På djupet med Nina Hemmingsson

I möte med Johan Hilton, förläggare. Säsongens första På djupet.

En kan välja att lyssna på ett författarsamtal med två utgångspunkter tycker jag. Antingen är det en ofta läst och älskad författare en vill se och höra mer av, eller så är det som det var för mig idag, en nyfikenhet på en lite mer okänd författare.

Visst har jag hört Ninas namn tidigare och inte har jag heller undgått hennes enrutare med feministiska mitt-i-prick budskap. Men så mycket mer än så var det inte. Den här kvällen har ändrat på den saken. På djupet är verkligen just, på djupet!

Först lite fakta.

HemmingssonNina_Nina Hemmingsson har studerat vid Kunstakademin i Trondheim och debuterade med boken ”Hjälp!” 2004 tillsammans med Sara Olausson. Hon tilldelades Serieakademins Adamssonstatyett 2007. 2012 var det dags igen, då belönades Nina Hemmingsson med Karin Boyes litterära pris. Motiveringen löd ”… för en stundom brutal och stundom kontaktsökande poesi där pregnant ilska växlar med känsla för insekternas vingrörelser.” 2012 debuterade Nina Hemmingsson som poet med samlingen ”Det var jag som kom hem till dig”. Ninas serier och enrutingar har publicerats i på många sätt, de har visats på konstmuseum, tolkats på teaterscen och tejpats upp på kylskåp.

Samtalet inleddes väldigt avslappnat och Nina berättade om sitt liv och sitt tecknande på ett väldigt personligt sätt utan att vara privat. En konst bara det.

Hon började med sin uppväxt och ungdomsår i Uppsala och hur hon som många haft en rätt normal barndom med de svårigheter som ofta finns med i form av utanförskap. Hon sade sig först nu förstå att hon är och alltid har varit en introvert personlighetstyp, vilket förstås förklarar en del. Hon hatade skolan från dag 2 på grund av att hon kände att den omedelbart begränsade istället för att ge möjligheter. Men att språket alltid har legat nära hennes hjärta och genom att läsa mycket böcker hela tiden, hittade hon sitt språk trots allt och kunde utvecklas genom det. Som hon sa” man kan inte lära sig ett språk utan att läsa mycket. Orden måste få formas genom att läsas om och om igen i olika sammanhang.”

En viktig händelse i ungdomen var att hennes mamma berättade om sin relation med en kvinna, att ”mammas kompis Lisa” som hon bott tillsammas med under många år egentligen var hennes partner. Hon blev väldigt besviken över att mamman inte vågat berätta tidigare.

Det som går igen i hennes serier och poesi, vad jag förstår, är viljan och uppmaningen att det ska vara ok att vara som en är. Att definieras utifrån sitt kön eller på annat sätt är inte ok. Figurerna är förebilder som inte backar för konventioner eller borden utan gör, utan att ursäkta sig. Det finns ingen bitterhet där utan mer ilska.

Jag uppfattar att det finns ett mått av ordentlighet, till och med lydighet, i henne tillsammans med en rebell. Men viljan att göra rätt är stark. Som hennes pappa lärde henne.. ”du kan göra precis vad du vill, bara du gör det ordentligt”.

Att hon började med serieteckning var egentligen en slump. En vän sa, ska du inte rita serier? Och hon tänkte, ja, det kanske jag ska. Och gick upp till Galago-förlag och visade sina teckningar. Där fick hon rådet. ”Rita rutor” och så blev det. Hon förklarade att hon hämtar sin inspiration från sitt liv som både är ljust och mörkt, precis som alla andras. Att skrivandet och tecknandet är ett sätt att ta sig upp mot ljuset när det behövs.

Jag uppfattar henne som en väldigt inkännande och empatisk person, som försöker hålla sig stark och hålla fast vid sin sanna personlighet. Gillar det. Jag ser mycket fram emot att läsa hennes poesi.

Efter samtalet kunde vi prata mer med Nina och få böcker signerade. Flera av hennes böcker fanns också till försäljning till bra pris. På djupet är en riktigt bra form för författarsamtal, det jag kan sakna lite är möjlighet till frågor från publiken. En utveckling?

Nina-Hemmingsson-Top

Världsbokdagen

En kväll på Kulturhuset. Världsbokdagen idag men kvällen ägnade jag åt diskussion om angränsande ämne. Ett samtal om samtalet.

Under förra året gick dreven och twitterstormarna igång med jämna mellanrum kring stereotyper i text och bild. Tintingate var en realitet för Kulturhuset, som under några veckor stod mitt i stormen. Nu har diskussionen gått vidare till att handla om näthat och rasism, om hur språket används och hur det kan drabba.

På Världsbokdagen tar Kulturhuset tag i samtalet kring litteratur i ljuset av dessa debatter.

Pernilla Glaser, modererade kvällens samtal. Hon nu innovations-utvecklare på Riksutställningar och tjänstledig teamsamordnare Bibliotek Plattan.

Kvällen började med ett samtal mellan Pernilla och Behrang Miri, pedagog och musiker, tidigare barn- och konstnärlig ledare för barn och unga på Kulturhuset. Samtalet kretsade till en början kring Tintingate, debatten som rasade under hösten när Behrang ville ta bort Tintin i Kongo från bilioteket. Behrang menade på att frågan helt tappade proportioner och fokus och genom att använda ord som ”bibliotekschef kastade ut” på löpsedlarna så styrde man det hela till en debatt och en storm och därmed låste frågan från samtal och diskussion.

Han menade också att det som behövs är mer samtal om dessa svåra frågor. Att vi vågar träffas, fråga och prata. Att inte veta är inte fel. Vi behöver ta del av allas erfarenheter och skapa oss en bild av saken, inte söka konfrontation. De offentliga institutionerna som kulturhus, folkets hus, folkbildningen och biblioteken har här ett ansvar.

IMG_20130423_185830Efter det inledande samtalet fortsatte kvällen med en paneldiskussion med Lawen Mohtadi, tidigare chefredaktör för tidskriften Bang, journalist och författare, Leif Magnusson, institutionschef Mångkulturellt centrum och Inga Lundén, Stockholms stadsbibliotekarie.

Leif menade inledningsvis att det är viktig att ta samtalen i vardagen. I fotbollslaget, i kafferummet på jobbet, bland kompisarna. Minst lika viktigt är att inte devalvera den rasism/diskriminering man möter, utan se det för vad det är. Ingen blir hjälpt av att vi undviker och förklarar bort.

Att bibliotekarierna måste lyfta samtalen och följa debatten såg Inga som ett måste. Biblioteken ska vara ”stockholmarens partner i vardagen, för lärande, läsande och reflektion”. Det förpliktigar verkligen och man måste hänga med. Ett av problemen är att bibliotekarieyrket är så segregerat och ofta också utbudet på biblioteken.

Lawen reflekterade kring att det offentliga samtalet kan ske på olika nivåer De kan handla om bilden av världen som ges till oss via de stora medierna, men det kan också vara ett samtal i mindre grupp på ett förortsbibliotek där vi verkligen närmar oss varandra. Hon reser runt och pratar om sin bok om Katarina Taikon på bibliotek och bokkafféer, och möter där människor som vill prata och mötas och det måste vi ta vara på.

Panelen var eniga om att vi inte får vara så ängsliga och rädda för att göra fel. Det är i möten vi växer och hittar gemensamma sätt. Vi ÄR ett mångkulturellt land och det är dags att vi uppför oss som det. Vi har fördomar, vi alla, och det är bara i möten de kan ställas på ända.

En viktig fråga som berördes flera gånger är representation och demokrati. Om inte alla olikheter är representerade i samtalet, i samhället, i våra liv så ÄR det ett demokratiproblem som vi inte kan ignorera. Vi borde t.ex. kunna dra lärdom av hur feminismen hanterat dessa frågor rent praktiskt.

En sak jag funderade kring under kvällens samtal var det viktiga i att prata MED inte OM. Jag upplever att många diskussioner nu förs i sociala medier och på de stora tidningarnas ledarsidor. Vi läser om en den ena och en den andra synen på saken. Men pratar vi med varandra om det? Eller bildar vi oss en uppfattning vid sidan om?

Jag lyssnade på Kristian Lundberg förra veckan när han berättade om sitt författarskap. Han har skrivit Yarden som handlar om människor i utanförskap i Malmö. Han berättade att han träffade några studenter som lovordade hans bok och läst den som studentlitteratur på socionomlinjen. Han frågade då om de varit nere på Yarden och pratat med dem som jobbar där, för att få förståelse för deras situation. Nej, svarade alla förskräckt. Nej, nej!

Det är kanske här det ligger? Att se och bekräfta varandra ger styrka och mod. Det kan vara det som behövs för att hitta en väg mot gemenskap. Att se människan.

En mycket intressant och givande kväll. Alla de olika arenorna för samtal av olika slag som Kulturhuset står för främjar verkligen ett bättre samhälle!

 

 

Release me: Kamp & försoning

Jag har testat Release me som är Kulturhusets nya serie för svensk och internationell samtidslitteratur. Bokaktuella författare från små och stora förlag samtalar med programledare och läser från scen. Baren är öppen, böckerna finns att köpa, och så lite musik.

Det här var det andra tillfället i serien och denna gång var temat Kamp och försoning. Uppväxter, familjehemligheter, syskonrivalitet och relationsdramatik med en gemensam röd tråd som är kamp. Och kanske försoning?

Platsen är Studion, Kulturhusets konsertlokal längst bort mot Hamngatan. En ny bekantskap för mig. Lite svårt att hitta kanske, lite oskyltat och inte så inbjudande. Här finns förbättringspotential.

Jag funderar också lite över inramningen som är mörk lokal, musik med DJ, bar och en liten plats för bokförsäljning. Publiken är i och för sig blandad i ålder, men det känns ändå lite nischat. Man vänder sig till klubbpubliken. Men det är välfyllt och mysig stämning. Småprat och skålande i väntan på författarna.

Formatet är inbjudande. Intervjuer med författare som får ta lite tid. Jenny Lindh (bibliotekarien känd från DN) och Kulturhusets producent Oskar Ekström intervjuar, och gör det bra. Författarna läser också lite ur sina verk, vilket verkligen ger en bra bild av böckerna. Det blir en helkväll i litteraturens tecken. Det som jag kanske saknar lite är möjligheten till frågor från publiken.

Kvällens titlar är Porslinsfasaderna, God natt, oktober, Stamtavla, Inte helt hundra och Jag biter i apelsiner. Jag menar, vilka titlar! Lockar helt klart till läsning!

Första delen av kvällen får vi stifta bekantskap med Sven Olov Karlsson (Porslinsfasaderna) och Valle Wigers (God natt, oktober). Jag rycks verkligen med av hur de beskriver sina böcker.

Sven Olof Karlsson är journalist och uppvuxen i Västmanland och skriver historier från den lilla byn Eriksfors i norra delen av landskapet. Porslinsfasaderna säregen historia om säregna människor. Om att kämpa för att följa sina drömmar, eller kämpa för att till varje pris dölja dem. Sven Olof berättar särskilt om en del som handlar om en efterlängtad bil, den ultimata statussymbolen, som anländer till byn i ett skick som inte är förväntat och hur det ändrar historien. Spännande!

Valle Wigers är översättare, skribent och ambassadtjänsteman och God natt, oktober är hans skönlitterära debut. Historien är en uppväxtskildring med fokus på tillhörighet och försoning. Men också svårigheten med de stora idealen som ställs mot verkligheten i det lilla, i de nära relationerna. Jenny tar speciellt upp en mening från en beskrivning av huvudpersonens arbete på långvården ”… en förgård till helvetet. Här är drömmarna så små att de nästan inte märks när de går i uppfyllelse.” Poetiskt!

Därefter blir det en paus för mingel och bokköp! Och köper gör man ju gärna vid sådana här tillfällen.

Efter pausen får vi njuta av Karin Ström som läser ur sin novell Stamtavla på ett sätt som lockar till mer läsning! Stamtavla är utgiven av Novellix som är ett nytt innovativt förlag som marknadsför sina noveller på nya spännande sätt.

Och så sätter vi oss ner för ytterligare ett samtal, denna gång med två debutanter Caroline Hainer (Inte helt hundra) och Annakarin Thorburn (Jag biter i apelsiner). Hainer har jag också sett prata om sin bok i Babel. De här båda böckerna handlar om relationer, en kvinnas relationer med män. Jag, som relationsboksjunkie, är förväntansfull.

Caroline Hainer är journalist och filmkritiker. Under flera år har hon även drivit bloggen Jazzhands, där hon tillsammans med sina läsare har dissekerat kärleken. Undersökningen fortsätter i debutromanen ”Inte helt hundra”, där vi får följa berättarjaget Carolines relationshistoria och hennes terapeutiska relationsförbud.

Annakarin Thorburn är uppvuxen och bosatt i Stockholm. Hon är skönlitterär översättare från spanska och arbetar även för tidskriften Karavan. ”Jag biter i apelsiner” är en berättelse om längtan efter kärlek och allt vi är beredda att offra för att känna oss sedda, utvalda, älskade. Men också hur barndomen sätter spår för livet.

Jag kunde tyvärr inte stanna till slutet och lyssna på hela diskussionen med Caroline och Annakarin men jag är säker på att det fortsatte på samma intressanta sätt. Och jag kommer att läsa deras böcker.

besökarna 2Intrycket av kvällen är väldigt positivt, ett tillfälle att under en helkväll lyssna på och prata om litteratur. Ett mycket bra initiativ och jag hoppas att serien fortsätter i någon form till hösten. En annan sak som slår mig är att jag lyssnar alldeles för lite på högläsning, det är verkligen inte samma sak live som i ljudbok.

Besökaren Ida har skrivit om den första delen i serien Hat & Kärlek, här.

Kommande program i serien äger rum den 2 maj och då är temat Död & Liv och samtal med författarna Mattias Ronge (Andlös), Åsa Nilsonne (En passande död), Jonas Malmborg (Fältöversten), Khashayar Naderehvandi (Vilar i era outtröttliga händer) och Torbjörn Elensky (Egendom).

Lysistrate på Play

Jag fortsätter att testa Kulturhusets digitala verksamhet. Speciellt fiffigt när en förkylning håller mig hemma i relativt lugn.

Den här gången blev det Play Kulturhuset. Och Radioteater. På Play samlas rörlig bild och ljud från Kulturhusets verksamhet och samarbeten. Det finns allt möjligt! Intervjuer, film, musik, teater…

Jag valde som sagt radioteater den här gången. Biblioteket Plattan samarbetar med Radioteatern P1 och tillgängliggör föreställningar från Radioteaterbiblioteket. En kulturskatt. Jag har lyssnat på Lysistrate en föreställning i serien man valt kalla Politik och annat storhetsvansinne. Kul!

Lysistrate är ju Aristofanes komedi och en av de mest spelade grekiska dramerna. Kvinnorna i Aten är trötta på kriget mot Sparta och tar till ett ovanligt knep för att få männen att sluta fred. Utan fred inget ligg! Men det är inte så enkelt de tänkt sig…

Det här är en insLysistratepelning från 1959, bara det är en upplevelse. Men den håller verkligen även idag, om man överser lite med det lite ålderdomliga sättet att teatertala. Ett tidsdokument med Keve Hjelm som regissör. Lysitrate spelas av Ulla Sjöblom, svensk skådespelerska och sångerska som gjort både teater och tv-produktioner (1927-1989). Hon tilldelades O’Neill-stipendiet 1977.

Utforska Play Kulturhuset! Guldgruvor som denna är så himla bra att ha, speciellt när man har lite extra tid och kanske inte orkar lämna hemmet av olika skäl.

Nästa gång ska jag lyssna på Flumskolan! Same, same but different.. kanske?

Bois-Charbons, ett videoverk

Jag är ny här. Som bloggare alltså, inte som besökare på Kulturhuset förstås. Slinker ofta in, sitter en stund i biblioteket. Släntrar runt på en öppen utställning. Tittar en stund på schackspelarna. Likaväl väljer jag även inbokade besök. Författarsamtal, speciella utställningar eller ett seminarium.

Nu har jag testat något nytt. Screen. Screen är ett digitalt konstgalleri på Kulturhusets webb. En plats för digitala konstverk som görs och sprids på internet.Och det går ju utmärkt att vara besökare även på webben!

Jag har tittat på Robert Shorts videoverk Bois-Charbons. En dokumentation av Paris reklamskyltar, affischer och graffiti under åren 1956-1968. Nu är Short professor i europeiska studier på University of East Anglia, Storbritannien, men då var han ung student som upplevde Paris under 50- och 60-talen. En speciell  tid.

I kommentarer till verket säger han att han främst inspirerades av konstnärerna i Paris på den tiden som Atget och Brassaï men framför allt surrealisternas flanerande. De korta klippningarna beror främst på möjligheten att utnyttja den då dyra filmen, inte på något konstnärliimage_miniature.phpgt grepp. Han hade inte heller ett dokumenterande i sinnet utan filmade det han tyckte var vackert och inspirerande. Nu i efterhand när de gamla skyltarna är förlorade och affischväggarna ett minne blott, är hans verk förstås viktigt på ett annat sätt.

Så.. till själva filmen. Den börjar väldigt lågmält.. lite vemodigt nästan. Husväggar fulla av budskap av olika slag. Politiska budskap, reklam, klotter, om vartannat. Lager på lager. En historia som skymtar fram om man skrapar lite. Reklamskyltar till stadens olika verksamheter. Murade och kaklade ord fast förankrade i husen. Som en bild av tiden just nu. En lite romantisk bild av ett svunnet Paris.

Bilderna visar också en glimt av staden, husen, men inte några människor. Ungefär mitt i så ändras tempot och känslan. Musiken snabbas upp och de politiska affischerna blir fler och fler. Budskapen om revolutionen och människors missnöje lyfts upp. Här kommer strax också fler människor med i bilderna. Precis som att de behövs för att stärka känslan av nutid och händelse i bilderna. Det är inte längre oklart vad som är nytt och gammalt. Det här är känslor, känslor som äger rum i nuet.

Och rätt var det ärBoisCharbons_2_puf så vajar de röda fanorna i bild och kampsångerna ljuder. Vi är mitt i majrevolutionens tid 1968. Demonstrationer, människor och rött, rött. Men också budskapen i form av affischer och texter på husväggarna. Viljan att sprida budskap på många sätt. Både genom sång, ord, bild och text.

Han sa sig inte ha en tanke med filmen, men jag tycker nog att det känns som det finns en ändå. Vår vilja att göra avtryck, se skeenden, kunna gå tillbaka men också stanna i nuet. Bygga på, och förnya. Utan att lämna det gamla allt för långt ner i lagren.

Rekommenderar! Den är bara 10 minuter. Det hinner en med.