Screen: Nolli I av Rebecka Bebben Andersson

I videoanimationen” Nolli I” (2012) av Rebecka Bebben Andersson ser vi en Stockholmskarta som sakta mörknar i takt med att stadsinvånarnas känsla av trygghet och rörlighet avtar från morgon till kväll. Videon kompletteras av konstnärskollegan Liva Isakssons skriftliga reflektion över verket. 

Jag har precis klickat mig in på Screen, Kulturhusets digitala konstgalleri. Att läsa Liva Isakssons förklarande text tar knappt fyrtio sekunder, att därefter se Rebecka Bebben Anderssons video tar ytterligare två och en halv minut. Det går dessutom trettio sekunder innan något ens händer, och under den tiden stirrar jag så att ögonen tåras på den svartvita kartan och undrar vad som är vitsen med det här. Innan jag ser att små mörka fläckar gradvis äter upp de vita Stockholmsgatorna, att hela kartan – det offentliga rummet – försvinner i allt snabbare takt, förvandlas till mörker. Det känns som science fiction; en dystopi där världen utplånas genom krig, eller som om någon alienliknande svart geléklump kryper runt och slurpar i sig hela staden.

Jag borde inte påverkas. Det är bara en enkel animation, en mörknande bild som vem som helst kan fixa till i något grafiskt program. Jag kan tänka mig ganska många som skulle säga ”jaha” och rycka på axlarna. Tycka att detta är intetsägande. Själv har jag ju läst texten som berättar att kartan för Andersson ”beskriver hur en plats kan upphöra som allmän plats efter ett visst klockslag, att det inte längre känns som att den tillhör henne”.

Allt handlar alltså om rädsla. Rädsla för att gå på fel gata, att bli överfallen, våldtagen. Rädsla över att vara ensam kvinna på väg hem en sen kväll. Rädsla för män. Och plötsligt framstår detta inte bara som en animation, utan blir för mig ett starkt inlägg i debatten om det offentliga rummet.

Först blir jag arg. Sen blir jag intresserad.
Arg för att Liva Isakssons text är så förenklande; formuleringarna är passiva och förstärker för mig den utbredda idén om att kvinnor bör undvika farliga platser för att inte riskera att bli överfallna. På den här kartan, i Sverige idag, blir varje person av manligt kön till en potentiell våldtäktsman. Visst, jag håller med om att kvinnors värld begränsas på grund av rädsla, men den rädslan begränsar oss alla oavsett kön och förstärker ytterligare bilden av en ojämlik samhällsstruktur. Kanske överdriver jag, men eftersom jag i likhet med många andra anser att massmedia fokuserar på fel saker (offrets eget ansvar, till exempel), reagerar jag starkt känslomässigt. Och kanske är det också meningen?

(Det finns så många intressanta inlägg i debatten att jag inte tänker fördjupa mig mer i detta. Kan bara tipsa om två av de mer välformulerade texterna: ”Vad är problemet med att uppmana kvinnor att skydda sig mot våldtäkt?” av Hanna Gustafsson , och ”Dags för männen att ta sitt ansvar?” av Blekk.)

Något har väckts i mig. När jag läser vidare om Rebecka Bebben Andersson på nätet så blir perspektivet vidare. Hon är en arkitekt och konstnär som har funderat mycket kring det offentliga rummet kopplat till dygnets olika timmar, och från början var nollikartan ett sätt att utforska den egna rädslan och hur staden om kvällen begränsade hennes frihet. Hur hennes rörelsemönster förändrades så fort mörkret föll. När Rebecka Bebben Andersson väl formulerat sin rädsla så insåg hon snart att det var män som skrämde, men hon ville också undersöka varifrån rädslan kom. Och själv testa att befinna sig i staden efter ett visst klockslag, trots att hon var rädd. Som ett led i detta har hon vid flera tillfällen suttit på offentliga platser och tecknat under tjugofyra timmar (till exempel i ett fönster på Restaurang Tranan) med en livekamera som dokumenterat det hela. Syftet med detta var att se hur hennes tankar och känslor skulle förändras under tid, hur tecknandet skulle påverkas under ett dygn i stadsrummet. Men också om vilken hennes egen plats i detta rum var.

Det här låter för mig otroligt intressant. Det blir inte bara till en undersökning av en publik miljö och vem som har rätten att vistas där, utan också till en betraktelse av tiden och dess påverkan på människan sinnen. Jag blir nyfiken ur en mer psykologisk aspekt. När är man rädd och när är man trygg? Hur förändras tankarna när man blir trött och avtrubbad? Jag undrar själv hur det skulle kännas att teckna non-stop under tjugofyra timmar, med en allmänhet som betraktar en hela tiden.

Det är skrämmande. Och fascinerande. Och det är säkert detta som är Rebecka Bebben Anderssons uppgift – att få mig som betraktare att stanna upp och fundera. Jag inser nu att hennes videoverk är mer än bara en svartvit betraktelse över ett (manligt) hot. En enkel animation får mig att fundera en hel eftermiddag över mina egna värderingar och åsikter. Över dygnets olika timmar, om hur tidpunkten på dagen påverkar, om vem som äger det publika rummet.

Det är bara att inse – Screen har gjort det igen. Visat upp något intressant, som leder mig vidare och som väcker en massa frågor…

Läs en intervju med Rebecka Bebben Andersson här.

Marianne Hurum: Sign Rhymes

I Kulturhusets digitala konstgalleri Screen visas just nu den norska konstnären och curatorn Marianne Hurums kortfilm ”Sign Rhymes”.                                                               Det är en tre minuter kort film som består av stillbilder från hennes tid i Chicago. Att hon använder just stillbilder i ”Sign Rhymes” är ett sätt för Hurum att få använda sig av orden i sitt skapande. Bilderna är sekundära – trots att Hurum har sina rötter i måleriet. Stillbilder representerar hennes tänkande bättre än rörliga bilder. Målet med ”Sign Rhymes” är att ”kritiskt utforska det visuellas sociologiska och historiska betydelser och egenart”.

Berättarrösten låter oss veta att vi befinner oss i stadsdelen Pilsen i Chicago. Varje morgon vaknar hon klockan sju och omedelbart infinner sig en känsla av rastlöshet. Hon går ut i staden med en ambition – att bli ett vitt ark, fri från tankar och associationer. I Chicago slogs Hurum av alla skriftliga meddelanden hon möttes av, alla dessa skyltar. Vad står egentligen på skyltarna om vi låter bli att blanda in oss själva i tolkningen av dem?      ”Every sign could be a sign”.

Kanske borde vi alla bli lite bättre på att göra så ibland, gå ut och vandra lite planlöst med ett fritt och öppet sinnelag och se vad som händer.

http://kulturhuset.stockholm.se/-/screen/Marianne-Hurum-Sign-Rhymes/

Flumskolan

 

http://www.galago.se/blogg/galago-startar-flumskola

Galago+ Aftonbladet Kultur = Flumskola på Kulturhuset

Podcastprojektet Flumskolan är en bokcirkel i fyra avsnitt som spelas in live på Bibliotek Plattan, och är ett samarbete mellan Galago och Aftonbladet Kultur. Galagoförläggaren Johannes Klenell leder alla samtal tillsammans med en satiriskt lagd panel och hittills har två ägt rum. Samtalen går ut på att diskutera, dissekera och driva med böcker som skrivits av diverse högerfolk. Till sin hjälp har Klenell olika panelmedlemmar varje gång, som till hälften verkar bestå av egna Galagoserietecknare (Sara Granér och Nanna Johansson hittills).

I februari var det premiär med Fredrik Reinfeldts ”Det sovande folket” (1993) i fokus och för en vecka sedan var Ian Wachtmeisters ”Ankdammen” (1988) satt under lupp. Vid en genomlyssning av båda boksamtalen hemma i soffan, får jag en lättsam och en roande leende-i-mungipan-stund på en timme/samtal. Samtalen är naturligtvis extremt polariserande – antingen garvar du gott åt hur vänsterfolket knockar högerfolket (oemotsagda), eller så irriteras du över att det är för enkelt att slå in dörrar som står vidöppna. Själv hamnar jag mitt emellan – jag gillar Galago, älskar både Granér och Johansson och har tänkt alltid rött, alltid rätt sedan tonårstiden, men flumskolepoden uttråkar mer än utmanar både hjärna och hjärta i längden.

I systersamtalsserien Psykologer läser böcker, lyckas samtalen vända och vrida på olika teman utifrån olika perspektiv, som både panel och publik jobbar fram i dialog med samtalsledarna och i många fall med författarna själva. Flumskolan skulle varit mer intressant om en av två paneldeltagare hade varit någon som en gång i tiden ( gärna fortfarande!), haft den analyserade boken som favoritläsning. En gammal hederlig röd/blå sammandrabbning alltså! Hursomhelst tackar jag för möjligheten att lyssna när möjligheten att delta live inte finns.

Om du inte gjort det än – upptäck Nanna Johansson på Nöjesguiden, där hon sätter ett humoristiskt pekfinger i ögat på dig och Sara Granérs serier som kort och gott är briljant samhällskritik.

Lysistrate på Play

Jag fortsätter att testa Kulturhusets digitala verksamhet. Speciellt fiffigt när en förkylning håller mig hemma i relativt lugn.

Den här gången blev det Play Kulturhuset. Och Radioteater. På Play samlas rörlig bild och ljud från Kulturhusets verksamhet och samarbeten. Det finns allt möjligt! Intervjuer, film, musik, teater…

Jag valde som sagt radioteater den här gången. Biblioteket Plattan samarbetar med Radioteatern P1 och tillgängliggör föreställningar från Radioteaterbiblioteket. En kulturskatt. Jag har lyssnat på Lysistrate en föreställning i serien man valt kalla Politik och annat storhetsvansinne. Kul!

Lysistrate är ju Aristofanes komedi och en av de mest spelade grekiska dramerna. Kvinnorna i Aten är trötta på kriget mot Sparta och tar till ett ovanligt knep för att få männen att sluta fred. Utan fred inget ligg! Men det är inte så enkelt de tänkt sig…

Det här är en insLysistratepelning från 1959, bara det är en upplevelse. Men den håller verkligen även idag, om man överser lite med det lite ålderdomliga sättet att teatertala. Ett tidsdokument med Keve Hjelm som regissör. Lysitrate spelas av Ulla Sjöblom, svensk skådespelerska och sångerska som gjort både teater och tv-produktioner (1927-1989). Hon tilldelades O’Neill-stipendiet 1977.

Utforska Play Kulturhuset! Guldgruvor som denna är så himla bra att ha, speciellt när man har lite extra tid och kanske inte orkar lämna hemmet av olika skäl.

Nästa gång ska jag lyssna på Flumskolan! Same, same but different.. kanske?

Bois-Charbons, ett videoverk

Jag är ny här. Som bloggare alltså, inte som besökare på Kulturhuset förstås. Slinker ofta in, sitter en stund i biblioteket. Släntrar runt på en öppen utställning. Tittar en stund på schackspelarna. Likaväl väljer jag även inbokade besök. Författarsamtal, speciella utställningar eller ett seminarium.

Nu har jag testat något nytt. Screen. Screen är ett digitalt konstgalleri på Kulturhusets webb. En plats för digitala konstverk som görs och sprids på internet.Och det går ju utmärkt att vara besökare även på webben!

Jag har tittat på Robert Shorts videoverk Bois-Charbons. En dokumentation av Paris reklamskyltar, affischer och graffiti under åren 1956-1968. Nu är Short professor i europeiska studier på University of East Anglia, Storbritannien, men då var han ung student som upplevde Paris under 50- och 60-talen. En speciell  tid.

I kommentarer till verket säger han att han främst inspirerades av konstnärerna i Paris på den tiden som Atget och Brassaï men framför allt surrealisternas flanerande. De korta klippningarna beror främst på möjligheten att utnyttja den då dyra filmen, inte på något konstnärliimage_miniature.phpgt grepp. Han hade inte heller ett dokumenterande i sinnet utan filmade det han tyckte var vackert och inspirerande. Nu i efterhand när de gamla skyltarna är förlorade och affischväggarna ett minne blott, är hans verk förstås viktigt på ett annat sätt.

Så.. till själva filmen. Den börjar väldigt lågmält.. lite vemodigt nästan. Husväggar fulla av budskap av olika slag. Politiska budskap, reklam, klotter, om vartannat. Lager på lager. En historia som skymtar fram om man skrapar lite. Reklamskyltar till stadens olika verksamheter. Murade och kaklade ord fast förankrade i husen. Som en bild av tiden just nu. En lite romantisk bild av ett svunnet Paris.

Bilderna visar också en glimt av staden, husen, men inte några människor. Ungefär mitt i så ändras tempot och känslan. Musiken snabbas upp och de politiska affischerna blir fler och fler. Budskapen om revolutionen och människors missnöje lyfts upp. Här kommer strax också fler människor med i bilderna. Precis som att de behövs för att stärka känslan av nutid och händelse i bilderna. Det är inte längre oklart vad som är nytt och gammalt. Det här är känslor, känslor som äger rum i nuet.

Och rätt var det ärBoisCharbons_2_puf så vajar de röda fanorna i bild och kampsångerna ljuder. Vi är mitt i majrevolutionens tid 1968. Demonstrationer, människor och rött, rött. Men också budskapen i form av affischer och texter på husväggarna. Viljan att sprida budskap på många sätt. Både genom sång, ord, bild och text.

Han sa sig inte ha en tanke med filmen, men jag tycker nog att det känns som det finns en ändå. Vår vilja att göra avtryck, se skeenden, kunna gå tillbaka men också stanna i nuet. Bygga på, och förnya. Utan att lämna det gamla allt för långt ner i lagren.

Rekommenderar! Den är bara 10 minuter. Det hinner en med.

Supermarket 2013-02-15

Museet för glömska – brustna hjärtan

Museet för glömska dissekerar verkligheten för oss, de lyfter upp samhällskritiken i konsten och synliggör den på ett analytiskt och humant sätt. Frågor som berörs visar sig vara allmängiltiga. Humanismens närvaro och kritiken till dess motsats är lika vass, när man betraktar den ensamma människans förtvivlan och även det som drabbar oss alla i den globala nivån. Brustna hjärtan visar sig vara en allmänmänsklig åkomma, framkallad av en verklighet, ibland bekant, ibland tvingad av någon annan. De tunna skivor av mänskligt liv som Museet för glömskan visar känns verkliga.

Dessa skivor framställs av:
Anna Berglind, Sverige, en ljuskonstnär som även arbetar med installationer och fotografi. Hon visar en installation som pendlar mellan minnen och glömska, hennes verk visar oss den delen av väntan som aldrig blir besvarad. Ett ensamt minne är en skärva av det som kunde ha blivit ett gemensamt, annorlunda minne.

Núria Güell, Spanien, arbetar med frågor om makt och kontroll. Vilket sätt kan du gå runt de oftast så brutala styrsystem som livet ibland binds fast med? Med ett arrangerat äktenskap kan man frigöra människor ifrån förtryck, ett bra sätt att binda fram frihet.

Daniela Ortiz video

Daniela Ortiz video

Daniela Ortiz, Peru/Spanien, visar konkret hur man lugnar ned oron. I sitt videoverk visar hon det praxis som Amerikanska myndigheter lugnar ned dem som skall deporteras ur landet: de drogas ned med lugnande bedövningsmedel för att garantera en ”have a nice trip!”.

Ett av sätten att hela brustna hjärtan är att visa hur de brast.

http://www.museetforglomska.se/

Anna Berglind: www.annaberglind.se
Anna Berglind är aktuell även på CFF: www.centrumforfotografi.com
Núria Güell: www.nuriaguell.net
Daniela Ortiz: www.daniela-ortiz.com

Ilkka Timonen

Nyfiken på: Konst & Teknik

Tiden räcker inte till för att förflytta mig i fysisk form till Kulturhuset just nu.

Och nyss hemkommen från Indien (bilder från resan på http://instagram.com/screen_kulturhuset), medan jag kör hårt med living la vida småbarnsmammeliv och tillfällig arbetsnarkomani, kombinerat med ensamhetsabstinens, jublar jag över den tekniska tingesten kallad dator. I denna sköna nya värld kan min kulturdos bli tillfredsställd på annat icke-fysiskt sätt.

Idag upptäcker jag en ny bekantskap på Screen, vid namn Nyfiken på, som gör mitt skrävlande medelhavssinne lyckligt, för det första jag ser när jag klickar mig fram är Kultur&Tekniks JAnte-manifest i 10 budordsform, som proklamerar att JA, du SKA tro att du är speciell, bättre och smartare än oss andra! Lite omnipotensvibbar i februarihelvetet – tack för det!

JAnte

http://kulturhuset.stockholm.se/-/screen/Nyfiken-pa-Konst–teknik/