Förort som trend

Än har du chansen att spana in Konst c/o: 3 x Suburbia på bibliotek Plattan (våning Plattan) för utställningen pågår fram till den 10 juni.

Förort förknippas oftast med ord som hårt, förfallet och bortglömt. Det som är intressant är att det samtidigt kan vara så färgstarkt, temperamentsfullt och vara en plats full av drömmar. Stockholms stad har sedan 1995 avsatt 500 miljoner kronor för att förbättra situationen med olika projekt, främst genom den så kallade ”ytterstadssatsningen”. Man har försökt att bryta den negativa trenden genom många fler projekt. Trots att det finns en mörk bild av förorten så finns det även en betydligt positivare motbild då förorten också har varit trendiga i vissa perioder. Som mycket annat kom även Hiphopkulturen från de amerikanska gettona till Sverige ungefär i mitten av 1980-talet. Genom filmer och exotisering av förortslivet växte sedan intresset. Även om mediernas mörka bild av förorten kan har varit en bidragande orsak till varför fördomar har skapats samt motverkat integration.

Trenden om förorter växlar idag, främst i massmedierna. Den delade stadens poler kallas för citadellet och gettot. Det sägs att det ändå inte är alltför påfallande i Stockholm även om den är väl synlig i stadsstrukturen.

Att hylla förorten eller inte, trendigt eller inte – fotona som studenterna på Yrkeslinjen fotografi vid Fotoskolan STHLM har tagit har en alldeles speciell dynamik och äkthet som är svår att hitta någon annanstans än just i våra getton. Kanske är det just det som gör det– det förfallna men ändå så färgstarka. Jag gillar det! Gör du?

 

 

 

 

 

Vid tangenterna,

Sanna Mikkola

Klassiker blir tecknat

Strindbergs första roman ”Röda rummet” har nog de flesta läst någon gång, förmodligen under skoltiden. Men hur mycket kommer du ihåg? Eller kanske har du aldrig läst den? Om inte, så har du något att se fram emot. Jag vill tipsa er om att klassikern ”Röda rummet” nu finns som tecknad serie att följa. Varje måndag fram till mitten på maj kan man ladda ned nytt kapitel i pdf på Kulturhusets webb.

Det kan ju inte bli bättre – gammalt material i ny form! Det ger historien ett helt nytt liv och visst blir det väl ändå lite roligare att läsa en riktig klassiker som serie. Själv har jag aldrig riktigt brytt mig om att läsa serier förut, men det här är verkligen intressant… Per Demervall illustrerar så vackert och levande. Följ med på en resa genom ett Stockholm från förr.

Enjoy!

Vid tangenterna,

Sanna Mikkola

Justine Lévy på internationell författarscen

Justine, Justine – Så naturlig, så okonstlad. Som hon verkar på scen i alla fall. Hon pratade öppet om relationen med sin nu bortgångna mor, som inte var helt okomplicerad. Själv älskade jag att höra hennes flytande och spontana franska, även om jag inte förstod ett ord… men det fanns ju givetvis en översättare på plats. Längre fram mot kvällen kunde jag stundom ändå känna att det blev lite långdraget med all översättning som krävdes, men vad ska man göra? Kanske var det mer långdraget för de som faktiskt kan franska, att behöva höra samma sak två gånger?

Nåväl, det skulle finnas fler modiga tjejer som Justine. För det tycker jag att hon är! Hon vågar prata och skriva om sådant som andra kanske bara tänker och tror att man är ensam om att tycka.

Hennes första bok ”Vi ses på Place de la Sorbonne” skrev hon bara tjugo år gammal och handlar om artonåriga Louise och hennes relation med en ständigt frånvarande mamma. Justine berättar att mycket i boken är av hennes egna erfarenheter och tankar som hon haft om sin mor. Det är något man nästan måste ha med i en bok man skriver, tycker hon.  Men mycket är också skrivet för att få till en bra historia. Den andra boken ”En ovärdig dotter” handlar om samma Louise som nu har en döende mamma samtidigt som hon själv är gravid utan förmå berätta detta.

   

Tiden gick fort i Hörsalen denna kväll och även om jag var både gäspig och frusen när jag gick så var jag alldeles varm inombords av all flytande franska jag fick lyssna på hela kvällen. Som författare tycker jag att Justine är underbar, hennes språk är rakt på sak utan onödiga krusiduller. Det går rakt in i hjärtat. Och stannar där länge!

Joyeuses fêtes!

Vid tangenterna,

Sanna Mikkola

Hisham Matar på Internationell författarscen

Med anledning av att romanen ”Analys av ett försvinnande” nu kommit ut på svenska befinner sig Hisham Matar i Sverige. Till Kulturhuset och Internationell författarscen kom Hisham i tisdagskväll(31/1). Det var rätt nyligen som jag själv upptäckte denne briljante författare. Hans första bok ”Ingen i världen” ser jag fram emot att läsa. Jag gissar på att även den boken är en riktig pärla! För det är precis vad ”Analys av ett försvinnande” är, tycker jag. En mycket omsorgsfullt skriven och hjärtligt varm roman om pojken Nuri och hans fars försvinnande. Nuri är bara tio år gammal när hans mor dör, något som förstås tar hårt på både far och son. När Nuri sen för första gången ser Mona tänds en förälskelse i hans hjärta. Men Mona förälskar sig i fadern och de gifter sig. Nuri känner sig olycklig över att inte ha vunnit hennes hjärta vilket resulterar i att han tillslut önskar sin egen far ur världen. Senare nås Mona och Nuri av beskedet att fadern blivit bortförd av egyptiska polisen. Han kommer aldrig att återkomma till sin familj.

Det är en berättelse som handlar om saknad, att hitta sin identitet och om hur livet förändras efter att en älskad person försvinner. Även om man kan dra paralleller till Hishams eget liv med en försvunnen far, så vill han poängtera att det här inte är hans egen livshistoria. Han har skrivit om ett ämne som ligger honom varmt om hjärtat, men resten av romanen har kommit till honom genom hans fantasi. För precis som Nuris far, motsatte sig också Hishams far, Jaballa Matar, den då rådande diktaturen och Gaddafi-regimen.

Det har snart gått 22 år sedan fadern kidnappades och fängslades av den libyska säkerhetspolisen.  Det enda livstecken familjen fick under de första åren var utsmugglade papperslappar från fängelset. Än idag är faderns försvinnande en oavslutad process eftersom de aldrig kommer få veta vad som hände med honom.

Hisham har genom åren letat efter sin far på alla möjliga tänkbara sätt. Han pratar öppenhjärtligt om hur det är att längta efter en älskad som så hastigt blivit bortförd för att möta ett lidelsefullt öde. Idag skulle Hisham inte ha några direkta frågor att ställa till sin far utan istället berättar han om den fysiska saknaden – önskan om att bara få vistas i samma rum igen. Och så pratar han om hoppet givetvis. Själv har han inte längre något hopp kvar om att hans far skulle vara kvar i livet, idag tyder allt på det motsatta. Hisham menar att ibland kan hoppet bara ge oss mer lidande, när den kommer till en punkt då det blir svårt att släppa taget och gå vidare. Men är inte hoppet det sista som lämnar oss? Hisham menar att efter så lång tid som 20 år så måste man våga sluta leva på hoppet. Istället försöka gå vidare och bevara de ömtåliga minnena man har inom sig.

Han pratar också om hur det politiska våldet tränger sig in i privatlivet. För hur kan man någonsin koppla av med en god bok i sin fåtölj, njuta av en kopp thé, röra vid sitt sovande barns kind, gå till marknaden, älska eller lyssna till ett stycke musik när man ständigt lever under politiskt hot? Samtidigt som människor i ens närhet försvinner? Att ställa dessa frågor är som att visa vad som verkligen betyder något, kärlek och känslor. Hisham berättar vidare om hur han tror att diktatorer på deras sätt har en kärlek till sitt land, sitt folk. Men det är inte en kärlek präglat av omtanke och omsorg för människorna utan en självcentrerad, där allt utgår från diktatorn själv och hur han ser sig själv som hjälten. Maktens mekanismer får aldrig komma att bli viktigare än att inte våga göra uppror mot dessa diktatorer.

Större delen av sitt liv och än idag bor och arbetar Hisham Matar i England. Hans släkt har alltid funnits kvar i Libyen. Det är i London han skriver artiklar som skildrar den dramatiska nutiden i hemlandet, om landets historia men också om framtiden. I början av revolutionen uppskattade han inte att liknas vid en journalist, men han säger att han var tvungen eftersom ingen kunde rapportera inifrån Libyen då. Hisham är en av få som har både kunskap och förmåga att skildra verkligheten som den varit i landet.

I år är det första gången på 33 år som han ska återvända. Om att återvända säger han att han aldrig har tappat kärleken till landet. Men eftersom allt är i ständig förändring, så har inte bara platserna förändrats utan även han själv. Det faktum att det varit krig kanske har varit en bidragande orsak till att han har fäst sig lite extra för landet och dess framtid. För honom har Libyen, så som det en gång var, alltid varit aktuell i minnet.

Hisham svarar självsäkert på alla frågor och pratar med ett sådant lugn att man förstår att han vet vad han talar om. Han utstrålar en stilla pondus och en vänlighet. Och när han talar om sitt liv blir man alldeles tagen av dessa berättelser. Det var definitivt en fin och givande författarkväll som gav mig nya perspektiv.

Om du inte har hört talas om Hisham Matar förrän nu så misströsta inte. Du har två helt fantastiska pärlor till romaner att läsa!

         

Trevlig helg!

Vid tangenterna,

Sanna Mikkola

På djupet med Leif GW Persson

Leif GW Persson är inte bara känd kriminolog och professor i polisforskning vid Rikspolisstyrelsen. Han har även hunnit med att skriva en hög med böcker. Den senaste – ”Gustavs grabb” – handlar om hans egen klassresa. Jag var på plats i Hörsalen i tisdags, 8/11, för att lyssna på ”På djupet”- samtalet mellan Leif och Sveriges Radios kulturkorrespondent Gunnar Bolin. Jag visste inte riktigt vad jag hade att förvänta mig. Jag har läst Leifs böcker och sett honom medverka i Efterlyst där han svarade på tittarfrågor. Det jag tänker om Leif är att han är bra på att skriva och tala för sin sak. I min mening har han förmågan att kunna sätta de flesta på plats med ett enkelt svar. Minns fortfarande när han för många år sedan i Efterlyst fick tittarfrågan om varför han ”mummlar” så mycket när han pratar. Varpå Leif svarar att ”när personen har lärt sig att man stavar ‘mumla’ med ett m så kan jag kanske svara på det. Nästa fråga handlar om…” Ja ni vet, det går inte att försöka håna eller trycka ned någon som Leif GW Persson inte.

Nåväl, tillbaka till Hörsalen i tisdags. När lokalen var fullsatt släcktes lamporna och det blev becksvart. Ja, förutom det lilla sken som stadsbelysningen bjöd in genom de
enorma fönstren i Hörsalen. Framme vid scenen lyser det två starka lampor och
där sitter självaste Leif GW Persson tillsammans med Bolin i varsin, till synes,
hård fåtölj. Ett brickbord mellan fåtöljerna serverar vatten i glas.

”Gustavs grabb” är en självbiografisk roman där han vågar beröra det som är personligt och känsligt. Så även under samtalet, Leif GW Persson bjuder verkligen på sig själv och berättar öppenhjärtligt om sitt liv. Han berättar en del härliga och besvärliga
anekdoter från sin barndom. Redan som liten skolgosse spanade Leif efter
misstänkta bilar. Med en nyvässad blyertspenna skrev han ned förbipasserande
bilars registreringsnummer i sitt privata och mycket hemliga anteckningsblock.

Under samtalet berättar Leif vidare om sin mor som ständigt var sjuk, eller i alla fall trodde hon det själv. Han minns hur hon ofta fick åka in akut till sjukhuset. Att se sin mor vara ständigt döende, fast det som spökade mest var hennes hypokondri, resulterar förstås i en mycket stor ångest för en liten pojke. Kanske var det därför han älskade att läsa och kunde läsa redan när han började skolan. Att läsa ger ju en frihet att resa bort från verkligheten en stund. Men hans föräldrar läste aldrig böcker själva. Pappan poängterade vikten av att inte ”slita ut sina ögon genom att läsa för mycket”. Fast det fanns förstås en sönderbläddrad bok hemma hos familjen Persson, någon typ av ”Familjens egen läkarbok”. Från den boken bockade hans mor av varenda sjukdom utom malaria. Leif berättar också att hon dog för bara några år sedan, 92 år gammal. Och att han aldrig hade vågat sig på att skriva denna roman om sin klassresa om hon fortfarande hade varit i livet.

Leif var ensambarn, familjen var varken rik eller fattig men mamman var mycket sparsam och tyckte att det mesta som man kunde lägga pengar på var onödigt. När han började skolan på Norra Real fick han ändå rätt snart veta att han inte bodde på ”rätt sida” av vägen, den finare sidan. Han blev också retad för sitt andranamn Willy och för sina utåtstående öron vilket i kombination resulterade i ”Wille Vingmutter”. Eftersom Leif kunde läsa redan när han började skolan, blev det tal om att han kunde få flyttas upp en klass. Men det gillade inte lärarinnan tydligen, för när ett lästest skulle till gav man en helt obegriplig bok till 7-åringen att läsa högt ur. Än idag undrar Leif vad det egentligen var för totalt oläslig bok, med ord han aldrig ens sett förut.

Samtalet mellan Leif GW och Bolin pågick under 1,5 timme vilket var perfekt lagom tid, tycker jag. Samtalet varvades med allvar och humor på ett fint sätt, inte för mycket av det ena eller det andra. Som jag knappade in inledningsvis, så visste jag inte
riktigt vad jag hade att förvänta mig av kvällen. Det visade sig helt klart bli
en högst intressant och roande kväll. Gunnar Bolin ställde bra frågor och Leif
vågade bli mer privat än jag trodde att han skulle inför så många lyssnare. Efter
samtalet ställde jag mig givetvis i kön för signering av boken ”Gustavs grabb”
som min pappa ska få i present på Fars dag. Leif namnade boken och jag tackade
för kvällen.

Jag tycker att kvällens nyckelord var ”underhållande”. Det var också det jag hörde flera besökare säga när vi alla i en enda lång trupp åkte ned rulltrapp för rulltrapp mot utgången.

Vid tangenterna,

Sanna Mikkola

Cocong – hus för framtiden

Jag var och kikade på utställningen Cocong igårkväll. Det är Elise Grosse och Nadia Tolstoy som är initiativtagare till denna utställning som visar olika modeller på hur vi kan bo mer miljövänligt i framtiden. Modellerna visas på Ekoteket nu fram till 16 oktober i skala 1:10. Dessa hus är kanske inte direkt beboliga utan är till för inspiration för att skapa mer hållbara lösningar. Det som är roligt är att man har släppt lös fantasin, det krävs ju att man går utanför ramarna för att man ska lyckas skapa nytt i framtiden. Cocongs syfte är att vi kan och bör tänka mer kreativt samt skapa en debatt kring detta.

Det är sex olika modeller som alla på sitt sätt vill bidra till miljön. Jag tänkte ge korta sammanfattningar om alla men har ni vägarna förbi Ekoteket så tycker jag att ni ska spana in dessa små hus! Där finns det också ett häfte att bläddra och läsa i om man vill ha ännu mer fakta om modellerna.

Back to the Future handlar om att minimera energiförlusten genom tjocka väggar och små öppningar. Precis som i medeltida stenhus. Fasaden här är klädd i tjärade lärkspån som kan ha en livslängd på upp till 50 år. Isoleringen i väggarna är linbaserade. Förr tätade man timmerhusen med lin, särskilt i traker där det odlades mycket lin.

 

Mode de Vie – att odla ett hus? Mode de Vie är till 100 % växtmaterial. Taket, väggarna och golvet är byggda av fura. Väggarna är täckta av växter så det vattnar och göder sig själv i den vertikala trädgården. Ett underhållsfritt sedumtak hjälper bland annat mot regn, dämpar buller och fungerar som viktiga foderväxter för humlor och bin. Ni som har läst mitt förra inlägg vet ju hur viktiga våra söta humlor och bin är för hela ekosystemet.

 

Flow är också intressant och visar på hur man genom byggnadens utformning tar
till vara på luftens strömningar och energin från vinden. Formen på Flow ger
ett vindtryck under ett diskformat tak så när det blåser så roterar turbinvingarna vinkelrätt mot vindens riktning. Flow gillar jag, så otroligt fint! Kanske fascineras jag mest av vinden som fenomen också… tänk att något som vi varken kan se eller ta på ändå kan påverka så mycket. För hur skulle du beskriva vinden för någon som aldrig har känt den? Det är nästan lite mysik över vindar och med lite fantasi skulle jag gärna bo i det här huset!

 

YtaStyrkaLätthet visar hur vi kan minska materialåtgången genom lätta strukturer. Reducerad produktionsenergi, fler och nya designmöjligheter och förbättrad arbetsmiljö är några fördelar med YSL. Till och mer under transport sparar man på energin,
eftersom materialen är lättare att transportera och hantera. Re-board är en pappersbaserad skiva som har en naturlig isoleringsförmåga. Kirigamiteknik är en kombination av att skära och vika. Av lätta, platta skivor kan man skapa olika
3- dimensionella strukturer som dessutom är lätta att hantera då de platta
paketen fälls upp på plats. Det i sin tur sparar på resurser även i montage och
transport.

 

Studio 54 visar hur man genom placering av byggnaden i förhållande till solens bana på himlen kan ge solenergimaximering. En av paviljongens tre visionära tekniker består av solceller i glasfasaderna. De är utvecklade av NLAB Solar och genererar el samtidigt som de kan fungera som solskydd. Det här är en produkt som kommer att finnas på marknaden om 2 år. Solar Ivy är den andra tekniken och består av polyeten blad, organiska solceller och ett nät av rostfritt stål. Det kan också användas för att styra värmestrålning, ljus och utsikt invändigt. Paviljongen visar också skivmaterialet Butong vars bubbliga struktur minimerar användningen av elektriskt ljus dagtid.

 

Vintage visar tre olika sätt att utnyttja återvinning i en byggprocess. Den första handlar om att återanvända färdiga byggnadsdelar. Det andra att använda beprövade och återvunna material, som redan finns ute på marknaden. Det tredje sättet handlar om att experimentera fram nya material där man har ett överskott av just gamla material.

Ett exempel som tas är att om man ofta har problem efter en jordbävning att frakta iväg alla gamla rasrester av byggnader, varför inte använda dessa i nya konstruktioner?

Så med lite fantasi – Vilket av husen skulle du välja att bo i och varför?

Trevlig helg alla!

 

 

 

 

 

 

Nature at your service – vad vore vi utan ekosystemtjänster?

Igår hölls ett seminarium på Ekoteket där olika företag hade olika idéer på hur vi kan använda oss av ekosystemtjänster. Det handlar om hur vi på olika sätt kan använda oss mer av naturen och man märker att det håller på att ske en revolution. De företag som var med och talade var Bee urban, Nyfiken-Grön, Futerra samt Djurgårdens stadsdelsförvaltning. Gemensamt för alla var att de hade ett mål, en vision om en mer hållbar utveckling. Den enskilde individens betydelse är förstås viktig men när städerna växer så måste vi samtidigt se till att flytta in naturen till samhället också. Varför? Jo, dels är vi ju beroende av ekosystemet men det blir också lättare att sprida kunskap när människor har en kontinuerlig kontakt med naturen. Att se till så att det blir en del av  vardagen, även om man bor mitt inne i stan. För vem vill inte bo i en stad med grönskande utomhusmiljö? Vi sätter ju även estetiskt värde i naturen, såsom friluftsliv.

Det jag fastnade mest för var Karolina Lisslö och Josefina Oddsberg företag Bee urban. På hemsidan kan man läsa: ”Skulle bina försvinna helt skulle vi inte få tillgång till vare sig frukt, grönsaker eller kött. Vår kost skulle begränsas till majs, vindpollinerade sädesslag och ris.” För visste du att var tredje tugga du äter är pollinerad av ett honungsbi? Bee urban har idag 15 bikupor runt om i Stockholm varav tre av dem finns uppe på Kulturhusets tak. Trots att bikuporna finns precis i närheten av serveringen så stör de inte matgästerna. Bina är inte lika aggressiva som getingar, de är heller inte särskilt intresserade av varken mat eller andra sötsaker. Det roliga tycker jag, är att man kan bli bifadder! Läs mer om det på Bee urbans hemsida.

Naturen ger oss gratis mat och luft, vad gör vi för naturen? Är det inte så, att för att få en hållbar relation så måste man ge och ta? Vi är ju trots allt helt och hållet beroende av ekosystemet och människor har hittills i princip sugit musten ur Moder Jord. Det har gått långt, vi har med råge gått över gränserna och nu väntar hon tålmodigt på att vi ska ge henne tillbaka krafter, så att hon kan fortsätta tjäna oss.

Vad kan vi göra konkret? Jag har ett enkelt tips och det är att, förutom att byta till lågenergilampor, också byta till miljömärkt el. Det är inte så dyrt som det låter – ring ditt elbolag för mer info – idag! Vidare kan man såklart källsortera, cykla eller gå istället för bilen, odla grönsaker och färska kryddor själv, laga istället för att köpa nytt och secondhand är bara några exempel. Någon i publiken tog ton och tipsade om boken ”100 sätt att rädda världen” som finns att köpa exempelvis här.

Och om ni inte har sett dokumentären Home ännu – så har ni något att se fram emot!

 

Trevlig helg!

Vid tangenterna,

Sanna