Från konstnärlig forskning till biodling

Nu är det veckan när Konsthögskolan i Stockholm har sin forskningsvecka. Jag lyssnade flera intressanta redovisningar och specificeringar om ämnet konstnärlig forskning, om du är intresserad så kan du ta en titt på http://www.kkh.se/index.php/sv/forskningku/forskningsvecka. Veckan avslutas på fredag i Moderna museet, där det finns även annat intressant för konstintresserade

På väg hem, efter att ha missat 65:ans buss, gick jag genom stan och till Kulturhuset. Där stötte jag på en informativ utställning om biodling och honung.

Mitt i stan tillhör ämnet inte det vanligaste. Jag fick lära mig att Bee Urban har sedan flera år kupor på KulturhusTaket. Ta en titt eller läs mer på http://kulturhuset.stockholm.se/-/Kalender/20111/Utstallningar/Vad-ar-det-i-luften-som-surrar/

Ilkka T

Under rusning

De senaste veckorna har jag varit på ständig rusning. Många projekt på gång, mycket arbete, mycket stress. Så pass mycket att jag funderar på hur jag har klarat mig fram till nu.

Mycket av mitt arbete handlar om att träffa människor, så jag springer oftast på möten över hela staden. Mestadels av mina möten sker på Kulturhuset. Varför? För att Kulturhuset är centralt men även för att Kulturhuset har så mycket att erbjuda (kan även bero på att Kulturhuset ligger nära min bostad samt kontoret *host host host*).

De senaste två veckorna har jag sprungit in och ut från Kulturhuset väldigt ofta. Har haft minst 10 möten där samt arbetat med mitt arbetslag på Bibliotek Plattan eller uppe på Ekoteket. När fantasin brister och man inte vet vart man ska samlas så är Kulturhuset alltid det bästa alternativet. Alltid.

Nästa möte jag ska ha på Kulturhuset är nu på måndag. Ska äta frukost med en framtida arbetskompis. Får bli frukost på Stories, så tacksamt att de öppnar vid tidigt. Tacksam även att Kulturhuset finns så att man har någonstans att mötas på än bara kontoret. 😀

John Venkiah Trio

En solig vårdag. Stockholm befinner sig i vårskrud och människor knäpper upp sina jackor och saktar ner på stegen. Några väljer ändå att befinna sig inomhus trots det vackra vädret Ungefär tjugofem personer, män och kvinnor i olika åldrar, sitter ensamma eller i grupper till synes slumpvis utplacerade på stolar i Ekoteket på våning två. Några äter lunch, andra sippar på kaffe eller te. Alla väntar de – vi – på John Venkiah Trio, ett ungt jazzband från Malmö, i serien Lunchjazz på Ekoteket. De inbitna fantasterna sitter längst fram, vi som är mer avvaktande befinner oss längre bak. Vi som är här för att detta är gratis, för att vi är okunniga men nyfikna. För att den här John Venkiah ska vara en ruggigt bra jazzpianist.

Så äntrar de scenen. Tre unga män som ser ut som unga män gör mest, som agerar lite lagom tafatt, tills de greppat sina respektive instrument; piano, kontrabas och trummor. Då infinner sig den stora tryggheten. För spela är något de här killarna verkligen kan.

Svensk jazz. Sväng, men inte hårt eller rakt på. Intellektuellt, men inte skrytsamt. En gnutta vemod, och demokratiskt utrymme för alla att improvisera och ge sig ut på soloäventyr. John Venkiah själv är ledaren och navet, men hans medmusikanter basisten Simon Petersson och trummisen Kristoffer Rostedt följer honom skickligt. Trion är tajt och samspelt, och att de bara spelat tillsammans i ett och ett halvt år märks inte. Det svänger, helt enkelt.

Publiken applåderar artigt efter varje prestation, men det är en försiktig och väluppfostrad uppskattning. Inga busvisslingar eller tjoanden. Och även om musiken ibland exploderar ger John Venkiah själv ett försynt och ödmjukt intryck i snacket mellan låtarna. Ja, hela bandet tycks generade, häpna över att folk faktiskt tagit sig hit för att lyssna. Att de applåderar.

Jag tycker nog att det hade kunnat vara en större publik här; utrymmet framför scenen är bara till hälften fyllt. Oavsett vad man gillar för musik är det en lyx att kunna sitta ner och lyssna på nya förmågor så här mitt i stan. Många människor passerar förbi i rulltrapporna, på väg upp eller ner. De ser alla förvånade eller nyfikna ut, funderar kanske över vad det är för musikevenemang, men ingen stannar till för att lyssna. Själv befinner jag mig här är för att jag är en betraktare. För att jag tycker om att göra nedslag i musikaliska världar som inte nödvändigtvis är de jag besöker varje dag. Trafiken och människorna glider förbi utanför, och musiken flödar utan uppehåll, bildar en passande ljudillustration till mina tankar. Jag lyssnar och drömmer.

Det är något med jazzmusiker.
Den där kollisionen mellan oviljan att visa upp sig – jag blundar hellre än tittar på min publik, jag klär medvetet ner mig, musiken och inte ytan är det viktigaste för mig – och ändå självförtroende och musikalisk briljans, kaxiga soloprestationer, raka motsatsen till den ödmjukhet man så gärna vill signalera. Mina generaliseringar, absolut. Men ibland är det roligt att generalisera – och visst finns det ett mått av sanning i detta?

Om man ska säga något om John Venkiah Trio – förutom att de är grymma musiker – så är det att trion har charm. Bandet skulle förmodligen döda mig om de läste detta – vilken jazzmusiker vill vara charmig? – men skriver man låtar med titlar som ”Good Cake” och ”Marzipan And Dark Chocolate” så får man dras med charmepitetet ett tag. Åtminstone tills man fyllt trettio.

Avslutningen skulle ha kunnat vara både beräknande och smörig om Venkiah varit tjugo år äldre. Nu tar han bara hem ännu fler charmpoäng när han mumlar att sista låten heter ”Mum”. Sedan låter han tonerna tala för sig själv.

Kärlek på lunchen

För mycket att göra, för lite spontanitet i vardagen. Så resonerade jag och min vän, och bestämde oss med en timmes varsel för att ses och äta lunch i tisdags. Vi gjorde det enkelt för oss och valde Kulturhuset eftersom det ligger mitt i city, och för att man alltid får plats i någon av restaurangerna. Dessutom har de god mat till rimliga priser. Tanken var att gå till Teaterbaren, men det var lång kö och många barnvagnar. Ekoteket vägg i vägg såg behagligt stillsamt ut, och när våra blickar föll på menyn och ”Jordärtskockssoppa med champinjoner och äppelchutney” var saken avgjord. Himmelskt för en inbiten soppälskare.
– Jag tar en glas vitt vin också, sa min kompis och blinkade åt mig. – Det är ju ändå alla hjärtans dag.
Tja, varför inte? Soppan var lika ljuvlig som den såg ut, och med ett glas vin till var vår snabblunch plötsligt förvandlad till en riktig mitt-i-veckan-fest. Att den stimmiga Teaterbaren bara låg några steg bort märktes knappt; som om en osynlig skiljevägg dämpade alla ljud. Kanske kunde också prefixet eko ha en avskräckande effekt på stora lunchsällskap i kavaj? En diskret snabbtitt på de gäster som satt utspridda vid borden visade att de flesta var ensamma och verkade ha all tid i världen. Fikade, läste, satt och funderade. Ingen brydde sig om oss, och avståndet mellan borden var luftigt och som gjort för privata samtal.

Vi satt med utsikt över ett vintergrått Stockholm och pratade om allt möjligt. Det är något med stora glasfönster och betraktande som gör åtminstone mig lugn i hela kroppen. Människor som myror nedanför, stress som finns överallt utom där jag befinner mig. Inte ens det gråa utanför tycktes lika grått längre.

För nu började underhållningen.
– Kolla där! Min kompis pekade ner mot plattan. En kille höll i en stor bukett röda rosor plus en handtextad skylt i kartong där det stod FREE HUGS. Oj, vad var det här? Vi spanade ut genom glasrutan, kommenterade, tyckte att han såg alldeles för självbelåten ut, en duktig kille som kommit ihåg att köpa rosor. Undrade vem han väntade på. För att han väntade på någon var mycket tydligt.
Nu kom hon. En lång kyss i hans famn – ingen nätdejt alltså, som vi kanske trott – de tycktes ju känna varandra väl. Men så – vips – försvann romantiken och hon tog upp mobilen och började filma honom, gick flera steg bakåt. Affärsmässig dokumentation. Ett skolprojekt?

Nu anslöt en tredje person, ytterligare en kille. Tog över filmandet en stund. Vi betraktade dem som i sin tur betraktade varandra och sin omgivning. Skulle någon nappa på gratiserbjudandet? Ja! Där vågade sig två tjejer fram för att få varsin kram, en ros och en papperslapp av killen. De läste med rynkade pannor, funderade en stund, och vi som satt några trappor upp och på alltför långt avstånd blev mer och mer engagerade i vårt gissande. Vad stod på lappen? Det verkade vara någon sorts skicka-vidare-lek, tjejerna bytte rosor och kramar med två killar som de spanat in, en av dem fnissade generat medan de övriga kramades avspänt och oblygt. Och så fortsatte det. Fler rosor, fler kramar.

Jag hade varit mer än nöjd med god soppa och trevligt samtal med min kompis. Nu blev gratisshowen en oväntad bonus. Kärlek på lunchen, med oss på första parkett. Och egentligen spelade det inte någon roll vad de egentligen gjorde där nere; om det var ett projekt, ett socialt experiment, eller bara ren underhållning. Att de här totala främlingarna väckte ett sådant engagemang hos oss – det var det som var själva grejen.

Vi gick faktiskt förbi skådespelet när vi lämnat Kulturhuset och var på väg mot t-banan. Hade först tänkt fråga vad det hela handlade om, men när vi väl stod på marken några meter ifrån dem kändes det roligare att inte veta. Jag och min kompis kramade varandra i stället, och lovade att luncha igen, snart. Gärna en soppa, och gärna på Kulturhuset.