Om Ellen Freider

Språkkonsultstudent. Skriver om mat, språk och kultur. Twittrar som @EllenAmelie.

Var så god och sitt

På Kulturhuset finns det gott om valmöjligheter när man vill sitta ner en stund. Vilken är din favorit?

Kojkänsla i 70-talsnyanser på Serieteket. Skönare än den ser ut!

Barbapappaliknande skapelser vid Ekoteket.

Stockholms bästa utsikt? (Ja, bilden är gammal – nu är det ännu finare, med julbelysningen i Sergelfontänten.) De transparenta kloten – som finns på både Bibliotek Plattan och Serieteket – är nästan alltid upptagna, men har man tur kan man knipa en.


Barnvagnsparkeringen

Undrar i hur många städer man kan finna en barnvagnsparkering i flera plan? Första gången jag såg den tyckte jag att det var jätteroligt. Då berodde det mest på förvåning över ett udda fenomen, men så här i efterhand blir jag glad också av ett annat skäl:
I dessa tider av där klichén om den powerwalkande lattemorsan och den cafésurfande hipsterpappan är vitt spridda, är det upplyftande att veta att det finns föräldrar som utnyttjar sin ledighet till mer stimulerande aktiviteter. Det ger liksom hopp om både mänskligheten och föräldraskapet.

Om jag någon gång får barn tänker jag definitivt (fortsätta) hänga på Kulturhuset!

Ett tips – och en fundering om detsamma

För det mesta skriver ju vi på Besökarna-bloggen om evenemang som redan har varit. Det är viktigt – vi ska ju vara ett kritiskt öga mot verksamheten, inte en extra informationstavla som annonserar ut det som ska ske. För sådant finns Kulturhusets egen webbplats.

Något som kan vara lite tråkigt med detta är dock att det riskerar att utesluta folk som missat evenemangen. När man kommer in på bloggen och läser om ännu en fantastisk upplevelse finns risken att man känner sig snuvad på konfekten… och då blir det inte heller någon diskussion kring det vi skriver, vilket är synd.

Eftersom jag vet att mitt förra tipsar-inlägg hade effekt och fick folk att gå på något som de annars inte skulle ha gjort, så gör jag härmed ett till.

I morgon kväll är det dags för föreläsningen ”Att skapa en invandrarkille”:
om hur språkliga uttryck, som historier, skämt, verbala dueller, förbjudna ord och inte minst det som har kallats ”förortsslang” eller ”rinkebysvenska” kan användas i skolvardagen i ett pågående identitetsarbete.
Föreläsaren Rickard Jonsson, forskare vid Stockholms universitet, berättar också om hur skolpersonalens arbete med killars språk och värderingar paradoxalt nog kan bidra till att återskapa stereotypen av ”invandrarkillen”.

Tid och plats: onsdag 7 december, klockan 18-19.30 på Studion (ingång Lava)

Om någon läser detta och går dit får ni hemskt gärna skriva en kommentar till det här inlägget. Själv är jag tyvärr upptagen imorgon kväll, vilket känns synd för det här tycker jag låter jätteintressant!

Lycka till lunch

Sergels torg, en tisdag i november. Klockan är kvart i tolv. Himlen är gråvit och människorna svartklädda. Med trötta steg skyndar de över Plattan. Det är en vanlig dag.
Eller?
Utanför Kulturhuset är det något på gång. En liten kö har börjat bildas utanför entrén till Studion. Några tjejgäng, ett par män. En kille med kamera fotar de köande ur alla vinklar. Människor går förbi och ser frågande ut. Andra går med målmedvetna steg mot kön, som växer snabbt. Men innan den hinner blockera trottoaren helt öppnas dörrarna och folk försvinner in i Studion. Vad ska ske?

Jag kliver in. Får en biljett i handen. Här inne är det mörkt, det tar en stund för ögonen att vänja sig. Först ser jag lila discoljus som fläckar på golvet. Sen en bardisk. På den, korgar med bananer.
Folk har tagit av sig ytterkläderna och står i små klungor. Många tuggar på mackor som de hämtat ut vid bardisken. Detta skulle kunna vara den konstigaste lunchrestaurangen jag har sett.

Plötsligt: ett dunkande ljud ur högtalarna. House-beats fyller lokalen. Tre killar i ljusa t-shirts kastar sig ut på det tomma golvet mitt i rummet och börjar dansa. Först tänker jag att det ska bli som på svunna tiders mellanstadiediscon, där majoriteten av gästerna stod som klistrade längs väggarna – jag själv inkluderad. Men inte idag! Jag rycks med av musiken och följer killarnas exempel. Först känns det lite konstigt, men snart fylls dansgolvet på och hämningarna släpper. Det här är KUL!

Inom loppet av några minuter har jag gått genom känslor av nyfikenhet, skepticism och munterhet, för att stanna i någon slags försiktig eufori. Kan lycka vara så här enkelt?
Klockan är halv ett på dagen, jag står skuttar omkring i ett mörklagt rum i Stockholm city, omgiven av affärskvinnor, mediearbetare och kostymnissar, som alla dansar som om eftermiddagen inte fanns.

Vi är på Lunchbeat Stockholm och för en stund är vi fria.

Om en stund ska vi tillbaka till våra skrivbord och skärmar. Allt kommer vara som vanligt, men ändå inte. För vi vet något som inte de andra vet. Vår lunch har gett ett annat slags näring.

(Nästa Lunchbeat går av stapeln på självaste Lucia, den 13 december kl.12-13. Ta med dig lusseglittret och tindra ikapp med discokulan!)

Se upp för kulturell dvala – gå på Kulturhuset ikväll!

Så här i höstmörkret är det lätt hänt att man fastnar hemma i soffan om kvällarna. Ute är det mörkt och kallt, och man skyndar hem från jobbet för att kura ihop sig. Te, choklad och Robinson på TV… Hemmamys i all ära, men risken är att vintern blir en lång kulturell dvala.
Mitt tips för att undvika ett sådant dystert öde är utnyttja kvällarna till att få sig lite kultur och bildning till livs! Sväng förbi Kulturhuset på vägen hem – där är varmt (nåja, kanske inte Klarabion) och det finns alltid något intressant att se eller göra.

Dagens tips: Rosa – den farliga färgen
En föreläsning om den rosa färgens betydelse i det samtida Sverige
Hur kommer det sig att rosa är en så laddad färg? Vad betyder det när folk säger sig hata, älska eller till och med förakta rosa? Och vad säger det i förlängningen om våra föreställningar om genus, sexualitet och ålder?

Fanny Ambjörnsson, fil. dr i socialantropologi och forskare i genusvetenskap, berättar om den undersökning som ligger bakom hennes nya bok ”Rosa – den farliga färgen”. (Föreläsningen ingår i Rum för Barns serie Forskarna berättar.)

Idag torsdag, klockan 18-19.30 på Studio 3, våning 3 i Kulturhuset. 

Brasilcine: Rosa Morena

I helgen var det dags för filmfestival på Kulturhuset igen. Denna gång var det brasilianskt på menyn, under namnet Brasilcine. Precis som vid många andra av dessa små filmfestivaler visades filmer på både Klarabiografen i Kulturhuset och på biografen Zita. Och precis som med andra små filmfestivaler är det lätt hänt att man missar festivalen, som inte gör speciellt mycket reklam för sig*. Dessa fantastiska cineastiska projekt, drivna av eldsjälar, lever i skuggan av jättar som Stockholms Filmfestival. Det är synd, eftersom det finns många guldkorn i programmen som man förmodligen aldrig skulle hittat på egen hand.

I söndags var jag och såg vad som visade sig vara just ett sådant guldkorn. ”Rosa Morena” är ett dansk-brasilianskt drama som utspelar sig i  São Paolo. Filmen handlar om Thomas, en dansk homosexuell man som reser till Brasilien för att försöka skaffa barn. Han har försökt adoptera i Danmark, men inte lyckats, och letar nu efter alternativa sätt att uppfylla drömmen om att bli pappa. Det visar sig dock vara svårare än han trott: även i Brasilien kommer lagen i vägen. Men det ska inte hindra honom…
I takt med att Thomas barnlängtan växer minskar också hans moraliska betänkligheter. När han får kontakt med en gravid ung kvinna som kan tänka sig att ”ge bort” sitt barn – mot viss ersättning – tar han chansen. Från början verkar det enkelt: en affärsuppgörelse där alla är vinnare. Men så lätt blir det förstås inte.

Som tittare är det svårt att se på: man ser hur Thomas ger sig ut på djupt vatten, hur han förlorar både kontroll och verklighetsuppfattning. Situationen blir allt mer komplicerad, och det eskalerar snabbt. I sin desperation blir Thomas naiv och blind.
Jag känner att det här kan aldrig sluta väl. Flera gånger blir det så jobbigt att jag vill lämna salongen. Det bokstavligen rycker i benen på mig. Men jag sitter kvar, som fastlåst i stolen (om än med huvudet bortvänt ibland).

Efteråt frågar jag mig själv varför. Varför härdade jag ut? Varför satt jag kvar fast det kändes så tungt?
Svaret är enkelt: Jag ville veta hur det skulle gå.

Det handlar inte om nyfikenhet. I en sämre film hade det lätt kunnat bli för mycket av alla problem, och då räcker inte nyfikenhet till. Men i ”Rosa Morena” lyckas man med något mycket viktigt: man gör karaktärerna mänskliga. Det går att känna sympati för dem. Under hela berättelsen känner jag med Thomas. Jag förlåter honom till och med, trots alla hans misstag. Och även om jag själv inte kan identifiera mig med Thomas barnlängtan kan jag förstå honom. Häri ligger filmens styrka. Ingenting förenklas. Den gör inte Thomas till skurk, och inte till hjälten som räddar ett barn ur slummen. Den gör honom till människa.
De andra karaktärerna i filmen är inte lika framträdande, men minst lika mänskliga. Ner till minsta biroll.

”Rosa Morena” är en mycket bra film. Den behandlar ett svårt ämne utan att förenkla det. Man väjer inte för något; man visar São Paolos kåkstäder, droger, alkoholism och fattigdom. Människor som gett upp. Men också människor som vågar hoppas, längta och drömma.

Jag vet inte om filmen går att få tag på i Sverige, men om jag fick skulle SVT visa den å det snaraste. (Det skulle passa utmärkt som en uppföljning på dokumentärserien ”Barn till varje pris”, som sänds i svt under hösten och som handlar just om ofrivillig barnlöshet.)

Här är en trailer:

* Mitt bästa tips för att öka chansen att hitta filmfestivalerna, är att göra ett bokmärke för Kulturhusets hemsida, så att du kommer ihåg att gå in och kolla vad som är på gång. (Det finns en särskild flik för film.) Och så läsa Besökarna förstås, men vi skriver ju oftast först i efterhand.

Kreativiteten flödar på Lava

Symaskiners knattrande blandas med lågmäld musik och prat. Runt omkring i rummet ligger tyllbitar, färgpennor och diverse påbörjade syprojekt. På väggen hänger pärlplattor, ramar med halvfärdiga motiv och hemgjorda smycken.
Vi befinner oss på Lava, Kulturhusets ungdomsverksamhet. Lokalen, med stora fönster ut mot Sergels torg, är denna eftermiddag ganska tom, med endast en handfull besökare. Det kreativa kaoset till trots råder ett skönt lugn.

Lava är ett slags urban ungdomsgård med kreativt fokus. Populärast, och mest känd, är pysselverkstaden, men här finns mer än så: t.ex. handledning och hjälp för den som vill starta projekt och organisera kulturella aktiviteter.  Dessutom arrangerar Lava själva kurser, utställningar och workshops – allt för och med ungdomar mellan 13 och 25.
Trots att Lava är något av en institution bland ungdomar i Stockholm (och utanför stans gränser – jag känner folk från Luleå som gick hit för att trycka knappar när de var på Stockholmsbesök i tonåren) har jag själv aldrig hängt här. Det är först nu, under mitt sista skälvande år som ”25-minusare” som jag har tagit chansen.

Jag sitter i ett hörn av lokalen med ett gäng andra ungdomar. Vi uppvisar nog inga särskilt utmärkande kännetecken på vad som förenar oss eller varför vi är där. Vi ser inte ut som gothare eller j-poppare, vi verkar inte prata något särskilt språk. Men för den som letar finns ändå några tecken. Känslan av förväntan kanske inte är så påtaglig för en betraktare, men skrivmaterial är desto lättare att få syn på, och det har vi alla. Några av oss sitter med anteckningsblock och pennor, andra har datorer framför sig. Vi lutar oss över dem, vi ligger i startgroparna. Vi är här för att skriva.

Under rubriken ”Hamra tangenterna tills fingrarna blöder” samlas vi här på tisdagar, under en månad, för att skriva tillsammans. Lava kallar det inspirationsverkstad. Jag kallar detjakt. För jag är på jakt. På jakt efter ord, och efter tid att söka dem.
Det är också en flykt. Flykt från vardagen, flykt från alla ord som är sprungna ur nödvändighet, snarare än kreativitet.
Lava är mitt skyddsrum och mitt jakttorn.

Vad är Lava för dig?