John Malkovich i samtal med Jessika Gedin

John-Malkovich

Under Stockholm Fringe Fest förra veckan befann sig skådespelaren John Malkovich i Stockholm för att på Stadsteatern framföra ”The Infernal Comedy”, en mörk historia om den österrikiske seriemördaren Jack Unterweger. Pjäsen är skriven för just Malkovich, och innehåller förutom skådespelaren även två sopraner och en barockorkester, och detta var första gången den skulle spelas i Sverige. Kvällen innan föreställningen medverkade John Malkovich i en frågestund på Kulturhuset, och jag var lycklig nog att ha en biljett till detta samtal.

Moderatorn Jessika Gedin konstaterar att Malkovich inte behöver någon närmare presentation, och hon har alldeles rätt. Luften i hörsalen vibrerar av förväntan. Malkovich är stor, kanske till och med en av de största. När den legendariske skådespelaren under dånande applåder gör entré på scenen är det tydligt att det inte bara är jag som är star struck, trots att de många kända kulturarbetare jag sett i publiken borde vara coola och avtrubbade vid det här laget.

Gedin går rakt på sak. – Du har portföljen med dig upp på scenen. Är det ett ålderstecken?
Malkovich svarar enkelt, med ett leende: – Nej. Jag förvarar mina cigaretter där.
En perfekt inledning som etablerar en fin kontakt mellan de båda, och när Gedin halar upp en dyr flaska vin som skämtsam muta om intervjun skulle gå dåligt, blir stämningen ännu mer avslappnad.

Malkovich inleder med att tala varmt om sitt förhållande till teatern. Sedan 1976 har han varit verksam vid Chicago’s Steppenwolf Theatre, som startades av vännen Gary Sinise, och trots sina framgångar på vita duken söker han sig ofta till mindre teaterscener runt om i Europa. I motsats till film är en teaterföreställning organisk och helt och hållet beroende av sin publik; att stå på scenen innebär stor närhet till åskådaren. På frågan varför han är en sådan skicklig och uppskattad skådespelare tror han att det hänger ihop med hans förmåga att befinna sig helt i nuet, att se allt med ett barns ögon som om det vore för första gången.
– I have a gift for being where I am. I have a gift of forgetting.
Samtidigt tycker han inte att han någonsin riktigt lyckats på en teaterscen.
– I’ve never done a play where the audience refused to leave their seats and made you play it all over again.

Malkovich anser att filmskapande är en märklig process, och vi får höra en mängd olika anekdoter från hans långa karriär. Han trivs med friheten att själv få utforma sin roll, men har arbetat med många regissörer styrda av stort kontrollbehov.
– Some directors utilise actors like a meat puppet.
Han demonstrerar hur en icke-namngiven regissör skruvade på sig så fort Malkovich höll sitt glas i fel vinkel, och förklarar att han avskydde hela filminspelningen och var glad när sista tagningen var över. När de skildes åt fick Malkovich en bok av regissören, som insiktsfullt nog var signerad med orden ”To John from the biggest cunt you ever worked with”. Nyligen fick Malkovich ett mail från samme regissör som undrade om de inte skulle göra ett nytt projekt tillsammans. Då sa hans fru: – You’re such a hypocrit you’ll probably do it. Malkovich ler mot oss, och vi inser att hans fru förmodligen har rätt.

Att välja Gedin som intervjuare är ett genidrag. Hon är påläst och kvick i sina repliker, vågar ställa frågor som är närgångna och ibland lite tokiga, och personkemin mellan de båda gnistrar på ett fint sätt. Malkovich tar varje fråga på stort allvar, dröjer ibland med att få fram sitt svar, men vinner många stilpoäng på sina formuleringar. Jag slås av att han klarar sig helt utan de utfyllnadsord vi andra ofta slarvar in i våra meningar, och att de ord han väljer därför får extra tyngd.

Gedin går in på detta med hans omtalade röst. Hon har bemödat sig om att formulera ett antal poetiska beskrivningar av denna välklingande stämma, och Malkovich ser nästan generad ut över superlativen, och över att blir jämförd med Orson Welles. Han skruvar på sig och säger att han inte alls tycker om sin egen röst.
– But you must be very musical? kontrar Gedin snabbt.
Jo, erkänner Malkovich. Och berättar att han är mycket känslig för falsksång.

Gedin har snokat rätt på att han tidigare har arbetat som teatercoach, och ett minnesvärt tillfälle var när Mr. T från tv-serien ”The A-Team” klev in och presenterade sig med orden:
– Hi, I’m Mr.T.
– Yes, but what should I call you? svarade Malkovich.
– Mr. T.

Vi får höra om restaurangen i Lissabon som Malkovich är med och driver, om hur han varje Mors dag alltid hoppar in och extraknäcker som florist i sin lokala blomsterbutik (till personalens stora glädje), och om hur han som designer skapat plagg med namn som ”the fucking commie sweater”.
– It’s an expression everyone used when I grew up. And yes, it is red.

Alla dessa intressen, all denna spretiga talang förvånar mig, men ändå inte. Han tycks så självklar och trygg i allt han gör, så varför inte? Nyckeln är kanske att inte fundera så mycket utan bara göra, och just genom detta avslappnade förhållningssätt få det svåra att verka enkelt. Malkovich själv är förundrad över de skådisar som måste jobba upp sig till något slags raseri innan de går in på scenen.
– That’s not acting. That means you’re possibly clinically insane.

Så är det dags för dirigenten och kompositören Martin Haselböck att ta plats på scenen. Gedin mutar även honom med en gåva, och samtalet går över på ”The Infernal Comedy”. Föreställningen kom till när Haselböck och Malkovich möttes över en middag och började planera att göra något tillsammans. De var båda intresserade av att förena klassisk musik med skådespeleri, och historien om massmördaren Jack Unterweger lockade då den handlar lika mycket om allmängiltiga mänskliga känslor som om de brott han begått.

Nu böljar samtalet fritt. Malkovich är den som pratar mest, av förklarliga skäl. Han är verbal och uttrycker de ord som den österrikiskfödde Haselböck inte alltid får till.
Kontrasten mellan skådespeleriet och musiken i pjäsen är något de båda återkommer till, och trots att Jack Unterwegers karaktär pratar mycket är det bara ett virrvarr av lögner. Där får musiken i stället gestalta sanningen.
– The music is the voice of the victims, förklarar Malkovich.
Pjäsen lyckas dock enligt Haselböck kombinera humor och svärta, och jag tror honom. Jag är uppriktigt ledsen över att jag i likhet med många andra här inte lyckades få tag på någon biljett till Stadsteaterns föreställning.

(Det fick däremot min Besökarkollega Hedvig Ljungar, och hon har skrivit en mycket intressant recension om pjäsen här.)

Trots att Malkovich gestaltar en massmördare har han ingen förståelse för den flora av psykologiska tolkningar som alltid omger personer som begått våldsamma brott. Tolkningar som fokuserar på en hemsk uppväxt, som ger en mängd ursäkter till varför en människa mördar en annan. I hans ögon är svaret enkelt.
– I’ll tell you why they do it – because they like it.
På samma sätt förklarar han varför Unterweger fäller tårar i pjäsen.
– He doesn’t cry because he regrets what he’s done, he cries because he got caught.

Timmen går alltför snabbt. Några korta frågor från publiken hinns med, där det mest intressanta vi får veta är att ”The Infernal Comedy” finns på DVD i en upptagning från originaluppsättningen, och att Malkovich själv så gott som aldrig går på bio. När han går av scenen är det alldeles för tidigt – jag hade kunnat lyssna i flera timmar till – ändå känner jag mig uppfylld av mötet med denne store skådespelare. Som visar sig vara lika välformulerad och ödmjuk som jag trodde. En person som trots sina framgångar hävdar att han egentligen inte vet särskilt mycket om skådespeleri.
– I don’t know how to do it.

Kort text om The Infernal Comedy

Fakta om Jack Unterweger

Den Improviserade Schlagerfestivalen

Den Improviserade Schlagerfestivalen ska strax dra igång och jag och min kompis hänger med var sitt glas vin i foajén utanför Hörsalen. Människorna som minglar runt omkring oss består av en salig blandning åldrar och stilar, och tycks inte ha någon gemensam nämnare mer än att de gillar improvisationsteater – eller schlager – eller kanske både och. Förväntan hänger i luften, och killen i dörren har dagen till ära hängt på sig en fluffig fjäderboa. Jag pratar med en av arrangörerna och får höra att evenemanget vuxit rejält efter framförandet på Kulturhustaket i somras, nu finns ett helt band med på scenen, och medan vi väntar bjuder Ola Aurell på foajéunderhållning.

Vi upptäcker ganska snart att vi är i minoritet, jag och min kompis. Paret som frågar om de får dela bord med oss blir nästan förvånade när de upptäcker att vi aldrig sett Den Improviserade Schlagerfestivalen. Själva är de inne på sjätte eller sjunde året, och det är tydligt att de är lite stolta över att de vet hur allt går till. Själva försöker vi hitta på skojiga låttitlar som vi skriver på lappar och lägger i en korg, med förhoppning om att just vårt verk blir det som artisterna senare ska framföra. Det går så där. Det är bara att inse att vi är noviser på området. När vi sedan satt oss i den fullpackade salongen och konferencieren Johan Humlesjö kollar vilka som sett denna schlagerfestival tidigare så räcker tre fjärdedelar av publiken upp handen. Som en stor glad familj, hinner jag tänka. Sen brakar spektaklet igång.

Det tar inte många sekunder innan jag och min kompis är helt med på noterna. Vi fnissar och skrattar precis som alla andra; fascineras över detta ledord nu som styr hela kvällen; häpnar över improvisatörernas mod och snabbtänkthet, förmågan att blunda och hoppa rakt ut, spotta ur sig roliga texter utan ens några sekunders betänktetid. Falsettsång och roliga skrik, skutt och invecklade danssteg, improviserat hångel på scenen – ju mer vi skrattar och applåderar, desto mer släpper artisterna loss. Jag gillar denna fullständiga hyllning till nuet, som känns fräscht i dessa tidevarv när till och med dokusåpor följer manus. Men i improvisationen finns också något genuint, som en blinkning till äldre tider där man kunde äga en middagsbjudning genom att bjuda på de kvickaste replikerna.

Scenen är fulsnyggt schlagerpimpad med gigantiska (plast)växter som halvt döljer fyrmannabandet – det ser ut som om de spelar i en djungel – en bred trapp är uppbyggd för deltagarna att sitta på, och en djup länsfåtölj à la Arne Weise står längst fram vid scenkanten. Därifrån styr Johan Humlesjö med säker hand kvällens show, berättar små (mycket fantasifulla) anekdoter om varje artist, drar lappar med musikgenres – country, disco, bollywood – och därefter en låttitel, sen är det bara för improvisatören att kasta sig ut. Publiken avgör genom jubel eller handklapp vilket bidrag som går vidare och vilket som hamnar i Dödens Grupp. Själva tävlingsmomentet är både viktigt och inte; förlorarna får lika delar kärlek som vinnarna, och båda får dessutom en ny chans med en ny låt. Dessutom bjuds publiken efter pausen på lite andra improvisationsövningar, om vi nu mot förmodan inte skulle ha blivit tillräckligt bitna. Mycket roligt!

Duell mellan Helena Lindegren och Christoffer Strandberg

Till att börja med antecknar jag låttitlar – ”Det var inte jag”, ”Jag flyger bland molnen”, ”Det blev 103”, ”Det kommer någon snart”, ”Skatter”, ”Klara, färdiga, stopp” – men efter en stund släpper jag det och lyssnar bara. Två improvisatörer utmärker sig lite extra genom fyndiga rim och fantastiskt kroppsspråk – Helena Lindegren och Christoffer Strandberg – och hamnar så småningom mycket rättvist i final mot varandra. När Strandberg tar hem segern med sin 70-talsballad om en punschveranda får killen som skrivit det vinnande bidraget komma fram för applåder och blommor. Sedan är det dags för en repris av numret och vi fnissar och undrar hur han ska lyckas – kommer han ens ihåg vad han sjöng nyss? Men Strandberg är kvicktänkt och kör på både engelska och finska, en skön blinkning till Eurovision Song Contest, och jublet vet inga gränser.

Christoffer Strandberg

Den improviserade Schlagerfestivalen är att jämföra med en berg- och dalbana – det är bara att hålla i sig och hänga med. Och när man kliver av, rödmosig och vimmelkantig, så vill man genast åka igen. Ett stort tack till Stockholms Improvisationsteater, och till det duktiga bandet som bidrog till skönt sväng på scenen. Tack även till kostymören som skapade en oförglömlig kavalkad av fantastiska kreationer från olika årtionden och världsdelar!

Läs mer om Stockholms Improvisationsteater

Supermarket 2013-02-15

Museet för glömska – brustna hjärtan

Museet för glömska dissekerar verkligheten för oss, de lyfter upp samhällskritiken i konsten och synliggör den på ett analytiskt och humant sätt. Frågor som berörs visar sig vara allmängiltiga. Humanismens närvaro och kritiken till dess motsats är lika vass, när man betraktar den ensamma människans förtvivlan och även det som drabbar oss alla i den globala nivån. Brustna hjärtan visar sig vara en allmänmänsklig åkomma, framkallad av en verklighet, ibland bekant, ibland tvingad av någon annan. De tunna skivor av mänskligt liv som Museet för glömskan visar känns verkliga.

Dessa skivor framställs av:
Anna Berglind, Sverige, en ljuskonstnär som även arbetar med installationer och fotografi. Hon visar en installation som pendlar mellan minnen och glömska, hennes verk visar oss den delen av väntan som aldrig blir besvarad. Ett ensamt minne är en skärva av det som kunde ha blivit ett gemensamt, annorlunda minne.

Núria Güell, Spanien, arbetar med frågor om makt och kontroll. Vilket sätt kan du gå runt de oftast så brutala styrsystem som livet ibland binds fast med? Med ett arrangerat äktenskap kan man frigöra människor ifrån förtryck, ett bra sätt att binda fram frihet.

Daniela Ortiz video

Daniela Ortiz video

Daniela Ortiz, Peru/Spanien, visar konkret hur man lugnar ned oron. I sitt videoverk visar hon det praxis som Amerikanska myndigheter lugnar ned dem som skall deporteras ur landet: de drogas ned med lugnande bedövningsmedel för att garantera en ”have a nice trip!”.

Ett av sätten att hela brustna hjärtan är att visa hur de brast.

http://www.museetforglomska.se/

Anna Berglind: www.annaberglind.se
Anna Berglind är aktuell även på CFF: www.centrumforfotografi.com
Núria Güell: www.nuriaguell.net
Daniela Ortiz: www.daniela-ortiz.com

Ilkka Timonen

Supermarket 2013-02-14

När kommande påskhögmässa fick Påven att sluta på sitt ämbete under veckan, kulmineras Stockholm Artweek med helgens fyra kulturens högmässor: Market Art Fair, Supermarket StockholArt Fair, PhotoMarket och Antikmässan i Stockholm.

Pontus Raud och Andreas Ribbung med Anders Janssons skulptur Hemlös

Pontus Raud och Andreas Ribbung med Anders Janssons skulptur Hemlös

Den med det längsta namnet, Supermarket Stockholm Art Fair, hade en presskonferens i dag kl. 11.45. Deltagarna på konferensen satt och väntade en stund i ett mörkt auditorium, som under mässan är scenen Red Spot performance.  Efter en stunds väntan kom mässans ansvariga med project managers Pontus Raud och Andreas Ribbung i spetsen. De konstaterade att mässan bara blir bättre, hur annars, den är arrangerad av konstnärer – de är specialister på konst, konstnärerna. De dubbla R:n ställde en följdfråga: vad är det som driver konstnärer att skapa, arrangera mässor? Passion, tid och kärlek till konst! Trots det rådande kalla kultur- och konstklimatet, som är överfullt av kulturfientliga politiker.

Mässans mål är att stärka de små konstnärernas behov av att ta kontakt med gallerister, konstpubliken, medier och inte minst varandra. Supermarket Meetings är ett forum för detta: låta folk mötas mer än bara byta visitkort.

Bakom Raud och Ribbung står Anders Janssons skulptur Hemlös dit de vänder sig ofta och lägger pengar i verkets hörande mugg. Detta för tanken till lördagens TALKS kl 17.00, Studio 3, tredje våning, om ”Horkarlsmynt och organiserat tiggeri – Om massmediala konstskandaler”. Om detta och mycket annat kan du läsa på den tredje upplagan av konstmagasinet Supermarket artist-run art magazine, en ambitiös mässtidning med många intressanta texter och bilder.

Glöm inte fredagen den 15:e februari på Red Spot kl. 16.00 – 20.00 performance program med Fake Finns and Wannabe Swedes.

Paula Urbano: Oscillating absence

Paula Urbano: Oscillating absence

Mässan öppnar fredagen den 15:e februari kl 11:00. Läs mer här: http://www.supermarketartfair.com/

Ilkka Timonen

Sound of Stockholm 2012 – Jämställdhet nu?

För tredje året i rad anordnas musikfestivalen Sound of Stockholm, och förutom att lyssna på fri konstmusik kan man under denna vecka besöka en rad seminarier. I går samlades en panel för att diskutera jämställdhet inom musikens värld, och jag gick dit för att genusfrågor intresserar mig. Även om jag inte är särskilt insatt i vare sig jazz- eller konstmusik så har jag ändå personlig erfarenhet eftersom jag som kvinnlig rockmusiker befunnit mig i en mansdominerad värld under mer än femton år.

I panelen:
Sofia Nyblom – musikjournalist och moderator
Lisa Ullén – jazzpianist och improvisationsmusiker
Ulrika Gunnarsson – folksångerska som jobbat mycket med jämställdhetsfrågor
Hampus Norén – student på Kungliga Musikhögskolan, aktiv i skolans normkritiska grupp
Lina Nyberg – jazzsångerska och kompositör, en av initiativtagarna till nätverket Impra (som arbetar för jämställdhet mellan män och kvinnor i musikvärlden)

Sofia Nyblom konstaterar inledningsvis att ingen från motståndarsidan är här, det vill säga musikcheferna, direktörerna, artistbokarna osv. Det skrattas lite och svaret är solklart: vem skulle ta sig tid eller ha lust att bege sig till det här lilla seminariet? Som mer liknar en intim pratstund. För i den lilla föreläsningssalen sitter max 10-15 personer, och de flesta verkar känna varandra väl.

Sofia: Frågan om jämställdhet i musiklivet är rätt ny?

Lisa: Frågan har lyfts flera gånger, men det finns inte någon koppling till den musikaliska verklighet vi lever i. Även om det är ett krav från staten att jobba med jämställdhet så stöter man alltid på motstånd. I det etablerade (mansdominerade) musiklivet anses det inte viktigt, frågan hamnar alltid sist eller längst ner på agendan.

Ulrika berättar att man kan göra en jämförelse med hur det var för kvinnliga musiker på romartiden, och att det tyvärr ser likadant ut idag. Publiken skrattar lite, men egentligen är det tragiskt. Sverige är visserligen lite bättre än övriga länder i Norden, med fler organisationer och mer pengar avsatta för jämställdhetsfrågor, men jämför man musik med andra kulturyttringar så är siffrorna inte upplyftande.
– Om vi inte gör något nu så kommer det inte att ha hänt något om tjugo år heller.

Hampus konstaterar att hans normkritiska grupp behövs, eftersom det ser illa ut på Kungliga Musikhögskolan med c:a 300 män mot c:a 100 anställda kvinnor. Och tittar man på de högre tjänsterna (professurer och liknande) så blir det än mer ojämlikt. Just nu jobbar gruppen med att ta fram exakt statistik, eftersom skolan själv inte gör detta. Det finns jämställdhetsdirektiv i högskolelagen, men Hampus upplever att det mest är fina ord som inte följs. Skolans normkritiska grupp har dock varken mandat eller budget att driva igenom stora förändringar eftersom de jobbar på gräsrotsnivå.

Lisa flikar in att hon talat med tidigare elever som har starka åsikter om undervisningen och om att det bara finns män i musikhistorien.
– Ens uppgift som lärare borde vara att föra utvecklingen framåt. Det är bisarrt att inget ändras, det är bara ren lathet!

Mansdominansen inom musikvärlden försvaras ofta med argument som ”det handlar om kvalitet”. Men det håller inte, eftersom t ex Jazzfestivalen i Umeå aktivt jobbat med att ta in fler kvinnliga musiker och tonsättare, och blivit mer lönsam eftersom festivalen lockat en bredare publik. Kvalitet har också av tradition definierats genom manliga glasögon. Att sökande till orkestrar numera får provspela bakom en skärm har bidragit till större etnisk bredd och fler kvinnor till de utlysta tjänsterna. Intressant att en skärm kan skapa så stor skillnad.

Panelen enas om att det i stället handlar om makt och ledarskap – männen är rädda för att förlora sin maktposition, de nya musiklärarna är de gamla lärarnas favoritelever, det är för mycket kompisskap i musiklivet, och manliga musiker väljer många gånger att ta in manliga musiker. Denna särbehandling skapar en ond cirkel, där majoriteten som söker och får musikbidrag är män.

Det finns också få kvinnliga förebilder. Som ung tonsättare är det svårt att identifiera sig med en manlig dirigent. Ett typiskt klassrumsproblem där tjejerna är duktigast men killarna hörs mest. Hur ska vi få kvinnor att söka högre utbildningar och tjänster? Lina tycker att svinnet av unga kvinnliga jazz- och konstmusiker är stort. De går kanske till en annan genre där de känner sig trygga, t ex singer-songwriter-facket.
– Man vill inte tillhöra gubbgruppen när man är 18 år.

Det är också stora skillnader mellan olika musikgenres. Sweden Rock Festival med fokus på hårdrock är förstås ett riktigt bottennapp ur genussynpunkt (jag kollade och förra året var Joan Jett enda kvinna, i år spelade Girlschool och Crucified Barbara). Jazzen ligger också risigt till med c:a 18 % kvinnliga utövare/kompositörer. Samarbete mellan genres är obefintligt, och kvinnor är dåliga på att lyfta varandra.

Musiklivet speglar samhället. Lisa tycker att allt handlar om politik, och att de musikaliska resurserna borde fördelas mer jämställt. Alla enas också om att media spelar en stor roll. Det är viktigt att stora institutioner banar väg, att jämställdhetsarbetet blir en del av ens dagliga verksamhet. Annars är det lätt hänt att man säger ”nu har vi tagit in en kvinnlig dirigent, Gud vad bra, 2012 är räddat!”
– Dra in bidragen om kriterierna inte uppfylls! säger Lisa.

Ulrika tror på mentorskap, att det kan vara bra för att komma in i nätverk av olika slag. Lina är mer skeptisk eftersom det i så fall är männen som blir mentorer. Det handlar inte om att man som tjej inte blir insläppt, det handlar i stället om att man väljer bort. Hampus tycker att man borde se jämställdhet som ett kreativt verktyg i stället för ett problem. Det är viktigt att föra diskussioner, att granska normen, identifiera den och sedan våga backa. Det finns en kaka av makt och den måste omfördelas. Detta innebär rent konkret kvotering, och så fort ordet nämns brukar diskussionen ta fart. Männen inom musikvärlden är rädda om sitt eget skinn.

Under publikens frågestund kritiseras kulturministern hårt (hon vill inte förändra något) och vi får förslag på ett jämställdhetsdepartement (ja!) i stället för bara en arbetsgrupp. En representant från Kulturrådet finns också på plats, och vi får veta att de aktivt arbetar med jämställdhetsfrågor. Från och med nästa år måste man som musikarrangör förklara varför man inte når upp till riktlinjen 40/60 (ja!) och från 2014 kommer det att hända mycket. Sound of Stockholm arbetar aktivt för jämställdhet inom musikvärlden – årets upplaga består till 53 % av kvinnor – och ämnet finns med på varje möte.
– Det är bara att göra! som en representant säger.

Sofia: Hur ser det då ut om 25 år?

Lisa: Jag önskar att paneler som dessa inte finns eller behövs. Att politisk medvetenhet genomsyrar vårt samhälle, att männen vågar släppa maktkontrollen och att vi tillsammans kan hjälpa varandra.

Ulrika: Ta eget ansvar, ta vara på dina demokratiska rättigheter, välj vilka konserter du vill gå på.

Hampus: Straffa dem som inte följer jämställdhetslagen. Och skriv om högskolornas direktiv – idag är de alltför luddiga.

Lina: Återinför kvinnor in i musikhistorien. Ha en vision och jobba mot ett mål. Fortbilda lärare på alla musikaliska institutioner. Inse att jämställdhet är en tillgång för alla. Ta ansvar på individnivå. Och sist – även om det låter gammeldags – separatistiska musikutbildningar för unga kvinnor fungerar faktiskt, satsa mer på dem!

Jag håller med om det mesta som sägs under paneldebatten, men tror ändå inte att det är så lätt. Trots alla projektgrupper och kvoteringar så hjälper det inte att tvinga några få gubbar i toppen att mot sin vilja tvångsrekrytera fler kvinnor (även om det inte skadar heller). Vi måste få till en grundläggande förändring i samhället. Så länge mannen är norm och vi använder ord som ”damfotboll” och ”tjejband” – hur ska det någonsin vara ett naturligt val för en fem- eller tioårig tjej att skriva musik, att sätta sig vid det där trumsetet eller plocka upp den där gitarren? Media hamrar in i oss att kvinnans plats är framför scenen trånande efter att vara pojkbandens flickvän (inte att spela skiten ur dem), eller möjligtvis stå på scenen vid en mikrofon iklädd kort kjol, med låtar skrivna och producerade av män.

Utopin är ju att könet inte ska spela någon roll. Att man spelar musik för att man vill det. Att det ska finnas förebilder åt oss alla. Men så länge män står framför scenen och skriker ”visa pattarna” åt kvinnliga musiker (ja, det har hänt mig och alla rocktjejer jag känner), så länge könet lyfts fram och används för att förminska kvinnor inom olika yrkesgrupper (jämför med den ström av obscena mail som kvinnliga journalister får ta emot varje dag) så krävs det både styrka och mod – och stöttande manliga kollegor – för att ge sig på det man drömmer om. Hur många år kommer det att ta innan jämlikhetsarbetet ger resultat? Jag vågar inte gissa, men tror tyvärr att det handlar om generationer. Denna paneldebatt var mycket intressant, och jag är glad över att så mycket jämställdhetsarbete faktiskt görs. Men bara det faktum att så få besökte debatten och att de som var där huvudsakligen var kvinnor talar sitt eget språk. Gubbarna inom musikvärlden tycker inte att detta är viktigt. Tyvärr.

Några länkar:
http://www.impra.se
http://www.statensmusikverk.se/jamstalldhetsprojektet
http://www.popkollo.se

Stockholms Filmfestival: Frankie Go Boom och Face2Face med Jordan Roberts

Stockholms Filmfestival är i full gång och jag försöker gå på bio så mycket jag kan. För några dagar sedan såg jag ”Frankie Go Boom” på Klarabiografen i regi av Jordan Roberts, en film som beskrivs som ”vågad indiekomedi som inte räds för att tackla psykisk sjukdom, ensamhet och missbrukarfrågor”.

Om man som jag ofta hamnar på filmer i kategorin American Independents så förväntar man sig följande viktiga ingredienser: 1) charm 2) välskriven dialog 3) humor 4) någonting oväntat. Andra enkla tricks som kan signalerar independentfilm är inklippta super 8-filmer (gärna från barndomen), handtextade skyltar eller annat innovativt under förtexterna, oväntade covers på kända pop- eller rocklåtar, och gärna metakommunikation av något slag (en film om en film, skådisar som tittar in i kameran, osv).

”Frankie Go Boom” tycks ha alla ingredienser. Upptakten lovar gott: snyggt foto, handskrivna förtexter på kartong, bra musik. Och manuset visar sig vara både välskrivet och lite smågalet. Den elaka brorsan Bruce som filmar Frank när han har sex med en trasslig tjej och sedan lägger ut allt på internet, minigrisen som ramlar i poolen, Mr. Big som knarkande skjutgalning, de kristna sponsorerna som vill göra film på temat änglar, Ron Perlman som transsexuell (bara en sådan sak!).

Jag gillar filmen, tycker skådisarna spelar riktigt bra (särskilt Lizzy Caplan som Lassie) men det är ändå något som skaver. Själva konflikten mellan bröderna; att Bruce har lagt ut Franks sexfilm på nätet; det som hade kunnat generera så mycket mer drama, så mycket mer av allt, blir för mig en antiklimax när allt fokus läggs på det faktum att Frank var impotent när han filmades. Jag som trodde att det skulle handla om det oförlåtliga i att filma och publicera själva sexakten, att de berörda skulle säga upp bekantskapen, att det skulle röras om lite i familjegrytan. I stället blir det ännu en historia som fokuserar på den manliga fobin över att inte räcka till. Sorry, men när det blir för mycket impotensskämt så är det mest tramsigt. Och att skriva in en transsexuell person i handlingen spär bara på fördomar och genererar mer slag under bältet-humor. Jag skruvar på mig och tänker: är det här kul? Sneglar omkring mig i salongen, försöker fånga stämningen, gissar att könsfördelningen i publiken är ungefär 50/50. Många gapflabbar – både män och kvinnor – medan killen bredvid mig suckar djupt. Jag gör detsamma, eftersom jag verkligen gillar både storyn och rollbesättningen och skulle önskat mer än bara några billiga skratt.

Bäst är ”Frankie Go Boom” när den bromsar upp, när den vågar vara allvarlig. Den spirande kärlekshistorien mellan Frank och Lassie är vackert skildrad, liksom scenen där Frank dansar med Phyllis/Ron Perlman i full dragutstyrsel. Och slutet är en riktig höjdare; där tar ”Frankie Go Boom” metasteget fullt ut och blir till en film i en film i en film, och varken Frank eller publiken vet vad som är sant eller inte. Pluspoäng för det; annars lätt svajigt.

Efteråt sitter jag kvar och ser Face2Face med regissören (via Skype) och Jordan Roberts visar sig vara en rasande trevlig och genuin person. Det första han säger är att filmen handlar om förödmjukelse och det köper jag helt och hållet (även om jag för mig själv tänker att han glömde lägga till ordet ”manlig” innan). Detta är hans andra film, och han berättar att han gjort något så ovanligt som betalat för hela kalaset själv. På grund av tajt budget så spelades allt in på rekordsnabba tjugo dagar, något vi i publiken häpnar över eftersom filmen knappast kan anklagas för att vara slarvig eller billigt gjord. Alla tagningar planerades noga; det här är alltså raka motsatsen till en klippbordsprodukt (endast en inspelad scen kom inte med i den färdiga filmen).

På frågan om hur han rollbesatte ”Frankie Go Boom” handlade det mycket om att skådisarna ställde upp gratis eller för mycket låg lön (de fick en faktisk procent av filmen), och att de lockades av att få spela en karaktär långt från sitt vanliga rollfack.
– Chris Noth till exempel, han spelar alltid domare, advokat eller president, här fick han spela knarkande galning. Känner ni förresten till honom i Sverige? frågar Jordan Roberts och får skratt till svar. Även om man inte följer ”Sex And the City” så är Mr. Big ett välkänt ansikte för de flesta. Roberts berättar vidare om sina skådisar, och han berömmer begåvade Lizzy Kaplan lite extra och spår att hon ska blir nästa stora stjärna. Minigrisen då? Jo, den skrev Roberts in i manuset för att han tidigare jobbat med hundar, och inbillade sig att det skulle vara lätt(are) med en gris. – Ett oklokt drag av mig, medger han. Även om det bidrog till att skapa en rolig film så var det enerverande för alla inblandade eftersom grisen var så otroligt högljudd.

Det visar sig också att Roberts manus är mycket personliga. Hans förra film handlade om en far med drogproblem; här berättar han att han inte insåg förrän manuset var klart att det också baserades delvis på egna erfarenheter. Bland annat genomgick Roberts bror/syster ett könsbyte för tio år sedan, därför kändes det naturligt att ha med en transsexuell person i rollistan (där fick jag så jag teg).

Nu har Universal köpt visningsrättigheterna för ”Frankie Go Boom” och den kommer alltså att nå ut till en bredare publik. Något jag unnar Jordan Roberts, som arbetat fram över femtio manus under sina år inom filmbranschen, och som så många andra endast fått se en liten del av dem verkligen bli till film.

Om du går och ser ”Frankie Go Boom” kan du alltså förvänta dig en välskriven och lite galen indiefilm, en sådan som delar publiken i två läger: de som har sett det förut och tycker det är pinsamt eller ren av trist, och de som håller på att kissa på sig av skratt över all denna frispråkighet. Jag själv befinner mig någonstans mitt emellan och ger den en stark trea. Jordan Roberts själv får en femma, och lyckas han finansiera ännu en film ska jag definitivt gå och se den.

Roma Festival 500 år – Liberté av Tony Gatlif

I samband med Roma Festival 500 år i Sverige visades det franska filmen ”Liberté” (2009) av regissören Tony Gatlif. Jag gick till Klarabiografen med enda bakgrundsinformation att Gatlif skildrar den romska kulturen, och att denna film skulle handla om andra världskriget och förintelsen; ett mörkt kapitel i romernas historia. Salongen var halvfull, och bestod mestadels av kvinnor. Kulturtanter, för att anspela på Ilkka Timonens text, där jag definitivt var en av dem.

Visningen kunde ha börjat bättre. Bilden hackade, textremsorna försvann och ibland blev duken helt svart under någon sekund. De franskkunniga kvinnorna i salongen försökte koncentrera sig och hyschade på de mer handlingskraftiga som sprang fram och tillbaka för att påkalla biomaskinistens uppmärksamhet. Det tog gott och väl 10-15 minuter innan ny DVD-spelare kopplades in och filmen kunde startas om. Sådant påverkar tyvärr, och det tog ett tag innan jag kom in i berättelsen.

Ett romskt sällskap reser under andra världskriget runt på landsbygden i Frankrike. Karavanen får sällskap av den föräldralöse nioåringen Claude som flytt från ett barnhem. Väl framme i den by där de brukar stanna och säsongsarbeta, får de reda på att de inte längre har tillstånd att resa på vägarna. Byns borgmästare Théodore och skollärarinnan Lundi står upp för dem och kämpar för deras rättigheter. Men lyckan blir kortvarig; polisens hot blir allt mer intensiva och det blir allt farligare för alla inblandade.

Fotot är fantastiskt, skådespelarna strålande, historien gripande. Över alltsammans vilar en slags dokumentär känsla; kameran betraktar bara, låter bli att överdramatisera eller spela på sentimentalitet. Vidderna och naturen blir viktigare för att skildra romernas och bybornas vardagsliv, än kriget i sig. För romerna är ordet krig bara ett vagt begrepp i en värld som inte rör dem. Kriget är något som pågår någon annanstans. Musiken tar stor plats och blir bärare av både sorg och glädje, liksom en stark symbol för längtan efter frihet. Öppningsscenen där ett taggtrådsstängsel vibrerar i takt med några få gitarrtoner får mig att tänka på koncentrationsläger, och det är förstås också meningen.

En riktigt bra film, ändå blir min filmupplevelse inte helt hundra. Kvinnan bredvid mig skrattar överdrivet högt varje gång den naive Taloche gör ett krumsprång eller skriker att han är rädd för spöken. Jag vet inte om jag tycker att det är särskilt kul – jag tror inte karaktären Taloche är skapad som en clown, utan att Gatlif vill skildra en enkel och vidskeplig själ beroende av frihet. I filmen visas romerna som en helhet där ingen bit fungerar på egen hand; det är vackert men blir också till ett problem. Individen försvinner, ingen får tala om vem de egentligen är. I efterhand har jag läst mig till att filmen vunnit priser och fått mycket fin kritik, främst för att Gatlif porträtterat romerna på ett icke-stereotypt sätt. Jag erkänner att jag inte är särskilt påläst i ämnet, men kan inte hålla med. Jag stör mig på kvinnan som skrattar, sedan stör jag mig på att jag stör mig. Och om vi nu uppfattar denne Taloche på så olika sätt; är inte det tecken på att något inte riktigt fungerar?

De två bästa karaktärerna blir för mig därför borgmästaren Théodore och skollärarinnan Lundi, inte för att de skildras mer närgående än någon annan, utan för att de är just individer och för att de tillåts behålla sitt allvar och sin tyngd filmen igenom. Slutscenen när nazisterna fängslar dem båda för att förhöra dem är oerhört stark i sin subtilitet. Filmens originaltitel på romani är Korkoro – den frie – och är det namn som romerna ger till pojken Claude. Han blir också en symbol för den frihetslängtan som genomsyrar hela filmen; en längtan som kan vara starkare och viktigare än till och med rädslan för döden.

Bonusinfo är att huvudkaraktären Taloche spelas av Charlie Chaplins sonson, James Thiérrée. Gatlif behövde en musiker med akrobatiska färdigheter, och i Paris på Théâtre de la Ville blev han imponerad av violinisten Thiérrée som i sin nycirkusakt blandade mim, dans och musik. Thiérrée erbjöds rollen och lyckades på sex månader lära sig romani och att spela gypsy swing.