Gatukonst på Kulturhuset?? Nej? Jo!

För ett tag sedan hände det något. Kulturhuset visade framfötterna och gick ut med att man sommaren 2012 kommer att arrangera en utställning med tema gatukonst. Utställningen ska heta Street Smart och kommer äga rum 15 juni till 14 oktober i år.

Detta kanske låter harmlöst och inte alls som en så värst stor grej, en utställning i mängden. Men beakta då att Stockholms stad tillämpar en klotterpolicy som skoningslöst slår samman begrepp som gatukonst, klotter och graffiti och definierar dessa urskiljningslöst som en och samma företeelse; nämligen skadegörelse. Staden (inklusive Kulturhuset, Stadsmuseet, biblioteken och allt annat som drivs i stadens regi) får enligt policyn inte under några omständigheter idka verksamheter som på något sätt kan uppmuntra till ovanstående typ av skadegörelse. Detta har lett till att även lagliga verksamheter (Riksteaterns Art of the Streets bara ett exempel) har fått ta ett steg tillbaka och böja sig för stadens klotterpolicy.

I det här sammanhanget är det beundransvärt att Kulturhuset vågar sig på en utställning av detta slag. Jag vet, liksom alla ni andra, inte vad som sagts stadshusets korridorer om ärendet, men jag kan tänka mig att Kulturhusets agerande inte bara väckt positiva reaktioner, såsom det framställs i SvD:s artikel om saken. Eller är det kanske så att stadens politiker börjar mjukna? Cynikern inom mig tror inte riktigt på det, men jag tror absolut att sommarens utställning är ett steg i rätt riktning.

/Frida Berglund

 

Murphy’s law

”Det låter kanske konstigt men jag är inte här för att titta på konst ikväll”, sa jag till Ilkka igår, ungefär en halvtimme efter det att vi anlänt till Supermarkets vernissage. ”Vad kommer du hit för då?”, frågade han mig undrande. ”Bra fråga”, svarade jag.

Efter att ha gått runt bland montrarna i en timme slog det mig att jag kanske inte är ensam om att ha andra målsättningar med mitt besök än att insupa konstnärliga uttryck. Jag pratade med en fotograf från Galleri Rajatila i Tampere, Finland. Hon, och hennes galleri, hade aldrig varit på mässan förut, och inte någon annan konstmässa heller för den delen. Den största fördelen med att vara där var för henne att få kunna träffa andra konstnärer som gett sig i i galleribranschen, för att lära sig hur branschen funkar, knyta kontakter och utbyta erfarenheter.

Efter att ändå ha vandrat in och ut ur nästan alla av Supermarkets montrar såg jag ju en helt del konst, men på grund av en aldrig sinande ström av intryck känner jag att det är svårt att sortera var jag sett. Tre saker minns jag dock med glädje. Galleri Feltspace från Australien, GRAD, European Centre for Culture and Debate i Serbien och Zeta Galeri, Albanien.

När jag vaknade i morse var jag sjuk, så för mig blir det inte något mer Supermarket, vilket känns outbotligt trist, för mässan hade mycket potential. Ett tips är att gå dit fler gånger än en, och försök inte hinna med allt. För det går inte. Men försök titta på konsten, hur svårt det än kan vara. Det gjorde inte jag, och det ångrar jag just nu.

/Frida Berglund

 

Gud bevare oss

Idag gick Kulturhuset ut med ett pressmeddelande (läs det i sin helhet på kulturhuschefen  Eric Sjöströms blogg) om att SF Bio från och med den 13 januari nästa år kommer att ta över ”den dagliga driften” av Klarabiografen i Kulturhuset. I klartext innebär det att SF, som redan kontrollerar omkring 90 % av Stockholms biografutbud, numera även kommer att stå för verksamheten på Klara, även om Kulturhuset också kommer kunna disponera lokalerna till egna evenemang.

Om Klarabiografen står det på Stockholm stads hemsida att ”här hittar du oberoende filmer och dokumentärer, animationer, experiment och kortfilmer samt interaktiva evenemang och videokonst.” Och vidare, på Kulturförvaltningens sida kan man läsa att ”Kulturförvaltningen arbetar för att det kulturella utbudet i Stockholm ska bestå av en mångfald av olika uttryck, utbud och möjligheter och samtidigt innehålla både bredd och spets.”

Begreppen ”oberoende filmer” och ”mångfald av uttryck” får en bitter eftersmak i sammanhanget då det är klart och tydligt att vår kära kommunala biograf Klara framöver kommer att drivas av ett vinstdrivet bolag, som dessutom redan kontrollerar en majoritet av marknaden. Likriktning är ett av det fria kulturlivets största hot, och just detta är vad vi har att vänta när nu våra kulturpolitiker aktivt medverkar till ett kulturpolitiskt haveri.

/Frida Berglund

 

 

Vilken båt?

Uppe i taket i ett mörkt hörn på Kulturhusets våning 0 finns ett konstverk. Var då? Tänker man kanske, men ja – det är sant. År 1974 invigdes vårt kära kulturhus, och samma år invigdes även detta mystiska konstverk. Mystiskt kanske det inte ter sig för den som är över 50 vårar, för den som minns invigningen, och kanske till och med minns de gamla Klarakvarteren som fick stryka med för att Stockholms skulle få ett kulturcentrum i det annars så affärsbetonade området kring T-Centralen.

Mystiskt ter konstverket sig däremot för mig, en inte ens infödd Stockholmare på 22 jordsnurr. Jag kände inte till att det existerade innan april månad i år, då jag av en slump fick höra berättat om det av självaste konstnären i egen hög person. Som relativt van kulturhusbesökare kände jag mig då lite dum, som inte hade någon koll, men efter ytterligare undersökningar har jag förstått att det möjligtvis finns fler som jag själv där ute, fler som aldrig lagt märke till detta konstverk.

Tidigare idag försökte jag leta reda på verket, som sitter i ”spetsen” av Kulturhuset, i den lilla gången som man passerar om man går från foajén mot Klarascenen. Väl framme är det första jag ser en liten svart grind som hindrar mig att gå fram till verket. För att göra budskapet lite extra tydligt så är grinden tejpad med en svart-gul varningstejp, och, om någon trots detta skulle ha missförstått så sitter det på en pelare strax intill en lapp med texten ”STOP! STOPP”. Någon vill absolut inte att jag ska närma mig detta konstverk.

Jag gick efter den något trista upplevelsen förbi informationsdisken på våning Plattan för att gå till botten med mysteriet. I informationen kände personalen givetvis till verket, men inte vad det hette. Efter en stunds letande på det stora nätet så gick det till slut att hitta.

1974 Lars Kleen, Båt och Balkar, konstnärlig utsmyckning, Kulturhuset, Stockholm

Mer än så står inte att finna om denna högst otillgängliga och undanskuffade utsmyckning, och jag frågar mig vad vitsen är med en utsmyckning som ingen känner till? Det kanske finns någon alldeles utmärkt anledning till att man som besökare inte får närma sig verket närmre än tre meter, men vilken är då förklaringen? Varför kan inte Kulturhuset kosta på sig mer vägledning till verket än ett deppigt A4-ark med texten ”STOPP”? Varför känner inte personalen på Kulturhuset till ens titeln på konstverket? Och varför, i hela fridens namn, varför möts man som besökare av svart-gul varningstejp som signalerar byggarbetsplats snarare än konstverk?

Jag har skickat iväg ett mail med frågor till Kultuhuset. Fortsättning följer.

/Frida Berglund

Det samtida universalgeniet

Går man in på Wikipedia och läser om Umberto Eco får man uppfattningen att han är ett nutida universalgeni. Ett sånt där som man inte längre trodde fanns, eller i varje fall ett sånt som inte längre finns i verkligheten. Förutom att vara författare betitlas Eco dessutom litteraturvetare, filosof, medeltidsexpert, historiker och sist men absolut inte minst professor emeritus i semiotik. Hans CV är svår att överträffa och när jag förväntansfull stegade iväg mot Kulturhuset i förra veckan för att närvara vid hans besök av Internationell Författarscen hade jag både stora och små förväntningar. Vilka båda stärktes då jag kom in i hörsalen, där det hela skulle äga rum, och möttes av tonerna av Corelli.

Hans karriär, resumé och uppenbarligen gedigna kunskap inom humaniora talar sitt tydliga språk om varför jag förväntade mig stordåd av Eco. Att jag dessutom hade aningar om att kvällen skulle kunna verka gäsp-framkallande kändes smått pessimistiskt, och såhär i efterhand skäms jag nästan lite för min trista approach.

Umberto Eco är snarare inte den som lämnar en scen utan en show, utan att både glädja, upplysa och väcka diskussion hos sina lyssnare – jag var vid kvällens slut både glatt överraskad och hade mina stora förväntningar tillfredsställda, inte bara utav Eco, men också av Johanna Koljonen som ledde samtalet med honom. Hon var den som vågade ställa de enkla frågorna, de stora frågorna och därtill de frågor som ingen annan någonsin skulle kommit på att ställa. Allt detta genomfört med en charmig rodnad på kinderna som ackompanjerades med det faktum att det första hon sa på scen var att hon själv var enormt nervös. Koljonen lyckades på ett intressant och spännande sätt utgå från Ecos relativt nya bok Begravningsplatsen i Prag och därifrån ta samtalet till höjder som jag tror få personer i samma situation hade kunnat lyckats bestiga.

Med ett leende på läpparna utbrast Koljonen ”your novel was torturing to read” och för en sekund förstod inte Eco skämtet, som i och för sig sagts med gravaste allvar. Bara sekunder senare inleds en diskussion om antisemitismens historia och hur Ecos (på svenska) nyutgivna bok på olika sätta tar upp sanningsbegreppet. Koljonen spekulerade vidare kring hur Eco tidigare i sitt författarskap har behandlat frågor om sanningen och konspirationer (se hans bok Foucaults Pendel) och menade att detta har sin grund i hans akademiska bakgrund och därmed med bröstmjölken medhavda kritiska förhållningssätt till sanningsbegreppet.

All of my life I’ve been interested in stupidity”, sa Eco och skrattade i takt med publiken samtidigt som allvaret skiner igenom. Liksom hundar är också katter djur, men bara därför så är inte alla djur hundar. Det har han rätt i, Umberto Eco, och jag insåg i samma stund att universalgeniet inte nödvändigtvis behöver vara tråkig bara för att vissa akademiker är det.

/Frida Berglund

Utsatthet på Kulturhuset

Under onsdagskvällen förra veckan hölls det ett panelsamtal på Kulturhuset med tema Att skildra utsattheten, där utgångspunkten var Tina Enghoffs utställning Jag är ingenting som jag skrev om i bloggen för två veckor sedan. Kvällen inleddes med att Enghoff berättade om sin utställning, samt om några andra av hennes projekt med delvis politisk touch, och som dessutom på olika sätt behandlar temat utsatthet.

Något som intresserade mig mycket var hennes projekt Get Lost, som bland annat resulterade i utställningen Dogwalk – en serie fotografier som ställdes ut längs en sträcka mellan Köpenhamn centralstation och härbärget Heaven Express utanför staden. Bilderna i utställningen är ett resultat av promenader som Enghoff själv gjorde under ett år mellan centralstationen och härbärget. Hon ställer sig under onsdagskvällen, och i och med Get Lost-projektet, frågan, ”Er byen for alle?”, alltså ”Finns staden till för alla?” De utsatta i hennes ögon är de av Köpenhamns 3000 hemlösa som kanske varje dag tvingas gå sträckan till härbärget, bara för att komma fram och inse att det inte finns någon plats för dem att sova.

Amygdala, Gunilla Sköld Feiler & Dror Feiler (2007), bild lånad av Museet för glömska

Till samtalet i Studio 3 i onsdags var även Gunilla Sköld Feiler, Dror Feiler, Svante Tidholm och Anna Odell inbjuda, då var och en av dessa på olika sätt arbetat med att skildra eller ta upp frågan om utsatthet. Bland annat diskuterades Gunilla Sköld Feiler och Dror Feilers verk Amygdala som är en skulptur och ljudinstallation i form en buss byggd i plexiglas. Konstruktionen är belamrad med mikrofoner som alla avger ljudet från palestinier vars hus förstörs av bulldozrar. Dror Feiler talade under kvällen om installationen som ”en kollektiv dröm som blir till en kollektiv mardröm”, och syftade då till bussen som utopiskt kollektivt transportmedel, men som potentiellt kan förvandlas till ett inferno där den utsatte är oviss om sin egen utsatthet – ”är jag en måltavla eller ej?”

Svante Tidholm och Anna Odell pratade om utsatthet utifrån ett lite annat perspektiv än de andra. Tidholm är mannen bakom dokumentärfilmen Som en Pascha som handlar om en av Europas största bordeller i Köln. Han ville med filmen visa på en bild av maskuliniteten som han menar är i kris. Att mannen, liksom kvinnan, är utsatt för könsnormer som på olika sätt driver honom att agera på ett visst sätt.

Även Anna Odell pratade om utsatthet, och då i termer av konstnären som utsatt. Hennes numera mycket välkända konstverk Okänd, kvinna 2009-349701 behandlar på olika sätt frågan om individens utsatthet inför psykvården, men efter att hennes iscensättning på västerbron genomförts insåg hon att även hon själv som konstnär är utsatt. Under debatten som hennes falska psykos föranledde så blev hon öppet utsatt för direkta hot utan att allmänheten, media eller rättstaten tog någon som helst notis, vilket hon själv anser bero på hennes ställning som konstnär. Makarna Feiler berättade parallellt om sina upplevelser efter det att Historiska Museets utställning Making Differences hade öppnat år 2004, där man bland annat kunde se deras verk Snövit och sanningens vansinne som liksom Odells verk ledde till enorm debatt, personliga attacker och hot.

Även om Odells inlägg i kvällens debatt kanske var något off topic, så är ämnet ändå helt klart värt att diskuteras. Konstnärer har i alla tider fått utstå att deras verk har kallats just icke-konst (jag tänker x antal impressionister, modernister, popkonstnärer, streetart-konstnärer osv., listan kan göras lång) även om eftervärlden många gånger kan vittna om just motsatsen. Tina Enghoff avslutade snyggt denna spretiga afton med en öppen fråga ställd till både besökarna i studion samt till konstnärerna i panelen; behövs provokationen för att skapa reaktioner, och över längre tid – förändring?

/Frida Berglund

”jag är ingenting”


Tina Enghoff, ”Jag är ingenting”

Tina Enghoff, ”Jag är ingenting”

Tina Enghoff utgår i sin utställning från kvinnors erfarenheter av den så kallade sjuårsregeln. Lagen, som nu har ändrats något, innebar att kvinnor som kom till Danmark genom äktenskap med en dansk man kunde utvisas om de skiljde sig efter en kortare tid än sju år. Konsekvenserna av regeln har varit att en mängd kvinnor lever isolerade och fullständigt beroende av den man som förde in dem i landet, i en tillvaro av konstant psykisk och fysisk terror.

 På Kulturhusets hemsida kan man läsa det ovanstående angående Tina Enghoffs utställning Jag är ingenting som just nu går att se i Galleri 3 till och med den nionde oktober. Hennes fotoserie Seven Years skildrar kvinnor i öde landskap och på övergivna platser, där kvinnorna i bilderna är totalt strippade på individualitet, delvis genom det faktum att man som betraktare inte kan se deras ansikten, och delvis på grund av det ständiga felfokus som bilderna har. Avpersonaliseringen drar istället betraktarens uppmärksamhet bortom den enskilda individen. Temat för utställningen är inte kvinnorna i sig utan den större frågan om hur den danska staten behandlar kvinnor som kommer till landet genom äktenskap med danska män.

Filminstallationen i det inre rummet av utställningen är storslagen i sin enkelhet. Tre dukar som spänner från golv till tak är placerade i en kvadratisk form, där besökaren utgör den fjärde väggen. På detta sätt är man som tittare näst intill omgiven av filmerna som projiceras på dukarna, tre olika filmer med klipp från intervjuer som gjorts med olika kvinnor som kommit till Danmark efter att de mött en dansk man som de sedan gift sig med. Kvinnorna är, liksom i Enghoffs fotografier, fråntagna sin identitet. Som besökare uppfattar du dem fragmentariskt, kameran visar fläckvis deras ansikten men aldrig deras utseende i sin helhet. Du får heller aldrig fullständigt uppleva deras historia, endast fragment av en livshistoria som sammantaget bildar en konstruerad verklighet – en stereotyp om så vill. Den kvadratiska formen på filminstallationen tvingar dig som betraktare att byta fokus med jämna mellanrum. Där ett av filmklippen tar slut, börjar ett annat på en av de andra filmdukarna, och klippen bildar tillsammans en kedja av sammansatt berättelser. De olika kvinnorna berättar om hur de blivit misshandlade, både psykiskt och fysiskt, hur vissa av dem dagligen blivit hotade av sina makar och om hur de inte har någon annan möjlighet än att stanna kvar i äktenskapet tills de på egen hand kan söka permanent uppehållstillstånd i Danmark.

Enghoff använder en av kvinnornas eget påstående, ”jag är ingenting”, från ett av filmklippen i videoinstallationen, och vänder det emot dem i bildserien. Hon framställer kvinnorna som just ingenting, som personlighetslösa och namnlösa – som om de smälter in i landskapet omkring dem. I en av fotografierna befinner sig en kvinna i ett vallmofält och kamerans fokus ligger på en samling vallmor snett till höger om kvinnan, detta som en demonstration av kvinnans egen obetydlighet.

Vissa av kvinnorna i bildserien försöker bryta sig ur den statiska omgivningen, deras rörelsemönster och kläders färgsättning är till stunder dramatisk. De är och förblir dock offer för Enghoffs oskarpa kameralins. Formatet är riktigt stort, och ironiskt nog slående monumentalt. För mig blir detta estetiska tilltag ytterligare ett slag i ansiktet på en samling offerstämplade individer som bär varken identitet eller rättigheter. Enghoffs bilder framstår för mig som råa och kalla, trots att de vid första anblicken kan tyckas smått banala. Bortom den drömska och till stunder typiserade framställningen finns en strimma brutalitet och kyla som i varje fall tilltalar mig något enormt.

/Frida Berglund