Ingen Rut här, bara läxhjälp till alla!

Jag blir innerligt glad att se att Kulturhuset anordnar läxhjälp varje onsdag på TioTretton, mellan 15-19, fram till mitten av maj. Skolarbete ska ske i skolan, men när allt inte hinns med där eller när mer träning behövs, så är läxhjälp något som alla som behöver, ska kunna ta del av.

Det finns gratis läxhjälp på fler och fler ställen runtom i Stockholm, och det gör mig stolt att Kulturhuset också befinner sig på denna solidaritetens arena!

Annonser

Dagboksanteckningar från ett källarhål

DavidWiberg_Linnea

Jag började i fel ände. Eller kanske i rätt. Jag läste boken först innan jag funderade över vem David Wiberg är och hur karaktären Linnea uppstod. Visst hade jag sett humorkollektivet Varanteatern på tv, men det var evigheter sedan och jag tyckte det var så där. Att Wiberg under tio års tid gestaltat den 16-åriga emotjejen Linnea på olika scener i landet hade gått mig spårlöst förbi.

Vilken tur då att jag i min stora kärlek till ungdomsböcker lite slarvigt plockade upp ”Dagboksanteckningar från ett källarhål” och snabbt plöjde den. Wow! Så var min känsla nästan från första sidan. Det här är fan briljant! Så tänkte jag, nej, så kände jag, eftersom boken gick rakt in i hjärtat. Och därför befann jag mig igår på Bibliotek Plattan för att lyssna på David Wiberg samtala med journalisten Jens Liljestrand.

Publiken består av en blandad skara. Några av dem verkar vara teaterentusiaster; de har sett och tyckt om Linnea på scenen, och jag inser snart att jag är en av få som läst boken. Den är alltså nyare än jag trodde, och den private David Wiberg är lite som ett hemligt kort som Jens Liljestrand nu ska visa upp. Men först inleder Wiberg som Linnea. Han drar upp den svarta munkjackan över sitt rakade huvud och spretar med sina svartmålade naglar. Läser trevande, med Linneas lite osäkra röst, en sida ur boken. Roligt. Men mest sorgligt. Och en igenkänningsfaktor för vem som helst som minns sina ungdomsår.

Det är 165 dagar kvar till Peace & Love-festivalen. 16-åriga Linnea sitter någonstans i en källare och för dagboksanteckningar. Hennes självkänsla svajar, hon är för lång och har ett fult munsår som alla i hela världen tittar på, hon har en cp-bror och föräldrar som lägger sig i för mycket. Hon har det jobbigt med bästisen Janine, är olyckligt kär i A, har en klump i magen, och alla hennes uppsatser på svenskan handlar om ångest. Hon är alldeles underbar i all sin osäkerhet, och man inte kan låta bli att älska henne.

Liljestrand drar nu hela bakgrunden, talar om hur han själv sett Linnea på scenen och tyckt det varit fruktansvärt roligt. Wiberg får frågan om hur hans alter ego uppstod, och han berättar om när Varanteatern för tio år sedan skulle uppträda på Arvikafestivalen och behövde en tjejkaraktär, och hur han då drog på sig lila peruk och blev Linnea, en vegan som inte kunde använda svåra ord på rätt sätt. Efteråt tyckte han inte att han gjort henne rättvisa, och människan Linnea växte fram och blev till monologen ”Svart tulpan”. Något Wiberg gjorde som motvikt till alla tramsiga kvinnor med falsettröst som översvämmat både scener och tv.

– Det kunde ju lätt blivit en Tiffany Persson av Linnea, men det ville jag inte, säger Wiberg. Att han hyser stor respekt för sin karaktär lyser igenom under hela samtalet, kanske han till och med älskar henne en smula, och det är förmodligen därför Linnea är så trovärdig. Hon är ömsint skildrad både på scen och i romanform, och Wiberg är modig nog att inte tramsa bort henne.

På frågan hur en snart fyrtioårig man kan förvandlas till Linnea och göra det så övertygande svarar Wiberg att kroppsspråket och mimiken föll sig naturligt, han behövde aldrig anstränga sig för att bli en tonårstjej, i efterhand tycks han nästan förvånad över att humorn och frågorna kring den handlar så mycket om kön. För honom var det viktigast att skapa en person, inte en flicka. Jag förstår vad han menar.

Här skär det sig lite. Dynamiken mellan de två männen är inte helt hundra. Wiberg är lågmäld och funderar länge över varje fråga medan Liljestrand pratar snabbt och mycket, och när Liljestrand jämför scenhumorn i ”Svart tulpan” med buskis och börjar prata om Robert Gustafsson så ser jag att Wiberg inte riktigt är med på noterna. Jämförelsen med karaktärer som Sune och Adrian Mole känns också krystad och konstig – varför i stället inte nämna författare som Sara Kadefors, Jenny Jägerfeld, Ulrika Lidbo eller Johanna Nilsson? – och där rynkar jag på pannan och undrar hur det här ska sluta.

Så glimrar det till igen. Samtalet glider in på ålder, och även om jag i vanliga fall tycker vi svenskar lägger för stor vikt vid detta så är det intressant att höra Wiberg erkänna att han blivit bättre som Linnea ju fler år som gått. Att han fått mer kontakt med sitt osäkra jag, och kanaliserat de känslorna till sitt alter ego. Att han plockat mycket av kompisproblematiken från tiden 25-30 år i stället för från sina skolår som man kanske skulle kunna tro. För boken ”Dagboksanteckningar från ett källarhål” handlar mycket om vänskap och om hur svårt det är att veta vilken roll man ska spela. Wiberg pekar också på att Linnea själv inte alltid är så schysst, hon är fruktansvärt egocentrisk och missar många gånger när folk i hennes omgivning mår dåligt.

När frågan återigen glider in på kön och Liljestrand undrar vad Wibergs två barn tycker om att pappa målar naglarna och åker iväg för att spela tonårstjej, så kontrar Wiberg med att det förmodligen inte är konstigare än att pappa reser till Sydostasien i en vecka för att ha möte med en massa andra gubbar. Publiken skrattar. David Wiberg framstår som en sympatisk och ödmjuk person, och mitt intryck är att han har en djup förståelse för människans svagheter och känslostormar, oavsett ålder och kön. Just att han vågar dra fram de där pinsamheterna – de pretentiösa dikterna i byrålådan, eller snokandet på FB för att få reda på vad andra personer skrivit om en själv – gör att det blir en mycket sann och utelämnande roman.

– Vem ska läsa den här boken, för vem har du skrivit den? Liljestrand ställer kvällens viktigaste fråga, den som jag själv funderat över. Wiberg tänker en lång stund men svarar sedan enkelt: – Alla. Sedan förtydligar han att han skrivit den för sin egen skull, men att den borde funka för läsare från 13-14 år upp till medelålders män och kvinnor, och jag tänker att han förmodligen har rätt. Så kallade ungdomsböcker är svåra att stoppa in i fack, det är böcker skrivna av vuxna för ungdomar, ibland vinner de priser för att de är så bra på att vara ungdomliga, men priserna är instiftade och utdelade av andra vuxna, så vem kan egentligen veta? Personligen tycker jag att det bästa vore att helt strunta i kategorisering av böcker, att vi bara läste dem för att de var bra, men hur skulle det se ut? Den här boken kommer att få läsare från två skilda grupper av människor: de som sett och skrattat åt karaktären Linnea på scenen (vuxna), och de som inte gjort det och som inte bryr sig ett skit (ungdomar, eller barnsliga vuxna, som jag).

I efterhand har jag förstås sett David Wiberg göra Linnea, och han gör det verkligen helt fantastiskt. Han blir den här osäkra tonårstjejen utan att man egentligen vet hur det går till, och är precis lika övertygande som i romanform. Samtidigt tänker jag att för egen del så var det bra att min läsning inte färgades av några förutfattade meningar. Bara tanken på ännu en man som spexar till det genom att göra en festlig kvinnoroll kunde lätt ha fått mig att missa den här pärlan.

Fyrtio minuter går snabbt, och när publiken efter samtalet får chansen att ställa frågor uppstår ett generat mumlande. Även om jag själv vill tala om för alla runt omkring mig hur bra boken är så blir jag precis som Linnea: stum och röd om kinderna. Folk börjar bryta upp, jag är själv på väg därifrån men så tänker jag skärpning, Mia! och går fram till Wiberg för att ge honom det beröm han förtjänar. Både för boken och för ett bra och underhållande samtal. Jag lovar dessutom att rekommendera ”Dagboksanteckningar från ett källarhål” till alla jag känner, så nu gör jag det: LÄS DEN!

Mer om David Wiberg:
http://www.davidwiberg.se/

Se David som Linnea:
Svart tulpan – Fredrik och Lo
Svart tulpan – Cornelius

Serieteket presenterar: Nina Hemmingsson

IMG_1279[1]

Vet inte om jag inbillar mig, men jag tror att det är Seriernas Tid nu. Galago slår nya prenumerantrekord, Liv Strömqvist gör parallell karriär som radiosatiriker och samhällskritiker och Sara Granérs planekonomiska utbrott säljer slut på förlaget. Och Nina Hemmingsson bara fortsätter leverera briljanta svärtade enrutare om mänsklighetens kval.

Söndagsslasket kan delvis ha påverkat publiktillströmningen till eftermiddagens intervju med Nina Hemmingsson, men de allra flesta har så klart tagit sig till Bibliotek Plattan för att höra just henne filosofera om livet och allt under 60 minuters andäktighet. Det är fullt och förväntan hög.

Och det börjar bra – Ida Säll som intervjuar verkar till en början lika intresserad av sin gäst som vi, men sen planar energin långsamt ut till 41 minuters lojt fört samtal, där hela Sälls kroppsspråk förtar känslan att det är rätt person som är på rätt plats. Nina Hemmingsson märker antingen ingenting eller är själv upptagen med att få balans i samtalet.

I alla fall är Hemmingsson öppen och rak i sina beskrivningar av sitt liv och leverne – hon läser inte mycket andra serier, och det finns faser, lägen, då hon inte ens läser kulturdelen, för att inte bli störd i sitt skapande, sin tolkning av världen. Och en stor tolkare av den världen är ”Hon”. Hon med pupillösa ögon, med håriga ben och en rättframhet som såklart skrämmer.

Hennes senaste ”Det är svårt att vara Elvis i Uppsala” (2012) är en samling av både tidiga och sena alster och huvudperson är givetvis en normbrytare. Hon nöjer sig aldrig med att anpassa sig och Hemmingsson kallar henne vid ”ett slags samvete”.

”Att teckna är att rita en värld som man bestämmer över”, säger Hemmingsson. Precis så är det nog med alla kreativa uttryck – att skapa något som bara du har tolkningsföreträde till. Allt annat är gissningar eller känslotillstånd. Och gott nog är väl det!

 

 

Boksamtal om Peter Kagerlands ”Ny våg”

"Ny våg"av Peter Kagerland

Det är så gott som fullsatt på Bibliotek Film & Musik, och jag konstaterar snabbt att det är en högst intern historia. De flesta känner eller känner igen varandra, själv hejar jag på fyra-fem personer och identifierar några till. Så gott som alla verkar vara födda på 60-talet, så gott som alla var med och kan relatera till detta som Peter Kagerlands bok ”Ny våg” handlar om: den svenska punk/new wave/synthvågen 1977-1982.

Boken kom i augusti och är ett ovärderligt tidsdokument med fakta om över 500 band, varav många idag fallit i glömska då de bara gav ut en singel. Framför allt visar ”Ny våg” upp den attityd och gör-det-själv-anda som format inte bara de som växte upp med punken, utan också banat väg för efterföljande generationer.

Medverkande på scenen är förutom författaren Peter Kagerland själv även Johan Johansson (KSMB bland annat) och Ann Carlberger (Pink Champagne). Stämningen är familjär innan samtalet ens börjat, och på något sätt illustrerar det på många sätt vad tiden handlade om: gemenskap.

På frågan om hur mycket arbete som ligger bakom en sådan här imponerande dokumentation berättar Kagerland att han lite naivt trodde på två-tre års research, något som snabbt växte till åtta års materialsamlande. Totalt blev det nästan tio år från start till slut, och det var många inklusive han själv som undrade om det ens skulle bli någon bok. Kagerland påpekar dock att han inte gjort allt jobb på egen hand. Han startade projektet tillsammans med Mats Jönsson från Göteborgsbandet Attentat, och har haft hjälp av flera gästskribenter från olika städer i Sverige.

Alla medverkande band har blivit kontaktade, och att bara leta rätt på personerna bakom obskyra namn och singelutgåvor har varit det som krävt mest tid och ansträngning.
– Många musiker hade ju pseudonymer, eller så hette de Anders Pettersson eller Stefan Svensson. Jag vågar inte ens gissa hur många personer jag har ringt för att fråga om de spelade i punkband i slutet av 70-talet. Det var lite som att leka detektiv, berättar Kagerland.

Punkband från över 100 svenska städer finns representerade i boken, och Johansson frågar vad som karaktäriserade de olika städerna. Kagerlands sammanfattning blir att Skåne var dystrare och mörkare, Göteborg var Status Quo på dubbel hastighet, och Stockholm var allt samtidigt.

Ann Carlberger berättar att Pink Champagne och Tant Strul var lite som kvinnorörelsens lillasystrar. Hon använder motvilligt ordet ”tjejband” i brist på bättre.
– Visst hade kvinnorörelsen på sätt och vis banat väg för oss tjejer. Vi behövde inte göra så mycket, kämpa på samma sätt, utan tog deras ideal och gick vidare. Men det var inte alla som gillade oss, och det var tufft att vara tjej inom musikvärlden. Idag blir vi ofta slarvigt kallade för ”det feministiska punkbandet”. Vadå? Vi utgick självklart ifrån att alla var feminister, inklusive killarna. Vi hade ingen särskild ståndpunkt, vi bara spelade. Trist att i efterhand marginaliseras, tycker Carlberg.
– Kan inte alla bara sluta fokusera på vad som finns under brallorna när man gör musik? säger Johansson.

Festivalkulturen kom igång på allvar i och med punkrörelsen. Man kunde till exempel hyra en spellokal tillsammans – Medborgarhuset (nuvarande Debaser Medis) kostade 600-700 kr för en kväll, och skickade man vykort till Aftonbladet och Expressen så skrevs det två rader om konserten och 700 personer dök upp. Man spelade på dörren och fick precis ihop till hyran. Ännu vanligare var att ett gäng band samlades någonstans och spelade gratis, kanske på en gräsmatta eller på ett lastbilsflak. Någon tanke på att tjäna pengar fanns inte. För att få el till mickar och förstärkare (om sådana fanns) bröt man ibland upp elskåp eftersom ingen visste vem man skulle ringa och fråga.
– Det är därför det är så svårt att ta betalt i Stockholm, allt är färgat av hur det var då. Folk förväntar sig att det ska vara gratis, se på Vattenfestivalen till exempel, säger Johansson.

Alla tre tror att punkrörelsen hängde samman med att detta var den första generationen som inte hade någon föreningskultur. Ungdomarna behövde göra något tillsammans, och punkvågen spred sig snabbt eftersom den skapade en stark vi-känsla. I media har det i efterhand framställts som att det var två motsatta falanger: de politiska banden (med rötterna i proggen) som sjöng på svenska, och de med rockstjärneattityd som sjöng på engelska.
– Det fanns egentligen inga motsättningar, säger Johansson. Alla spelade tillsammans. Det är ungefär som när jag blir uppringd av P1 och de vill göra ett reportage om punken. De säger att de vill få fram bredden, men sedan intresserar de sig ändå bara för Ebba Grön, KSMB och Oasen.

Kagerland skrev alltså boken för att visa upp hur bred den svenska punkvågen var, och vilket stort inflytande den hade på många i landet. Någon i publiken pekar på hur viktig integrationen mellan musik och fanzines var. Micke Borg som finns på plats får kliva fram och berätta om hur han startade tidningen RIP, och genom en kompis fixade de första numren på Husmoderns kopieringsapparat. Tidningen såldes sedan i musikaffärer för 5 kr och spreds snabbt ut i landet. Punk handlade mycket om attityd och inställning, och även om alla inte gjorde musik så drevs de med av den kreativa kraften. Punkvågen har till exempel fostrat både journalister, författare och andra kreatörer.
– Journalisterna bakom de mest lästa fanzinen har i många fall gjort mer väsen av sig idag än musikerna, flikar Johansson in.
– Vi hade kul tillsammans. Egentligen var det ett bra klimat, säger Carlberg.

På frågan varför alla slutade 1982 finns inget enkelt svar. Några spelade i band en kort period av sitt liv, sedan ville de göra något annat. Andra körde slut på sig genom turnéer, sprit och droger. Med alltför många spelningar och alltför dåligt gage blev det ett riktigt hundliv.
– Vissa band jag har kontaktat kommer faktiskt inte ihåg särskilt mycket, berätta Kagerland. Musikscenen förändrades också, från gör-det-.själv-andan till något mer pretentiöst, och som i alla rörelser fanns bara en viss livslängd innan vågen ebbade ut.

Alla slutade förstås inte. Johan Johansson är en av de få som fortfarande turnerar och lever på sin musik, även om det från början aldrig fanns några planer på att musicerandet skulle leda någonstans.
– Det var helt enkelt jävligt kul att spela. Till sist blev det så mycket att jag upptäckte att jag inte hade tid att ha ett riktigt jobb.

Boken ”Ny våg” innehåller även en bonus-CD med tidigare (i stort sett) outgivet material från 33 svenska band, och frågan kommer från publiken om det inte finns mer outgiven punkmusik? Sanningen är att det tyvärr är svårt att hitta. Många mastertejper är borta, man spelade in sin singel och därefter raderades originalen. Det fanns inte heller samma dokumentation som idag, det spelades till exempel sällan in livetejper. Om någon orkar leta är det nog lådor med kassettband på vindar och i källarförråd man bör gå igenom.

Svensk punk har idag högt anseende utomlands. Drygt tio år senare kom den andra punkvågen, och har levt vidare sedan dess. Band som till exempel Asta Kask turnerar flitigt och spelar i Colombia och Japan, trots att de sjunger på svenska. Punk har blivit en exotisk exportvara, både nyare och äldre band.
– Många jag ringt upp har ingen aning om att deras band blivit populära utanför Sveriges gränser. De slängde sin sista låda vinyl senast de flyttade och blir riktigt snopna när de får höra att deras singel idag är en raritet som går för tusen spänn utomlands, berättar Kagerland.

Timmen går snabbt och är mycket underhållande. Samtalet blir just ett samtal och inte en intervju med frågor och svar. Skratten är många och de flesta – inklusive jag själv – nickar och känner igen oss. Oavsett vilken stad vi vuxit upp i kan vi relatera till egna historier och minnen.

Efteråt byter jag några ord med en gammal bekant. Han säljer fortfarande vinylskivor och säger att han känner sig som någon från Antikrundan när han ska berätta för yngre vad han sysslar med. Jag skrattar men förstår precis vad han menar. Samtidigt är det inte ett dugg sorgligt; punkvågen och dess efterföljare genererar fortfarande en stor kraft, och trots att Kulturhusets boksamtal handlar om svunna tider så känns det inte särskilt nostalgiskt, tvärtom. Jag går hem och inser att jag definitivt är en produkt av denna tid, och på något sätt gör det mig glad och stolt.

Är man intresserad av svensk musikhistoria så kan jag varmt rekommendera boken ”Ny våg” av Peter Kagerland. Den består inte bara av en djupdykning i den svenska punken utan ger också en stark ögonblicksbild av ett Sverige i förändring.

Skateboard, en löst hängande slips och kajalmålat hakkors på kinden, allt kunde tolkas med en koppling till punk. Medan kvällstidningarna gottade sig i schabloner letade ungdomar efter tecken och spår. Vad är punk, vad gör man, var gör man det? Så här tidigt fick man ta vad som bjöds. Stockholm var inte större än så.

Stockholmsäktenskap och andra förbindelser

Nyligen firades Stora Läsardagen 2012 runt om i Stockholm, som ett arrangemang för att hylla bokläsningen. Kulturhuset, DN och Stockholms stadsbibliotek stod bakom detta, och Kulturhuset fylldes av högläsning, boktips och författarseminarier om Stockholm i litteraturen. Jag tog med mig svärmor och gick och lyssnade på ”Stockholmsäktenskap och andra sorters förbindelser”.

Medverkande författare:
Erik Helmerson – Den onödige mannen
Karolina Ramqvist – Alltings början
Per Naroskin – Fuskaren som försvann
Nina Lekander – Hästar, män och andra djur
Helena von Zweigbergk – Anna och Mats bor inte här längre

Inledningsvis ställs frågan till publiken: vet ni vad ett Stockholmsäktenskap är? Spridda skratt hörs och svaret ropas högt från flera håll. Publiken är stor och består främst av äldre män och kvinnor; självklart kan de sin Stockholmshistoria.

Stockholmsäktenskap kallades i Sverige under senare delen av 1800-talet, de förhållanden där ett par levde ihop utan att ha ingått äktenskap – dvs det man idag kallar samboskap. Stockholmsäktenskap förekom inom arbetarklassen och medelklassen i Stockholm vid denna tid. I hela landet användes begreppet Stockholmsäktenskap för vad man ansåg var ett syndigt leverne, speciellt om levernet i storstaden Stockholm där den sociala kontrollen var svag. (Wikipedia)

Helena von Zweigbergk pratar om våra moderna koder; att det i parrelationer är viktigt som medveten människa att veta hur man uppför sig. Typiskt medelklass och typiskt för stockholmare, som ju vill vara moderna. Därför känner folk igen sig i hennes roman ”Anna och Mats bor inte här längre”. Valmöjligheten i storstaden gör det svårare att leva, eftersom utbudet av andra personer är så stort. Att behöva välja skapar oro. Alla har sett Dr Phil och kan det här med relationstips, vet hur man ska leva. Men vad hjälper det i verkliga livet?
– Tjuvlyssnar du på folk runt omkring dig?
– Ja, omedvetet.

Stadsdelar har också stor betydelse. I Per Naroskins bok ”Fuskaren som försvann” sker en klassresa nedåt, där psykoterapeuten Martin tvingas använda en sliten tobaksaffär på fattigsöder som terapilokal. För hans verksamhet hade Östermalm varit en värdig inramning. Ja, allt hade varit av intresse utom just söder. Under ett misslyckat tv-framträdande sopar en norsk KBT-terapeut golvet med honom.
– Martin är 50 år och har aldrig varit med på tv.

Karolina Ramqvists unga huvudperson Saga i ”Alltings början” äger i stället staden, framför allt söder. Hon har koll på koder och utelivets hierarkier. Hon är en duktig flicka som vill ha passion i stället för trygghet, en antivärld som motsats till sitt medelklassliv. Därför väljer hon ett destruktivt förhållande med Stockholms vackraste man.
– Är det viktigt med rätt stadsdel?
– Ja. I Sagas kretsar tänker man alltid på hur man ser ut, vad man signalerar.

Nina Lekander inleder med att konstatera att ingen på scenen sitter i synd (alla har prydligt korsade ben inklusive männen) och får många skratt när hon demonstrativt sätter sig manligt bredbent. Hennes roman ”Hästar, män och andra djur” handlar lika mycket om manligt/kvinnligt som om ledarskap och makt. I stallet slipper flickorna klä upp sig och vara vackra, och lär sig att hantera det stora djuret.
– Hellre en häst än en man, säger Nina. Sedan berättar hon att hon trots allt ska gifta sig för tredje gången, men att hon den här gången ska skriva äktenskapsförord (mer skratt).
– Handlar boken om dig?
– Inte som ”Femtio nyanser av honom”… Men ja. Hästar är stora och farliga. Man måste tämja dem, lära dem lyda.

Erik Helmerson sätter fingret på varför äktenskap och parrelationer är så tacksamma att skildra, särskilt för oss i Sverige där vi inte har krig, svält och andra katastrofer.
– Att två människor ska leva ihop är ett nog så komplicerat drama, det kan vara större och mäktigare än fallande bomber. I hans roman ”Den onödige mannen” är huvudpersonen Peter en loser, aggressiv men ändå passiv.
– Medelklassaggressiv, som Erik säger. Peter bor i Enskede men har inte klippt navelsträngen till söder. Här blir medelklasslivet något motbjudande, med en avvisande fru och en icke-kommunicerande dotter. Erik ville skriva om en man som slår tillbaka, men inte som i hollywoodrullarna där hjältarna alltid är gamla elitsoldater med tillgång till vapen. Utan i stället peka på vikten av civilkurage.

Fler kommentarer:
– Min roman är inte direkt någon ”In treatment” (Per).
– Det finns ju hästterapi också (Nina).
– Saga tycker det är skönt att slippa vara flickig (Karolina).
– Hästen blir ju rädd för en groda. Gäller detta män också? (Erik till Nina).
– Män är nog mer flyktbenägna (Nina).
– Menar du då att kvinnor är grodor? (Helena till Erik).
– Fast min huvudperson Ann flyr hela tiden trots att hon är där (Helena).
– Ni pratar om att Helenas bok är parodisk, fast det är superrealism (Erik).
– Ja? (Helena).

Timmen går snabbt och är fylld av skarpa iakttagelser och många skratt. Författarna bjuder på sig själva och en fin personkemi uppstår på scenen. Idag räcker det inte med att bara skriva böcker; som författare förväntas du vara underhållande och spirituell; förvalta ditt varumärke väl. Hårda krav. Men just här och nu blixtrar det till. Sammanfattningsvis är det ett mycket underhållande seminarium, och jag blir definitivt sugen på att läsa alla fem romanerna.

Mediejukeboxen

I denna vita låda längst ner i Kulturhuset bredvid barnvagnsparkeringen finns det något som heter Mediejukeboxen. Boxen erbjuder lånefiler av olika kategorier såsom filmer, musik, språkkurser, spel mm., dessa går att ladda ner på t.ex. ett USB-minne eller en I-pod. Eftersom filerna ligger i en lokal hårddisk så går det snabbare att ladda ner än om det hade nedladdats från Internet. Mediejukeboxen finns installerad på ett antal bibliotek runtom i landet och introducerades 2007.

Men hur många går omkring med ett USB-minne eller USB-sladd till mediespelaren på fickan? Jag själv har ej hunnit testa detta och har heller inget USB-minne på mig för närvarande (kanske borde komma ihåg att stoppa ett i jackan…), men det finns planer från biblioteken att erbjuda USB-minnen och enklare mediespelare till försäljning för de som vill låna filer från boxen. Det viktigaste är att det ska vara lätt att ladda ner t.ex. en ljudbok för den som spontant vill lyssna. Är detta framtidens bibliotek? Jag ska testa snart.

/Peter Schaub

Länk: http://mediejukeboxen.se/

 

 

Vinyl!

På Kulturhuset har man under många år kunnat lyssna på vinylskivor (eller LP-skivor som det också heter) och på senare tid CD-skivor. Inne på biblioteket för film & musik så finns det fortfarande en vinylhörna där man kan lyssna på vinylskivor med varierande teman för de olika årstiderna. Nu i september startar ett operatema, tidigare i sommar var det ett pop/rocktema, under flera fredagar har det även varit DJ:s som spelat skivor där.

Det har också stått en back där med okända artister + nysläppta vinyler som tidigare funnits på CD. Förut så fanns det färdigmonterade nålar till skivspelarna men eftersom de försvann eller gick sönder så måste den som vill lyssna visa upp sitt bibliotekskort för att kunna låna en nål som personalen kan sätta i skivspelaren, och även sätta på skivan om man inte vet hur man ska göra.

Vinyl är alltså samma sak som LP-skiva (den svarta runda plastskivan) och då ingår omslag och innerkonvolut. Men vad är då grejen med vinyl? Det som tilltalar mig är omslagen som är större än CD-skivornas omslag, det gör att det finns mer att titta på och fördjupa sig i, t.ex. dubbelalbum som man kan öppna som en stor bok. Vinyler i olika färger är ytterligare en bidragande orsak till det visuella värdet. På själva etiketten (som sitter i mitten) så är ibland bilden uppbyggd så att metallstången som sticker upp när man lägger skivan på skivtallriken blir en del av totalbilden, kanske en kroppsdel eller något annat iögonfallande. Mönstret på etiketten kan också skapa en hypnotisk effekt när den snurrar på skivtallriken.

En annan sak med vinyl är att det blir en konstpaus när man ska vända sida, lite som en konsert/teaterpaus. Dessutom finns det på vissa innovativa skivor ljud ända tills nålen kommer längst in, och där kan den snurra upprepande med musik eller andra roliga/irriterande ljud ända tills lyssnaren blir tvungen att ta bort nålen från skivan för att inte bli galen! Det mest kända exemplet på ett ljudande innespår är efter sista låten ”A day in the life” på Beatles skiva ”Sgt Pepper” som är i linje med den psykedeliska anda som fanns 1967.

Det är roligt att Kulturhuset håller liv i det här klassiska utförandet av musikåterutgivning, jag skulle också vilja se en hel vägg tapetserad med alla möjliga LP-omslag, det finns i omslagen en konstnärlig kvalitet som behöver komma fram, varje omslag är som en tavla och skildrar sin historia och tidsanda.

/Peter Schaub