Psykologer läser: 438 dagar av och med Johan Persson och Martin Schibbye

438 dagar är journalisterna Martin Schibbyes och Johan Perssons berättelse om den tänkta reportageresan in i Ogadenregionen, som slutade med en 14 månader lång fängelsevistelse i Etiopien. Skjutna, skenavrättade och terroriststämplade, dömdes de till 11 år i det ökända Kalityfängelset och boken är deras vittnesmål från den tiden.

Det känns logiskt att samtalsserien ”Psykologer läser böcker” med Jonas Mosskin och Jenny Jägerfeld väljer denna aktuella bok till ett samtal, för jag föreställer mig att den lika mycket är ett journalistiskt verk som ett terapeutiskt. Studion är fullsatt en kvart innan scenen intas av journalisterna, moderator Jonas Mosskin och den för temat särskilt inbjudna Kerstin Bergh Johannesson, psykolog och verksam vid Kunskapscentrum för Katastrofpsykiatri i Uppsala.

Lokalen är fylld av vördnadsfull respekt gentemot kvällens gäster och jag vet inte om det är inbillning, men även samtalsledaren själv verkar rätt tagen av Martin Schibbye och Johan Persson och deras berättelse. Och det är inte konstigt, för det är vi nog allihopa. Framför oss sitter två helvetet-på-jorden-överlevare, två journalister med sanningssökandet som drivkraft, två människor med så starkt rättvisepatos att de riskerade allt för att rapportera om det som ingen annan rapporterat, men som världen behöver veta.

Psykologer läser 438 dagar

Psykologer läser 438 dagar

Efter en kort egenintroduktion av de tre gästerna bekänner Jonas Mosskin lite försiktigt att han tidigt tänkt tanken ”äventyrare” om journalistparet, vilket Martin Schibbye blir provocerad av och menar att de var ute på ett journalistiskt, demokratiskt uppdrag. Det fanns en änglaversion och en djävulsversion av vad som pågick i Ogaden i samband med de exploaterande oljebolagen i området. Han och Johan Persson ville bilda sig en egen uppfattning om situationen. Och för att bilda sig en egen uppfattning, måste man ta reda på egna fakta, och inte förlita sig på andrahandsinformation, menar han.

Schibbye kommer här osökt in på den krisande mediebranschen, där ekonomi tycks styra mer än publicistiska ideal. Utrikeskorrarna blir allt färre och ges allt mindre tid att jobba med fördjupande reportage. Rapporteringarna görs alltför ofta av människor bakom skrivbord, istället för ute på fältet. Hans konstaterande att det han och Johan Persson gjorde, att fysiskt ta sig in i ett område som de skulle rapportera från, var helt normalt för 15-20 år sedan, får åtminstone mig att hoppa till. För vad händer med vår verklighetsuppfattning, vår syn på världen,  om de bilder som presenteras av verkligheten inte är verkliga, utan reproduktioner av någon annans verklighet, eller till och med reproduktioner av reproduktioner?

Två dagar innan samtalet om 438 dagar på Kulturhuset visade SVT Andreas Rockséns dokumentär ”Diktaturens fångar”, som visar en bild inifrån Ogaden som möjliggjorts av Abdullahi Hussein, rådgivare till den regionale presidenten och chef för Ogadens tv-kanal, Cakaara News, som fått nog av de civilas missförhållande i Etiopien och valt att visa sin bild av regionen för omvärlden.

─Är det så där, som det var på filmen, i Ogaden? Är det sådär jävligt? undrar Jonas Mosskin.

─Det lilla vi får se stärker ju djävulsversionen, säger Martin Schibbye och beskriver en nation som förtärs av ett lågintensivt inbördeskrig och en region där det pågår omfattande kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Johan Persson fyller i och berättar om alla de intervjuer han gjort med flyktingar från området, som förstärker och bekräftar bilden av ett organiserat förtryck från centralmakten.

Schibbye och Persson turas om att prata, precis som de turats om att skriva sina avsnitt i boken, men det är bara Schibbye som läser högt ur boken. Ca 15 minuter in i samtalet ber Jonas Mosskin att vi får höra något ur boken och Martin Schibbye läser fyra olika passager, från det första gripandet med skenavrättningen till olika absurda fängelseinblickar. Det är just där och just då en overklighetskänsla över hela situationen infinner sig; att höra Martin Schibbye själv läsa sin egen text om en mardrömslik verklighet som höll på att bli evighet för de båda. Men det är på riktigt. De lever och jag drabbas igen av deras enorma psykiska styrka, som fick dem att hitta strategier att behålla sin värdighet och vardag, för att överleva. Som fick dem att slutföra uppdraget.

Efter uppläsningen tar Jonas Mosskin upp temat rädsla som är genomgående i boken. Rädsla för sjukdomar, rädsla för tortyr, för död, för det otrygga. Johan Persson bekräftar att rädslan är det som håller ihop hela systemet. Med tre poliser på 800 fångar, fungerar det bara om fångarna kontrollerar varandra genom olika kommittéer.

─Allt är olagligt och godtyckligt och alla begår konstant brott, bara för att klara vardagen i fängelset. Därför får alla en hållhake på varandra, som man i sin tur kan anmäla varandra för. Alla är rädda för varandra, konstaterar Johan Persson.

Kersin Bergh Johannesson plockar upp rädsletråden och frågar Schibbye och Persson hur de klarade av påfrestningen i Kalityfängelset och vad det betydde att de hade varandra? Martin Schibbye svarar inte helt oväntat:

─Den värsta tiden av alla de här 438 dagarna var ju de 21 dagarna när man sitter själv, i isoleringscell. Ensam är verkligen inte stark. Där är man fruktansvärt svag och brottas med mycket mörka tankar. Tillsammans kan vi sitta i tre år, hellre det än tre veckor själv.

Och det är just tillsammanskapet som lyser igenom både bok och samtal. Deras styrka är att de är olika, att de kompletterar varandra, och att de vet att uppskatta varandra för precis det. De ger balans och stadga åt varandras existens, bildligt men också bokstavligt, i fängelset, men, gissar jag, även tillbaka i Sverige. När de i bokens slutscen har kommit ut från fängelset och ska sova första natten på 14 månader i sin hotellrumsfrihet, kan ingen av dem somna förrän de lagt sig tätt intill varandra i samma säng. Efter allt de upplevt som en enhet, fungerar inte en delning.

438 dagar är en fantastisk reportagebok, på ett journalistiskt plan, på ett allmänmänskligt plan och på ett politiskt plan. Att den är Augustnominerad är en välförtjänt bonus och jag råder alla som inte läst den än att läsa den. Det aldrig sinande hoppet om att komma ut ur fängelset, att få skriva en bok om det som hänt, att ge en röst åt alla medfångar i Kality som är kvar på obestämd tid, gav Martin Schibbye och Johan Persson kraft och lust till fortsatt kamp. De hade ju ett jobb att göra – att rapportera till dem som inte vet, men som måste få veta. Och det jobbet kommer de aldrig att vila från, vågar jag gissa.

När applåderna avtagit och ännu ett av deras otaliga framträdanden är över, ringer några rader ur boken i mitt huvud. Det är dagboksanteckningar från den sista natten i Kality: ”Är morgondagen den sista? Dagbokens slut. Livets början. Är blank som sidan.Vi kan göra vad vi vill av detta. Vad vill vi då göra?” 

Kulturtanter (This is a mans world)

Kulturtanter, ett fenomen som visar männens plats inom kulturlivet.

Jag blev inspirerad att skriva om fenomen Kulturtant, efter att jag läste ett inlägg av Märta Dixelius längst ner på Kulturhusbesökarnas sida https://kulturhusetbesokarna.wordpress.com/redaktionen/

När jag pluggade fotografi och konst vid Sigtuna folkhögskola upptäckte jag att stor del av kurskompisarna var kvinnor. Jag banade min väg uppåt på konstens och konstteorins akademi, och även ”ickeakademi”, med stor mängd av kvinnor som medresenärer (studenter).

En del av dessa kvinnor faller bort från konst/kulturlivet i samband med familjebildning, barnafödande etc., och återkommer, i bästa fall, tillbaka efter att tag. Efter utbildningen kan man konstatera att världen är fortfarande, trots många förbättringar, orättvis.

Enligt den färska undersöknigen ” Representation och regionalitet”, ” Hur ser könsfördelningen ut i samlingarna på svenska konstmuseer? Varför ser den ut som den gör?”, kan man konstatera att trots att det utbildas flera kvinnliga konstnärer inom landets konst(hög)skolor, främjar den statliga (offentliga) utställningsverksamheten fortfarande män. Läs mer på http://www.kulturradet.se/Documents/publikationer/2011/representation_regionalitet_web.pdf  och http://www.modernamuseet.se/sv/Stockholm/Program/Tidigare-program/2012/Representation-och-regionalitet/Program-for-seminariet-den-21-september/

Hur är det med utställningsverksamheten på Kulturhuset i Stockholm? Jag bläddrade fram utställningar på Kulturhuskalender och fick fram 12 resultat/utställningar. Inom dessa var deltagarantal (som jag med lätt sökning hittade) 16 inblandade personer var av 9 var kvinnor och 7 män. Detta ser bra ut tänkte jag innan jag kom till utställningen ”Street Smart – en tolerant samtidskonstutställning”. Där verkade de flesta, om inte alla, deltagare vara män – jag kan ha fel om detta, den som vet bättre kan komma med rätt statistik. Enligt min förutfattade mening är klotterbranschen en manlig bransch.

Allt detta och mycket mer därtill är förklaringen till fenomenet ”Kulturtant”, hur mycket de bär på och med sig av kulturen, hur de deltar som en majoritetsgrupp på alla slags kulturevenemang, både som åskådare, besökare, forskare och för hoppningsvis även som utställare i det rättvisa antal som de förtjänar. Hoppas att de får med sig även sina män och söner – döttrarna och eventuella flickvänner/äktafruar ingår redan i min kategori ”Kulturtant”.

Man kan fortfarande ställa frågan som Linda Nochlin ställde redan 1971: ”Varför har det inte funnits några stora kvinnliga konstnärer?”* och att Guerrilla Girls fråga från 1989, ”om kvinnor måste vara nakna för att komma in på Metropolitan Museum i New York”, är fortfarande aktuell.

* Anna-Lena Lindberg (red.), Konst, kön och blick. Feministiska bildanalyser från renässans till postmodernism, Stockholm 1995.

Ilkka Timonen

PS: enligt skrivschemat för denna blogg Kulturhus besökarna är vi 10 kvinnor och 3 män (med undertecknad).

Allt som glittrar är inte guld?

Det förbjudna har sin dragningskraft.

Det är många frågor som blir aktuella när man börjar diskutera gatukonst. Olika åsikter och termer blandas med olika uttryck och kvalitéer. Den mest bärande, alltid aktuella frågan är dock det förbjudna. Vi alla (jag har inga statistiska bevis) lockas av det förbjudna – det finns någonting speciellt med det. Man skall inte glömma ytterligare en ingrediens i sammanhanget: skall njutas med viss distans. Den (snart) medelålders, välbärgade åskådaren vill inte skita ned sina moderiktigt tatuerade armarna eller på-rätt-sätt recyclade t-shirts. Distans garanterar att man inte får på käften, medan man nästan vågar själv anta den förbjudna utmaningen.

Jag lyfter hatten för Kulturhuset i Stockholm och särskilt den modiga curatorn som sammanställt utställningen ”Street Smart – en tolerant samtidskonstutställning”. Att locka med det förbjudna (”Stockholm stad har sedan 2007 en nolltoleranspolicy mot klotter och liknande skadegörelse”) är inte så unik som idé, men lika väl tidlöst lockande.  1999 regisserade Lars Norén en pjäs ”Sju tre” med tre högriskkriminella som skådespelare. Läs mer: http://www.sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/farliga-forbindelser/  och http://www.internationalen.se/2009/12/norens-hogmod-som-exempel/  .

Konsthistorien är full av exemplen av likadan lockelse, sug efter det förbjudna. Det som närmast dyker upp i mitt minne är konstnären Basquiat som började sin karriär med graffiti. Han trollband galleristerna i New York och fick jobba ihjäl sig, han dog av en heroinöverdos 1988 och blev därmed medlem i ”27 Club”.

Graffiti är ingen ny konstgren, den har rötter till antikens Pompeji och säkert ännu längre tillbaka i tiden. I Pompeji har arkeologerna upptäck antik graffiti, med rätt modern, ibland fräck humor och budskap. Läs mer: http://www.svd.se/kultur/ett-hades-fullt-av-humor_6166259.svd .

Klottersanering har en lika lång historia och som en intressant parantes kan jag inte låta bli att referera till Jacob Kimvalls forskning om ”Graffitiborttagning som ikonoklasm”, där han jämför klottersanering med kyrkans tidiga bildcensur och -förstörelse. Han refererar bl.a. Till Pompeji. Läs mer: http://www.uppsatser.se/uppsats/748a8db297/ .

I sammanhanget möter man ofta påståendet: ”Det där är inte konst!”. Det tacklar jag snabbt med gällande praxis inom konstvärlden och citerar termens upphovsman, Danto: ”Konstvärlden bestämmer vad konst är”.

Hur var utställningen då? – frågar du. Gå och se den själv på Kulturhuset, Galleri 5, våning 5 eller ta en titt innan på http://kulturhuset.stockholm.se/-/Kalender/20111/Utstallningar/Street-Smart-/ och https://kulturhusetbesokarna.wordpress.com/2012/06/18/vernissage-x2/

För den som är intresserad dyker namnet ”Akay” (deltar i utställningen) i Urban Exploration sammanhanget som en plats som kallas ”Akay-templet”. Läs mer: http://www.presidentofgalaxy.com/urban-exploration/

Det nyaste – http://www.dn.se/kultur-noje/konst-form/stalls-ut-pa-kulturhuset–klottrar-pa-sergels-torg

Ilkka T

Tom of Finland

Vissa har det bra: jag kom precis hem från min residensperiod i Finland och i natt åker jag till Casa Cares i Toscana i Italien för en vecka. Den veckan kommer jag att använda för att hitta kopplingar mellan olika konstarter, -tider och idéer.

Vad har detta med Kulturhuset i Stockholm att göra? – kan man fråga. Juu, när jag kommer tillbaka kommer jag att besöka utställningen Tom of Finland som visas i Foajé 3, våning 3 i Kulturhuset, 28 jun–19 aug, 2012.
”Under närmare fyrtio år har konstnären Tom of Finland varit en av gaykulturens största namn. ” (Kulturhuset).

Jag har sett Tombilderna tidigare i New York och de är lika chockerande varje gång och lika fräcka!

Tom of Finland

Tom of Finland

Gå och se du med ! Läs mer på http://kulturhuset.stockholm.se/-/Kalender/20111/Utstallningar/Tom-of-Finland-/

Ilkka Timonen

HOTADE ORD: Turkiet och Ryssland – en ny slavisk vår?

Hur fri är egentligen den politiska tankens kraft? I länder som kallar sig Demokratier men där flera hundra journalister fängslas varje år?

För nio dagar sedan beger jag mig allra högst upp i Kulturhuset, till café Panorama på våning 5. Där ska situationen i Turkiet och Ryssland diskuteras. Det är ett samtal som ingår i serien Hotade Ord, en programserie om yttrandefrihet och tryckfrihet i samband med Svenska PEN och fristadsprojektet Shahrazad.

Jag tar rulltrappan. Det ligger något rofyllt i att i lagom takt och utan ansträngning förflytta sig framåt. Uppåt. Vila en liten stund. Frilägga blicken.

Under tiden massdemonstrerar tusentals människor i Moskva mot det ryska parlamentsvalets tillvägagångssätt. Ungefär 300 journalister, reportrar och bloggare grips samma kväll, den 6 december.

Ett stillsamt sorl vilar över den halvfulla lokalen. Jag är några minuter tidig och sätter mig längst fram. Medelåldern är förvånansvärt hög. Utan tvekan är jag yngst i det här sammanhanget. På scenen tar Fredrik Wadström, radiokorrespondent i Moskva, Eugene Schoulgin, författare och vicepresident i internationella PEN, samt moderatorn och förläggaren Svante Weyler plats.

– Det är ingen hemlighet för ryska medborgare att de lever i ett korrupt land. Särskilt inte sedan mordet på journalisten Anna Politkovskaja 2006. All media ägs och har alltid kontrollerats av staten. Det kan till exempel komma ett fax från Kreml till olika tidningsredaktioner med vilka ämnen som är tillåtna att ta upp, och vilka ämnen som inte är det, säger Fredrik Wadström med klar röst.

Eugene Schoulgin gör en jämförelse med Turkiet.

– Landet toppar listan med flest yttrandefrihetsbrott i världen. Trakasseriet mot oliktänkandet har inte förändrats sedan jag kom dit för 15 år sedan. Det är en skendemokrati. Samtidigt skulle ingen turk kalla sig korrupt, det vet inte riktigt vad motsatsen innebär.

Trots detta har dagens debattklimat förändrats. Turkiska kritiker åker ut och in ur fängelser på löpande band och regeringen har inte samma järngrepp. Den offentliga versionen i de båda länderna stämmer inte lika bra överens längre.

– Men vi har problem med informationsspridning, säger Fredrik. Dagens Nyheter stängde till exempel sitt huvudkontor i Moskva för några år sedan och nu rapporterar endast ditsända reportrar om situationen. Många gånger när jag rapporterar från plats brukar jag tänka, varför är jag ensam om att vara här?

Nästa år är det presidentval i Ryssland och 2014 arrangeras vinter-OS i staden Sotji. Fredrik Wadström tar upp sin IPhone ur fickan och uppdaterar oss med jämna mellanrum om demonstrationerna i Moskva. När samtalet närmar sig slutet har den kända oppositionelle bloggaren  Aleksej Navalny gripits och dömts till 15 dagars fängelse för motstånd mot polisen.

Kan man tala om en ny slavisk vår?

– Nej, Putin kommer förmodligen att väljas igen men förtrollningen är bruten.

Rädsla är smittsamt. Men det är mod också, tillägger han sedan.