Screen: Nolli I av Rebecka Bebben Andersson

I videoanimationen” Nolli I” (2012) av Rebecka Bebben Andersson ser vi en Stockholmskarta som sakta mörknar i takt med att stadsinvånarnas känsla av trygghet och rörlighet avtar från morgon till kväll. Videon kompletteras av konstnärskollegan Liva Isakssons skriftliga reflektion över verket. 

Jag har precis klickat mig in på Screen, Kulturhusets digitala konstgalleri. Att läsa Liva Isakssons förklarande text tar knappt fyrtio sekunder, att därefter se Rebecka Bebben Anderssons video tar ytterligare två och en halv minut. Det går dessutom trettio sekunder innan något ens händer, och under den tiden stirrar jag så att ögonen tåras på den svartvita kartan och undrar vad som är vitsen med det här. Innan jag ser att små mörka fläckar gradvis äter upp de vita Stockholmsgatorna, att hela kartan – det offentliga rummet – försvinner i allt snabbare takt, förvandlas till mörker. Det känns som science fiction; en dystopi där världen utplånas genom krig, eller som om någon alienliknande svart geléklump kryper runt och slurpar i sig hela staden.

Jag borde inte påverkas. Det är bara en enkel animation, en mörknande bild som vem som helst kan fixa till i något grafiskt program. Jag kan tänka mig ganska många som skulle säga ”jaha” och rycka på axlarna. Tycka att detta är intetsägande. Själv har jag ju läst texten som berättar att kartan för Andersson ”beskriver hur en plats kan upphöra som allmän plats efter ett visst klockslag, att det inte längre känns som att den tillhör henne”.

Allt handlar alltså om rädsla. Rädsla för att gå på fel gata, att bli överfallen, våldtagen. Rädsla över att vara ensam kvinna på väg hem en sen kväll. Rädsla för män. Och plötsligt framstår detta inte bara som en animation, utan blir för mig ett starkt inlägg i debatten om det offentliga rummet.

Först blir jag arg. Sen blir jag intresserad.
Arg för att Liva Isakssons text är så förenklande; formuleringarna är passiva och förstärker för mig den utbredda idén om att kvinnor bör undvika farliga platser för att inte riskera att bli överfallna. På den här kartan, i Sverige idag, blir varje person av manligt kön till en potentiell våldtäktsman. Visst, jag håller med om att kvinnors värld begränsas på grund av rädsla, men den rädslan begränsar oss alla oavsett kön och förstärker ytterligare bilden av en ojämlik samhällsstruktur. Kanske överdriver jag, men eftersom jag i likhet med många andra anser att massmedia fokuserar på fel saker (offrets eget ansvar, till exempel), reagerar jag starkt känslomässigt. Och kanske är det också meningen?

(Det finns så många intressanta inlägg i debatten att jag inte tänker fördjupa mig mer i detta. Kan bara tipsa om två av de mer välformulerade texterna: ”Vad är problemet med att uppmana kvinnor att skydda sig mot våldtäkt?” av Hanna Gustafsson , och ”Dags för männen att ta sitt ansvar?” av Blekk.)

Något har väckts i mig. När jag läser vidare om Rebecka Bebben Andersson på nätet så blir perspektivet vidare. Hon är en arkitekt och konstnär som har funderat mycket kring det offentliga rummet kopplat till dygnets olika timmar, och från början var nollikartan ett sätt att utforska den egna rädslan och hur staden om kvällen begränsade hennes frihet. Hur hennes rörelsemönster förändrades så fort mörkret föll. När Rebecka Bebben Andersson väl formulerat sin rädsla så insåg hon snart att det var män som skrämde, men hon ville också undersöka varifrån rädslan kom. Och själv testa att befinna sig i staden efter ett visst klockslag, trots att hon var rädd. Som ett led i detta har hon vid flera tillfällen suttit på offentliga platser och tecknat under tjugofyra timmar (till exempel i ett fönster på Restaurang Tranan) med en livekamera som dokumenterat det hela. Syftet med detta var att se hur hennes tankar och känslor skulle förändras under tid, hur tecknandet skulle påverkas under ett dygn i stadsrummet. Men också om vilken hennes egen plats i detta rum var.

Det här låter för mig otroligt intressant. Det blir inte bara till en undersökning av en publik miljö och vem som har rätten att vistas där, utan också till en betraktelse av tiden och dess påverkan på människan sinnen. Jag blir nyfiken ur en mer psykologisk aspekt. När är man rädd och när är man trygg? Hur förändras tankarna när man blir trött och avtrubbad? Jag undrar själv hur det skulle kännas att teckna non-stop under tjugofyra timmar, med en allmänhet som betraktar en hela tiden.

Det är skrämmande. Och fascinerande. Och det är säkert detta som är Rebecka Bebben Anderssons uppgift – att få mig som betraktare att stanna upp och fundera. Jag inser nu att hennes videoverk är mer än bara en svartvit betraktelse över ett (manligt) hot. En enkel animation får mig att fundera en hel eftermiddag över mina egna värderingar och åsikter. Över dygnets olika timmar, om hur tidpunkten på dagen påverkar, om vem som äger det publika rummet.

Det är bara att inse – Screen har gjort det igen. Visat upp något intressant, som leder mig vidare och som väcker en massa frågor…

Läs en intervju med Rebecka Bebben Andersson här.

Annonser

Remake – Stockholms Stadsmission

01 glas namn

03 butik

02 remake bok

Längst ner i Kulturhuset ligger Stockholms Stadsmissions Remake-butik där de säljer mestadels nya produkter av gamla material, t.ex. kläder och möbler som får ett nytt liv i en annan form, det är alltså inget second hand det handlar om. De som skapar dessa produkter är främst människor som arbetstränar och som ligger långt ifrån arbetsmarknaden, och det är just Remake-produkterna som fokus ligger på, enligt butikschefen Andreas Thorell. Han berättar också att de säljer Fair Trade-produkter som leksaker, smycken och choklad. Det enda i butiken som är second hand är böcker.

04 kläder

05 lila nallar

06 snurror

07 orange fat

08 plattan

Denna butik startades hösten 2010 och har nu funnits i två och ett halvt år. Det finns ett samarbete med bl.a. Linköpings Stadsmission så det här är en rörelse som når utanför Stockholm.

09 böcker

10 sadlar

11 serier

Genom att handla här så stöds Stockholms Stadsmission i deras arbete för hemlösa. Detta var ett inspirerande besök eftersom både människor och saker får en ny chans, dessutom på ett kreativt sätt.

/Peter Schaub

12 tack

Nyfiken på: Konst & Teknik

Tiden räcker inte till för att förflytta mig i fysisk form till Kulturhuset just nu.

Och nyss hemkommen från Indien (bilder från resan på http://instagram.com/screen_kulturhuset), medan jag kör hårt med living la vida småbarnsmammeliv och tillfällig arbetsnarkomani, kombinerat med ensamhetsabstinens, jublar jag över den tekniska tingesten kallad dator. I denna sköna nya värld kan min kulturdos bli tillfredsställd på annat icke-fysiskt sätt.

Idag upptäcker jag en ny bekantskap på Screen, vid namn Nyfiken på, som gör mitt skrävlande medelhavssinne lyckligt, för det första jag ser när jag klickar mig fram är Kultur&Tekniks JAnte-manifest i 10 budordsform, som proklamerar att JA, du SKA tro att du är speciell, bättre och smartare än oss andra! Lite omnipotensvibbar i februarihelvetet – tack för det!

JAnte

http://kulturhuset.stockholm.se/-/screen/Nyfiken-pa-Konst–teknik/

Kulturhusshopen

skyltfönster 1 översikt

Högst upp i Kulturhuset bredvid fotoutställningen ligger Kulturhusshopen som är en systershop till butiken som ligger längst ner vid plattan = Sergels torg. Här finns konstböcker, souvenirer, vykort och annat gott och blandat. En stor del av böckerna hör ihop med fotoutställningar i lokalerna intill.

skyltfönster 2 lejon

stålmannen

böcker fönstret

Själva shopen är lite mörk, men den lyses upp av olika montrar och skyltfönster. Här går det bra att läsa också, det finns stolar som man kan sitta i och läsa eller bara ta det lugnt. Från denna lokal är det dessutom fin utsikt över Sergels torg och fontänen.

tom of fin stol

utsikt

Jag frågar killen bakom kassan vad som är på gång i huset och han berättar att det snart blir konstmässa i de lokaler bredvid som brukar ha fotoutställningar. Han berättar också att Kulturhuset ska bygga en klimatanläggning vid Galleri 3 vilket innebär att de kan låna och visa upp riktig konst eftersom sådana tavlor behöver rätt fuktighet för att de ska hålla i längden.

bild 1

När jag ändå var där så ville jag köpa något, jag slog till på ett dubbelnummer av filmtidningen FLM som listar de 25 bästa svenska filmerna, detta var ett bra köp!

bok flm

/Peter Schaub

Schack på Kulturhuset

Häromdagen gick jag förbi schackhörnan på Kulturhuset. Det var endast ett par som spelade den här dagen vid den här tidpunkten. Jag har haft en romantisk bild av den här hörnan. Ofta när jag åkt rulltrappan upp så har jag sett många par spela schack, oftast män. Som på en piazza, har jag tänkt, där männen samlas för att spela och samtala under olivträden men i det här fallet på Kulturhuset. Nu när jag befann mig mitt i så tappade hörnan en del av sin glans. Borden och stolarna var slitna och schackbrädorna var av hårdpapp och såg hemmagjorda ut. På ett stod det ”present till det fattiga Kulturhuset”. Den röda soffan i i ett av hörnen hade sett bättre dagar. På väggen finns en skylt med ordningsregler, det verkar gå vilt till här ibland. Jag skulle rekommendera en uppfräschning av Schackhörnan men det är kanske bäst att fråga de som brukar sitta och spela om de skulle uppskatta en uppfräschning. För jag är endast en förbipasserande på väg någon annanstans.

/Astrid Nilsen Schaub

Kulturtanter (This is a mans world)

Kulturtanter, ett fenomen som visar männens plats inom kulturlivet.

Jag blev inspirerad att skriva om fenomen Kulturtant, efter att jag läste ett inlägg av Märta Dixelius längst ner på Kulturhusbesökarnas sida https://kulturhusetbesokarna.wordpress.com/redaktionen/

När jag pluggade fotografi och konst vid Sigtuna folkhögskola upptäckte jag att stor del av kurskompisarna var kvinnor. Jag banade min väg uppåt på konstens och konstteorins akademi, och även ”ickeakademi”, med stor mängd av kvinnor som medresenärer (studenter).

En del av dessa kvinnor faller bort från konst/kulturlivet i samband med familjebildning, barnafödande etc., och återkommer, i bästa fall, tillbaka efter att tag. Efter utbildningen kan man konstatera att världen är fortfarande, trots många förbättringar, orättvis.

Enligt den färska undersöknigen ” Representation och regionalitet”, ” Hur ser könsfördelningen ut i samlingarna på svenska konstmuseer? Varför ser den ut som den gör?”, kan man konstatera att trots att det utbildas flera kvinnliga konstnärer inom landets konst(hög)skolor, främjar den statliga (offentliga) utställningsverksamheten fortfarande män. Läs mer på http://www.kulturradet.se/Documents/publikationer/2011/representation_regionalitet_web.pdf  och http://www.modernamuseet.se/sv/Stockholm/Program/Tidigare-program/2012/Representation-och-regionalitet/Program-for-seminariet-den-21-september/

Hur är det med utställningsverksamheten på Kulturhuset i Stockholm? Jag bläddrade fram utställningar på Kulturhuskalender och fick fram 12 resultat/utställningar. Inom dessa var deltagarantal (som jag med lätt sökning hittade) 16 inblandade personer var av 9 var kvinnor och 7 män. Detta ser bra ut tänkte jag innan jag kom till utställningen ”Street Smart – en tolerant samtidskonstutställning”. Där verkade de flesta, om inte alla, deltagare vara män – jag kan ha fel om detta, den som vet bättre kan komma med rätt statistik. Enligt min förutfattade mening är klotterbranschen en manlig bransch.

Allt detta och mycket mer därtill är förklaringen till fenomenet ”Kulturtant”, hur mycket de bär på och med sig av kulturen, hur de deltar som en majoritetsgrupp på alla slags kulturevenemang, både som åskådare, besökare, forskare och för hoppningsvis även som utställare i det rättvisa antal som de förtjänar. Hoppas att de får med sig även sina män och söner – döttrarna och eventuella flickvänner/äktafruar ingår redan i min kategori ”Kulturtant”.

Man kan fortfarande ställa frågan som Linda Nochlin ställde redan 1971: ”Varför har det inte funnits några stora kvinnliga konstnärer?”* och att Guerrilla Girls fråga från 1989, ”om kvinnor måste vara nakna för att komma in på Metropolitan Museum i New York”, är fortfarande aktuell.

* Anna-Lena Lindberg (red.), Konst, kön och blick. Feministiska bildanalyser från renässans till postmodernism, Stockholm 1995.

Ilkka Timonen

PS: enligt skrivschemat för denna blogg Kulturhus besökarna är vi 10 kvinnor och 3 män (med undertecknad).

Mediejukeboxen

I denna vita låda längst ner i Kulturhuset bredvid barnvagnsparkeringen finns det något som heter Mediejukeboxen. Boxen erbjuder lånefiler av olika kategorier såsom filmer, musik, språkkurser, spel mm., dessa går att ladda ner på t.ex. ett USB-minne eller en I-pod. Eftersom filerna ligger i en lokal hårddisk så går det snabbare att ladda ner än om det hade nedladdats från Internet. Mediejukeboxen finns installerad på ett antal bibliotek runtom i landet och introducerades 2007.

Men hur många går omkring med ett USB-minne eller USB-sladd till mediespelaren på fickan? Jag själv har ej hunnit testa detta och har heller inget USB-minne på mig för närvarande (kanske borde komma ihåg att stoppa ett i jackan…), men det finns planer från biblioteken att erbjuda USB-minnen och enklare mediespelare till försäljning för de som vill låna filer från boxen. Det viktigaste är att det ska vara lätt att ladda ner t.ex. en ljudbok för den som spontant vill lyssna. Är detta framtidens bibliotek? Jag ska testa snart.

/Peter Schaub

Länk: http://mediejukeboxen.se/