Internationell författarscen: Chimamanda Ngozi Adichie

”Dear devoted literature lovers…” Ingemar Fasth strålar som en hel gul sol i Kulturhusets hörsal när han ska presentera författaren Chimamanda Ngozi Adichie, och den fullsatta lokalens kollektiva leende vittnar om att vi i publiken är lika förväntansfulla som han.

NgoziAdichieChimamanda_F_ OkeyAdichieK1_Pre

Expressens kulturchef Karin Olsson är kvällens samtalsledare och hon inleder med att berömma Chimamanda Ngozi Adichies tyginklädda håruppsättning och kommer på detta sätt direkt in i ett av den nya romanens Americanahs viktiga motiv – håret. Och härvid följer en intressant diskussion om hårets betydelse. För femininiteten, för makten, för tillhörigheten, för tillblivelsen av flicka och kvinna. Och vi lät oss att det hår som är eftersträvansvärt är det raka, som afrikanska flickor lär sig tukta från tidig ålder. Chimamanda Ngozi Adichie berättar om den speciella subkultur som de afro-afrikanska hårsalongerna i USA är, och hur hon suttit på dessa och observerat det identitsskapande som pågår där. Huvudpersonen i Americanah, Ifemelu, är omedveten om sitt hårs betydelse när hon först anländer till USA, men gör det rakt när hon ska söka jobb, för att så småningom låta det vara och börjar en bloggkarriär där hon skriver om rasfrågor.

När likheterna mellan karaktären Ifemelu och författaren påtalas av Karin Olsson, förnekar Adichie att Ifemele är hon. Hon säger att det är så enkelt att hon vill skriva om sådant hon känner till och därför skriver hon om platser och beteendemönster hon känner till. Författare skriver oftast inte som det som hänt dem, säger hon, utan om det de önskar hade hänt dem. Snarare är Ifemelu den hon önskar att hon varit. Hon medger dock att blogginnehållet i romanen är väldigt mycket hennes egna tankar, tankar som handlar om absurditeten som rasfrågeställningarna står för. Ifemelu är en karaktär som säger vad hon tycker, vilket också Chimamanda Ngozi Adichie ovanligt nog blev uppfostrad att göra.

Ifemelu bryter mot  könsnormer om vad en kvinna får och inte får göra och Adichie ville att hennes huvudperson skulle göra sånt som förväntas av män eller sånt de blir förlåtna av om de gör.

─I wanted to play with gender, säger hon, och exemplifierar med otrohet. Män förlåts, kvinnor döms. Om kvinnor är otrogna, så är de det för att de är olyckliga på något sätt, medan män gör det för att de vill det, vilket är hur Ifemelu agerar. Hon är otrogen för att hon vill och kan.

─Jag tycker att hon är en stark kvinnlig förebild, faller Karin Olsson in. Hon är väldigt stark och låter sig inte tryckas ner av någon. Hon är ärlig och vet vad hon vill ha i sängen, dessutom. Det är viktigt, menar Olsson, vilket Adichie håller med om och menar att kvinnlig sexualitet inte får tillräckligt med utrymme. Det är som i resten av vår kultur, säger hon, att kvinnan är till för att tillfredsställa mannen och får inte vara krävande, vilket jag ville skulle vara annorlunda i boken.

Samtalet glider vidare in på gränsen och skillnaden mellan memoarer och fiktion och det är intressant att höra Adichies tankar om att man är friare i fiktionen, för där vågar man vara mer ärlig.

─If Americanah had been about my experiences, I wouldn’t be honest. I would lie. I would protect myself, I would censor myself. And not just because of me, I would think about all my loved, my father’s going to read this, and I just wouldn’t, I just couldn’t. But if it’s fiction and it’s not about me, there’s just this freedom, there’s a possibility of a kind of radical honesty.

Och jag funderar på om denna inställning också är typiskt kvinnlig, för annars kanske vi skulle ha en kvinnlig motsvarighet till Knausgård, som byggt hela sin storhet på autenticitet och självbiografiskt sanningsanspråk.

Om makt och normbrytande är två viktiga teman, så är ”race” kanske det viktigaste. Adichie berättar om att hon blev medveten om sin egen hudfärg, att hon var svart, först när hon som 19-åring flyttade till USA, när hon fick uppleva sin lärares förvåning när den bästa uppsatsen i klassen var skriven av henne. För det var inte något som han förväntade sig av en svart elev, men det kunde bara hans ögon säga. Americanah är därför också en bok om det vi inte pratar om. Att Adichie använder humor för att gestalta denna känsliga fråga, har inte många kritiker snappat upp eller kommenterat, vilket förvånar henne. Ämnet är extremt laddat i USA och kanske hade boken inte kunnat skrivas av henne om hon var amerikanska och inte nigerianska, funderar hon högt.

Hon tycker sig ha märkt att vi européer har en föreställning om att rasproblem framförallt finns i USA, och inte hos oss. Ämnet intresserar henne oerhört och när hon exemplifierar med Frankrike och identitetskontroller som bara svarta tvingas genomgå, upplyser Karin Olssson henne om att det pågår en intensiv offentlig debatt även i Sverige om rasism och högerextrema rörelsers framfart. Olsson spår att Americanah kommer att användas i den svenska debatten om dessa frågor, men som är levande även i Norge där ett främlingsfientligt parti precis blivit invalt i regeringen. Adichie ler stort och säger apropå de norska nyvalda ministrarna:

─Very interesting. The Minister for Integration, who really doesn’t think integration is a good thing. Fantastic, säger hon och publiken skrattar gott åt den tydligt absurda, men högst reella verkligheten i grannlandet.

Chimamanda Ngozi Adichie är väldigt stolt över att vara en del av den nigerianska litteraturtraditionen och hyllar framför allt Chinua Achebe, som hon beundrar och ser som förebild, både som författare och människa. När han hade läst hennes bok En halv gul sol och berömt den, var det ”very close to bliss”. Att hon är hyllad av hela världen och redan har nämnts som en möjlig framtida nobelprisvinnare, bekommer henne inte särskilt. Priser i all ära, men det hon vill göra och är nöjd med är att bli läst. Hon struntar i vad andra förväntar sig av henne, utan kommer bara att fortsätta berätta de historier hon själv bryr sig om. Förmodligen är det därför vi också bryr oss så mycket.

Psykologer läser: 438 dagar av och med Johan Persson och Martin Schibbye

438 dagar är journalisterna Martin Schibbyes och Johan Perssons berättelse om den tänkta reportageresan in i Ogadenregionen, som slutade med en 14 månader lång fängelsevistelse i Etiopien. Skjutna, skenavrättade och terroriststämplade, dömdes de till 11 år i det ökända Kalityfängelset och boken är deras vittnesmål från den tiden.

Det känns logiskt att samtalsserien ”Psykologer läser böcker” med Jonas Mosskin och Jenny Jägerfeld väljer denna aktuella bok till ett samtal, för jag föreställer mig att den lika mycket är ett journalistiskt verk som ett terapeutiskt. Studion är fullsatt en kvart innan scenen intas av journalisterna, moderator Jonas Mosskin och den för temat särskilt inbjudna Kerstin Bergh Johannesson, psykolog och verksam vid Kunskapscentrum för Katastrofpsykiatri i Uppsala.

Lokalen är fylld av vördnadsfull respekt gentemot kvällens gäster och jag vet inte om det är inbillning, men även samtalsledaren själv verkar rätt tagen av Martin Schibbye och Johan Persson och deras berättelse. Och det är inte konstigt, för det är vi nog allihopa. Framför oss sitter två helvetet-på-jorden-överlevare, två journalister med sanningssökandet som drivkraft, två människor med så starkt rättvisepatos att de riskerade allt för att rapportera om det som ingen annan rapporterat, men som världen behöver veta.

Psykologer läser 438 dagar

Psykologer läser 438 dagar

Efter en kort egenintroduktion av de tre gästerna bekänner Jonas Mosskin lite försiktigt att han tidigt tänkt tanken ”äventyrare” om journalistparet, vilket Martin Schibbye blir provocerad av och menar att de var ute på ett journalistiskt, demokratiskt uppdrag. Det fanns en änglaversion och en djävulsversion av vad som pågick i Ogaden i samband med de exploaterande oljebolagen i området. Han och Johan Persson ville bilda sig en egen uppfattning om situationen. Och för att bilda sig en egen uppfattning, måste man ta reda på egna fakta, och inte förlita sig på andrahandsinformation, menar han.

Schibbye kommer här osökt in på den krisande mediebranschen, där ekonomi tycks styra mer än publicistiska ideal. Utrikeskorrarna blir allt färre och ges allt mindre tid att jobba med fördjupande reportage. Rapporteringarna görs alltför ofta av människor bakom skrivbord, istället för ute på fältet. Hans konstaterande att det han och Johan Persson gjorde, att fysiskt ta sig in i ett område som de skulle rapportera från, var helt normalt för 15-20 år sedan, får åtminstone mig att hoppa till. För vad händer med vår verklighetsuppfattning, vår syn på världen,  om de bilder som presenteras av verkligheten inte är verkliga, utan reproduktioner av någon annans verklighet, eller till och med reproduktioner av reproduktioner?

Två dagar innan samtalet om 438 dagar på Kulturhuset visade SVT Andreas Rockséns dokumentär ”Diktaturens fångar”, som visar en bild inifrån Ogaden som möjliggjorts av Abdullahi Hussein, rådgivare till den regionale presidenten och chef för Ogadens tv-kanal, Cakaara News, som fått nog av de civilas missförhållande i Etiopien och valt att visa sin bild av regionen för omvärlden.

─Är det så där, som det var på filmen, i Ogaden? Är det sådär jävligt? undrar Jonas Mosskin.

─Det lilla vi får se stärker ju djävulsversionen, säger Martin Schibbye och beskriver en nation som förtärs av ett lågintensivt inbördeskrig och en region där det pågår omfattande kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Johan Persson fyller i och berättar om alla de intervjuer han gjort med flyktingar från området, som förstärker och bekräftar bilden av ett organiserat förtryck från centralmakten.

Schibbye och Persson turas om att prata, precis som de turats om att skriva sina avsnitt i boken, men det är bara Schibbye som läser högt ur boken. Ca 15 minuter in i samtalet ber Jonas Mosskin att vi får höra något ur boken och Martin Schibbye läser fyra olika passager, från det första gripandet med skenavrättningen till olika absurda fängelseinblickar. Det är just där och just då en overklighetskänsla över hela situationen infinner sig; att höra Martin Schibbye själv läsa sin egen text om en mardrömslik verklighet som höll på att bli evighet för de båda. Men det är på riktigt. De lever och jag drabbas igen av deras enorma psykiska styrka, som fick dem att hitta strategier att behålla sin värdighet och vardag, för att överleva. Som fick dem att slutföra uppdraget.

Efter uppläsningen tar Jonas Mosskin upp temat rädsla som är genomgående i boken. Rädsla för sjukdomar, rädsla för tortyr, för död, för det otrygga. Johan Persson bekräftar att rädslan är det som håller ihop hela systemet. Med tre poliser på 800 fångar, fungerar det bara om fångarna kontrollerar varandra genom olika kommittéer.

─Allt är olagligt och godtyckligt och alla begår konstant brott, bara för att klara vardagen i fängelset. Därför får alla en hållhake på varandra, som man i sin tur kan anmäla varandra för. Alla är rädda för varandra, konstaterar Johan Persson.

Kersin Bergh Johannesson plockar upp rädsletråden och frågar Schibbye och Persson hur de klarade av påfrestningen i Kalityfängelset och vad det betydde att de hade varandra? Martin Schibbye svarar inte helt oväntat:

─Den värsta tiden av alla de här 438 dagarna var ju de 21 dagarna när man sitter själv, i isoleringscell. Ensam är verkligen inte stark. Där är man fruktansvärt svag och brottas med mycket mörka tankar. Tillsammans kan vi sitta i tre år, hellre det än tre veckor själv.

Och det är just tillsammanskapet som lyser igenom både bok och samtal. Deras styrka är att de är olika, att de kompletterar varandra, och att de vet att uppskatta varandra för precis det. De ger balans och stadga åt varandras existens, bildligt men också bokstavligt, i fängelset, men, gissar jag, även tillbaka i Sverige. När de i bokens slutscen har kommit ut från fängelset och ska sova första natten på 14 månader i sin hotellrumsfrihet, kan ingen av dem somna förrän de lagt sig tätt intill varandra i samma säng. Efter allt de upplevt som en enhet, fungerar inte en delning.

438 dagar är en fantastisk reportagebok, på ett journalistiskt plan, på ett allmänmänskligt plan och på ett politiskt plan. Att den är Augustnominerad är en välförtjänt bonus och jag råder alla som inte läst den än att läsa den. Det aldrig sinande hoppet om att komma ut ur fängelset, att få skriva en bok om det som hänt, att ge en röst åt alla medfångar i Kality som är kvar på obestämd tid, gav Martin Schibbye och Johan Persson kraft och lust till fortsatt kamp. De hade ju ett jobb att göra – att rapportera till dem som inte vet, men som måste få veta. Och det jobbet kommer de aldrig att vila från, vågar jag gissa.

När applåderna avtagit och ännu ett av deras otaliga framträdanden är över, ringer några rader ur boken i mitt huvud. Det är dagboksanteckningar från den sista natten i Kality: ”Är morgondagen den sista? Dagbokens slut. Livets början. Är blank som sidan.Vi kan göra vad vi vill av detta. Vad vill vi då göra?” 

Takshow med Lo Kauppi, Nour El Refai och Al Pitcher

Ursäkta ordvitsen, men Kristoffer Triumfs takshow den 10/7 med gästerna Lo Kauppi, Nour El Refai och Al Pitcher kan inte kallas som något annat än triumferande. Jag har hört talas om Triumfs framgångar med Värvet, jag har förstått att intervjuerna han gjort där har varit personliga, djupa och gett de intervjuade tid att uttrycka precis det de vill, hur de vill och hur länge de vill, men har varken sett eller hört honom innan takterassshowen. Nyfikenheten på Kristoffers Triumfs magiska intervjuhandlag med sina gäster kombinerat med att Nour El Refai och Lo Kauppi denna kväll skulle befinna sig i samtalssoffan på Kulturhusets takterass får mig att bänka mig i god tid innan showen börjar.

Det är fullsatt på terrassen och när takshowvärden kliver upp på scen, efter att publiken blivit uppvärmda av husbandsdj-duon Dilje Yigitbas och Mariana Silva Varela, gör han det till ljudet av jubel. Och jag inser ganska snabbt att jag har lite svårt för den här pojkmanstypen, med lite flackande blick, med lite nervösa gester och med lite för långa konstpauser på lite för många ställen. Är det spelad tafatthet i rollen som takshowsvärd eller är det en utveckling av metoden att få publik/intervjuade att slappna av? Han har trots min inledande skepticism en stor fanclub på plats, som skrattar högt och mycket åt allt han säger och gör, så det råder inga tvivel om att det kommer att vara god stämning under kvällen.

Kristoffer Triumf

Kvällen till ära har tre riktiga äss plockats fram ut värvetärmen. Först ut är intressanta allkonstnären Lo Kauppi, som pratar mycket och engagerat och med ironisk skärpa om både fenomenet vita kränkta män och sin föreställning ”Vita kränkta män”, baserad på Kawa Zolfagarys facebooksida/seriealbum (som hon också läser högt ur). Hon är rapp, rolig och väldigt allvarlig på samma gång. Det hon säger om feminism och antifeministiska strömningar är viktigt och jag gissar att många med mig smittades av Lo Kauppis förändra-världen-kamp-lust. I slutet av hennes egen halvtimme i rampljuset rullas det in rekvisita i form av en whiteboard och medan Kauppi stoppar in löständer i munnen för att ordna ett överbett. Huvudpersonen från ”Vita kränkta män”-föreställningen vaknar till liv och vi får njuta av en demaskering av korkade fördomar. Kristoffer Triumf får inte mycket utrymme (och det är väl inte meningen heller med tanke på Värvetkonceptet), men Kauppis övertagande av scenen, både bokstavligt och bildligt, med sin humorstöpta samhällskritik och sitt ögonöppneri fungerar perfekt på den solupplysta terrassen, och jag är mycket nöjd med den första tredjedelen av showen när det så är dags för en annan favorit att kliva fram.

Lo Kauppi som vit kränkt man

Nour El Refai har en lika glimrande energisk utstrålning som Lo Kauppi, men är något mer nedtonad denna kväll. Hon verkar nöjd med att sitta och mysa bredvid Kauppi och faller mer in i ett samtal med Triumf, som tidigare har intervjuat både Lo Kauppi och Nour El Refai. Det märks, för det finns ett slags band mellan dem, som de kan referera till och som Triumf kan plocka upp trådar från. Som när han ber att Nour berättar om sin sämsta intervju och hon inte kommer på någon, varpå han påminner, leende påtryckande om att ”jooo, det var ju….”. Mycket charm, men jag hade hoppats på fler allvarsamma ämnen och poänger, men ju längre showen fortlöper, så förstår jag att takshowsformatet nog ska vara precis så lättsamt och underhållande som det är. Lo Kauppi och Nour El Refai har ett bra samspel och skämtar om att värden hamnar i skymundan. Och jag tror att precis det här är Kristoffer Triumfs storhet – vare sig det är i eftersänd podradio eller live på en scen, så skapar han trivsel och trygghet hos sina gäster, så att de kanske ger mer av sig själva än de tänkt sig. Med intresserad osynlig hand lotsar han lika mycket som han själv blir lotsad och vi som får delta på avstånd kommer närmare än vi trott kunde ske.

Och så det sista ässet, eller jokern i leken (ännu en ordvits, jag vet…), som är komikern Al Pitcher. Han kliver upp på scen, går förbi gästsoffan, greppar micken och kör ca 10 minuters ångvälts-stand up. Jag gissar att samtliga på taket leviterade av skrattkonvulsionerna som Pitcher frammanar med sina iakttagelser av typiskt svenska företeelser, som för hans nya zeeländska sinne är ren sci-fi. Visst är det lättköpta skrattpoäng när någon gör sig lustig över det svenska språket och sig själv som försöker förstå det, men det funkar. Det funkar så pass mycket att till och med Kristoffer Triumf själv tar upp mobilen för att föreviga den hysteriskt roliga stunden när Pitcher showar loss.

Kvällens gäster och husbandet

Tre gäster som alla bjuder på sig själva och har roligt både tillsammans och med sin värd, blev en upplevelse långt över förväntan denna kväll, och jag kan tänka mig att takshowskonceptet, som till stor del bygger på olika igenkänningsmarkörer på scen (husbandet, saftbålen med aldrig sinande ”är det alkohol i bålen?”-kommentarer, sponsornamnet som publiken förväntas ropa högt på kommando och så porträtteckningsuppgiften till gästerna), bara kommer att bli bättre och bättre. Jag hoppas dock att Truimf i en säsong 2 av sin takshow vågar vara lite mer av den stillsamme lyssnare han är i Värvet. Det finns gott om lättsam och snabb underhållning, som är mer eller mindre lika, men nu när jag maratonlyssnat mig igenom fyra av hans podintervjuer, så kan jag inte komma på en enda som matchar den närvaro och nerv som han lyckas med i sina intervjuer. Mer sådant i takshowen eller så borde Kulturhuset anlita honom som intervjuare till sin På Djupet-serie inför höstens program – gästerna förtjänar att få en samtalspartner av denna rang.

Videokonst

Jag går ofta in på måfå på Kulturhusets hemsida. Delvis för att kolla vad som är på gång och delvis för att irriterat kontrollera vad jag missat av intresse. Det digitala galleriet Screen brukar ofta locka in mig, i för mig nya konstnärers uttryck. Jag hittar The Sound of Microclimates (2004), som är konstnärsduons Semiconductors skildring av ett Paris sett genom ljud och ljusfenomen, bildat av den aktuella väderleken.

Videon är ca 8 minuter lång bildmässig limbovärld, som genom sin avhumaniserade värld, för tankarna till någon dystopisk plats där människorna inte längre finns på stadens gator. Kvar finns hus, betong, asfalt. Ljus och ljud.

Ljusfenomenen är kanske det enda som är kvar av människorna som en gång vandrat på Paris gator. Ljuden som matchar ljusen är kanske de tankar som var människornas innan de försvann. Kanske har staden absorberat oss.

Min fantasi skenar. Sen sätter jag på videon igen, men blundar, och jag hör astmatiska andningar, tinnituspipanden, avlägsna barnröster, fågelkvitter och insektsljud.

Och så blir det bara tyst och svart.

Flumskolan

 

http://www.galago.se/blogg/galago-startar-flumskola

Galago+ Aftonbladet Kultur = Flumskola på Kulturhuset

Podcastprojektet Flumskolan är en bokcirkel i fyra avsnitt som spelas in live på Bibliotek Plattan, och är ett samarbete mellan Galago och Aftonbladet Kultur. Galagoförläggaren Johannes Klenell leder alla samtal tillsammans med en satiriskt lagd panel och hittills har två ägt rum. Samtalen går ut på att diskutera, dissekera och driva med böcker som skrivits av diverse högerfolk. Till sin hjälp har Klenell olika panelmedlemmar varje gång, som till hälften verkar bestå av egna Galagoserietecknare (Sara Granér och Nanna Johansson hittills).

I februari var det premiär med Fredrik Reinfeldts ”Det sovande folket” (1993) i fokus och för en vecka sedan var Ian Wachtmeisters ”Ankdammen” (1988) satt under lupp. Vid en genomlyssning av båda boksamtalen hemma i soffan, får jag en lättsam och en roande leende-i-mungipan-stund på en timme/samtal. Samtalen är naturligtvis extremt polariserande – antingen garvar du gott åt hur vänsterfolket knockar högerfolket (oemotsagda), eller så irriteras du över att det är för enkelt att slå in dörrar som står vidöppna. Själv hamnar jag mitt emellan – jag gillar Galago, älskar både Granér och Johansson och har tänkt alltid rött, alltid rätt sedan tonårstiden, men flumskolepoden uttråkar mer än utmanar både hjärna och hjärta i längden.

I systersamtalsserien Psykologer läser böcker, lyckas samtalen vända och vrida på olika teman utifrån olika perspektiv, som både panel och publik jobbar fram i dialog med samtalsledarna och i många fall med författarna själva. Flumskolan skulle varit mer intressant om en av två paneldeltagare hade varit någon som en gång i tiden ( gärna fortfarande!), haft den analyserade boken som favoritläsning. En gammal hederlig röd/blå sammandrabbning alltså! Hursomhelst tackar jag för möjligheten att lyssna när möjligheten att delta live inte finns.

Om du inte gjort det än – upptäck Nanna Johansson på Nöjesguiden, där hon sätter ett humoristiskt pekfinger i ögat på dig och Sara Granérs serier som kort och gott är briljant samhällskritik.

Bang Bang

Den internationella kvinnodagen den 8 mars har uppmärksammats i min familj sedan jag var barn. På jugoslaviska klubben i Norrköping festades det årligen på denna dag och alla kvinnor fick en varsin röd ros kvällen till ära. I och med att de flesta familjer i vardagen firade 364 dagar till mannens ära, såg man till att festa loss rejält denna kvinnokväll.

När den feministiska tidskriften Bang ordnar fest på Lava den 8 mars, är varenda förköpsbiljett slut och kön till efterssläppsbiljetterna ringlar lång men lovande, eftersom den också är ovanligt snabbrörlig. Men så kommer en av dörrvakterna ut och ropar med basröst, när 50 meter kö återstår, att biljetterna är slut. Och samtidgt som besvikelsen högljutt suckas ut ur de stelfrusna kropparna som längtat efter lite medsysterlig värme denna kväll, kommer jag snart att tillhöra de lyckliga inomhus, som hyllar, stoltserar med och framhäver sig själva och varandra. Inga män delar ut rosor här, utan var kvinna reder sig själv i hyllandet.

Samtidigt i en annan del av landet får författaren och journalisten Maria Sveland en hel bukett med taggigt ris från de män hon är inbjuden att dela sin kväll med. Föreningen Grävande Journalister har förberett en kväll i debattens tecken, men kvällen urartar sorgligt nog, men inte helt oväntat. Sveland får på självaste kvinnodagen ännu en gång känna det kvinnohat hon beskriver i sin senaste bok. Under helgen som kommer beskriver hon på sin hemsida vad hon utsatts för:

”För vad var det de egentligen bevittnat? En närmast perfekt iscensättning av det jag skriver om i min bok Hatet. Hur manlig aggression lätt drabbar kvinnor som tar plats. Det gick en tydlig signal från scenen ut till alla de kvinnor som befann sig i detta rum denna kväll; Vet din plats och håll tyst. Låt det vara så som det alltid varit, låt männen synas och höras. Låt männen tala i församlingen.” http://www.mariasveland.se/aktuellt/gubbvaldet-pa-grav/

Det har hänt en hel del sedan barndomens festkvällar i Norrköping, men jag hedrar fortfarande min mamma med ett vykort, sms eller telefonsamtal varje 8 mars. För att hon är värd det. För att alla kvinnor är värda det. Och för att resten av året fortfarande tycks tillhöra männen på alltför många sätt.

Ingen Rut här, bara läxhjälp till alla!

Jag blir innerligt glad att se att Kulturhuset anordnar läxhjälp varje onsdag på TioTretton, mellan 15-19, fram till mitten av maj. Skolarbete ska ske i skolan, men när allt inte hinns med där eller när mer träning behövs, så är läxhjälp något som alla som behöver, ska kunna ta del av.

Det finns gratis läxhjälp på fler och fler ställen runtom i Stockholm, och det gör mig stolt att Kulturhuset också befinner sig på denna solidaritetens arena!