gitarrer och det låter som ett av de enstaviga banden från 1990-talet.

Grupp nummer två är Heart on my sleeve som består av en tjej som sjunger och fyra killar som spelar. Mycket mellansnack, hon verkar trevlig och får en schysst publikkontakt. Men hon sjunger väldigt aggressivt (growlar?) fast hon sagt att hon måste vara försiktig med rösten pga en förkylning, kanske hon sjunger i fel genre denna kväll? Det låter ändå bra, musikaliskt och varierat.

Band nummer tre är Chalk Talk från Massachusetts i USA, det låter intressant. Det är två sångare plus en trummis som tar av sig tröjan redan vid tredje låten och spelar med bar överkropp, intensivt! Det är också stämsång mellan trummisen och gitarristen med blå t-shirt.

Det fjärde och sista bandet är Everyone Everywhere från Philadelphia som spelar bra rock och låter lite som New Order. Sångaren byter en trasig sträng medan han pratar med publiken, effektivt och underhållande. Även bastrumman går sönder och måste lagas. En kille på Lava beskriver bandet som om Beach Boys var emo…

Detta var hur som helst en intressant kväll och ett bra sätt för nya band att visa upp sig på.

/Peter Schaub

Annonser

Buck! Buck! Pow! – En intervju med Camila-Catalina Fernandez

Buck! Buck! Pow! är ett tillstånd av förvillelse i alldagliga miljöer.

Så börjar den beskrivande texten på Kulturhusets webb och när jag fortsätter att läsa inser jag att det handlar om någon sorts performancegrupp med höga ambitioner. Dessutom ligger Buck! Buck! Pow! så otroligt bra i munnen att jag blir nyfiken på vad som döljer sig bakom namnet.

Buck! Buck! Pow! är gruppen som kommer att skapa offentliga utspel på platser genom konst, skådespel, dans och musik. Vi kommer att skapa installationer och situationer för att förgylla och förvirra Stockholmarnas vardagslunk.

Texten är utformad som en vision och samtidigt en annons; författaren bakom söker fler modiga människor som gillar det icke-trista och som kan hjälpa till att skapa kaos i tillvaron. Termen Buck! Buck! Pow! liknas vid ett klassiskt Kaboom! – tänk explosioner eller plötsliga händelser – och nu är jag definitivt fast. Surfar runt för att hitta vad gruppen gjort, och hittar tre filmade stycken som jag omedelbart faller för. Min personliga favorit blir människorna som äter glass på plattan i hällregn, extra lätt att ta till sig med den vemodiga pianoslingan som lagts på i efterhand.

Performance #2 from Camila-Catalina Fernandez on Vimeo.

Jag älskar verkligen flash mobs. Kan se mina favoriter om och om igen. Egentligen spelar det ingen roll om det är rena art performances eller mer kommersiella produktioner. Resultatet är ändå detsamma: en hisnande känsla som far igenom kroppen vid upptäckten av att en mängd olika personer till synes spontant utför samma sak. Mönster som bryts, individer som plötsligt slutar bete sig som stressade storstadsmänniskor och blir till ett kollektiv. De intet ont anande personerna runt omkring som ofrivilligt skapar en publik.

Vad ska man känna då? Ska man tycka att det är lite knäppt, eller ska man skratta? Jag tror personligen att det är helt upp till individen. Det viktigaste är att man känner någonting – att man blir lite omskakad i sin vardag. Att frågan väcks: är detta på riktigt? Vad vill de säga? För även om personerna skingras och allt efteråt återgår till det vanliga, så dröjer sig ofta en starkt positiv känsla av att ingenting är omöjligt kvar. Åtminstone hos mig.

Eftersom jag ville veta mer om Buck! Buck! Pow! kunde jag inte låta bli att be upphovskvinnan Camila-Catalina Fernandez om en mailintervju. Här följer den:

MW: Är det du som startat gruppen? Vilka var i så fall dina tankar när du drog igång?

CCF: Ja, jag startade Buck! Buck! Pow! i våras på Lava och min vision var att skapa en fri teater- och performancegrupp som sysslar med okonventionella framträdanden och experimentell teater. Eftersom vi är en öppen teatergrupp har det varit fritt fram att dyka upp på våra veckomöten och komma med förslag och idéer. Vi har tidigare gjort en flash mob på Norrmalmstorg med ett öppet gympapass och har också skrivit små lappar med hemliga meddelanden som man kan placera ut i offentliga rum (butiker, torg, parker etc).

MW: Är det fritt fram för vem som helst att dyka upp på era Lavamöten? Varför tror du folk hakar på en sådan här grej?

CCF: Folk som har visat intresse av att vara med är sådana som är sugna på att göra något nytt inom teater och performance, som har idéer om hur man kan göra vardagen lite mindre vardaglig genom att skapa situationer och moment där folk minst anar det. Buck! Buck! Pow! har ingen fast grupp utan är föränderlig och just nu håller jag på att diskutera med Lava om att satsa mer på alternativ teater så agendan kommer nog att se lite annorlunda ut i höst för oss.

MW: Är det åldersblandat, eller mest unga människor? Ser gruppen likadan ut från gång till gång, eller kommer folk och går lite hur som helst?

CCF: Gruppen har huvudsakligen bestått av ungdomar upp till 25 års ålder men på performanceverken under STOFF tog vi in äldre för att göra situationerna mer bisarra och uppseendeväckande. I mina verk har jag har använt mig av människor från sexton upp till sextio år gamla och min uppfattning är att det finns så otroligt många där ute som är sugna på Action Art; att få skapa levande konst och att få vara en del av en innovativ grupp.

MW: Allt fler företag använder sig av flash mobs i rent reklamsyfte. Det är ju en stark upplevelse även för dem som inte är på plats utan ser filmen i efterhand. Hur ser du på detta?

CCF: Jag älskar flash mobs och även fast många sådana görs i kommersiellt syfte så reduceras inte wow-känslan i mig när jag ser en. Mina verk under STOFF skulle jag dock mer kalla Performance konstverk eftersom att jag hade en idé om varje performance och inte bara gjorde något planlöst för att skapa uppmärksamhet som flash mobs.

Performance #1 – Spontaneous Dance till exempel var baserat på “The Dancing Plague of 1518” och hade att göra med människans vilja att skapa nya normer och en ny normalitet. Performance #2 – Synchronized Eating var ett verk som skulle visa hur bisarrt det mest normala kan te sig i vissa sammanhang – som att tillsammans synkroniserat äta en glass i ett spöregn. Performance #3 – Secret City Circle handlade om hur lätt en människa kan smälta in i en stad och hur lätt det är att skapa subgrupper i samhället – allt behöver inte vara på ett visst sätt.

Performance #1 – Spontaneous Dance In Public
Performance #2 – Synchronized Eating
Performance #3 – Secret City Circle

Screen: Albin Werle och Internets vildmark

Jag älskar internet.
Förutom allt det uppenbara (sökningar, bokningar, betalningar, kontakter, osv) så är det kanske allra bäst när man råkar hamna på en sida man inte alls var ute efter. Information som bara ramlar över en. Nya ansikten, insikter, något som roar eller oroar.

Jag slösurfade på Kulturhusets Screen-sida, väl medveten om att det finns många digitala konstverk jag inte alls har någon koll på. Av någon anledning fastnade jag för Albin Werle. Titeln ”Det hemlighetsfulla internet” lät både mystisk och högtravande, och visade sig bestå av en serie om fem konstverk: ”Internet runt på åtta timmar”, ”Fyrtornet vid Internets ände”, ”A play to be played in a World of warcraft”, ”En världsomsegling under Internet” och ”Till Internets mittpunkt”.

Av ren nyfikenhet klickade jag på trailern för ”Till Internets mittpunkt”. En superseriös berättarröst som till dokumentära bilder viskade följande:

Internet. Ett parallellt universum, skapat av människohänder. I januari 2011 fanns det runt 2 miljarder användare och mer än 230 miljoner hemsidor. Vi människor genererade mer information år 2009 än de föregående 5000 åren tillsammans.
Långt bort från de kommersiella sidorna och de sociala nätverken, finns det som jag väljer att kalla Internets vildmark. Där, i den tätaste undervegetationen, gömmer sig Internets indianer. Medelålders kvinnor från den svenska landsbygden som gör fantastiska hemsidor. Vi kommer nu att möta dem. En efter en.

Och så: klipp från riktigt hemska hemsidor, med animerade änglar, blinkade bakgrunder, gräsliga typsnitt. Oj! Eller ha, ha, ha! Eller både och, kanske…?

Jag fnissade, men ville se mer, veta mer. Jag älskar själv den svenska tanten, och eftersom jag vuxit upp på den svenska landsbygden så har jag träffat en och annan under åren. Att koppla samman medelålders kvinnor med hemsnickrade hemsidor… ja, efter några sekunders övervägande kändes det helt logiskt. Hela Sverige är fullt av glada nätanvändare, gruppen äldre kvinnor ökar mest när det gäller internetanvändning, och de flesta av dem tycker att sådant som blinkar är fint. Letar man hotell på mindre ort, eller marsvinsuppfödare, eller texter till snapsvisor så stöter man garanterat på liknande sidor.

Albin Werle, då? Vem sjutton är det? Jag citerar ur Stefan Zachrissons intervju:
”Jag är en konstnär som arbetar med att utforska geografi och arkitektur i immateriella rum. Det jag undersöker just nu är drömmar. Bland annat ritar jag kartor och planritningar över de platser och byggnader jag besöker när jag sover. Tidigare har jag undersökt internet.”

Knasigt. Men intressant. Eftersom jag nyligen läst ut ”Extremt högt och otroligt nära” av Jonathan Safran Foer drog jag genast en rad paralleller till den 10-årige huvudpersonen Oskar Schell, som har makalös fantasi och huvudet fullt av uppfinningar.

Jodå, jag kollade hela den halvtimmeslånga presentationen ”En världsomsegling under internet” filmad på Lava också. Se där. Planlöst surfande, och plötsligt har jag lyssnat på ett helt föredrag hållet av en för mig helt okänd människa. Och Albin Werle visar sig vara allt annat än högtravande. Han är en entusiastisk ung man som pratar snabbt, skrattar ofta, är intressant, rolig, och presenterar oväntade tankar… som ändå är logiska, på något märkligt sätt. Det bästa är att han inte ironiserar, utan verkar seriös i det han gör (tack för det – vi orkar inte med fler osäkra ironiska män som angriper sin omvärld). Jag tror verkligen att han tycker att dessa kvinnors hemsidor är fantastiska. Och vem bestämmer egentligen vad som är fult eller fint?

Än så länge finns bara en trailer för ”Till Internets mittpunkt”. Nu har Werle tydligen gått ifrån tanken på att göra en film, och planerar i stället att skapa en utställning på temat. Film eller utställning – jag kan inte vänta!


Se Vonni’s hemsida, ett av exemplen i trailern. Fint eller fult –
du bestämmer.

Läs mer om Albin Werle

Svensk Hiphop – en hyllning

Det dånar tunga beats ut på gatan redan 30 meter innan Lavas dörrar är nådda. Innanför är det redan köbildning till lördagkvällens vernissage – uppenbarligen är det många som älskar svensk hiphop. Det är soundcheck får vi veta, så vi väntar tålmodigt vidare. Och så slås dörrarna upp och konstnären själv står storleendes och hälsar alla välkomna.

I Svensk Hiphop – en hyllning(16/6-22/7-12) förenar Pär Öhman/SlumpArt sin kärlek för svensk hiphop och att uttrycka sig konstnärligt, i en snygg porträttutställning med några av Sveriges största och bästa hiphopartister.

Pär Öhman/SlumpArt. Vernissage ”Svensk Hiphop – en hyllning” 16/6-22/7-12, Lava

Det var tänkt att bli ett 20-tal porträtt, men glädjen inför den annalkande utställningen måste ha gett honom överskottsenergi, för det landade på ett 30-tal istället. Och de är väl värda att titta på. Inne på Lava pumpar både gammal och ny musik med Latin Kings, Adam Tensta, Labyrint och en massa annan Öhmansk favoritmusik (gissar jag), vilket är både logiskt, med tanke på temat, och väldigt effektfullt, med tanke på att rösterna faktiskt har sina ansikten upphängda runtomkring besökarna. På ovanvåningens utställningsyta rullar en film på en tv-skärm, där Öhman filmat sig själv in action när han gör ett porträtt. Jag imponeras alltid av människor som hittar sin passion och följer den och det är uppenbart att denne estetiskt lagde juridikstuderande har hittat sin.

Porträtten är gjorda med sprayfärg, screentryck och stenciler som Pär Öhman skapar för hand med hjälp av skalpell. De är lika i utförandet, men ändå individuella, vilket ger både en tydlig enhetlighet, men också särprägel. Och självklart fastnar jag habegärligt framför mina egna favoriter och fantiserar om att klä mitt hem med dem.

Tavlorna är dessvärre för dyra för mig, så jag gläds åt de billiga sceentrycken på papper för 20 kr, som jag varsamt tar hem för att pryda min vägg med. Lite senare på kvällen ska det bli liveakter kvällen till ära, men jag åker hem med Timbuktu, Promoe och Mohammed Ali i lurarna och hoppas att de och de andra avbildade känner sig hedrade av kärleksförklaringen från den hiphopälskande konstnären. Kanske till och med älskar hans stil, precis som jag själv gör. Vernissage "Svensk Hiphop - en hyllning"

”Svensk Hiphop – en hyllning”

Älskar din stil – Petter feat.Timbuktu

http://www.slumpart.se/

http://kulturhuset.stockholm.se/-/Kalender/20111/Lava/Svensk-hiphop—en-hyllning/

Vernissage x2

Som kulturintresserad Stockholmsbo kan man inte ha undgått att höra om sommarens stora snackis, Kulturhusets omtalade ”Street Smart”(14/6-7/10). Under onsdagen bjöd Kulturhuset in till en öppen vernissage av utställningen och jag begav mig till lokalen högst upp på Galleri 5.

När jag anlände möttes jag av en lång kö, intresset var stort och det dök upp folk i alla olika åldrar. Köbildningen visade sig däremot inte bero på det stora trycket utan på att varje besökare vid ingången tilldelades varsin tom behållare att fylla i ett av tre handfat med konstant rinnande färg. I efterhand läste jag till mig att detta var en del av utställningen vars väldigt abstrakta syfte var att väcka tankar kring frihet, ansvar och risktagande.

21 konstnärer medverkar i utställning, bl.a. svenskar som Akay, NUG och Peter Baranowski, men även utländska artisters verk finns där att beskåda. Utställningen består av foton, installationer och videor, lekfulla och humoristiska verk som blandas med allvar i  form av uppklistrade tidningsartiklar som visar hur attityden kring graffiti och gatukonst förändrats genom åren i Stockholm.

”Street smart” ligger definitivt rätt i tiden. Sedan Stockholms stads beslutat att förbjuda Riksteatern från att affischera på kulturtavlorna för ”Art of the streets” förra året har debatten om konstnärlig censur intensifierats. Det var uppfriskande att se sprayfärgen bli en naturlig del av det offentliga rummet men samtidigt kvarstår frågor om politikernas oklara ställningstagande. Att Kulturhuset som arbetar på uppdrag av Stockholms stad trotsar den stränga nolltoleranspolicyn genom att anordna vad som indirekt kan tolkas som en uppmuntring till olaglig graffiti verkar anses vara okej men att ett gatukonstkonvent ska få marknadsföra sitt evenemang är uteslutet. Det går inte att frånkomma att budskapen är motstridiga.

Efter en stund fick vi som fortfarande närvarade besked om att förflytta oss ner till våning plattan, utanför restaurangen Noshi. Där uppträdde performancetrion Ritsche, Zast och Marien till levande musik och livade med sina penslar upp den väldigt kala och tråkiga ytan. Jag räknade inte med att stanna de tre timmarna vernissagen pågick men fastnade och ville vid ett sådant unikt tillfälle inte låta någonting gå förbisett utan insupa allt. Förhoppningsvis kommer detta initiativ från Kulturhuset uppmuntra till fler evenemang av samma sort i framtiden.

I förrgår hann jag även titta förbi Lava under vernissagen av juriststudenten och hiphop-entusiasten Per Öhmans utställning ”Svensk hiphop- en hyllning”(16/6-16/7). Med hjälp av stenciler och sprayfärg har han skapat en serie porträttbilder av sina idoler inom den genre han beundrar mest, svenska hiphop. Timbuktu, Aleks, Ison & Fille, Petter, Nääk, Adam Tensta ekade i högtalarna och samtliga fanns även representerade i samlingen porträtt. Utställningen som till en början var tänkt att innehålla ett tjugotal tavlor fick efter en sömnlös vecka till invigningen tillökning med ytterligare några fler.

Per har i sina verk inkorporerat svenskheten genom att i detaljerna använda schabloner av typiska svenska motiv så som dalahästar, midsommarstången, träskor och absolutvodka. Frågan är om inte mer tid kunde ägnats åt att fundera över att presentera en mer nyanserad bild av vad svenskhet egentligen är.

Stockholm Straight Edge

Scraps of Tape

Någon alkohol var det inte frågan om för tre veckor sedan i Hörsalen på Kulturhuset. Istället bjöds det på kladdkaka, kaffe och veganmat. Men det var inte farmor som bjudit till fika, utan Stockholm Straight Edge som anordnat röj på maxvolym – hardcore-punk-metal av snabbaste och tyngsta sort. Nästa vecka – kvällen den första maj, lagom efter demonstrationerna – är det dags igen med nya band.

Kulturfenomenet Straight Edge (ofta förkortat SxE) uppstod i 80-talets hardcore punk-scen. Straight Edges tillkomst förknippas främst med Washington D.C.-baserade bandet Minor Threat, som myntade begreppet med sin låt “Straight Edge”. Det var ett ställningstagande mot alkohol och andra droger där musiken istället skulle utgöra ruset. Trots att gruppens frontman, Ian McKaye, aldrig menade att påbörja någon rörelse så spred sig livsstilen snart i USA och Europa.

Daniel Vse, som är med och driver Stockholm Straight Edge, menar att Minor Threats typ av hardcore sällan förekommer bland deras bokningar. Spelningarna de arrangerar reflekterar snarare samtidens mångfald. Urvalet är inte begränsat till några fasta musikkategorier utan görs efter en enkel tumregel.

—Jag väljer band som jag tycker om. Det är svårt att bara boka Straight Edge-band om man vill att det ska hända saker, förklarar Daniel.

—Men det finns oftast någon form av punk i grunden hos de band vi bokar, tillägger han.

Skillnaden märks. 80-talets definition av hardcore känns mjuk i jämförelse med det senaste giget som Stockholm Straight Edge arrangerade på Kulturhuset. Banden som spelade där (Rise and Fall, Oathbreaker, The Secret) skruvade upp tempot ändå högre med starka metal-influenser i ljudfrekvensen.

Som bevis på variation hör vi på tisdag en mer harmonisk typ av punkbaserad musik med inslag av jazzens oregelbundna takter. “Math Rock” kallas det. Daniel beskriver det som “pilligt” med “udda takter” och “inte så mycket dist”, samt jazzinfluerat.

Det stora namnet på tisdag är Tera Melos. Bandet består av tre killar från Sacramento, Kalifornien, som formade gruppen 2004. De har sakta men säkert byggt en fanbas i USA och håller på att göra sig ett namn också i Europa. Även om de inte vill bli begränsade till en kategori anses de ofta vara pionjärer inom Math Rock-genren.

—Tera Melos är definitionen av ett Math Rock-band, konstaterar Daniel Vse.

Scraps of Tape är ett band från Malmö som spelar vad som kallas post-rock: musik som använder sig av rockens verktyg men ofta består av längre instrumentella spår med sparsamt bruk av låttexter.

De påstår sig vara en av Sveriges bäst bevarade hemligheter vilket efter några lyssningar inte ter sig omöjligt. Deras senaste skiva, Resident Flux, inleder briljant med låten “Håll Tjeften”; en smått vemodig melodislinga med kraftiga trummor som framskrider instrumentalt under fem sångfria minuter. Den fäster sig snabbt, i stil med deras övriga musik som “liknar Explosions in the Sky, Sonic Youth och lite Bob Hund”, enligt tidigare åberopad expert.

Stockholmsbandet Centenarian ersätter Georgian Waters som egentligen skulle spela på tisdag. De är ett nytt band som också spelar post-rock, men av ett tyngre snitt. De följer en “ny” trend inom genren genom att ha texter till sin musik.

Musiken på Stockholm Straight Edges arrangemang varierar. Det är sällan Straight Edge-aspekten som drar skarorna utan banden de bokar. Uppslutningen kan sträcka sig allt från tjugo personer till några hundra, enligt Daniel.

—Ibland är det bara lokala kids och ibland kan det vara folk från hela Sverige som har rest hit för att se spelningen.

Men Straight Edge-aspekten för med sig flera fördelar. I och med att spelningarna är alkoholfria öppnar det upp för alla åldrar. Och publiken är sällan mindre taggad bara för att de druckit kaffe istället för öl. Stage-diving förekom frekvent under den senaste konserten i Hörsalen. De mer försiktiga fansen placerade sig lite längre bak när stämningen blev för upprymd framför scenen.

Det låga priset är en annan uppskattad aspekt. Arrangörerna försöker alltid hålla nere inträdet för spelningarna och denna gång är inget undantag. Femtio kronor kostar det att se banden som spelar på tisdag – ett långt ifrån orimligt pris.

Tisdagen kommer innebära Stockholm Straight Edges tredje arrangemang på Kulturhuset. Samarbetet har fungerat jättebra, enligt Daniel Vse. Redan är ännu en tillställning inbokad den 31:a augusti – där bland annat banden Terror, Brutality Will Prevail och Hårda Tider uppträder – och det ser ut att bli många fler gig framöver.

Gillar du experimentellt, punk, rock eller musik i allmänhet bör du infinna dig på Lava på tisdag. Det blir en skönt nykter avslutning på första maj.

Clapton Jonsson

När: 1/5 2012, klockan 18.30.
Var: Kulturhuset Lava, våning 0.
Inträde: 50 kronor i dörren. Ingen åldersgräns.

Stockholm Straight Edge på Facebook. Här hittar du info om kommande spelningar.

Lyssna på Tera Melos: http://teramelos.bandcamp.com/
Lyssna på Scraps of Tape: http://scrapsoftape.bandcamp.com/
Lyssna på Centenarian: http://soundcloud.com/that-little-darkroom

Behrang Miri – ett öppet samtal med Kulturhusets nya eldsjäl

Det hela började med en fråga: vem är Behrang Miri? En dag hade han blivit anställd som den konstnärlige ledaren för Kulturhusets barn- och ungdomsverksamhet. För mig kom detta som en överraskning. Vem är denna man och varför har han fått denna viktiga roll i Kulturhusets verksamhet? Så det var bara att boka en intervju med honom för att se för mig själv.

Det var i och med att jag började maila honom som en bild började målas upp. Jag mailade hans Kulturhuset-mail men fick inget svar, det var då jag fick ett mail från honom där han skrev att han hade fått veta att jag ville intervjua honom. Han avslutade mailet med ett: ”Ta hand om dig så länge. All kärlek/Behrang Miri”. Det var den första ledtråden till vilken sorts person Behrang är. Det var svårt att hitta en tid som passade, både han och jag är ganska upptagna, det räcker att googla Behrang för att se hur engagerad han är i olika projekt samt hur mycket han gör. Han är skådespelare, rappare, samhällsdebattör, föreläsare, han grundade RGRA (Rörelsen gatans röst och ansikte i Malmö) och nu så ska han jobba inom Kulturhuset.

Behrang Miri

Efter lite om och men fick vi till en tid och sågs på Kulturhuset. Behrang kom för att leda mig till hans kontor, han förklarade att han skulle med ett tåg inom en timme och att han hoppades att det räckte för intervjun. Det är klart att det gör, sa jag, så länge han inte pratar för mycket. Vilket han log åt eftersom han anser sig vara en pratkvarn. Så vi åkte upp till Rum för barn och längst in, bortom bildverkstaden satte vi oss ned i Behrangs kontor.

Att du har kontoret här, nära verksamheten, betyder det att människor kan komma och knacka på din dörr?

Om jag är här så får de alltid knacka på dörren. Det här är inte bara mitt rum, det är allas rum. Jag är inte rumfokuserad, jag är inte en person som sitter på mitt kontor. Jag är en person som gillar att röra mig och möta människor där de befinner sig, jag gillar att vara ute och träffa människor och finnas på plats helt enkelt. Men sedan behöver du en plats där du kan landa ibland och reflektera och då kan det vara skönt att kunna stänga in en liten dörr ibland. Men den dörren för mig är inte ett rum, den dörren kan vara att jag tar upp min mobil och pratar framför tusen människor. Jag har ganska lätt för att hitta meditationen, reflektionen och diskussionerna i mig själv. Jag har inga svårigheter att somna framför 50 människor om jag är trött. Jag är den typen av människa.

Tio i tretton

Nu har du varit chef för barn- och ungdomskulturverksamhet i över en månad. Det är ganska kort tid, men hur har det gått, hur känns det?

För mig känns det väldigt spännande att jobba inom en av Sveriges största kulturinstitutioner. Med den strategiska rollen som jag har så känner jag att jag kan bidra med väldigt mycket. Jag kommer från föreningslivet, jag har en helt annan bakgrund – jag har varit med och startat en av Malmös mest levande ungdomsrörelser, jag har jobbat mycket med olika organisationer, initierat väldigt många verksamheter, föreläst, fortbildat. I allt jag har gjort, oavsett om jag har varit pedagog, initiativtagare, koordinator, kulturarbetare eller skådespelare – min tanke har alltid varit: människor. Jag är en förebild för otroligt många ungdomar och jag tar det på allra största allvar.

Vad är dina planer med verksamheten? Just det ekonomiska har påverkat hela Kulturhuset så vilka kommer att vara dina svårigheter?

Jag kommer från verksamheter där vi har haft noll kronor och ändå har vi lyckats bygga pyramider. Jag tror inte att jag ser de hindren på samma sätt som någon som har jobbat i denna verksamhet under en längre tid. För mig som har byggt så stora verksamheter med knappast några pengar, så är jag väldigt innovativ med att hitta lösningar, jag är väldigt smart vad gäller extern finansiering, hur vi kan hitta sponsring, samverkan, möjligheter att subventionera och bli subventionerade

För mig är ekonomin… den är absolut alltid ett problem oavsett vart du befinner dig men när man har lyckats bygga upp torn med noll kronor så kan jag lyckas bygga upp raketer med 30-40 personal. Man får inte glömma att vår största ekonomiska resurs är vår personal, jag vill se till att få fram en vision där vi tillsammans går mot en linje.

Ett kulturhus för alla.

Hur tänker du då jobba?

Jag tänker rekrytera nya talanger, nya innovatörer. Du behöver inte vara utbildad för att vara en pedagog. Jag har själv ingen utbildning i mycket av det jag gör, jag har lärt mig under resans gång.

Ingen är autodidakt men man kan vara väldigt innovationsinriktad ändå. Jag tror ibland att teori enbart stjälper än hjälper, men när du kan du få teorin att bli praktik, det är då kan du bygga stora folkliga ting. Det är min vision, att framför allt bygga en gemensam vision, att boosta — det som inte funkar: då gör vi något nytt. Det som funkar ser vi till att göra det ännu bättre. Se till att jobba för de som har minst tillträde till det centraliserade samhället, ett Kulturhus för alla. Speciellt för grupper som aldrig får tillträde.

Vad menar du med ”grupper som aldrig får tillträde”?

Hur kan vi se till att Kulturhuset blir ett Kulturhus för alla? Jag hävdar bestämt att vi har alla möjligheter för att vår verksamhet ska vara i princip gratis. Ibland finns det ekonomiska barriärer som gör att, ifall du kommer från en viss bakgrund, mamma och pappa kanske är arbetslösa, du kommer från ett socioekonomiskt utanförskap, då är det kanske inte lätt för dig att börja spela piano på Kulturskolan för att mamma och pappa inte har råd, eller så känner du inte till det.

Jag är uppväxt i ett område där inga av mina grannar hade tillgång till det svenska samhället. Vi visste inte att det fanns en kulturskola, kulturhus, vi visste inte att det fanns instanser som kunde hjälpa oss  – än idag finns det många ungdomar som inte känner till vilka möjligheter som finns. Det är där jag vill verka för att vi ska bli en anslagstavla för kulturlivet i Stockholm, även för dem som inte tar del av det.

Det tror jag att vi kan lyckas med men då krävs det att vi börjar gå ut, att vi flyger bort från huset, att vi blir bra på att möta människor oavsett etnicitet, kön, bakgrund. Att vara flerspråkig i sitt sätt att kommunicera, att hitta ännu mer kompetens i personalen, hitta personal som kanske pratar arabiska, persiska, somaliska, kurdiska. Att förberedda oss för samtidens Sverige, samtidens Stockholm. Kultur som ett verktyg, för att kultur är väldigt starkt, kultur är något som oavsett vart du kommer ifrån, så kan vi alla kommunicera via konst, musik, film. Det är något väldigt interkulturellt, det är det jag vill arbeta med, att förädla och utveckla det och att se till att vi når dem som behöver oss mest: dem som inte har resurser.

Behrang Miri på Gummifabriken. Foto: Nils-Eric Magnusson.

Vad kan Kulturhuset förvänta sig av dig? Vad kan besökarna förvänta sig dig som person?

Massa kärlek, mycket falafel och mycket… jag vill att vi ska vara folkliga, vi ska vara en plats där människor ska känna. Jag var just vid plattan och skulle äta. Så tänkte jag: de från plattan har ingen relation till Kulturhuset överhuvudtaget. På något sätt så finns det en mur där och det är den muren som jag vill ta bort. Vad man kommer förvänta sig av mig är att jag vill få hit de som just nu inte är här, jag vill fånga upp dem som inte tar sig hit självmant, antigen för att de inte känner till det eller inte vågar.

Vad mer man kan förvänta sig av mig… jag hälsar på alla, jag är väldigt bra på att se människor. Jag går ut och pratar med dem, jag var ute på Tio i Tretton och bums började jag rappa med några ungdomar. Jag är inte den typiske chefen som bara sitter bakom min dator och mailar och som styr och ställer på det sättet. Jag är inkluderande, framför allt med besökarna, det är därför ungdomar uppskattar mig för den jag är.

Jag är väldigt stolt över att kunna vara mig själv, det har tagit en lång resa att komma dit. Jag känner ett stort ansvar för många människor, att kunna leverera och prestera. Jag är här för att öppna upp dörrar för fler så att alla kan vara här. Det ansvaret bär jag med stolthet och jag ska se till att både personal mår bra, få alla att må bra.

Vi får inte glömma att vi har ett privilegium, att kunna arbeta med det vi gör. Det finns sådana talanger som tyvärr inte får lov att jobba med det som de är bäst på. Men jag vill se till att se dessa talanger får möjligheterna. Jag brukar säga att våra bästa brobyggare är taxichaufförerna för att de är så otroligt kompetenta när det gäller social kompetens, varför blir inte de våra socionomer eller fritidsledare? Jag vill gärna fånga upp dessa människor, det är sådant som intresserar mig.

Vi har en sådan kunskapsbank i Sverige som vi inte utnyttjar och den banken vill jag använda mig av i detta Kulturhus. Att ha denna position, då finns det alla möjligheter att tillsammans bygga det, för jag är inte här för att göra det själv. Jag kommer att göra det med människor, med besökarna, med personalen. Framförallt hitta sätt som gör att vi kan skapa fler innovationer, de finns i varenda människa.

En high-five, en kram och massa falafel. Det är vad man kan förvänta sig av mig.

Tack för intervjun Behrang, det var ett nöje.

Tack själv.

—————————————

Efter intervjun så följde jag med Behrang en bit mot centralstationen. Det var svårt att avsluta samtalet mellan oss, det fanns mycket att säga. Det var då jag nämnde att det ska bli intressant att se vad han kommer att hitta på under sin tid på Kulturhuset. Det var då han log och sa till mig: ”det handlar inte om att hitta på, det handlar om att öppna upp så att andra får tillfälle att hitta på”. Han sa adjö och jag gick ned till min tunnelbaneperrong med ett leende på mina läppar.