Marianne Hurum: Sign Rhymes

I Kulturhusets digitala konstgalleri Screen visas just nu den norska konstnären och curatorn Marianne Hurums kortfilm ”Sign Rhymes”.                                                               Det är en tre minuter kort film som består av stillbilder från hennes tid i Chicago. Att hon använder just stillbilder i ”Sign Rhymes” är ett sätt för Hurum att få använda sig av orden i sitt skapande. Bilderna är sekundära – trots att Hurum har sina rötter i måleriet. Stillbilder representerar hennes tänkande bättre än rörliga bilder. Målet med ”Sign Rhymes” är att ”kritiskt utforska det visuellas sociologiska och historiska betydelser och egenart”.

Berättarrösten låter oss veta att vi befinner oss i stadsdelen Pilsen i Chicago. Varje morgon vaknar hon klockan sju och omedelbart infinner sig en känsla av rastlöshet. Hon går ut i staden med en ambition – att bli ett vitt ark, fri från tankar och associationer. I Chicago slogs Hurum av alla skriftliga meddelanden hon möttes av, alla dessa skyltar. Vad står egentligen på skyltarna om vi låter bli att blanda in oss själva i tolkningen av dem?      ”Every sign could be a sign”.

Kanske borde vi alla bli lite bättre på att göra så ibland, gå ut och vandra lite planlöst med ett fritt och öppet sinnelag och se vad som händer.

http://kulturhuset.stockholm.se/-/screen/Marianne-Hurum-Sign-Rhymes/

Release me: Hat & kärlek

Det är en kylig torsdagskväll och vi infinner oss på premiären av Kulturhusets nya programserie Release me. Det är den första kvällen av tre där vi möter bokaktuella svenska och internationella författare. Intervjuer, läsningar, bar, bokförsäljning och musik utlovas. Temat för kvällen är hat och kärlek.

Programledare är Jenny Lindh som vi känner igen från spalten ”Fråga bibliotekarien” i DN, och Oskar Ekström, producent på Kulturhuset.

En av kvällens dragplåster, Maria Sveland, ställde tyvärr in sitt medverkande i sista sekund. Jag tänker att hon förtjänar lite andrum efter händelsen på Gräv förra veckan.

Studion är välfylld, stämningen är god och publiken tycks vara ganska blandad. Jag och mitt sällskap slår oss ned med ett glas vin och inväntar kvällens första gäst, Therése Söderlind.

Therése Söderlind föddes 1965 och är uppvuxen i Ångermanland. Hon gick på Författarskolan vid Lunds Universitet och debuterade 2010 med romanen ”Norrlands svårmod”. Ikväll är hon här för att tala om sin nya roman ”Vägen mot bålberget”. Hon jämförs med Joyce Carol Oates och Kerstin Ekman, och trivs i att beskrivas som en berättare snarare än en författare. ”Vägen mot bålberget” är en historia om kärlek och relationer, ursprung och historia, och spänner över fyra olika tidsepoker. De binds samman av en berättelse om den tid då kvinnor anklagades för trolldom och  brändes på bål. Söderlind läser avslutningsvis ett stycke ur boken på sin behagliga ångermanlänska dialekt.

Härefter möter vi Goran Vojnović, född 1980 i Ljubljana med bosniska rötter. I Slovenien är han känd som poet, författare och filmregissör som framkallar reaktioner bland annat genom sitt språk, en blandning mellan bosnisk och serbisk slang, ”Ljubljana-slang” som han själv kallar det. ”Blattejävlar” utkom 2008 och blev en omedelbar succé. Den handlar om livet och den hårda vardagen i Ljubljanaförorten Fužine, men också om människorna, alla de som en tid levde i samma land, före detta Jugoslavien. Vojnović framhåller dock att ”Blattejävlar” främst är en ung mans betraktelser. Ungdomens sökande och funderingar kring kärlek, relationer och den egna identiteten. Vi får avslutningsvis höra ett stycke framfört på originalspråk ­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­– Vojnovićs bagage hade försvunnit på resan och således hans översättning, men en tolk hoppar lyckligtvis in och översätter. Publiken skrattar till ibland, det är humoristiskt och rakt på.

I kvällens andra del inleder Ulrika Kärnborg med att läsa ett utdrag ur sin novell ”Mammalia” (det var nog snarare halva novellen). Kärnborg är författare, samhällsdebattör och litteraturkritiker, bland annat på DN. Hon debuterade 2008 med romanen ”Myrrha”. ”Mammalia” handlar om makt, kvinnlig vänskap, och om problematik kring kvinnlig vänskap. Vi möter den unga lovande journalisten Lisa som träffar den berömda, excentriska konstnären Mona som dundrar in i hennes liv likt en ångvält.

Få saker är mer avslappnande och behagliga som högläsning. Genom de stora fönstren syns jäktade människor gå förbi ute i kylan, taxibilar stannar och åker vidare. Fontänen och Hötorgsskraporna ser faktiskt ganska tuffa ut i kvällsskrud, det lyser på några våningsplan.

Det är mindre folk här i Studion nu, men fortfarande välfyllt.

Sist ut denna kväll är radioproducenten, reportern och dokumentärmakaren Johanna Langhorst. Nu debuterar hon med boken ”Förortshat”. Programledarna har tidigare under kvällen aldrig ifrågasatt något, men här undrar Jenny Lindh över det starka ordet ”hat” i bokens titel. Är det verkligen hat det handlar om, är det inte mer en fråga om fördomar och förakt? Langhorst som i många år bodde i Tensta upplever det dock som ett tydligt förortshat. Hon trivdes bra i Tensta, det var hennes hem, men få förstod. När hennes son blev rånad för andra gången beslutade de att flytta, men inte utan motvillighet och sorg. Efter det började hon granska förorten, segregationen och svenskars förhållningssätt till detta. ”Förortshat” är personlig men blandar samtidigt in fakta, intervjuer, reportage och analyser.

Efter intervjun med Johanna Langhorst saknar jag möjligheten för publiken att delta. Några minuters frågestund efter varje författare hade varit intressant, men lyckligtvis kunde några av deltagarna hittas minglande i lokalen efteråt då möjlighet att ställa frågor fanns.

Hat är ett starkt ord, som Jenny Lindh uttryckte det. Trots att hatet är högaktuellt så närvarar det inte ikväll. Tvärtemot går jag hem i den kalla torsdagskvällen med en skön känsla i kroppen, det finns få saker som är bättre än högläsning.

IMG_0386

Den 3 april går den andra delen av Release me av stapeln. Temat är ”kamp & försoning” och då möter vi Caroline Hainer, Sven Olov Karlsson, Karin Ström, Annakarin Thorburn och Valle Wigers.