Om Rubina Valli

Insegnante e traduttrice appassionata di arte e letteratura, vivo tra Mantova e Stoccolma con mio marito svedese e le nostre bambine.

Joan Jonas: Reanimation

Det finns två saker jag älskar att göra efter att ha varit borta från Stockholm för en längre tid: ta en promenad i naturen i Ulriksdal, och åka till Kulturhuset. Fika på våning två och sen titta på utställningarna. Då känner jag mig hemma.

Image

Sista veckan tittade jag på Reanimation, av Joan Jonas. Utställningen utgörs av ett videoarkiv med olika verk från 1968 till 1989, och verket Reanimation. Jag kände inte till Joan Jonas och hennes verk så allt var nytt för mig.

Hon föddes i New York 1936 och är en pionjär inom performance- och videokonsten, och en av de viktigaste kvinnliga konstnärerna aktiva i slutet av 60-talet och början av 70-talet. Hon började som skulptör och runt 1968 började hon experimentera med olika former av videokonst och performance, för att, som hon sade, ”unlike sculpture and painting, video was more open, less dominated by men”.

Hon var särskilt påverkad av arbeten av John Cage och Claes Oldenberg och deras intresse för ”icke-linjär” struktur, vilken hon också följer i sitt eget arbete. Berättelserna i Joan Jonas videor är ofta fragmentariska och cirkelformiga, inte alls linjära.

Mellan 1972 och 1976 skapar hon ett konstnärligt alter ego, Organic Honey, en “electronic erotic seductress,”med vilket hon representerar och undersöker (kvinnlig) identitet och kvinnornas skiftande roller. Spegeln och bilderna blir ett medel för att sudda ut gränsen mellan objektivitet och subjektivitet.

Mytologin, sägnen och det rituella i kulturen och konsten är återkommande inslag i Joan Jonas arbete, och naturen spelar också en viktig roll i hennes konst. Reanimation är inspirerad av boken Under the Glacier (1968) av den isländska författaren Halldor Laxness. Glaciärerna är en metafor för naturen som alltid ändrar form, speciellt nu när de smälter. De representerar transformation, det oskarpa ställe där verkligheten och den emotionella världen möts och smälter in i varandra. Is, som kristall, är som en spegel, men den kan smälta, ändra form, skapa imaginära reflexer.

Joan Jonas konst är direkt (man ser bilder och hör ljud och de har en direkt inverkan på tittaren) men man behöver också vetskapen om vad som står bakom den, speciellt behöver man tid. Tid för att bara titta och lyssna och inte tänkta på någonting annat, annars blir man bara fascinerad av den fina kristallskulpturen med sina förtrollande reflexer utan att verkligen ”se”. 

Image

 

Annonser

Jeanette Winterson

I höst kommer Jeanette Winterson till Internationell författarscen på Kulturhuset.

Jag har alltid varit fascinerad av henne, speciellt som person. Det tog mig mera tid att lära mig uppskatta hennes böcker, och även nu är jag inte helt säker på om jag gillar dem. Men ”gilla” är kanske inte rätt ord. När jag läser hennes romaner måste jag då och då stanna upp och fundera: om livet, kärleken, förhållanden. Ibland läser jag en mening, om och om igen, bara för att hennes lyriska språk är så vackert. Samtidigt blir jag ibland irriterad på hennes typ av humor.

Jeanette Winterson föddes i Manchester i 1959 och adopterades av ett par med stort enagemang inom pingstkyrkan. Hennes debutroman, Oranges are not the Only Fruits (1985), har en självbiografisk bakgrund och handlar om hur Jeanette fick upptäcka världen utanför pingstkyrkan och hennes mors gränser. Men om vi längtar efter något annat än det som ligger framför oss, då krävs att vi går utanför konventionens gränser. Och kanske det som verkar helt omöjligt i verkliga livet, kan bli möjligt genom litteratur.

 ”De enda gränser som finns är gränserna för vår fantasi”, skriver Jeanette Winterson i sin essä ”The Semiotics of Sex”.

På något sätt, så handlar alla romanerna av Jeanette Winterson om gränserna: mellan personer, mellan fantasin och verkligheten, mellan tradition och längtan att överträda dem.

Till exempel i Written on the Body, så skriver Jeanette Winterson om ett förhållande mellan en gift kvinna och personen som berättar, en röst som inte har något namn, inget kön. Det gillade jag väldigt mycket: kärlek behöver inget annat namn, inget kön, det är bara kärlek, som vi alla känner på något sätt, förstår, njuter av, och drömmer om. Rösten som berättar om sin passion för Louise blandar in  många andra röster i berättelsen: gamla flammor, minnen, detaljer från förr som gör romanen så lik verkliga livet.

”Tell me what you want and I’ll do it.”

She stroked my hair. “Come to me without a past”.

Helt omöjligt, tyvärr. I varenda sekund av vårt liv är vi vårt förgångna, vi är som en bygnad där varje sten har sin plats, man kan inte kasta bort någonting.

Men det var gränser jag ville prata om.

”Luoise, in this single bed, between these garish sheets, I will find a map as likely as any treasure hunt. I will explore you and mine you and you will redraw me according to your own will. We shall cross one another’s boundaries and make ourselves one nation. Scoop me in your hands for I am good soil. Eat of me and let me be sweet”.

Ett förhållande betyder (bland oräkneliga andra saker) att rita upp nya gränser och konturerna för sin egen identitet. Och vad är vår mest fysiska gräns, den som separerar oss från världen och från allt runt omkring oss? Vår kropp, vår hud.

”Odd to think that the piece of you I know best is already dead. The cells on the surface of your skin are thin and flat without blood vessels or nerve endings. Dead cells, thickest on the palms of your hands and the soles of your feet. Your sepulchral body, offered to me in the past tense, protects your soft centre from the intrusions of the outside world. I am one such intrusion, stroking you with necrophiliac obsession, loving the shell laid out before me.”

Jag ser fram emot att få lyssna på Jeanette Winterson, att höra hennes röst. Det är en mycket mysig tanke som värmer upp mig lite när jag tänker på att efter våren och sommaren kommer snart den kalla hösten och den långa, mörka svenska vintern….

 

 

 

Marina Abramović på BORTOM TID – INTERNATIONELL VIDEOKONST NU

Igår åkte jag till stan under den tid som jag gillar allra bäst, när de flesta redan åkt hem från jobbet. Då känns allt mer avslappnat och det finns mycket mer plats att röra sig och titta runt och njuta av allt som kan ses.

Jag gick till Kulturhuset och atmosfären där inne var precis som ute: lite folk, mycket plats. Och mycket sol från de stora fönstren.  Jag gick upp till plan 5 och det kändes nästan som om hela våningsplanet var till bara för mig. Allt var lugnt och skönt.

Image

Jag tittade på BORTOM TID – INTERNATIONELL VIDEOKONST NU, en fin samling av olika arbeten på temat videokonst. Och där fick jag ”träffa” henne igen: Marina Abramović. Jag såg Balcan Erotic Epic i Milano för flera år sedan och jag tyckte omedelbart om Marinas fysiska konstnärskap.

Hennes verk så starka och fascinerande, ibland nästan outhärdliga.På BORTOM TID visas Marinas Kitchen – Holding Milk, en uppsättning av videor som spelats in i Spanien, i ett övergivet  kök (med en extraordinär arkitektonisk utformning, uppfört under Francoregimen), i ett stort kloster.

Kitchen är en hyllning till Sankta Teresa av Avila (som i sina skrifter berättar om en upplevelse av mystisk levitation i köket),  men det är framför allt ett självbiografiskt arbete: Marina sade en gång: ”I min barndom var min farmors kök min världs centrum: alla historier berättades i köket, alla livsråd fick jag i köket och alla spådomar i kopparna med svart kaffe ägde rum i köket, så det var verkligen världens centrum, alla mina bästa minnen kommer därifrån.”

Image
Kvinnan som vi ser i videon är Marina själv, som alltid i hennes verk.

Marinas svarta och strama klänning mot det glödande köket, alldeles vitt, bildar en stark kontrast och  hennes händer som håller mjölkkoppen blir ett magnetiskt centrum som fångar ögat och drar åskådaren in i den overkliga atmosfären. I alla fall var det som hände med mig.

Jag kommer säkert att titta på utställningen (åtminstone) en gång till, men just nu är jag glad att istället för en blandning av olika uttryck, bär jag i minnet en kristallklar bild av Kitchen – Holding Milk….