Takshow med Lo Kauppi, Nour El Refai och Al Pitcher

Ursäkta ordvitsen, men Kristoffer Triumfs takshow den 10/7 med gästerna Lo Kauppi, Nour El Refai och Al Pitcher kan inte kallas som något annat än triumferande. Jag har hört talas om Triumfs framgångar med Värvet, jag har förstått att intervjuerna han gjort där har varit personliga, djupa och gett de intervjuade tid att uttrycka precis det de vill, hur de vill och hur länge de vill, men har varken sett eller hört honom innan takterassshowen. Nyfikenheten på Kristoffers Triumfs magiska intervjuhandlag med sina gäster kombinerat med att Nour El Refai och Lo Kauppi denna kväll skulle befinna sig i samtalssoffan på Kulturhusets takterass får mig att bänka mig i god tid innan showen börjar.

Det är fullsatt på terrassen och när takshowvärden kliver upp på scen, efter att publiken blivit uppvärmda av husbandsdj-duon Dilje Yigitbas och Mariana Silva Varela, gör han det till ljudet av jubel. Och jag inser ganska snabbt att jag har lite svårt för den här pojkmanstypen, med lite flackande blick, med lite nervösa gester och med lite för långa konstpauser på lite för många ställen. Är det spelad tafatthet i rollen som takshowsvärd eller är det en utveckling av metoden att få publik/intervjuade att slappna av? Han har trots min inledande skepticism en stor fanclub på plats, som skrattar högt och mycket åt allt han säger och gör, så det råder inga tvivel om att det kommer att vara god stämning under kvällen.

Kristoffer Triumf

Kvällen till ära har tre riktiga äss plockats fram ut värvetärmen. Först ut är intressanta allkonstnären Lo Kauppi, som pratar mycket och engagerat och med ironisk skärpa om både fenomenet vita kränkta män och sin föreställning ”Vita kränkta män”, baserad på Kawa Zolfagarys facebooksida/seriealbum (som hon också läser högt ur). Hon är rapp, rolig och väldigt allvarlig på samma gång. Det hon säger om feminism och antifeministiska strömningar är viktigt och jag gissar att många med mig smittades av Lo Kauppis förändra-världen-kamp-lust. I slutet av hennes egen halvtimme i rampljuset rullas det in rekvisita i form av en whiteboard och medan Kauppi stoppar in löständer i munnen för att ordna ett överbett. Huvudpersonen från ”Vita kränkta män”-föreställningen vaknar till liv och vi får njuta av en demaskering av korkade fördomar. Kristoffer Triumf får inte mycket utrymme (och det är väl inte meningen heller med tanke på Värvetkonceptet), men Kauppis övertagande av scenen, både bokstavligt och bildligt, med sin humorstöpta samhällskritik och sitt ögonöppneri fungerar perfekt på den solupplysta terrassen, och jag är mycket nöjd med den första tredjedelen av showen när det så är dags för en annan favorit att kliva fram.

Lo Kauppi som vit kränkt man

Nour El Refai har en lika glimrande energisk utstrålning som Lo Kauppi, men är något mer nedtonad denna kväll. Hon verkar nöjd med att sitta och mysa bredvid Kauppi och faller mer in i ett samtal med Triumf, som tidigare har intervjuat både Lo Kauppi och Nour El Refai. Det märks, för det finns ett slags band mellan dem, som de kan referera till och som Triumf kan plocka upp trådar från. Som när han ber att Nour berättar om sin sämsta intervju och hon inte kommer på någon, varpå han påminner, leende påtryckande om att ”jooo, det var ju….”. Mycket charm, men jag hade hoppats på fler allvarsamma ämnen och poänger, men ju längre showen fortlöper, så förstår jag att takshowsformatet nog ska vara precis så lättsamt och underhållande som det är. Lo Kauppi och Nour El Refai har ett bra samspel och skämtar om att värden hamnar i skymundan. Och jag tror att precis det här är Kristoffer Triumfs storhet – vare sig det är i eftersänd podradio eller live på en scen, så skapar han trivsel och trygghet hos sina gäster, så att de kanske ger mer av sig själva än de tänkt sig. Med intresserad osynlig hand lotsar han lika mycket som han själv blir lotsad och vi som får delta på avstånd kommer närmare än vi trott kunde ske.

Och så det sista ässet, eller jokern i leken (ännu en ordvits, jag vet…), som är komikern Al Pitcher. Han kliver upp på scen, går förbi gästsoffan, greppar micken och kör ca 10 minuters ångvälts-stand up. Jag gissar att samtliga på taket leviterade av skrattkonvulsionerna som Pitcher frammanar med sina iakttagelser av typiskt svenska företeelser, som för hans nya zeeländska sinne är ren sci-fi. Visst är det lättköpta skrattpoäng när någon gör sig lustig över det svenska språket och sig själv som försöker förstå det, men det funkar. Det funkar så pass mycket att till och med Kristoffer Triumf själv tar upp mobilen för att föreviga den hysteriskt roliga stunden när Pitcher showar loss.

Kvällens gäster och husbandet

Tre gäster som alla bjuder på sig själva och har roligt både tillsammans och med sin värd, blev en upplevelse långt över förväntan denna kväll, och jag kan tänka mig att takshowskonceptet, som till stor del bygger på olika igenkänningsmarkörer på scen (husbandet, saftbålen med aldrig sinande ”är det alkohol i bålen?”-kommentarer, sponsornamnet som publiken förväntas ropa högt på kommando och så porträtteckningsuppgiften till gästerna), bara kommer att bli bättre och bättre. Jag hoppas dock att Truimf i en säsong 2 av sin takshow vågar vara lite mer av den stillsamme lyssnare han är i Värvet. Det finns gott om lättsam och snabb underhållning, som är mer eller mindre lika, men nu när jag maratonlyssnat mig igenom fyra av hans podintervjuer, så kan jag inte komma på en enda som matchar den närvaro och nerv som han lyckas med i sina intervjuer. Mer sådant i takshowen eller så borde Kulturhuset anlita honom som intervjuare till sin På Djupet-serie inför höstens program – gästerna förtjänar att få en samtalspartner av denna rang.

Annonser

Takshow med Ebbot Lundberg, Ametist Azordegan och Edward Blom

Namnet är lysande. Takshow i stället för talkshow. Och läget! Kulturhustaket, mitt i smeten, med kvällssol och utsikt över staden långt där nedanför. Köerna från hissen ringlar sig långa trots att klockan bara är några minuter efter insläpp. Jag hör röster som säger att det är slutsålt. Väl ute på taket fylls platserna framför scenen snabbt, vi hittar ett bord lite vid sidan om där vi ändå ser hyfsat. Upptäcker att Ebbot Lundberg själv sitter och klunkar vin vid ett bord alldeles bredvid, hör hur han klinkar på gitarren och sjunger upp. Förväntningarna är höga.

Ebbot är först ut, och när han kliver upp på scenen blir det stort jubel. Han är omtyckt, den gamle rockräven. Och ännu mer folkkär lär han bli efter inspelningarna av ”Så mycket bättre” som avslutades för bara två veckor sedan. Kvällens värd Kristoffer Triumf ställer många frågor om detta, och även om Ebbot inte får säga något så säger han ändå alldeles för mycket.
– Jag har ju faktiskt inte skrivit på ett enda papper, deklarerar han. Och är underhållande utan att anstränga sig. Påstår hela tiden att varken han eller tidigare gruppen Soundtrack Of Our Lives är särskilt framgångsrika, men kan man det minsta om rock så är det stort att höra att han spelat Johnny Cash-låtar i Nashville, och sjungit tillsammans med den legendariska gruppen Love i stället för bortgångne Arthur Lee. I sommar gör han en rad gig runt om i Sverige tillsammans med olika artister, mest för att det är roligt. Och erkänner att han har svårt att säga nej.

Triumf påpekar att just Johnny Cash-tolkningarna ligger i topp på Spotify, något Ebbot inte hade en aning om. Förrän han för första gången med hjälp av en kompis gick in på Spotify häromdagen. – Jag är gammeldags, gillar fortfarande att bläddra bland skivor i affären, säger han. Och så får vi äntligen höra honom sjunga. Det låter skrovligt, spontant, och alldeles underbart.

Men ändå är det något som skaver.
Publiken är ung, snygg, med lagom glödande rosékinder, de borde vara med på noterna. Eller? Jag är där tillsammans med mina svärföräldrar (svärmor är ett nyblivet Ebbot-fan) och trots att vi åldersmässigt befinner oss i minoritet så tänker vi att det här taket minsann är till för alla. När till och med Leif Pagrotsky finns på plats.

”En loppcirkusversion av David Letterman”, så har det stått i intervjuerna om Kristoffer Triumfs Takshow. Att nämna Letterman som referens ger höga förväntningar, det där med loppcirkus glömmer man bort och förväntar sig i stället karisma och högt tempo. Jag har aldrig lyssnat på Triumf, vet inte hur han klarat övergången från podcast till liveshow. Vet inte hur stämningen eller publikkontakten varit tidigare på Kulturhustaket. Men det är definitivt gästerna som gör showen.

Några gånger vrider vi oss för att det blir för utdraget. Särskilt i början, innan Triumf blivit varm i kläderna. Jag skrattar gärna åt fräcka skämt eller slag-under-bältet-humor, bara det levereras rappt och med timing. Om man bestämt sig för att fråga Ebbot om alla damrykten eller om vad som finns under kaftanen, då gör man det. Får man inte ur sig orden låter man bli. Nu blir det i stället till en osäker tennismatch där Triumf stakar sig och bollar över frågan till sin scenkompis (som jag tyvärr inte ser från min plats) som i sin tur returnerar, sekunderna tickar medan de enstaka skratten är för få och allt blir pinsammare. Jag tänker ”men släpp frågan för fan och gå vidare” och himlar nästan med ögonen, vill bara att Triumf ska ta tag i showen och driva den framåt igen. Tills Ebbot gör det enda han kan, säger att alla rykten stämmer och att han är välutrustad som få. Skratten som då kommer är förlösande, men inte äkta. Synd, för jag tycker Kristoffer Triumf verkar vara både schysst och charmig. Det blir bättre efterhand, absolut, men i mina ögon har han inte riktigt bestämt sig för vilken sorts programledare han vill vara; mystrevligt lyssnande, lekfarbror, eller gåpåig och fräck.

Okej. När Ametist Azordegan sätter sig i intervjusoffan blir det vassare. Som musikjournalist, programledare och recensent säger sig Azordegan vara obekväm i rollen som intervjuoffer. Hon vill inte prata om sig själv, värjer sig genom att prata snabbt och ducka för frågor som är alltför personliga. Jag kan ingenting om henne men imponeras snabbt av hennes välformulerade åsikter. Särskilt när hon ska välja tre hiphopartister/musiktexter som säger något viktigt och som påverkat henne. Hiphop är inte direkt min genre, men hon brinner så tydligt för detta att hon lyckas förmedla sin tolkning av och kärlek till dessa texter. Plus för att hon otippat väljer Cornelis Wreesvijk som sin artist nummer tre, något vi tyvärr inte får höra, eftersom Triumf säger att vi inte hinner utan måste gå vidare till nästa programpunkt (det känns som ett svepskäl – platsar inte Cornelis i detta sammanhang?).

Azordegan suckar när Triumf tar upp det faktum att hon är från Ockelbo, och innan han ens hunnit gått vidare med sin följdfråga förnekar hon allt samröre med Daniel Westling, och hinner dessutom berätta en lång historia om hur hon blivit hotad för att hon kritiserat monarkin och skämtat om kungafamiljen. Det får man inte göra i Sverige. Applåder och skratt på det, trots att det är allvarligt och sorgligt.

Edward Blom får avsluta. Med en aldrig sinande svada, med perfekt timing och oneliners som många skulle döda för att få till, tar denna mat- och dryckeshistoriker ut svängarna så att publiken kiknar av skratt. Han beskriver Almedalsveckan som en odyssé i rosévin och berättar om hur han en dag var så bakfull att hans fru fick springa ut och köpa piller för att han skulle klara av sitt eget seminarium. Berättar om hur han någon gång innan högstadiet tvärt bytte stil från jeans och tröja till sin nuvarande med slips, kavaj och attachéväska (bara tanken på en 12-årig Blom i manchesterkavaj får mig och alla andra att dra på mungiporna). Påstår att han hade en lycklig uppväxt fram till sex års ålder.
– Nej just ja, morfar dog ju när jag var fem och ett halvt. Men innan dess i alla fall… ja, när jag inte blev mobbad, då.

Det är sorgligt och roligt på en och samma gång. Blom sicksackar sig fram genom högt och lågt, framstår oavsett ämne som den mest positiva människa jag någonsin hört, till och med när han beklagar sig över sitt och familjens dåliga ansiktsminne.
– Det var som att min hjärna bara hade plats för ett visst antal ansikten, och efter året i Tyskland där jag träffade säkert femhundra nya människor kan ni förstå att det blev problem när jag kom hem till Sverige igen. För att få plats med så många nya ansikten måste de gamla rensas ut, och det visade sig att jag hade glömt bort alla vänner, klasskamrater och släktingar.

Edward Blom tar över showen helt. Som en glad pojkstudent i gubbkläder tycks han komma från en helt annan tid, använder ord som backanal, gask och kuplett och sjunger till på köpet lite Ernst Rolf. Det är alldeles charmerande, och den sista halvtimmen när Ametist Azordegan sitter inklämd mellan de stora herrarna Ebbot och Edward Blom är den absolut bästa. Avslutningsvis spelar Ebbot Johnny Cash-låten ”Ring Of Fire”, och när de sista tonerna klingat ut och vi fått trumhinnorna spräckta av hans oväntade hårdrocksvrål känner jag mig nöjd. Alla andra också, uppenbarligen, för applåderna är långa och varma.

Ebbot Lundberg, Ametist Azordegan och Edward Blom på Kulturhustaket

Mitt betyg blir alltså: något svajigt programlederi med plus för att gästerna fick prata till punkt, stor guldstjärna för trevlig miljö samt riviga och roliga gäster som trots allt skapar en underhållande kväll. Kulturhustaket är en fantastisk oas, och jag rekommenderar självklart alla att gå hit i sommar. Själv ger jag Kristoffer Triumf en ny chans – jag ska lyssna på hans podcast ”Värvet” för att se vad jag har missat.

Från konstnärlig forskning till biodling

Nu är det veckan när Konsthögskolan i Stockholm har sin forskningsvecka. Jag lyssnade flera intressanta redovisningar och specificeringar om ämnet konstnärlig forskning, om du är intresserad så kan du ta en titt på http://www.kkh.se/index.php/sv/forskningku/forskningsvecka. Veckan avslutas på fredag i Moderna museet, där det finns även annat intressant för konstintresserade

På väg hem, efter att ha missat 65:ans buss, gick jag genom stan och till Kulturhuset. Där stötte jag på en informativ utställning om biodling och honung.

Mitt i stan tillhör ämnet inte det vanligaste. Jag fick lära mig att Bee Urban har sedan flera år kupor på KulturhusTaket. Ta en titt eller läs mer på http://kulturhuset.stockholm.se/-/Kalender/20111/Utstallningar/Vad-ar-det-i-luften-som-surrar/

Ilkka T

3 x Strindberg

Tisdag 14/8 – Strindberg – död eller levande:
Svante Weyler, förläggare, debattör, Anna Pettersson, skådespelare och regissör, Mattias Andersson, regissör, Agneta Pleijel, författare, dramatiker.

Torsdag 16/8 – Lars Gustafsson vs August Strindberg vs Staffan Bengtsson.

Fredag 17/8 – Johan Rabaeus – Min själsfrände: Strindberg (tyvärr inställt pga. sjukdom).

————————————————————————————————

Kulturfestivalen satsade på Strindberg uppe på Kulturhustaket, med den överhängande frågan: Är Strindberg aktuell och levande även idag – är han fortfarande högkultur hos svenska folket, inte bara på höjden vid KulturhusTaket (Kulturfestivalens högsta scen)?

Tisdagens tema blev nytolkningar av Strindberg. Anna Pettersson, skådespelare och regissör, och Mattias Andersson, regissör, med sina aktuella tolkningar av August: Pettersson regisserade ”Fröken Julie” på Strindbergs Intima teater och spelade alla tre rollerna själv medan Mattias Andersson regisserade sin personliga tolkning av ”Ett drömspel” på Stockholms Stadsteater.

Mattias Andersson

Mattias Andersson

Anna Pettersson och Svante Weyler

Anna Pettersson och Svante Weyler

Jag har inte haft möjlighet att se Anderssons drömspel, men det han berättade om uppsättningen gav mig en bild av skådespelarens frihet vid tolkning av en klassisk text och att det i sin tur ger ”Ett drömspel” drömliknande dynamik.

Anna Petterssons tolkning av ”Fröken Julie” såg jag däremot med mycket nöje. Anna försökte från början regissera pjäsen som ett vanligt skådespel men fick snabbt inse att hon inte kunde stå för texten och särskilt inte Julies självmord som fick henne att ta avstånd från Strindbergs rätt styrande text och guidning för uppsättningen (Strindberg anger regelliknande råd för scensättning som ”noter” i texten). Pettersson bestämde sig, efter antal provspelningar för rollerna, att spela alla tre roller själv. Hon använde bland annat livefilmning och publik för att ge mer förståelse för händelserna i spelet och även för att ifrågasätta Strindbergs absurditet. Fantastisk och publikfriande uppsättning – publiksuccé.

Torsdagskvällen blev också fenomenal och rolig. Lars Gustafsson berättade om sin relation till Strindberg och belyste detta särskilt genom sin dikt, som handlade om Strindbergs siffror: så och så många bostäder, så många böcker, så många avverkade vänner, så många vandringar på Östermalm, så många barn och fruar, etc. Gustafsson vet vad det handlar om, kanske inte när det gäller antalet fruar, men hans författarskap, räknat i antalet böcker, är nästan lika stort som Strindbergs. Staffan Bengtsson, tv-producent och chefredaktör för magasinet BRUNO, gjorde det hela till en fulländad njutning med intelligenta och intressanta tankekedjor och citering på högsta nivå. Gustafsson fick frågan vad han tyckte om Olof Lagercrantz som Strindberg-biografiförfattare, svaret blev långt, ungefär så här: när en mindre begåvad författare skriver om en mer begåvad kollega, kan inte resultatet bli så begåvat. Om Strindbergs och Nietzsches korrespondens (Nietzsche startade brevväxlingen och smickrade Strindberg) berättade Gustafsson följande: oavsett hur konstigt Nietzsche skrev till Strindberg, kände han sig smickrad och svarade artigt, men man märkte tydligt på hans ton, att på andra ändan av korrespondensen var en större och argare hund – Nietzsche.

Lars Gustafsson

Lars Gustafsson

Apropå Strindbergs alkemiintresse, den sista frågan Gustafsson fick innan klockan blev 20.00 handlar om det. ”Intresse för alkemi är relevant, om man har en metod att skapa guld, behöver man inte anstränga sig och skriva böcker”, svarar han och skrattar.

Lars Gustafsson och Staffan Bengtsson

Lars Gustafsson och Staffan Bengtsson

Den tredje kvällen med Strindberg (Johan Rabaeus – Min själsfrände: Strindberg) blev tyvärr inställt pga sjukdom.

Citatet ”Jag tänker bäst, när jag tänker på ngt annat”, hört från Gustafsson och vars ursprung jag har glömt, får avsluta Kulturfestivalen för min del.

Fantastiska kvällar på Kulturhustaket!

Ilkka Timonen

Wild Style

Film på Taket: Wild Style. Graffiti- och hiphop-filmklassiker från 80-talet. Planerar in en skön stund under bar himmel, mitt emellan augustikvällens ljus och mörker. Ett klockrent filmval i samband med Street Smart-utställningen. Och en katastrof att det redan på eftermiddagen börjar regna. Om det bara hade duggat…, men det vräker ner och det finns inte en chans att jag sitter huttrandes under ett paraply eller måste sätta på mig regnkläder för att kunna se filmen.

Det är möjligt att det är medelhavsblodet i mig som tjurigt protesterar (har heller aldrig fattat poängen med att uteserveringar i mars), men när regnet och kylan fortsätter jobba för att förstöra min taketfilmkväll, så hoppas jag att nån har tänkt ut en plan B. Vid 19-tiden frågar jag vid infodisken vad som händer om det fortsätter att regna – ställs filmen in, flyttar den inomhus? Njaaaae, det visste hon inte, men hon kollade snällt upp och kunde meddela att nej, filmen skulle gå som vanligt. Och det är ju alldeles utmärkt att varken väder eller vind stoppar programmet, men fler hade nog sett filmen om den visades under taket istäälet för på taket, denna gråa himlen-öppnar-sig-kväll.

Filmen såg jag nöjt hemma i soffan, med paraplyt som popcornskål.

Bengt Sändh & Finn Zetterholm på Kulturhustaket

Dags för takkonsert med trubadurerna och vispoeterna Bengt Sändh och Finn Zetterholm. Denna duo har spelat ihop sedan 1960-talet och gör fortfarande spelningar ihop. Publiken är till stor del också lite till åren men det är blandat med såväl pensionärer som högljudda yngre män. Eftersom både Sändh och Zetterholm har nått pensionsålder blir det en ovanlig och rolig kontrast till alla svordomar och könsord de använder sig av i låtarna. De sjunger om Torbjörn Fälldin och uran, samt att hotellen och bordellerna i Stockholm är sponsrade av Stockholms stad.  De pratar och sjunger om girighet, poliser och politiker; ämnen som fortfarande är aktuella, t.ex. att segregering beror på en seg regering!

Ett lustigt inslag är när de sjunger några låtar ur skivan ”Världens minsta LP” med låtar som inte är längre än 15 sekunder, väldigt stressigt. En sak som jag inte hade en aning om är att Finn Zetterholm är systerson till tv-historikern Hans Villius som avled nyligen. Zetterholm gör en komisk och lyckad anekdot om en man som har fått uppleva Villius’ röst i verkliga livet.

Kvällen bjuder på många skratt och mycket allsång, det är trevlig stämning och det är paus i mitten av konserten så det känns ännu mer speciellt, lite som en mingelpaus på Dramaten fast här går det dessutom att köpa skivor, böcker och snus. Sändh och Zetterholm-konceptet är icke rumsrent men mycket roligt och det kanske är därför de inte blir inbjudna till Allsång på Skansen.

/Peter Schaub