Att skriva sig ur en offerroll? På djupet med Sigrid Kahle

Seglatsen liknar Odysseus’. Gilgamesheposet utgör kompassen. För Sigrid Kahle, aktuell med den självbiografiska boken Att välja sitt öde – trots allt, är skrivandet en upptäcktsresa och en självrannsakan. Det är onsdag 9 oktober. Sigrid Kahle möter Gunnar Bolin för att berätta om sitt liv och författarprojekt.

När jag ber mormor berätta om sitt liv vet jag vad jag ofta vad jag ska få höra. Jag känner berättelserna sedan förr. Mormor har valt ut de bästa bitarna, sandpapprat och pusslat ihop dem och med återberättandets upprepningsmekanism skapat sin egen kronologi. Att berätta sitt liv blir nog alltid i någon mån fiktion. Det gör inte så mycket. Kanske är det rentav det fina i den självbiografiska berättelsen, att sanningen inte spelar huvudrollen. Gränsen mellan sanning och fiktion är nog suddig oavsett vilken berättarstruktur man väljer. Jag fascineras av dem som vågar berätta om sina liv. Blir de inte alldeles alienerade inför sig själva? Var ska man dra gränsen mellan vad som är liv och vad som är författarskap? Gränsen mellan sig själv som historia och sig själv som föremål för bokstavssnickeri?

Sigrid Kahle ser ut som en mormor och berättar som en mormor. Hon är liten till växten och stor till orden. I kronologisk ordning rullar hon upp sin historia. Med inslag av politiska händelser, litterära referenser och små kuriositeter. Sigrid är född 1928. Har hyllmetrar med dagböcker. Minst lika många som Karl Ove Knausgård, som hon säger. Som hustru till den tyske diplomaten John Kahle har Sigrid levt nästan hela sitt liv utomlands. Mellan Indien, Pakistan, Bangladesh, Afghanistan, Iran, Irak, Turkiet, Tunisien, Marocko, Algeriet, Jordanien, Syrien och USA gick flyttarna. Den nyutgivna boken – den andra delen av planerade tre – är baserad på dagboksanteckningar. Hon ser sig om en kvinnlig Odysseus. Spänner sina segel med trådar ur dagböckerna, väver fiktionen om sig själv. För att, och det låter självklart och opretentiöst när hon formulerar orden; finna meningen med livet.

Hon är uppvuxen i Uppsala i akademikerhem – pappan var professorn och (med dåtidens benämning) orientalisten H. S. Nyberg. I folkskola gick hon, och inte flickskola, för att hon på föräldrarnas inrådan skulle ”lära känna samhället”. Nybergs var ingen rik familj säger Sigrid, även om hennes skolkamrat från slummen – som lärde henne allt om politik – sa att Nybergs hade för många rum hemma. Sigrid var intresserad av kultur, litteratur och scenkonst. Skrev, spelade teater. Drömde. Men, invänder hon:

– Det är ju ingenting man går och säger, att man vill bli författare.

Det var tiden för andra världskriget. Förhållandet till Tyskland var knivigt. Bland Uppsalas akademiker hatade man Tyskland. Pappan klippte kontakten med en kollega som uttryckt nazisympatier. Själv struntade Sigrid i att läsa läxor i tyska.

I flygmaskin åkte hon på språkkurs till England. Hyrde rum hos en tysk familj. Eftersom frun i familjen olagligt hade hjälpt judar hemma i tyska Bonn, tvingades familjen emigrera till England. Sonen hette John. Hon lutar sig framåt, 85-åriga Sigrid, och fnissar: tänk att jag hamnade just i en tysk familj! Sigrid var arton år, hon och John förlovade sig. Sigrid åkte hem till Sverige. Och när de möttes igen – på en tågstation – kände hon inte igen sin fästman. Den tweedklädde herren i homburghatt var nu en karl i avdankad militärrock. Sigrid tyckte – hon verkar uppriktig – att det var hemskt. Hon talar nu om en tvekan inför äktenskapet. Jag undrar vad den handlade om. Sigrid berättar inte, och Bolin ställer inte frågan. Jag adderar i huvudet: hemliga författardrömmar, funderingar gällande äktenskapet. Sigrid i en modernistisk tid då kvinnliga författare hade börjat höras lite mer i Sverige. Jag tänker tiden för Karin Boye, Moa Martinson, Stina Aronson. Och samtidigt tiden för den manliga vitalismen – som en reaktion på att kvinnorna publicerade, och lästes. Den mekaniska tiden, där maskinerna tagit männens arbeten, besegrat dem i kraftmätning. Artur Lundkvists böjelse för Lawrence och Lady Chatterly’s lover, där kvinnorna är fuktiga marker som befruktas av männens regndroppar. Mellankrigstiden var en stojig period i litteraturens historia. En möjlighet för kvinnor att skriva.

Hur det var, så gifte sig Sigrid med John. Och återvände till Tyskland. John blev diplomat, Sigrid diplomathustru. Och skrivandet? Hon understryker flera gånger att hon vägrat se sig själv som offer. Att John i alla år inredde arbetsrum åt henne. Men när satt hon i dem? All representation ägde rum i hemmet. Jag ser framför mig diplomathustrun som fyllde krustader med räkor och majonnäs och vek servetter. Hon ville skriva böcker redan då, men skyller på flyttarna, den ständiga seglatsen. Som kanske innebar att tankarna blev präntade på ett sätt annat än om hon skrivit dem med publicering i anspråk. Kanske är inte den Knausgårdska presensproduktionen det föredömliga, när man ska skriva boken om sig själv. Sigrid fördjupade sig i Gilgamesheposet – hon ger Gunnar Bolin en hel liten marknadsföringskampanj för detta uråldriga verk – och satt på middagar med författarna Günther Grass och Heinrich Böll. Skrev kontinuerligt för svensk press. I SvD skrev hon från mitten av femtiotalet artiklar med tonvikt på islamsk kultur och arabisk litteratur och teater. Och så tysk litteratur, förstås. Fientligheten mot Tyskland fick hon omvärdera i mötet med John och familjen Kahle.

Hon kommer att tala om omvändelser. Vid tiden i Pakistan var hon Amerikakritisk. Det fanns en teater i Pakistan, som gav föreställniingar på engelska. Sigrid ville annat: en nationalteater som spelade hela världsdramatiken på urdu, och inte på engelska. Men att som västerlänning befinna sig på av västerlänningar koloniserad mark är givetvis en ständig fråga om förhållningssätt. Gentemot den population som man på plasten är en del av, och samtidigt gentemot sitt eget geografiska ursprungsland. Jag kommer att tänka på vad den postkoloniala litteraturforskaren Edward Saïd skriver om hur den koloniserade sitter i en position där varje handlig riskerar att bestraffas: ”Hur ska en oriental kunna ta sig ur dessa bojor för att slinka in i den moderna världen på annat sätt än genom att upprepa narrens ord i King Lear: ’De kommer att piska mig om jag talar sanning, du låter piska mig för att jag ljuger och ibland piskas jag för att jag håller tyst.’” Förslaget om Sigrids teater var svårt att förankra i Pakistan. Man var inte intresserad av annan teater än den engelska. Hennes idé realiserades aldrig.

När familjen flyttade till Harvard, 1967, blev Sigrid blev pro-amerikansk. I västvärlden var det ”jämlikhet, jämlikhet, jämlikhet”, säger hon, och verkar mena att den godhjärtade västerlänningens handlingar kan få kontraproduktiv effekt. När familjen bodde i Indien, kritiserade de svenska vännerna henne för att hon hade tjänare. Skaffa dig en tvättmaskin, tyckte någon. Det uttryckte vad Sigrid beskriver som den svenska radikalismen. Det hade varit omöjligt, menar hon, att avstå från tjänare utan att samtidigt sätta sig över systemet. Den postkoloniala problematiken igen: att lyckas applicera västvärldens jämlikhet på ett område som enligt vår horisont är ojämlikt, utan att skjuta in en uppvärdering av det västerländska. Välment är det men förrädiskt blir det lätt, att försöka frälsa. Sigrids vägran att betrakta människor som offer är förstås grundlagd i en strävan att uppvärdera. Men kanske kan också en sådan strävan bli bakvänd. Hur det är, och var, så måste jag se Sigrid som en produkt av sin tid, med allt vad den innebar i fråga om sociala kontexter. Vägran att se människor – sig själv – som offer kan leda till vägran att erkänna skeva maktordningar. Och därmed låta sådana fortgå.

Hon håller på med del tre i biografin nu. Den första delen, Jag valde mitt liv, publicerades 2003. Gunnar Bolin pekar på hur ärliga, nästan självutlämnande, passager i hennes skildring är. I synnerhet beskriver hon ungdomstiden som svår. Hon försökte, vi känner igen det så väl, lösa sina problem vid köksbordet och på knäna innanför badrummets dörrar. Sigrid led under en tid av bulimi. Var du olycklig som ung? frågar Bolin, och Sigrid svarar:

– Var du själv inte olycklig som ung?

Rösten är klar. Som ville hon skaffa sig upprättelse. Är Sigrids berättelse en offervägran? Ett incitament för att hon varit subjekt i sitt liv? Bägge boktitlarna innehåller ordet val. Och, fortsätter hon, det är en fråga om kvinnor och män; den unge Werther, han får ju gå omkring och vara hur olycklig som helst. Hon är träffsäker och skarpsinnig. En Werther, en Odysseus, en Sigrid Kahle. Läs min bok, uppmanar hon publiken. Och om skrivandet, konstaterar hon:

– Jag söker den vise, som vid flodernas mynning kan tala om för mig vad meningen med livet är.

KahleSigrid_SofiaRunarsdotterK1_topFoto: Sofia Runarsdotter

Annonser

Dans: Björn Säfsten: Introduction

IntroductionK5_PreHur bygger vi språk och hur kommer vi överens om ordens betydelser? Hur fungerar språket som förbindningar för oss – mellan oss själva och mellan varandra? Frågorna är centrala i Björn Säfstens dansföreställning Introduction. Verket skapades 2012 och är en del av ett femårigt forskningsprojekt som Säfsten gör tillsammans med filosofen Per Nilsson vid Umeå Konsthögskola.

Gästspel den 8 september. I Hörsalen i Kulturhuset skiner septembersolen in genom rutorna. Det är sällan draperierna är fråndragna på det här viset, det får avståndet mellan vad som pågår på scengolvet och det som är i rörelse på gatan utanför, att verka knappt. Gränser suddas ut när man söker exakthet – ju närmare studiesubjektet studiet sker, desto svårare att basera sitt resultat på dualismer och svart eller vitt. Sådana förefaller förutsättningarna för föreställningen. Bara det, en god språngbräda. Det är språket som är ämnet för experimentet som Introduction genomför. Det undersöks ur rörelsens perspektiv, men handlar givetvis lika mycket om hur det tar, eller kan ta, sig uttryck i ord, tal och skrift. Dansarna Anja Arnquist och Sophie Augot står bredbent bredvid varandra, med ögonbindlar. Stilla, tar de sats. Prövande steg i varsina riktningar, som vore det första gången de rörde sina kroppar. Eller kanske är det en pånyttfödelse de gestaltar – ett uppvaknande mot en verklighet, som sträcker sig bortom de språkliga gränsdragningar enligt vilka vi är vana att röra oss? Det rycker i lemmar när dansarna faller ned på golvet, de kämpar som vore de instängda, händerna är bakbundna vid ryggen, de ålar sig som djur. Tanken är begränsad till kroppen och dess möjliga uttryck. Två kroppar, förbundna i sig själva och till varandra, i samma rum, söker kontakt. Det uppstår en språklig parallell mellan kroppens begränsning och den begränsning som orden utgör för tanken. Den återkommande frågan om det är möjligt att tänka utan ett språk. Följdfrågan om det går att tänka med ett språk? Och för att vrida det ett varv till: om det nu är kommunicera som vi vill, står språket då på kommunikationens sida eller sätter det sig på tvären, mot våra tankar?

När språket stämplar, förutfattar meningar och styr kan det bli ett hinder istället för en genväg. Det blir – som programbladet till Introduction menar – våldsamt. Språket kan med våld både binda fast oss och förbinda oss med varandra. Detta gestaltas med precision och humor genom rörelserna som dansarna utsätts för – som de utsätter sig själva för. Vad utgör egentligen förutsättningarna för vad? Vem är subjekt och vem är objekt? Sätter dansaren reglerna för rörelsen eller är det rörelsen som dirigerar dansaren? Och parallellt: Bestämmer människan över språket eller anger språket människan?

Arnquist och Augot prövar språkets marker. Trevande stamprörelser övergår i kommunikation genom stepp, de skapar trampljud tillsammans, når ett kroppsligt samtal, men blir snart främlingar för varandra i rörelsen. Hur kommer vi överens om språkets betydelse – och hur reagerar vi när vi bli oense om innebörden? En parallell sekvens tar sig uttryck i det orala språket. Dansarna prövar sina stämband lika varsamt som de nyss prövade sina steg – oerfaret, som lärde de sig något nytt. Läten blir till vrålande skrik och följs av abrupt tystnad. Djuriskt eller bara upproriskt. Vad händer om vi använder språket utan att ta hänsyn till de gängse regelverken? Arnquist och Augot rynkar pannor och bränner av behagfulla leenden, vi känner igen oss själva i den inlärda koreografi vi dagligen utför, den som vi använder för att förmedla vårt gillande och vårt ogillande. Tummar upp och ned. Spelreglerna vi använder i interaktionen med andra människor synas, det invanda språkbruket kritiseras. Hur vet vi egentligen vad vi menar när vi ler? Hur vet vi vad vi talar om när vi säger: Jag förstår? Antar vi, bara för att vi har samma språk, att vi också har förutsättningar för att mena samma sak? Och vad är skillnaden mellan kroppsspåk och ord-talspråk?

Förutom att sudda ut gränser, överbygger Introduction med sina frågor om språkets makt den platonska uppdelningen mellan kropp och tanke, mellan jag och du, mellan kropp som fiktion på scengolv och kropp som verklighet på Hamngatan utanför Hörsalen. Det är snillrikt och roligt och genomtänkt. Föreställningen i sin helhet erinrar om ett ordspråk som sägs ha myntats av den försokratiske filosofen Herakleitos någon gång under 400-talet före vår tid:

”Förbindelser: helt och icke helt, samgående och isärgående, samklingande och isärklingande, ur allt ett och ur ett allt.”

The Infernal Comedy – svårbegriplig mansbekännelse

Stockholm Fringe Festival, Stoff, vill möjliggöra nya scenkonstuttryck genom att låta erfaret möta oslipat. Det vädras goda förutsättningar när en barockorkester från Wien, två sopraner och John Malkovich lördagen 24/8 tar Stadsteaterns stora scen i besittning. The Infernal Comedy – Confessions of a serial Killer, som varit på turné sedan 2009, är en melodramliknande föreställning hopsatt av österrikaren Michael Sturminger. Skräckberättelse ”based on a true story” möter brottstycken ur klassisk opera.

Det handlar om en Jack Unterweger, 1974 dömd till livstids fängelse för mord på en prostituerad. Under tiden i fängelset skrev han en självbiografi vars litterära betydelse fick ett antal österriskiska kulturpersonligheter att förorda Unterwegers frigivning. Han släpptes efter femton år men greps åter 1992, anklagad för ytterligare nio mord på prostituerade kvinnor. Två år senare tog han sitt eget liv. The Infernal Comedy utspelar sig efter Unterwegers död. Handlingen: en bekännelse och retrospektion med utgångspunkt från seriemördarens självbiografi.

Jack Unterweger (Malkovich) äntrar scenen i vit kostym och solglasögon. Han är här för att marknadsföra sin bok. Den ligger i högar på skrivbordet bakom vilket Jack sätter sig när dirigent Martin Haselböck slagit av Orchester Wiener Akademie. Jack – författaren – berättar om sin svåra uppväxt, Jack – seriemördaren – uppmanar publiken att njuta mer av sex. Han är en obehaglig figur. Desillusionerat berättar han om hur han efter frigivningen omsvärmades av kvinnor som erbjöd sig att betala hans hyra, informera om Wiens kulturkretsar eller helt enkelt bara ville knulla en mördare. Kvinnorna var och är allt i hans liv som betytt något – på en och samma gång himmelska och helvetiska. Eftersom han levt ett så kärlekslöst liv, förklarar Jack, tillät han sig helt enkelt att ”utnyttja situationen”.

Två sopraner (Marie Arnet och Bernarda Bobro) gestaltar hans horor och madonnor med arior ur klassiska operor som sprängts in i monologen. Jack tystar dem med pekfingret, nafsar dem i nacken, stryper dem med behåar och lägger huvudet mot sin moders mage. Sopranerna, förstår man, visualiserar Jacks komplexa förhållande till kvinnor. Vad sopranerna gör på scen förstår man däremot inte. Föreställningen fäster nämligen ingen vikt vid att djupare undersöka Jack Unterwegers beteende. Den nöjer sig med att konstatera att han är en galning, en psykopat, vilket gör att spelet mellan honom och kvinnorna är svårt att begripa. Varför täcker Jack den ena kvinnans döda kropp med sina böcker? Varför hukar sig den andra kvinnan (hans dåliga samvete? en prostituerad syster?) försiktigt ned och plockar bort dem från kroppen? Varför står kvinnorna och skvalar utan att agera? Varför rusar de om och om igen ut från scenen i klackskor? Varför sjunger de om olycklig kärlek? Varför kastar Jack sin kavaj till en kvinna i publiken? Och vad menas när Jack söker publikens bekräftelse för att fastställa att kvinnor är lömska och underbara?

Jacks förtryck – han stryper, tystar, manipulerar – iscensätts illustrativt. Våldet skildras utan att regin tar tydlig ställning mot det. Det är problematiskt. Om föreställningen vill visa kvinnlig underkastelse genom att passivisera kvinnorna, är framställningen för otydlig. Det saknas analys och problemformuleringar. Det saknas orsakssamband. Sopranerna blir överflödiga när trasig bakgrund, kvinnokomplex och dårskap får förklara Jacks handlingar. Frågetecknen radar upp sig. Varför behövs berättelsen om Jack Unterweger? Vad vill föreställningen om honom säga? Och vad gör The Infernal Comedy som huvudattraktion på Stockholm Fringe Festival?

Kanske hade det passat bra om herr M utbrustit i Lars Forssell:

Kvinnor, kvinnor, kvinnor
mot dem finns det rakt ingen bot!
De förvrider allt huvena på oss
och i brudsängen börjar de klå oss!
Ja se kvinnor, kvinnor, kvinnor
är olyckans källa och rot!
De är värre än värsta tyfon
som skakar master och rån!
Di är otyg å fanstyg å kjoltyg
å fanstyg å kjoltyg å otyg
och helvetet kommer di från
kvinnor, kvinnor, kvinnor, kvinnor, kvinnor!

02wFoto Olga Martschitsch

Den enfaldiga domstolen – Damien Echols om fördomen som blev en dödsdom

Maj 1993. West Memphis, Arkansas. Damien Echols är en svarthårig artonåring som lyssnar på Metallica. Mamman är fjorton år äldre än sin son. Styvpappan kan inte läsa eller skriva något annat ord än sitt eget förnamn. Familjen sitter framför teven när bultanden mot ytterdörren får glasen på vardagsrumsbordet att klirra. Polisen kliver in med vapen riktade mot sonen. Han är, tillsammans med två jämnåriga kompisar, anhållen för brutalt mord på tre småpojkar.

Det har gått snart två år sedan den nu 41-åriga Damien Echols återsåg dagsljus. Debutboken Dödsdömd kommer ut på Norstedts i dagarna. Vid Internationell författarscen 11/4 blir han intervjuad av Fredrik Strage. Fortfarande klär han sig i svart skinnkavaj. Han bär solglasögon och runt munnen, ur vilken orden formas väsande och lite släpigt, rycker det emellanåt till i spasmer.

Det finns nyhetsklipp på Youtube som visar Damien Echols när han förs ut ur sitt hus, den där morgonen i maj 1993. En blek tonåring som inte rör en min. Han var bra på att låta saker rinna av honom, säger han. Idag bor det omkring 30 000 innevånare i West Memphis, 1993 var det väl några tusen färre. Som i de flesta stater i södern, var den politiska luften konservativ och baptismen stark. Missnöjet och misstänksamhetens konsensus förde människor samman. Utbildningsnivån var låg, långt ifrån alla hade elektricitet. För Damien Echols blev tatueringarna ett pansar, böckerna – framför allt av Stephen King – och musiken en flykt. På tonåringens vilsna vis. När han som fjortonåring blev katolik sa styvpappan till honom att det fanns satanister inom katolicismen. Allting som inte följde normen, säger Damien Echols, ”was a target on your back”.

Morden på de tre småpojkarna i naturområdet Robin Hood Hills hade rituella, sadistiska förtecken. Grundat på ett framtvingat och senare återtaget erkännande av en av ungdomarna, samt ett uttalande av en expert på ockultism, drog man slutsatsen att Damien Echols, Jessie Misskelley och Jason Baldwin var skyldiga. Eftersom de lyssnade på hårdrock, klädde sig i svart och tog avstånd från baptismen. Echols dömdes till döden, de andra två fick livstids fängelse.

Han kan inte definiera tiden som gick, säger han, och stryker håret bakom öronen. Förflyttningen mellan de två anstalterna minns han, resten är virrvarr. Efter åtta år i ”maximum security prison”, förflyttades han till ”super maximum security prison”, även kallat death row. Där isoleras de dömda tills de avrättas. Echols beskriver med den väsande rösten. På anstalten firades avrättningarna som julafton. Han slutade räkna dem, men säger att det under hans tid vid death row genomfördes omkring trettio stycken. Han har två sinnesintryck kvar från avrättningarna. Synen av ryggtavlan på den som för sista gången gick genom en dörr. Och lukten av friterad kyckling. Friterad kyckling serverades varje gång en likvidering hade ägt rum. För att fira.

Frågetecknen kring fallet The West Memphis Three engagerade flera kända musikpersonligheter och skådespelare, bland andra Eddie Vedder, Johnny Depp och Wiona Ryder. Dokumentärfilmen Paradise Lost: The Child Murders at Robin Hood Hills som kom 1996 uppmärksammade den lösryckta bevisningen och märkliga rättsprocessen. Efter långdragna påtryckningar och utredningar blev så, år 2011, de tre männen frisläppta. Paradoxalt nog, mot att de erkände sig skyldiga. För att slippa vänta på den förhandling som eventuellt hade kunnat ge dem en ny prövning lämnade de en så kallad Alford plea. Vilket snarare innebär ett medgivande än erkännande – de dömda medgav att åklagaren hade bevis som hade kunnat leda till en fällande dom, mot att de fick straffen omvandlade till de arton års fängelse de redan hade suttit av.

För Damien Echols är boken, som han till största delen skrev på anstalten, en upprättelse. Något till övers för det amerikanska rättssystemet har han naturligtvis inte. I Amerika är politiken och rättsväsendet är så tätt sammansvurna att politikerna är beredda att genomföra precis vilka beslut som helst, för att få väljarnas stöd och själva klättra i karriären. Och så handlar det förstås om den religiösa övertygelsen, säger han.

Jag tänker att Damien Echols resonemang påminner som det som i Sverige är vedertaget bland människor som är missnöjda med politikerna. Och som ofta skyller på att krigen är religionens fel. Det är enkelt att frustrationen över Damien Echols berättelse binder orsakssamband mellan religionen och fallet West Memphis Three. Det är frestande att hävda att om det bara inte varit den där baptismen… Men det är vanskligt, att likt domstolen i West Memphis, anlita sådana enkla förklaringsmodeller. Grogrunden till att innevånarna och domstolen handlade som de gjorde handlar om mer än fundamentalism. Fundamentalismen uttrycker något, som finns rotat där man minst anar det, och som är oberoende av religiös tillhörighet. Det är viktigt att påminna sig om det. I synnerhet i tider där fobisk syn på religion florerar.

Spelade då den geografiska platsen för fallet in? Hade samma sak kunnat hända i New York City, i en större stad, eller ett mer liberalt land? Damien Echols hävdar att det lilla samhället naturligtvis är gynnsamt för fördomar. Men menar ändå, att det har mindre med platsen att göra, än med den trångsynthet, det bigotteri, som kan uppstå precis var som helst. Den insikten gör Damien Echols berättelse omätbart viktig att berätta. Samtidigt blir jag lite orolig. Jag tänker på att Damien Echols bok tillhör den genre som toppar försäljningslistor i vår tid: den som utlovar sanning och autenticitet. På något vis känns det olustigt att just den här historien ska marknadsföras som ”based on a true story”. Eftersom berättelsen verkligen är sann är det oerhört viktigt att minnas att all form av sanning är färgad av perspektiv och horisonter. Vi måste vara försiktiga, så att vi inte börjar tolka bokstavligt och låter sanningen bli endimensionell. Hur upplysta vi än tror oss vara finns ständigt risken att vi tar till det snabba svaret, den enkla förklaringen. Den trångsynta förklaring som för Damien Echols blev en fråga om liv och död.

Det handlar till syvende och sist inte om vi, de kloka, och de, de inskränkta. Fenomenet formuleras så väl i Olof Palmes så ofta citerade tal från 1965 att det får avsluta den här texten.

”Fördomen behöver inte förankras i någon vederstygglig teori. Den har ett mycket enkelt ursprung. Fördomen har alltid sin rot i vardagslivet. Den gror på arbetsplatsen och i grannkvarteret. Den är ett utlopp för egna misslyckanden och besvikelser. Den är framför allt ett uttryck för okunnighet och rädsla. Okunnighet om andra människors särart, rädsla för att förlora en position, ett socialt privilegium, en förhandsrätt. (…) Därför ligger fördomen alltid på lur, även i ett upplyst samhälle. (…) De flesta av oss människor har ett behov att hävda oss gentemot andra. Och då står fördomen mot den avvikande – utlänningen, främlingen – till förfogande som en sista skans.”

Tårarna slutar inte för att samhället säger förlåt till de AIDS-drabbade

1 december 2012. World Aids Day. Kulturhuset, bibliotek Plattan.

images-1

För lite drygt ett år sedan såg jag dokumentären We were here på Stockholms filmfestival. Jag skrev om filmen i november. Sedan dess har jag spetsat öronen när jag hört något, fokuserat blicken när jag läst något som handlar om AIDS. Jag tror att mitt intresse handlar om problematiken som blandar biologi med samhälle. Det faktum att en sjukdom, som faktiskt är en biologisk mekanism och därmed inte har något med moral att göra – kunde (och fortfarande idag kan) väcka så starka reaktioner. Bädda för moraliska ställningstaganden. En, kanske, ökad vilja hos människor att klamra sig fast vid konventioner. Som om detta med sexualitet inte var nog knepigt som det är. Nyligen intervjuade jag en kvinna vars man dog i AIDS 1987. Hon levde med smittan utan att själv ha blivit smittad. Från en dag till en annan skulle hon handskas med de skamkänslor som hennes man kände, och de skuldkänslor hon själv hade, för att hon plötsligt var rädd för att bli smittad av den hon älskade mest.

I år är det 30 år sedan den första personen i Sverige registrerades som smittad av HIV. Det är också trettio år sedan det första dödsfallet av AIDS. Jonas Gardells bok och teveserie Torka aldrig tårar utan handskar kommer när ämnet är som mest på tapeten. Precis som SVT:s dokumentär Smittad. På Kulturhuset uppmärksammas World Aids Day den 1 december med föredrag, teater och film i arrangemang av Botkyrka ungdomsmottagning; Hiv-Sverige; Lafa – enheten för sexualitet och hälsa, Stockholms läns landsting; Infektionsmottagning 2, Karolinska Universitetssjukhuset; Nationellt kunskaps- och resurscentrum för barn och unga med hiv; Posithiva gruppen; samt Sesammottagningarna.

WAD2Janne Nordstedt från Afrikagruppen pratar om sambandet mellan AIDS och sexualitet, och hur viktigt det, för ett preventivt arbete, är att börja prata med unga människor om sexualitet. Han säger att arbetet måste drivas i rätt riktning. Och med rätt riktning menas att prata om 1) sexualitet 2) den faktiska fysiska sexakten 3) konsekvenser. Janne Nordstedt hävdar att felet med sexualundervisningen i skolan är att man börjar med att prata om konsekvenserna – med skräckpropaganda om farliga sjukdomar försöker man få unga människor att hålla på sig. Men vad bryr man sig om farliga sjukdomar, om man är ung och osäker och villrådig och aldrig fått ligga?

Janne Nordstedt ger ett exempel på en händelse han var med om när han jobbade på en ungdomsmottagning. En eftermiddag kom en 24-årig kille in och viftade med ett papper. Det var ett sådant där besked om smittspårning som skickas till en om någon misstänker att man fått en könssjukdom. Killen i fråga ropade glatt i väntrummet att han kanske hade klamydia, och därför ville testa sig. Han fick ett test och det visade sig vara negativt. Janne undrade hur det kom sig att han verkat så munter över det där brevet, någon vecka tidigare. Det visade sig att killen aldrig haft sex tidigare. För honom var klamydiatestet sålunda ett bevis på att han var normal. Med detta exempel konstaterar Janne Nordstedt hur viktigt det är att också tala om sexualitet när man talar om könssjukdomar. Utan ett öppet samtalsklimat kan man aldrig komma åt själva sjukdomsspridningen, menar han.

Som karaktärerna Rasmus och Benjamin (som man känner igen från  Torka aldrig tårar utan handskar) läser Björn Elgerdoch och Kristofer Kamiyasu en scen ur Gardells pjäs Ömheten. Föreställningen har premiär på Stadsteatern om ett par veckor, i regi av Jonna Nordenskiöld. Hon berättar kort om handlingen. Ömheten utspelar sig under två dagar, 1987 och 1988. Den första är när Rasmus föräldrar kommer till Stockholm för att fira sonens födelsedag, men istället för tindrande tacksamhetsbetygelser får de veta att han är homosexuell. Den andra dagen är en av de allra sista i Rasmus liv och det är en scen härur som spelas upp. Rasmus befinner sig bortom allt hopp. Fullständigt håglös, skräckslagen, handlingsförlamad. När Benjamin kommer hem berättar han hur han tidigare under dagen förberett ett självmord i badkaret. Benjamin försöker prata med Rasmus, övertyga honom om att han älskar honom trots smittan. Men hur hjälper man en pojkvän som vet att han snart ska dö i en oöverstigligt skamfylld sjukdom? När Rasmus kräver att Benjamin ska säga att han älskar honom, kommer responsen lite för sent. Kan man älska en person som man tror är smittad av en dödligt farlig sjukdom, på samma sätt som man älskat en frisk?

WAD

Häromdagen sa en person i min närhet att anledningen till att vi plötsligt börjar fälla tårar för vad som hände för trettio år sedan är att vi befinner oss i ett samhällsklimat där det varit impopulärt att förhålla sig känslosamt till samhällsproblem. Vi har, som han uttryckte det, lärt oss att hålla ett linjärt förhållningssätt till svåra saker. Vi kommer ingen vart om vi sitter och är medkänslosamma. Jag vet inte om han har rätt. Det är ett faktum att frågan om AIDS har nått de flesta stugor den här hösten i och med Jonas Gardells teveserie. Det tror jag är viktigt. Inte minst för att bidra till ett sådan öppet samtalsklimat, som Janne Nordstedt efterlyser. Inte bara i fråga om AIDS, utan lika mycket beträffande sexualitet och konventioner. Sara Edeheim skriver i DN 21/11 2012 en intressant artikel där hon hävdar att serien rymmer ett visst mått av narcissism. Frågan har att göra med hur vi bör handskas med samtidshistorien. Vad är det egentligen som är viktigt att belysa, när vi blickar tillbaka på det som hände för trettio år sedan?

När jag hör på Ekot att Miljöpartiet kräver en ursäkt från regeringen till de som smittades av HIV på 1980-talet, häpnar jag. Miljöpartiet hävdar att de HIV-smittade kränktes av samhället och dess institutioner. Det stämmer med högsta sannolikhet att många drabbade behandlades illa. Men, av vilka då? En sjukdom som man inte visste något om – hur skulle man kunna veta hur man skulle hantera den? Vad hade man själv gjort? Skammen som pådyvlades de HIV-smittade hade sin grogrund i moralism, en gammaldags syn på sexualitet. Homofobi. Allt det där som på 80-talet hade börjat luckras upp. Tagits fram i ljuset och ifrågasatts. Mer och mer. Tills det stora bakslaget kom – smittan. Att människor då fann det som en enkel väg att återgå till föråldrade idéer som menade att den kyske är fri från synd och att en sexuellt överförd sjukdom därmed bevisar motsatsen, är kanske inte så konstigt.

För precis som den kvinna jag intervjuade sa om sin man, gjorde beskedet om HIV att hennes största passion i livet förvanskades till föremål för rädsla och äckel. Kärleken blev, poff, en levande död. Då var det inte okomplicerat att kyssas. Men det hade inte så mycket att göra med samhället och dess institutioner. De visste lika lite som hon. Och vad tjänar det till att nu pådyvla skuld och skam på dem som levde nära smittan, och  överlevde?

Sjuttiotalsfeminism som ständigt aktuell när ABF firar 100 år

Torsdag 14/6 2012. ABF fyller 100 år. Det firas bland annat med boksläpp på våning tre i Kulturhuset. Rosa champagne, mingel och signering.

Boken Alltid på plats, alltid på språng – kvinnor i ABF handlar om nio kvinnor med ett par saker gemensamma. Alla är kvinnor. Alla har arbetat inom ABF. Och alla har berättelser om hur det är att vara kvinna inom ABF, som enligt ABF inte fått tillräcklig plats i den ABF:ska historieskrivningen. Därför har de intervjuats och porträtterats i serieboken som ges ut av Atlas förlag lagom till 100-årsjubileet av förbundet. Bakom intervjuerna står Carl-Michael Edenborg och för seriernas utformning Loka Kanarp. Kanarp får av Moa Elf Karlén, förlagschef på Atlas, frågan om vilken sorts feminist hon är. På vilket sätt jobbar hon för jämställdhet?

– Är du lydig, ”för” systerskap, eller olydig?

Kanarp ler lite, vilka var nu alternativen? Hon funderar en kort stund och säger sedan att hon nog är mest för systerskap.

Jag erinrar mig vårens rabalder om orakade armhålor i Melodifestivalens publik. Hur det drog upp till Facebookstorm och startades motattacker där kvinnor ville ta sin rättighet till behåring tillbaka. Kvinnor av olika slag och hårighetsgrad tog bilder på sina armhålor och stod upp för sina kroppar. Det var upp till kamp för kvinnans rätt att vara naturlig. En del kallade det för en backlash till sjuttiotalet. Hade vi inte kommit längre än så här? Handlar inte 2000-talets feminism om högre värden, om varje människas frihet, om en för BÅDA könen lika viktig kamp, och om varje barns rättighet att kallas för hen? Tanken slår mig när jag bläddrar i Alltid på plats, alltid på språng den påminner lite om en bok jag har i bokhyllan som består av ett tiotal intervjuer gjorda under 1960-talet med hemmafruar. Rapport om kvinnor, heter den, skriven av Carin Mannheimer 1969. Och jag tänker på min egen bok, med undertiteln Frihet, jämlikhet och rakade ben. Sjuttiotaligt, nutida, eller ständigt aktuellt?

Efter tal och skål och grattis i mikrofon lyckas jag få tag i Kanarp och vi samtalar om feminism och om arbetet som serietecknare. Jag frågar henne om hon kan se någon likhet mellan ABF-boken, en bok om ”starka kvinnor”, och armhåledebatten och dessa två händelser som led i ett i mina ögon sjuttiotaligt sätt att arbeta för feminism. Kanarp berättar att hon som femtonåring under 90-talet demonstrerade med organisationen Vägra kallas hora och medverkade i Porrblockaden. Även om denna typ av feministiskt arbete kanske inte är något som Kanarp skulle ägna sig åt idag, finns vissa likheter mellan det forna engagemanget och det ställningstagande hon gör som serietecknare. Och hon kan se ett samband:

– Båda sätten är på sätt och vis exempel på sjuttiotalsfeminism. Det är samma slags basic problem det handlar om. Det är viktigt att uppmärksamma kärnproblematiken, och den består ju lika stark idag som på sjuttiotalet.

Jag frågar Kanarp om detta med systerskapet, som ju också klingar lite sjuttio. Vad menas med att vara för systerskap? För Kanarp handlar det om att tänka på att lyfta fram varandra lite extra. Det kan vara på jobbet eller på krogen. Eller inom ett politiskt parti.

– På ett större plan handlar det om ju om att hålla ihop. Som kvinnor.

Och nio kvinnoöden har hon gestaltat i serier. Hagar Normark, 92 år då hon intervjuades och före detta socialdemokratisk riksdagsledamot, intresserade henne särskilt. Som medpassagerare på resan som startade 1931 i SSU i Malå upplevde hon alla de destinationer och landskapsförändringar som följde vägen mot ett Välfärdssverige. Om detta berättas i det första kapitlet i boken. Kanarp visar exempel i boken på hur hon omvandlat händelseförlopp till bilder. Här kommer finurliga inslag att blandas med den mer renodlade historieskrivningen. Under en bild som visar tre ungar (en av dem Hagar som barn) som springer barfota i gräset finns en ruta där den gamla Hagar säger i en pratbubbla:

– Jag har alltid haft lätt att hantera karlar.

Fiffig och fin är boken. Lärorik, lättläst. Och framför allt, som ett inslag i en ännu lite mer sann historieskrivning; oändligt viktig. Jag sitter hemma och äter årets första svenska jordgubbar och lyssnar på den lista på Spotify som jag döpt till Mina drömmars årtionden. Aretha Franklins Natural woman kommer som ett brev på posten ur högtalarna.

”You make feel, YOU make me feel lika a natural woman…”

Nog må kvinnan i låten behöva en man för att känna sig som en naturlig kvinna. Nog har vi i alla fall krupit några steg framåt sedan Aretha skrålade år 1967.

Sorti i Kulturhuset

I Kungsträdgården ser jag honom driva omkring. Hatt, trots att det är så varmt ute. Sliten rock, säckiga byxor. Mellan träden vandrar han hit och dit. Då och då sträcker han på halsen för att dra in doften av parkens just utslagna körsbärsblom. Klockan slår i Jakobs kyrka, söndagsringningen. Han ser sig omkring. Konstaterar att ingen verkar uppmärksamma. Greppar snabbt en gren, bryter en kvist, kastar ett generat öga mot en dam med solglasögon och vit vårjacka som sitter på en bänk en bit bort. Triumfen och skammen hand i hand. Damen ser honom. För en kort stund tycks hon göra en ansats att ingripa. Hon ser ut som en sådan som ingriper när folk beter sig på fel sätt. Men hon avstår. Kanske märker hon hur de små blommorna gör att mannen som driver omkring i Kungsträdgården en söndag klockan två plötsligt tar av sig hatten och låter kalufsen ruskas av vårvinden. Kanske noterar hon att hans djupt liggande ögon muntert glimmar till. Hur vecken på var sida om den smala munnen fåras, för att snart bredda den till ett leende. Kanske märker hon. Eller så bryr hon sig bara mer om sin solbränna än om allemansrätt. Med kvisten i handen styr mannen stegen mot Operan. Förbi Dansmuseet och Medelhavsmuseet sneddar han upp på Drottninggatan. Tobaksaffärer, billiga klädkedjor som bjuder sina varor ute på gatan och gäng av svartklädda ungdomar tätnar ju närmare han kommer Kulturhuset. Trapporna ned, i fem långa steg. In på Bibliotek Plattan, glasdörrarna smäller igen bakom honom. Så här dags är han nästan ensam här. I hyllan som rymmer böcker om Berättelser finner han boken han tycks ha letat efter. August Strindberg. Inferno. Och han läser högt, högt, för alla som råkar befinna sig i Kulturhusets bibliotek just denna söndag i maj strax efter klockan två:

Återskänkt åt friheten, erfar jag med ens en expansion av själens innestängda kraft och lyftes upp över småaktigheterna i storstaden!