Dans: Björn Säfsten: Introduction

IntroductionK5_PreHur bygger vi språk och hur kommer vi överens om ordens betydelser? Hur fungerar språket som förbindningar för oss – mellan oss själva och mellan varandra? Frågorna är centrala i Björn Säfstens dansföreställning Introduction. Verket skapades 2012 och är en del av ett femårigt forskningsprojekt som Säfsten gör tillsammans med filosofen Per Nilsson vid Umeå Konsthögskola.

Gästspel den 8 september. I Hörsalen i Kulturhuset skiner septembersolen in genom rutorna. Det är sällan draperierna är fråndragna på det här viset, det får avståndet mellan vad som pågår på scengolvet och det som är i rörelse på gatan utanför, att verka knappt. Gränser suddas ut när man söker exakthet – ju närmare studiesubjektet studiet sker, desto svårare att basera sitt resultat på dualismer och svart eller vitt. Sådana förefaller förutsättningarna för föreställningen. Bara det, en god språngbräda. Det är språket som är ämnet för experimentet som Introduction genomför. Det undersöks ur rörelsens perspektiv, men handlar givetvis lika mycket om hur det tar, eller kan ta, sig uttryck i ord, tal och skrift. Dansarna Anja Arnquist och Sophie Augot står bredbent bredvid varandra, med ögonbindlar. Stilla, tar de sats. Prövande steg i varsina riktningar, som vore det första gången de rörde sina kroppar. Eller kanske är det en pånyttfödelse de gestaltar – ett uppvaknande mot en verklighet, som sträcker sig bortom de språkliga gränsdragningar enligt vilka vi är vana att röra oss? Det rycker i lemmar när dansarna faller ned på golvet, de kämpar som vore de instängda, händerna är bakbundna vid ryggen, de ålar sig som djur. Tanken är begränsad till kroppen och dess möjliga uttryck. Två kroppar, förbundna i sig själva och till varandra, i samma rum, söker kontakt. Det uppstår en språklig parallell mellan kroppens begränsning och den begränsning som orden utgör för tanken. Den återkommande frågan om det är möjligt att tänka utan ett språk. Följdfrågan om det går att tänka med ett språk? Och för att vrida det ett varv till: om det nu är kommunicera som vi vill, står språket då på kommunikationens sida eller sätter det sig på tvären, mot våra tankar?

När språket stämplar, förutfattar meningar och styr kan det bli ett hinder istället för en genväg. Det blir – som programbladet till Introduction menar – våldsamt. Språket kan med våld både binda fast oss och förbinda oss med varandra. Detta gestaltas med precision och humor genom rörelserna som dansarna utsätts för – som de utsätter sig själva för. Vad utgör egentligen förutsättningarna för vad? Vem är subjekt och vem är objekt? Sätter dansaren reglerna för rörelsen eller är det rörelsen som dirigerar dansaren? Och parallellt: Bestämmer människan över språket eller anger språket människan?

Arnquist och Augot prövar språkets marker. Trevande stamprörelser övergår i kommunikation genom stepp, de skapar trampljud tillsammans, når ett kroppsligt samtal, men blir snart främlingar för varandra i rörelsen. Hur kommer vi överens om språkets betydelse – och hur reagerar vi när vi bli oense om innebörden? En parallell sekvens tar sig uttryck i det orala språket. Dansarna prövar sina stämband lika varsamt som de nyss prövade sina steg – oerfaret, som lärde de sig något nytt. Läten blir till vrålande skrik och följs av abrupt tystnad. Djuriskt eller bara upproriskt. Vad händer om vi använder språket utan att ta hänsyn till de gängse regelverken? Arnquist och Augot rynkar pannor och bränner av behagfulla leenden, vi känner igen oss själva i den inlärda koreografi vi dagligen utför, den som vi använder för att förmedla vårt gillande och vårt ogillande. Tummar upp och ned. Spelreglerna vi använder i interaktionen med andra människor synas, det invanda språkbruket kritiseras. Hur vet vi egentligen vad vi menar när vi ler? Hur vet vi vad vi talar om när vi säger: Jag förstår? Antar vi, bara för att vi har samma språk, att vi också har förutsättningar för att mena samma sak? Och vad är skillnaden mellan kroppsspåk och ord-talspråk?

Förutom att sudda ut gränser, överbygger Introduction med sina frågor om språkets makt den platonska uppdelningen mellan kropp och tanke, mellan jag och du, mellan kropp som fiktion på scengolv och kropp som verklighet på Hamngatan utanför Hörsalen. Det är snillrikt och roligt och genomtänkt. Föreställningen i sin helhet erinrar om ett ordspråk som sägs ha myntats av den försokratiske filosofen Herakleitos någon gång under 400-talet före vår tid:

”Förbindelser: helt och icke helt, samgående och isärgående, samklingande och isärklingande, ur allt ett och ur ett allt.”

Annonser

Lindsey Stirling på Studion

En svarthårig Tingeling på speed, med halvhjärtade bensparkar, men med ett alldeles fulländat charmerande uppträdande på Studions scen. Kvällens kungliga uppenbarelse – Lindsey Stirling som Nördarnas Drottning – har sålt ut och säljer in sin välkomponerade American dream till en lättbehagad svensk publik.

Jag hade inte en aning om vem denna youtubestjärna var för ett par månader sen, men tackar både vännen David och min egen musikjägarinstinkt för att jag stiftat en helt ny bekantskap, som jag dock är ganska kluven till. Publiken hyllar Stirling unisont från den sekund hon intar scen, och hyllandet ökar i hetsighet för varje violinstinn minut som går, men jag fattar inte grejen. Visst, hon är söt som socker, en duktig violinist, gör gott för barnen i Kenya (under en låt projiceras filmklipp från en resa dit) och hon gör lagom surrealistiska videos. Och så hennes nisch – hon använder violinen i rock- och popgenren som huvudinstrument. Ingen sång – bara violinen och sin egen utstrålning.

Men….det är ju fortfarande bara andras låtar hon gör om, ibland inte ens särskilt mycket, vilket i mina ögon gör henne till en lite ovanligare typ av coverartist. Att i ca en timmes tid lyssna på violinlåt efter violinlåt med endast trummor eller keybords som komp blir enformigt och det blir inte bättre av att man känner igen låtarna som spelas upp – snarare tvärtom.

Publiken kräver naturligtvis ett extranummer och jublet får Studion att vibrera när Lindsey Stirling kommer ut med en svart halvmask för ansiktet och spelar The Phantom of the Opera.

Studion är en bra konsertlokal, men jag är inte övertygad om Stirlings storhet som konsertartist. Hon har kallats youtubefenomen och det är kanske det hon ska fortsätta bygga sin storhet på. Men å andra sidan – hon har fått chansen att leva rockstjärneliv – jag skulle också tagit den!

The very eye of night

Just nu på Screen visas kortfilmen ”The very eye of night” från 1958 av avantgardekonstnären Maya Deren. Hon var en av de första konstnärerna att experimentera med dansfilm, och hennes verk innehåller surrealistiska inslag, avantgarde, studier av kropparnas rörelser, koreografi och utforskande av haitisk voodoo.

Hon föddes 1917 i Ukraina och utvandrade med sin familj 1922 till New York. Tillsammans med balettkoreografen Antony Tudor skapade hon detta skådespel på en stjärnhimmel som bakgrund med dansande studenter från Metropolitan Opera Ballet School. Den minimalistiska musiken är komponerad av japanen Teijo Ito. Det är snygga spöken som dansar balett i rymden, det är skum stämning och känns väldigt kulturellt och tidlöst.

Maya Deren dog 1961, men hennes konstnärskap inspirerar fortfarande filmare, konstnärer och koreografer idag. Jag hade själv inte hört talas om henne tidigare så det är alltid kul att få se något nytt.

/Peter Schaub

Länk: http://kulturhuset.stockholm.se/-/Screen/Maya-Deren/

Från konstnärlig forskning till biodling

Nu är det veckan när Konsthögskolan i Stockholm har sin forskningsvecka. Jag lyssnade flera intressanta redovisningar och specificeringar om ämnet konstnärlig forskning, om du är intresserad så kan du ta en titt på http://www.kkh.se/index.php/sv/forskningku/forskningsvecka. Veckan avslutas på fredag i Moderna museet, där det finns även annat intressant för konstintresserade

På väg hem, efter att ha missat 65:ans buss, gick jag genom stan och till Kulturhuset. Där stötte jag på en informativ utställning om biodling och honung.

Mitt i stan tillhör ämnet inte det vanligaste. Jag fick lära mig att Bee Urban har sedan flera år kupor på KulturhusTaket. Ta en titt eller läs mer på http://kulturhuset.stockholm.se/-/Kalender/20111/Utstallningar/Vad-ar-det-i-luften-som-surrar/

Ilkka T

Almost a jam – känslor i rörelse

Att sätta ord i rörelse. Att äga scenen med sin fysiska närvaro och att ackompanjera sitt uttryck med pulserande musik. Att ha regler som både hålls och sprängs med hjälp av improvisation och inspiration.

Jag har den stora lyckan att få uppleva allt detta i Poetry in Motions andra kväll på Kulturhuset. Almost a jam – streetdans som skapas och omskapas på plats mitt framför mig. Det är lekfullt, kärleksfullt och alldeles, alldeles underbart.

Upplägget är enkelt – en DJ, 8 dansare (varav en är jonglör), ett golv och en mängd uppdrag i form av en projicerad text på väggen som talar om vilken regel varje dansare måste förhålla sig till. Lite som det gamla tv-progammet Gäster med gester, med skillnaden att det här är underhållande.

Kvällens dansare är Yared aka Razzle Dazzle, Hurrikane, Rubbish, Mariella, Anton B., Jay D-J Gilligan, Cajsa och Anna Ninja och av dessa åtta är det bara jonglören Jay som sticker ut genom att inte prestera på samma höga nivå som de andra. Dels jonglerar han, istället för att dansa, och dels jonglerar han inte särskilt bra. I det här sällskapet kräver både publik och sammanhang mycket mer. Men dansarna å andra sidan levererar så mycket energi och glädje över att vara där de är, att man dras med i stämningen oavsett vem som står på scen.

Hurrikane. Almost a jam 2012-10-21.

DJ Love Story.s uppdrag är att vänta in att en dansare kallas upp på scen och till varje uppdrag välja den musik som det ska dansas till. Uppdragen kan vara allt ifrån ”bygg upp en rytm i kroppen, bryt den och bygg en ny” till ”fågel och krossat glas” och ”föreställ dig tre olika motståndare och förgör var och en av dem med en speciell strategi”. Fantasin, liksom publikens kärlek flödar och alla känner med Yared och den frustration han känner när funkiga rytmer vill dra med honom i följsamma rörelser, men uppdraget är ”work against your feeling to the music”. Nästan omöjligt…

Jammandet avslutas med att alla dansare ombeds ställa sig på golvet, sluta sina ögon och vänta in publiken som bjuds in att dansa med dem. Fysiskt och metafysiskt blandas kroppar och själar till livsnjutande alldans.

För att dansa är att sätta känslor i rörelse. Precis som poesi.

Kulturtanter (This is a mans world)

Kulturtanter, ett fenomen som visar männens plats inom kulturlivet.

Jag blev inspirerad att skriva om fenomen Kulturtant, efter att jag läste ett inlägg av Märta Dixelius längst ner på Kulturhusbesökarnas sida https://kulturhusetbesokarna.wordpress.com/redaktionen/

När jag pluggade fotografi och konst vid Sigtuna folkhögskola upptäckte jag att stor del av kurskompisarna var kvinnor. Jag banade min väg uppåt på konstens och konstteorins akademi, och även ”ickeakademi”, med stor mängd av kvinnor som medresenärer (studenter).

En del av dessa kvinnor faller bort från konst/kulturlivet i samband med familjebildning, barnafödande etc., och återkommer, i bästa fall, tillbaka efter att tag. Efter utbildningen kan man konstatera att världen är fortfarande, trots många förbättringar, orättvis.

Enligt den färska undersöknigen ” Representation och regionalitet”, ” Hur ser könsfördelningen ut i samlingarna på svenska konstmuseer? Varför ser den ut som den gör?”, kan man konstatera att trots att det utbildas flera kvinnliga konstnärer inom landets konst(hög)skolor, främjar den statliga (offentliga) utställningsverksamheten fortfarande män. Läs mer på http://www.kulturradet.se/Documents/publikationer/2011/representation_regionalitet_web.pdf  och http://www.modernamuseet.se/sv/Stockholm/Program/Tidigare-program/2012/Representation-och-regionalitet/Program-for-seminariet-den-21-september/

Hur är det med utställningsverksamheten på Kulturhuset i Stockholm? Jag bläddrade fram utställningar på Kulturhuskalender och fick fram 12 resultat/utställningar. Inom dessa var deltagarantal (som jag med lätt sökning hittade) 16 inblandade personer var av 9 var kvinnor och 7 män. Detta ser bra ut tänkte jag innan jag kom till utställningen ”Street Smart – en tolerant samtidskonstutställning”. Där verkade de flesta, om inte alla, deltagare vara män – jag kan ha fel om detta, den som vet bättre kan komma med rätt statistik. Enligt min förutfattade mening är klotterbranschen en manlig bransch.

Allt detta och mycket mer därtill är förklaringen till fenomenet ”Kulturtant”, hur mycket de bär på och med sig av kulturen, hur de deltar som en majoritetsgrupp på alla slags kulturevenemang, både som åskådare, besökare, forskare och för hoppningsvis även som utställare i det rättvisa antal som de förtjänar. Hoppas att de får med sig även sina män och söner – döttrarna och eventuella flickvänner/äktafruar ingår redan i min kategori ”Kulturtant”.

Man kan fortfarande ställa frågan som Linda Nochlin ställde redan 1971: ”Varför har det inte funnits några stora kvinnliga konstnärer?”* och att Guerrilla Girls fråga från 1989, ”om kvinnor måste vara nakna för att komma in på Metropolitan Museum i New York”, är fortfarande aktuell.

* Anna-Lena Lindberg (red.), Konst, kön och blick. Feministiska bildanalyser från renässans till postmodernism, Stockholm 1995.

Ilkka Timonen

PS: enligt skrivschemat för denna blogg Kulturhus besökarna är vi 10 kvinnor och 3 män (med undertecknad).

Unfamiliar faces

I söndags var jag på en dansföreställning som hette Unfamiliar faces. Utanför lyste solen och det var varmt och skönt, jag började ångra att jag hade bestämt mig för att gå på detta evenemang. Funderade på att springa ifrån Hörsalen innan det började men tänkte samtidigt att jag säkert skulle ångra mig om jag missade något bra.

Image

Jag är glad att jag stannade kvar. Föreställningen handlade om dansarnas känslor, rädslor och osäkerhet. Sårbarheten i konstnärligheten. Det var några av Sveriges mest framstående streetdansare som dansade var sitt solo, totalt sju stycken. Det var en härlig upplevelse att se individualiteten i varje dans, det som kännetecknade deras personlighet kanske. Jag kom ut därifrån inspirerad och med en känsla av att ingenting är omöjligt. En härlig upplevelse i hur man kan styra och kontrollera kroppen till musik samt kärleken till dansen som de medverkande hade.

Har bestämt mig för att gå på flera dansföreställningar på Kulturhuset efter det här. Det är härligt med dans!

/Astrid Nilsen Schaub