ögonblick

Han hade tappat hakan. Mitt i kulturen. Sittandes i en av de bruna tvåsitssofforna utanför Stadsteaterns biljettkassor. Fönsterrutorna i ryggen. Plastpåsarna bredvid. Den lilla mössan på. En blå mössa med tofs.

Det gick inte att se om det hade skett plötsligt, liksom tvärt och abrupt, eller mer långsamt. Ibland vet man helt enkelt inte. Det bara händer och så är det inte mer med det. Hur skulle man egentligen kunna veta hur? Det har hänt mig förut, på landet eller i bilen, en gång på en filt.

– Vakna nu för fan!

Ägaren till tofsmössan ryckte till och kom till liv igen.

Med svårtydlig blick samlade han ihop påsarna med pantburkarna, tog ett krafttag om kompisens hand och reste sig upp. Kön till biljettkassorna växte sig lång, folk skyndade förbi. Tillsammans rundade de hörnet och försvann.

Och jag fortsatte åka rulltrappan upp.

Annonser

HOTADE ORD: Turkiet och Ryssland – en ny slavisk vår?

Hur fri är egentligen den politiska tankens kraft? I länder som kallar sig Demokratier men där flera hundra journalister fängslas varje år?

För nio dagar sedan beger jag mig allra högst upp i Kulturhuset, till café Panorama på våning 5. Där ska situationen i Turkiet och Ryssland diskuteras. Det är ett samtal som ingår i serien Hotade Ord, en programserie om yttrandefrihet och tryckfrihet i samband med Svenska PEN och fristadsprojektet Shahrazad.

Jag tar rulltrappan. Det ligger något rofyllt i att i lagom takt och utan ansträngning förflytta sig framåt. Uppåt. Vila en liten stund. Frilägga blicken.

Under tiden massdemonstrerar tusentals människor i Moskva mot det ryska parlamentsvalets tillvägagångssätt. Ungefär 300 journalister, reportrar och bloggare grips samma kväll, den 6 december.

Ett stillsamt sorl vilar över den halvfulla lokalen. Jag är några minuter tidig och sätter mig längst fram. Medelåldern är förvånansvärt hög. Utan tvekan är jag yngst i det här sammanhanget. På scenen tar Fredrik Wadström, radiokorrespondent i Moskva, Eugene Schoulgin, författare och vicepresident i internationella PEN, samt moderatorn och förläggaren Svante Weyler plats.

– Det är ingen hemlighet för ryska medborgare att de lever i ett korrupt land. Särskilt inte sedan mordet på journalisten Anna Politkovskaja 2006. All media ägs och har alltid kontrollerats av staten. Det kan till exempel komma ett fax från Kreml till olika tidningsredaktioner med vilka ämnen som är tillåtna att ta upp, och vilka ämnen som inte är det, säger Fredrik Wadström med klar röst.

Eugene Schoulgin gör en jämförelse med Turkiet.

– Landet toppar listan med flest yttrandefrihetsbrott i världen. Trakasseriet mot oliktänkandet har inte förändrats sedan jag kom dit för 15 år sedan. Det är en skendemokrati. Samtidigt skulle ingen turk kalla sig korrupt, det vet inte riktigt vad motsatsen innebär.

Trots detta har dagens debattklimat förändrats. Turkiska kritiker åker ut och in ur fängelser på löpande band och regeringen har inte samma järngrepp. Den offentliga versionen i de båda länderna stämmer inte lika bra överens längre.

– Men vi har problem med informationsspridning, säger Fredrik. Dagens Nyheter stängde till exempel sitt huvudkontor i Moskva för några år sedan och nu rapporterar endast ditsända reportrar om situationen. Många gånger när jag rapporterar från plats brukar jag tänka, varför är jag ensam om att vara här?

Nästa år är det presidentval i Ryssland och 2014 arrangeras vinter-OS i staden Sotji. Fredrik Wadström tar upp sin IPhone ur fickan och uppdaterar oss med jämna mellanrum om demonstrationerna i Moskva. När samtalet närmar sig slutet har den kända oppositionelle bloggaren  Aleksej Navalny gripits och dömts till 15 dagars fängelse för motstånd mot polisen.

Kan man tala om en ny slavisk vår?

– Nej, Putin kommer förmodligen att väljas igen men förtrollningen är bruten.

Rädsla är smittsamt. Men det är mod också, tillägger han sedan.

Eric Sjöström om det som hände på Studion den 28 oktober

Studion har öppnat för dig! Mitt i city, i Sveriges största kulturhus! Ingen kö, schysst personal och urgrymt dansgolv!

Så beskriver Studion, Kulturhusets egna klubbscen som öppnade i september i år, sig själva. Sedan dess har lokalen gästats av sex olika klubbar och ett flertal mer eller mindre kända band. Vi på Besökarna har följt Studion och med jämna mellanrum varit där och recenserat. (26/10, 26/10, 17/10, 5/10, 5/10, 22/9)

Jerry Boman besökte Studion den 28 oktober. Han står och diskuterar med sin flickvän inne vid baren när en vakt kommer fram och avbryter deras samtal. När Jerry ifrågasätter vaktens intrång blir han enligt egen utsago gripen bakifrån av två andra vakter och tillsammans med ytterligare vakter för de honom till ett mer avskilt rum.

Här inne upplever Jerry att han blir hotad, misshandlad och kränkt. Först när polisen kommer och han förs till häktet förstår han att vakterna har anmält honom för bland annat våld mot tjänsteman och misshandel. På sin facebooksida skrev Jerry ner hela händelseförloppet så som han upplevde det.

De fem vakterna på Studion har en helt annan version av det som har hänt. Enligt dem har bland annat en vakt fått sitt finger brutet när de försökte gripa en våldsam gäst. Jerry själv har anmält vakterna för misshandel samt övervåld och just nu pågår en förundersökning.

Det har varit tyst från Kulturhuset kring det som har hänt.

Inget officiellt uttalande har skett. I media har jag endast hittat en kort artikel av Nyheter 24 som har uppmärksammat händelsen och försökt  nå Kulturhusets chef Eric Sjöström utan resultat.

Varför finns det inget officiellt uttalande? Hur drivs Studion, vilka riktlinjer finns och vilka vakter anställs? Hur kommer händelsen att påverka Studion? En kommentar till det som har inträffat?

Dessa frågor formulerar jag i ett mejl och försöker få tag på ansvariga personer.

Jag kontaktar Tindra Jonsson, producent på Studion och Nina Röhlcke, produktionschef. Jag hör av mig till Maths Eggeby, säkerhetschef på Kulturhuset. De vill inte svara på mina frågor eller kommentera det som har hänt. Istället hänvisar de mig vidare till deras chef Eric Sjöström.

Jag publicerar hans fullständiga svar nedan.

Hej Jonna! Tack för ditt mejl.

Vi har i september öppnat en scen, Studion, för livemusik och klubbar på Kulturhuset. När det gäller klubbverksamheten bjuder vi in ett antal aktörer att i samverkan med Kulturhuset presentera nischade klubbar för olika målgrupper. Vi vill ge flera klubbar möjligheten att i samarbete med oss få en plats i stadens kulturliv.

När det gäller dansverksamhet ställer polismyndigheten stränga krav på vakter och på ordningshållandet i lokalerna. Ingen överutskänkning får ske, åldersgränserna ska kontrolleras, ordningen ska vara god, ett visst antal vakter i förhållande till antalet gäster föreskrivs osv. Allt detta följer vi naturligtvis.

Vårt ordinarie vaktbolag är Nordisk bevakningstjänst. För vakthållningen på våra klubbar har vi valt att komplettera med ytterligare ett vaktbolag, Allbevakning, som tillsammans med Nordisk bevakningstjänst tillhandahåller det antal vakter vi enligt tillståndet behöver för dessa kvällar. Allbevakning valdes på grund av deras speciella kompetens med bred erfarenhet av klubbar och liknande arrangemang på andra ställen.

Vad gäller händelserna den aktuella kvällen vet vi att:

Vakterna genomförde ett ingripande. En av vakterna fick ett finger brutet under det tumult som uppstod. Den gripne hävdar på sin blogg att vakterna hotat honom mm och att han anmält dem för detta. Polisen utreder frågan och en anmälan mot den gripne för våld mot tjänsteman, misshandel mm inlämnades samma kväll.

Det som hände på Studion den aktuella kvällen är mycket beklagligt och Kulturhuset ser allvarligt på det inträffade. Redan tisdagen efter helgen hade vi ett första möte med vaktbolagets chef och ansvarig vakt under kvällen för att få en bild av vad som hänt. Vi avvaktar nu polisens förundersökning. Alla parter är överens om att full öppenhet ska råda mellan oss samt att rutiner och bemötande ytterligare ska ses över i nära dialog.

När det gäller hela Kulturhusets verksamhet så har vi 2.500 programpunkter per år, med 2,5 miljoner besökare. När incidenter av det här slaget inträffar är det alltid lika tråkigt, men ofrånkomligt i ett hus, mitt i city, med så bred och varierad verksamhet som vi har. När det gäller Studion och just klubbverksamheten kan vi inte in framtiden utesluta att det händer allvarliga incidenter i en verksamhet som regelbundet har öppet till klockan tre på natten. Det är viktigt för oss att hantera det så korrekt och professionellt som möjligt, både direkt på plats och efteråt. Och hela tiden minimera risken att incidenter uppstår.

Vänliga hälsningar

Eric Sjöström,

Kulturhuschef/Director

Tack för ditt svar Eric.

Jag tycker att det är viktigt att sådana här frågor lyfts fram i media. Får ta plats. Så att utrymme för debatt kan skapas. Särskilt när det gäller en händelse som inträffar mitt i city.

I Sveriges största kulturhus.

”På flykt undan ett sorgebud” – David Grossman skildrar en kvinnas protest

Foto: Ahikam Seri/Panos Pictures

Jag förstår inte hebreiska. Men språket låter vackert. Flytande, omfamnande, stillsamt. Likt en målad flod i ett främmande landskap som än så länge bara hänger på tork i mitt huvud. En konnotation som en dag ska bli verklighet. Och David Grossman talar med stor inlevelse när han läser ett kapitel ur sin bok På flykt undan ett sorgebud på Internationell författarscen 27 oktober i hörsal 3. Han är israelisk författare, fredsaktivist och tvåbarnspappa.

Tre krig utspelar sig i Israel. Alla i tur och ordning. En ung man, Ofer anmäler sig som frivillig i den israeliska armeoffensiven och då flyr hans mor Ora verkligheten. Hon tänker inte sitta hemma vid köksbordet alldeles maktlös och vänta.

Vad händer om det inte finns någon där när militären knackar på dörren för att berätta att hennes son är död? För det hon inte ser, det finns inte. Ora snör sina skor, vattnar blommorna och kastar en sista blick på hallgolvet. Hon har bestämt sig för att hon ska bli den första budskapsvägraren.

Tillsammans med Afram, en (till en början) tyst och krigshärjad man, börjar hon sin vandring i Galileen. Dit når inga sorgebud och de två börjar istället samtala med varandra.

En dag dyker en taxichafför upp som kör dem mellan Israel och Palestina. Vägen är ojämn och lång. Efter ett tag kan de inte längre komma överens om vilken radiostation de ska lyssna på i den lilla bilen. Taxichaffören är nämligen arab och vill inte lyssna till ‘israelisk skit’.

Björn Wiman, kulturchef på Dagens Nyheter, sitter bredvid David Grossman på scenen. Plötsligt frågar han vad det egentligen innebär att vara förälder. Ora överger till exempel sitt hem, sin by, eftersom hon inbillar sig att hon genom detta kan skydda sin son. Grossman funderar ett slag bakom sina glasögon med händerna knäppta i det ljusgråa knäet. Det finns ingenting som kan jämföras med att vara förälder, berättar han sedan. Vi gör allt för våra barn.

Under de sista arbetsdagarna med romanen dog David Grossmans son Uri under en offensiv i södra Libanon. Han var 20 år. Fiktionen upphörde abrupt. Det var inte alls säkert att boken skulle bli färdigskriven.

– Jag var tvungen att skriva färdigt. Det finns så många som tror att det aldrig kommer att bli fred mellan Israel och Palestina. Men en berättelse kan förmedla något massmedia eller journalister aldrig kan beskriva. Med hjälp av orden hittade jag ett sätt att förstå både liv och död.

Det sägs att självaste Barack Obama läste På flykt undan ett sorgebud under sin semester. Jag hoppas att han tyckte språket var lika vackert som jag gjorde.

PREMIÄR av Popsystemet

Det är fredag kväll och det är premiär för Popsystemet, en av klubbarna som gästar Studion tre gånger i höst (30/9, 28/10, 2/12).

Jag och min vän möts upp i stockholmsnatten. Vi svänger in på en bakgata för att dela på en burköl innan vi närmar oss ingången. Lite lagom tjusigt kanske, men ibland blir det så. Ibland har man helt enkelt inte råd att betala 49 kronor för ett plastglas. Och ibland är det ändå rätt fint att höra om barnen på lärarpraktiken efter varannan klunk i skenet av en trasig lyktstolpe.

Kulturhuset har storsatsat på Studion och lokalen har potential. Den är centralt belägen med vackra fönster, scen och ett stort dansgolv att svänga sina lurviga på. Ändå känns det som om vi ramlat in på en klassfest. Hoppsan. Det är halvfullt, folk sitter i små klasar och vakterna försöker obemärkt smyga omkring längst väggarna. De lyckas inte riktigt.

– Det är lite segt i början, men det kommer ju mer och mer folk nu. Det drar nog igång snart, säger John Olsson förhoppningsfullt. Han är en av arrangörerna och driver den framgångsrika klubben Popaholic på Bonden Bar.

Göteborgsbandet The Cat Killers kliver upp på scenen. De är snarare mer punkiga än poppiga och lyckas inte riktigt få med sig publiken. Sångerskan försöker med allt. Inte ens en megafon eller lite sexigt poserande fungerar.

Bestämmer mig istället för att prova pingisbordet. Det är jag och fem andra killar i tjugoårsåldern. De är fulla, av Heineken men mest av sig själva. Det där är besynnerligt. Trots att de knappt kan ta sig runt det fyrkantiga bordet har de stenkoll på reglerna. Det här är seriösa grejor. Jävlar i min låda det märks, ingen liten kvällsunderhållning om man nu skulle få för sig att tro det. Vinna eller försvinna. Jag blir förbannad och går därifrån.

Plötsligt fylls dansgolvet. Vi dansar till Håkan, The Rolling Stones och Broder Daniel. När Fredrik Strage kliver upp i dj-båset blir det ännu mer fart och dessutom inte lika självklara låtval. – Den här gamla skämslåten, viskar min vän och vi bildar en liten ring och jag byter skor.

Bilden är tagen på en av toaletterna. Jag har faktiskt aldrig varit på en renare klubbtoalett i Stockholm. Här finns också tre krokar monterade i lagom barnvänlig höjd. Man kan hänga den största väskan högst upp och den minsta längst ner. Se exempel ovan. Eller göra tvärtom om man vill vara lite krejsy.

Jag tror att Popsystemet skulle må bra av lite mer marknadsföring och lite mindre klassfestkänsla. Vi lämnar Studion strax efter två och tanken slår oss: en till burköl hade kanske inte varit så dumt.

SÄG IFRÅN! – Stéphane Hessel i samtal om det livsviktiga engagemanget

Bild: Miguel Medina / AFP

”Jag önskar att alla – var och en av oss – finner sin egen anledning att göra motstånd.”

Stéphane Hessel är 93 år. Han är fransk författare, diplomat, motståndsman, koncentrationslägerfånge och den enda kvar i livet bland dem som skrev FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. Hans 70 sidor långa skrift Indignez-vous ! (Bli upprörda!, Reagera!, eller på svenskt förlag Säg ifrån!) utkom 2010 och har sålts i miljontals exemplar över hela Europa. När Internationell författarscen öppnade för säsongen den 12 september var han hedersgäst.

Jag sitter på en av de reserverade stolarna längst fram. Mitt emellan Sveriges Radio och Franska Ambassaden. Ja, inte bokstavligen förstås, men ungefär så. Här framme verkar alla känna varandra och jag skakar artigt hand med kulturhöjdarna till höger och vänster. Inte en stol i hörsalen är tom. Poptjejen och Barbro och akademikern är här och det medelålders paret med. Det är slutsålt, men det står fortfarande folk bankandes utanför som vill komma in. Publiken småpratar förväntansfullt. Belysningen sänks och någon hostar till.

Så öppnas dörrarna! Upp på scenen kliver självaste Stéphane Hessel med hjälp av författaren Bodil Malmsten. Han är iklädd svart kostym med tillhörande röd slips och sätter sig, med en närmast skämtsam gest och förvånansvärt graciöst, ner på stolen bredvid bordet med det lilla vattenglaset.

Det är svårt att inte fyllas av värme vid anblicken på denna man som med knäppta händer och ödmjuka drag noggrant lyssnar till Bodils välkomsttal. Det är ett ganska knackigt tal. Hon har valt att skriva det på franska och resultatet blir allt annat än felfritt, men underhållande.

Pierre Schori, svensk politiker och diplomat, tar plats bredvid Hessel och börjar samtalet. Hessel betonar med klar röst vikten av att kämpa mot passivitet, hopplöshet och likgiltighet. Det finns inte längre någon tid till att vänta. Har aldrig funnits. Alla måste ta sitt personliga ansvar mot de ökade samhällsklyftorna och marknadsdiktaturen. Var upprörd över det som är upprörande, ta ställning och våga bli obekväm, engagera dig för politiska och sociala förändringar. Och att ”the soft way” är den enda vägen.

Stéphane Hessel är, trots sin höga ålder, rakt igenom ett proffs. Schori ställer flera politiska frågeställningar och Hessel svarar på en mer övergripande ideologisk nivå. Överhuvudtaget undrar jag hur det kommer sig att Schori inte intresserar sig mer för skriftens uppkomst utan istället väljer att fokusera på författarens syn på kärnkraft. Eller på hur FN fortsättningsvis bör organisera sig.

På frågan om hur hans framtid efter författarsuccén kommer att gestalta sig ser Hessel lite lurig ut.

Min första plan är att göra mig redo för att dö. Det är dags för de yngre generationerna att ta vid. Om min plan visar sig vara svårare än jag trott tänker jag fortsätta förespråka icke-våld och fortsätta engagera mig i den israelisk-palestinska konflikten.

Lamporna tänds. Vi ställer oss upp en efter en och applåderar. Jag, kulturhöjdarna, poptjejen, Barbro och alla dem andra. Vad finns egentligen att inte applådera? Vi höjer armarna allt högre upp i luften, klappar våra händer. Vi vill ha mer, vi lyfter, ja det känns precis så.

Sen då?

Stepháne Hessels skrift ”Säg ifrån!”, utgiven i samarbete med Louise Lindfors Förlag, finns att köpa på bland annat NK:s bokhandel.