Mukulat fest – finsk barnfestival

Igår var det dags för Mukulat fest, en finsk barnfestival, att ta plats på Kulturhuset. Med mitt barnasinne som sällskap klev jag in genom dörrarna och observerade.

Det första jag slogs av var att själva ytan var ganska liten, men för ett litet barn alldeles lagom för att leka och upptäcka. I mitten var ett bord uppställt där vuxna och barn satt och pysslade, det fanns en bokhörna där något barn satt i famnen på en vuxen och man läste sagor, det fanns en specialgjord fotoautomat där man klädde ut barnen till prinsessa/trollkarl/clown/eller annat och tog kort, det fanns ballonger att leka med, det fanns specialfärger som man kunde måla på Kulturhusets glasrutor med om sin egen drömstad, det fanns fika för den som behövde få i sig något och längst inne fanns en scen där olika uppträdanden skulle göras.

Överallt lektes och upptäcktes det. De flesta barn var under 10 år, och i princip alla med någon form av finsk bakgrund då de allra flesta talade finska.

Nere i bokhörnan fanns flera böcker av en av mina egna favoritförfattare från barndomen, Mauri Kunnas. Olika berättelser med fina, detaljrika illustrationer.

En liten kille hade länge lekt med en gul ballong, nästan hälften av hans egen storlek. Han rusade glatt fram till en något äldre tjej som även hon lekte, hon var målad i ansiktet, utklädd med skägg och bar en käpp. Han slog till henne med ballongen varpå hon genast tillrättavisade honom ”Nä sluta, så gör man inte mot Tomten!”. En härligt fantastisk motivering.

Plötsligt kommer det ut en kvinna utklädd som en klassisk tant med kjol, hatt och väska ropandes både på svenska och finska ”Nu blir det barnvisor med Anna Järvinen inne i hörsalen!”. Folk tog sig in. Vissa barn sprang in, andra höll varandra förväntansfulla och lite rädda i handen.

Anna Järvinen pratade både på svenska och finska direkt till både barn och föräldrar, en väldigt nära konsert, och hon sjöng finska barnvisor från när hon var liten. Magdaleena, Vaarin saari, Sininen uni, Kaliolle kukkulalle och Minä soitan harmonikkaa. Det klappades händer och sjöngs med bland både vuxna och barn, vissa mer andra mindre. Tv var där och filmade.

Efter konserten gick flera hem, men några stannade kvar för att se de kortfilmer som visades. Några elever från Sverigefinska skolan i Fridhemsplan hade gjort en animerad kortfilm med djungeltema. Personligen tyckte jag den var ganska rörig. Några familjer gick. Nästa film hette Kosminen kulkuri och handlade om paketutlämnare i rymden. En fartfylld, söt liten film. Den sista filmen, Treenilaji, handlade om relationen mellan en pappa och hans dotter. Den kändes vara gjord för lite äldre barn än de första två filmerna, och även här droppade fler familjer av.

Det närmade sig avslut för dagen och stängningsdags för Mukulatfesten. En pappa frågade sin dotter om de inte skulle gå hem. ”Ja”, svarade dottern, så tog hon några steg och utbrast ”Nu är jag hemma!”. ”Nä hem på riktigt”, sa pappan. ”Nä, kan vi inte stanna en stund till…snälla!”, svarade dottern.

Jag hoppas att Mukulatfesten kommer att komma tillbaka. Det ger barnen chansen att få leka och upptäcka på sitt språk, finska, och det ger också föräldrar en möjlighet att lära känna andra med finsk bakgrund.

Kulturhuset – en besvikelse under Kulturnatt Stockholm

För tredje året i rad anordnades igår den 21 april Kultnatt Stockholm. Fri entré till en rad olika kulturella aktiviteter runtom i stan, bland annat på Kulturhuset. Förväntningarna var höga. I Göteborg, där jag är uppväxt och levt största delen av mitt liv, har vi också någonting som heter Kulturnatt, så jag hade något att jämföra med.

Hemma hade jag läst på vilka aktiviteter som var på gång, och jag hade kategoriserat några i ”måste göra” och ”i mån av tid”. Förväntansfull gav jag mig iväg på stan.

Innan jag tog mig till Kulturhuset hann jag med både Finlandsinstitutet och Instituto Cervantes, där jag hann grotta ner mig i deras respektive bibliotek (jag som älskar bibliotek) och även se några spanska kortfilmer. Sedan gav jag mig vidare i kylan till Kulturhuset.

Jag tog mig in i värmen i Kulturhuset via dörrarna på entréplan. Ganska snabbt kunde jag konstatera att det var ganska mycket folk på plats. Bibliotek Plattan höll öppet, och det fanns personal på plats vid en egen monter som informerade om kommande kulturella event. Det fanns också en monter där en kille gjorde reklam för STOFF – Stockholm Fringe Fest. En person spelade något slags hemmasnickeri som lät fruktansvärt, även om jag tyckte idén var kul. Vissa bara gick när de möttes av oljudet som kom, och andra tittade fascinerande på, beredda att hålla för öronen. Var det här kultur, frågade jag mig?

Jag fortsatte uppåt i huset. Ekoteket höll till min stora förvåning stängt. Serieteket höll också stängt. Vadå STÄNGT? Det är ju Kulturnatt! Klart de ska hålla öppet! Nu, om någon dag, är ju chansen för dem att locka till folk, men nä, då håller man stängt.

Miljöutställningen Tipping Point höll öppet. Likaså fanns Lars Dambergs ritade stad Minsta att titta på. Men det gör de också andra dagar. [Jag förstod inte riktigt tanken att ha öppet delar av huset, medan andra var stängda.] Jag letade efter något unikt, något man ordnat speciellt för Kulturnatt. Och det hittade jag. Nästan längst upp i huset var det full aktivitet i form av workshops där man kunde skulptera i tidningspapper och även brodera. Där fanns barn, ungdomar och vuxna som var i full gång med att arbeta. Kul att se. Digital ansiktsmålning fanns också att testa på. Och en utställning med broderier, mitt i workshopen. Jag hade inte tid att leka. Och ingen större lust för den delen heller. Jag kände mig så besviken.

Det hela kändes inte helt genomtänkt. Som om man organiserat ihop något och hade öppet ”bara för att” det var Kulturnatt. Det kändes verkligen inte som om man försökte locka dit folk med öppna armar. Det var inte skyltat i huset heller utan som besökare fick man ta sig runt själv och försöka hoppas man hittade något kul, bland de delar som höll stängt i huset. Jag hade förväntat mig mer, bättre organisering, ett större utbud, och att alla delarna i huset skulle vara öppna.

Jag fortsatte ut i kvällen, vidare på flera nya äventyr, med tanken att jag nog skippar Kulturhuset nästa år om inte utbudet är bättre, och istället besöker de unika event som finns runtom i stan. De som håller öppet för att locka dit folk. För att göra folk nyfikna. Väcka tankar och kreativitet.

Efterfesten på Kulturhuset kan jag tyvärr inte uttala mig om. Kanske var den som en Askunge-saga. Vid den tidpunkten var jag redan hemma, uppfylld av allt jag vart med om under Kulturnatta och med en riktig glädje över all den kreativitet som finns runtomkring oss.

1-0 till Göteborg.

Det lilla biblioteket i det stora Kulturhuset

Första gången jag klev in på Bibliotek Plattan förstod jag inte riktigt vart jag kommit. Böcker? Här? Och vad står de i för konstig ordning? Med ett leende på läpparna började jag ivrigt gå och botanisera runt bland böckerna. Eftersom de, enligt mig, stod i en konstig ordning, hittade jag böcker jag nog inte annars skulle ha upptäckt och valt att läsa.

Sedan dess har jag återvänt flera gånger. Biblioteket är, enligt mig, ett litet paradis för oss bokälskare. Vår egen lilla oas. Mitt i stan. Lätt tillgängligt. Med flera mysiga platser att sitta och läsa på. Om än lite skränigt ibland då det rör sig mycket folk där.

På biblioteket samlas alla möjliga. I ett hörn satt en kvinna och ammade sin lilla. I ett annat hörn satt en kille och surfade på sin laptop. Lite längre bort satt en äldre dam och läste. Någon lyssnade på musik. Några turister gick runt och tittade på böcker. Några av aktivisterna som höll till på Plattan kom in en sväng, tog ett varv och gick ut igen.

På biblioteket är indelningen följande: Om böcker, författare, livsöden, historia, lättläst, noveller, att skriva, klassiker, världsliv, berättelser, debatt, författarscen, poesi, queer, kult, science fiction, essäer, erotik, skräck, roligt, deckare, dramatik och fantasy. Dessutom finns en egen plats för endast pocketböcker och ett rum med böcker om Konst, arkitektur, design, mode och tidskrifter. Det finns möjlighet att utnyttja internet och man kan också läsa dagstidningar.

Jag stötte på en av bibliotekarierna och fick reda på att det som lånas mest är pocketböcker och poesiböcker, att det är väldigt blandat vad gäller åldersgrupper och att hela tanken med ordningen på böckerna i biblioteket är att man ska upptäcka sådant man kanske inte tänkt sig från första början. Samtidigt som jag stod där och pratade med bibliotekarien kom två killar fram och bad om hjälp hur de skulle hitta en särskild bok de letade efter. Jag kan förstå dem, men samtidigt hade jag lust att bara säga – men skit i den, leta upp något annat! Väck din läslust! Fast det gjorde jag inte. Istället drog sig min blick till en tunna med böcker i.

Readcycling stod det på tunnan. Kretsloppa dina böcker. Ett projekt inom Stockholms stad där du kan lämna in någon bok du inte längre vill ha och byta den mot någon annan i tunnan om du vill. Toppen! Hit ska jag komma och lämna in en hög böcker hemifrån. Då blir sambon glad. Ja, så länge jag inte släpar hem en bunt nya tillbaka då. Fast han är van. Jag läser så mycket. Någon ny bok varje vecka.

Denhär gången lånade jag inte med något hem. Jag valde att läsa på plats istället. Pausa lite i vardagen. Jag vet inte riktigt hur länge mitt besök varade, tiden går alltid så fort på biblioteket.

Påväg hem upptäckte jag en automat jag inte tänkt på tidigare. Färgglad. Bröt av inredningen lite. Nyfiken som jag är stegade jag fram för att kika. Inte visste jag att den färgglada automaten var del i ett konstprojekt! Häftigt! ”Ett ideellt konstprojekt som vill utforska våra invanda tankemönster och ställa frågor kring konsumtion och köpkraft”. Det där ska jag kika mer på nästa gång.

Bibliotek Plattan kommer aldrig kunna mäta sig storleksmässigt med andra bibliotek. Men det är det som är lite av charmen också tycker jag. Då måste man finna andra vägar som lockar besökare. Jag skulle vilja ha det lite tystare. Lite mer läsvänligt. Lite mindre barnfamiljer (med springande lekande barn) och skräniga cafebesökare. Jag tycker om konceptet. Öppenheten. Samtidigt som jag vill åt lugnet. Det är svårt att hitta en balans ibland. Även om jag kan tycka att de lyckats ganska bra. Jag skulle vilja få dit mer folk. Folk från olika kulturer. Kanske mer böcker på andra språk. Så att ännu fler kan ta del av den fantastiska värld som böcker och bokläsning ändå innebär. Så att andra också kan hitta sitt lilla paradis mitt i det stora.

Minsta – staden på tapeten

Jag tar mig uppför rulltrapporna i Kulturhuset till plan 3. Där uppe vid fönstret ut mot Sergels Torg väntar Lars Dambergs utställning Minsta.

Endast 7 år gammal började Lars Damberg rita en stad på baksidan av en tapet som han hade hittat. Nu har det gått 20 år sedan dess, och Lars har hunnit måla över 100 meter på sin fantasistad. Sammanlagt har han målat 13 tapetrullar, och den längsta av dem är på 120 meter. Det är den som utgör staden Minsta.

Även om själva utställningen i sig inte är särskilt stor, är ändå idén och den stad Lars Damberg målat upp fascinerande och kul att betrakta. Bilderna är detaljrika med bland annat vägar, restauranger, bilar och människor. Jag kommer att tänka på hur det var när jag var liten och vilken härlig känsla det måste vara att få leva ut sin fantasi genom en sådan kreativitet. Och. Att. Han. Fortsatt. Rita. Låtit kreativiteten flöda. Det tycker jag är beundransvärt.

När jag kommer hem sätter jag mig framför datorn. Vill veta mera. Googlar. Facebookar. Letar. Och jag hittar bland annat följande: Minsta har en egen Facebooksida, intervju på radio och dessutom en egen hemsida, där den som vill kan läsa och lyssna vidare om Lars Dambergs fantasistad, dess invånare och vem han själv är.

Utställningen pågår till och med den 29 april.