Om Gabriella Westberg

: )

Min slemmiga huvudfoting

Ogham Waite? Har aldrig hört namnet. Jag googlar. Hittar en man som pratar inför sin webbkamera. Han har på sig en blågrön fez och ett par leopardmönstrade, hornbågade solglasögon. Han ser ut att vara i 50-årsåldern och väga dryga 120 kg. Han bor hemma hos sin mamma, förstår jag, efter en stund. Är det där Ogham Waite? Nej. Nu tar han fram en CD. Ogham Waite and the Amphibian Jazz Band, säger han, och viftar med den lite snabbt framför webbkameran, utgiven på The Gilman House. Han sätter in skivan i datorn och trycker på play. Han har inget särskilt bra ljud i sin dator. Men det låter lite som Tom Waits.

Ogham Waite. Tom Waits. Är det en ordlek? Jag stänger av Youtube-filmen med mannen i de leopardmönstrade glasögonen och letar upp Live at The Gilman House. Där presenteras albumet. Den tecknade bilden av honom, på omslaget av skivan, ger inte mycket till ledtråd. Det finns en länk på sidan, till ett smakprov. Men jag saknar någon insticksmodul, så jag hör ingenting. Ogham Waite…

Det har varit HP Lovecraft-festival på Kulturhuset. HP Lovecraft var en skräckförfattare som levde under det förra sekelskiftet, inspirerad av Poe och ett helt batteri av andra gamla gotismer jag inte känner till. När jag läste litteraturvetenskap en gång i tiden hade jag en klasskompis som var Lovecraft-fan. Han pratade om Lovecraft dagligen. Såg ut som Lovecraft. Skrev dikter i hans anda. Och började så småningom forska i samma ämne. Jag tror att han är doktor i skräcklitteratur idag. Jag har alltid haft ett gott öga till den gamle HP sedan dess, men har i ärlighetens namn inte läst en enda bok han har skrivit. Poe har jag läst. Poe gillar jag. HP Lovecraft – av vad jag har förstått – var inte fullt lika romantisk som sin föregångare, dock mer systematisk. Idag ses Lovecraft i alla fall som rätt kultig, och under en veckas tid hade delar av Kulturhuset alltså lånat sig till en festival tillägnad denna mörka kult.

Som en del i detta, som den allra sista punkten på denna ockulta vecka, skulle alltså den här Ogham Waite spela, en solig söndagseftermiddag, med sina Amphibians, i Studio 3. Alltihop verkade lite skumt på ett sätt som tilltalade mig. Så jag gick dit. Det var den 1 april.

I dörren togs vi emot av en ung man med ett imponerande raklångt skägg. Det var han som arrangerat festivalen, visade det sig senare. Innanför dörren var det mörkt, närmast kolsvart för den som kom utifrån. Det brann några stearinljus här och där, såg man efter en stund, och den lilla scenen var bara nästan upplyst av ett både vagt och matt ljus. Där i den skumma belysningen satt musikerna redan och tittade hålögt på oss som tog plats mitt emot. I baren såldes konstiga drycker.

Några minuter senare ställde sig en av musikerna upp och presenterade Ogham Waite! Upp på scenen klev en inte så gammal, inte så trasig, en ganska slank man i kostym men med simhud mellan fingrarna och något slemmigt över halva huvudet. Det hängde ner över ansiktet. En undertand stack upp och ut även då han höll munnen stängd, som på en gammal marulk. Han skrockade och skrattade på ett mullrande och bullrande sätt, innan han tog plats på den höga pallen och drog igång med den ena smäktande jazzstandarden efter den andra – klassiker iklädda nya, undervattensstämplade texter.

”My funny Valentine” blev ”My Slimy Cephalopod”. ”Somewhere over the rainbow” blev ”Somewhere under the ocean”. Han sjöng om en sjunken stad, om att han skulle kunna tänka sig att drunkna där. Istället för ”You go to my head with a smile that makes my temperature rise” sjöng Ogham Waite, med sitt slemmiga ansikte: ”You notice my head, with a contempt that make my temperature rise”…

Jag hade velat ha texterna, skulle ha kunnat köpa en skiva bara för att få texterna, men det fanns lustigt nog inga skivor till försäljning. Inga texter på nätet. Det var för mörkt för att jag skulle kunna anteckna. Jag fick lyssna noga bara. Och försöka minnas.

Hans röst lät onekligen som Tom Waits. Och ibland lite Louis Armstrong. Fast också som en mycket klarare, yngre och mer oförstörd röst som gömde sig bakom det där skrovliga. Som om rösten hade klätt ut sig. Som han själv. Som den här kulten. Som den här längtan till det ockulta, till skräcken, till ondskan och mörkret, underjorden och havsdjupen. Som överlever blott med humor, om än svart också den.

Det är själva temat för Ogham Waite som får det hela att funka. Den absurda fiskigheten. De små surplande kallsupar han tycks ta ibland mellan stroferna. Slemmet i pannan som hamnar snett och får märkliga mönster allt eftersom det blir varmare i strålkastarljuset och Ogham Waite torkar svetten. Det är vackert.

Två dansare kliver in och tar utrymmet mellan scenen och stolsraderna. De är sjögräs, fiskfenor, ålar. Musikerna spelar oklanderligt och det är skönt att sitta där i mörkret och lyssna på väl utförda gamla jazzstandards till den böljande dansen. Kanske är vi under vattnet? Simhuden börjar lossna från Waites fingrar. Rösten verkar trött. Han kliver av scenen, men stiger upp igen så snart vi börjat applådera. Ni vill höra en till va? Förekommer han. Jo, då. En svensk visa. På svenska. Jag känner inte igen den. Men han sjunger den för att bekräfta ryktet att det förekommer djupingar i svenska vatten också. Säger han. Sedan ropar han upp mannen med det raklånga skägget, så vi får applådera honom och hela festivalen med. Jag får känslan av att jag är den enda som inte är med i HP Lovecraft Society, men jag klappar i händerna och håller god min.

Det blir en festival till redan i höst, avkunnar han med skägget, och får ytterligare en applåd. Sedan är det slut. Utanför lyser vårsolen lika starkt som innan. Jag går ut med känslan av att ha varit på bio och sett en lite egen, underfundig film med gott slut. Ogham Waite hette den.

Man blev betraktad med vördnad

Det var en vacker dag, en lördag. Jag hade suttit lutad mot en vägg och sugit i mig den tidiga vårsolen, om det inte var så att en av Sveriges stora författare – vars böcker jag läst sedan jag var trulig tonåring – hade kommit till Kulturhuset för att bli intervjuad ”på djupet”.

Jag var tidig och stannade till i nära-på utomhusmiljön i Ekocaféet för att lyssna på någon som pratade om innerstadshöns. På en bakgård på Söder hade de sedan några år höns, berättade hon. Trevligt, tänkte jag, och slog mig ner vid fönstret ut mot plattan där en polisbil följdes av en illgul ambulans. Alldeles intill mitt bord stod tre unga män i lustiga mustascher från hajpade Stockholms-rosteriet Johan & Nyström och bjöd på några olika sorters vilda etiopiska bönor. Jag har druckit kaffe från etopiska bönor förut, och konstaterat att de ofta ger en nyans av earl grey, vilket är ganska lyckat eftersom jag både är kaffe- och tedrickare, med särskilt faiblesse för just bergamott. Gott! Innerstadshönstalaren gick av den lilla scenen och upp steg en innerstadsbiodlare, för att tala om vikten av bin.

Jag var helt enkelt på gott humör när jag gick in i Hörsalen på Kulturhusets tredje våning, och försökte anpassa ögonen till mörkret. Det blev närmast fullsatt, den vackra vårdagen därute till trots.

På scenen steg den gänglige PO Enqvist fram, vid sidan av sin intervjuare, den förvisso högt beklackade men ändå på alla sätt väldigt mycket mindre kulturchefen på Expressen, Karin Olsson.
– Jag har inte pratat i en och en halv timme på raken ens med min pappa, inledde Karin Olsson, som att hon än mer ville understryka sin litenhet gentemot den store författaren. PO Enqvist verkade inte så imponerad av jämförelsen. Nähä? Och varför inte det, då, hoppades jag att han skulle tillägga, men det gjorde han inte.
– På djupet kunde vara en övergripande rubrik för hela ditt författarskap, fortsatte Karin Olsson.
– Njae, sa PO Enquist, hur då?

Och på det viset fortsatte det en stund. De hjälptes åt att sätta sina roller. Karin Olsson föreslog, frågade och PO Enquist nekade och nekade, det var inte utan motvillighet han alls svarade på frågorna. Kanske ville han egentligen också sitta lutad mot en husvägg och suga i sig den tidiga vårsolen. Och visst ställde Karin Olsson ganska ledande frågor, jag blev också lite irriterad. PO hade kunnat sitta där en bra stund och nicka bara, men det gjorde han ju inte.

Efter en stund började strategin ge resultat. Karin Olsson är en envis typ, och PO Enquist blev till sist tvungen att medge att det nog kanske låg något i vad hon sa, ibland. Inte så där, direkt, men han svarade med en egen utläggning om sin syn på saken vilket faktiskt på fråga efter fråga gav Karin Olsson poäng på poäng. Sport!

Karin Olsson ville prata mer om sport och om prestationskrav, om den fuskande släggkastaren Eric Umedalens citat: ”Stortävlingar fodrar storresultat”, som PO Enquist skrivit om i den dokumentära romanen Sekonden. Hon tog upp det att PO Enquist ska ha mätt och vägt sina barn som små, för att se att de växte som de skulle. Handlade det inte om prestation där också, frågade Karin Olsson lite retfullt. Nej! Det handlade om att följa den anmodade kurvan, svarade PO och tillade med skärpa:
– Det handlade om kärlek. Punkt.

PO Enquist väckte i alla fall debatt med Sekonden när den kom ut i början av 70-talet och en ny syn på idrotten som politik växte fram. Men det var ju inget nytt med det, kontrade PO Enquist i Hörsalen, det där hade ju tyskarna hållit på med länge. I DDR, till exempel, var idrott i allra högsta grad politik! Hur som helst ledde uppmärksamheten till att Bo Strömstedt skickade PO Enquist till att bevaka OS i München, vilket i sin tur ledde till en rad uppmärksammade artiklar i Expressen och ännu en bok: Katedralen i München.
– Det går inte att göra en klippbok! Utbrast PO Enquist och förklarade hur han gjorde:
– Jag stängde in mig och skrev ett antal kortnoveller som var inspirerade av artiklarna. Och de novellerna blev sedan till boken.

Politik. PO Enquist var politiskt aktiv och utsågs i början av 70-talet till kulturutredare. Dessutom var han god vän med Olof Palme. I Hörsalen frågade Karin Olsson om han inte tycker att han stod lite för nära makten? Nej, svarade PO Enquist med emfas, för att sedan som den mest mediatränade politiker börja prata om något annat. Han växte upp i ett folkpartistiskt hem. Han kallar sig socialdemokrat med liberala rötter. Enquist skrev också ett passionerat försvar för Pol Pots utrensning i Kambodja, som publicerades i Expressen 1975  – något han i efterhand har ursäktat med att han inte kände till Pol Pot. Om det ställde inte Karin Olsson några frågor. Men det politiska engagemanget ville hon ändå peta lite mer i.
– Du har varit trolös, politiskt.
– Inte trolös!
– Jo, lite prövande trolös. Men sedan insåg du att det inte ledde någonstans…
– Ja, jo, det var ju den där debatten…
– Är du besviken på vänstern idag?
– Nej, jag blev nog ganska snabbt definierad som gråsosse. Det är ett begrepp jag lärde mig att älska. Att vara betongsosse är fint. Jag kunde sitta stilla och titta på när partiet svängde till höger och till vänster och till höger igen. Snart började det kännas som att det var jag som var själva socialdemokratin.

De verkade börja gilla varann, PO och Karin. Det blev roligare att lyssna på dem, jag glömde solen, och de kom djupare också. Karin Olsson påpekade det häpnadsväckande att det aldrig nämns att han är så roligt, PO Enquist.
– Det har skrivits sju avhandlingar om mig, ingen nämner ordet ”rolig”, bekräftar han, och tillägger: Det är lite fult. Det tillhör liksom underlivet.

Den annars dödstysta publiken skrockade här till. PO slängde ut en blick emot oss, som om han just blivit påmind om att också vi fanns där, och sa att vissa saker är så förfärliga att man bara kan skriva dem med svart humor.
– När jag skrev mitt liv, om alkoholismen och det – i självbiografin Ett annat liv – där är det 130 sidor som är fruktansvärt roliga! Men det är ingen som säger det. Det är enda sättet att överleva. Är det humor? Jag vet inte.

Någon annan som PO Enquist inledningsvis haft en lite obekväm relation till är essäisten Anders Ehnmark, som slaktade Enquists andra bok, Färdvägen. Det var en offentlig slakt som var mycket kännbar för en ung författare. Senare i livet kom de två emellertid att skriva ihop – ”med en blandning av hans mycket speciella och min ganska egna prosa, en tredje prosa” – två politiska dramer: om ekobrott i Chez Nous och om vänsterns utveckling i Mannen på trottoaren.

Sina två första romaner är inget PO Enquist är särskilt stolt över idag. En bokklubb – ”Bokhora tror jag att den hette” – hade läst just den andra boken, Färdvägen, och kommenterade den sedan med att den var ”intressant och mycket avslöjande.”
– Avslöjande! Jesus Christ!

I år är det 100 år sedan August Strindberg dog, och på Stadsteatern sätts PO Enquists Tribadernas natt upp, med premiär på den Strindbergska själva dödsdagen, den 14 maj.

– Det är en väldig skillnad på att skriva romaner och att skriva drama, konstaterar PO Enquist. När man skriver roman sitter man ensam och jobbar länge. Tribadernas natt skrev jag på elva dagar. Jag hade ingen aning om att jag kunde skriva för teatern, men jag skrev. Och sedan gick jag upp till Janne på Dramaten och han sa: ”Ja men då kör vi den här.” Sedan gick den ju som en präriebrand…

Tribadernas natt spelades plötsligt överallt. PO Enquist, som var van att sitta hemma i lugn och ro bjöds in till repetitioner och till premiärer utomlands.
– Man blev betraktad med vördnad! Romanförfattarens glaskupa var krossad.
– Då var det fortfarande ovanligt att författare skrev om andra författare. Hur blev reaktionerna?
– Jag fick kritik för ”pittmätningen”. Men det var ju sant! Det fanns ju där, i breven.
– Var det inte så att du ville välta statyn Strindberg?
– Jo. En staty är en väldigt dålig samtalspartner. Med Strindbergs verk – man genmäler och genmäler. En staty är ingen människa, men det är Strindberg!

PO Enquist läste Strindbergs samlade verk, från början till slut inför Tribadernas natt. Det tycker han är viktigt att man gör, för att få se det där andra som kommer fram i helheten. Och breven!
– Jag fastnade i Strindbergs brev. Vilken läsning! Synd att man inte ger ut breven på pocket.

– Har du själv påverkats av Strindberg?
– Man kan inte påverkas av Strindberg. Ibsen är den store läromästaren, av honom kan man lära. Men inför Strindberg kan man bara spärra upp ögonen. Han är en sådan solitär…

På frågan om han skriver på något nu fick Karin Olsson en djup suck tillbaka.
– Det är jobbigt att skriva självbiografi och sedan sätta punkt. Poff! Det är värre än du tror. Samtidigt har jag mycket kvar att säga, men det börjar bli brått. Jag har kanske fem år kvar att skriva.

PO Enquist, 77, skriver ännu. En halv sida om dagen, ”för att må bra.” Han säger att det var hans fru, Gunilla, som sa åt honom att skriva just en halv sida om dagen, inte mer, inte mindre. Det får inte gå för fort, men han måste ha att göra.
– Nu skriver jag och mår ganska bra. Men det är jättesvårt!

– Hur är det med religiositeten?
– Jag har letat efter existentiella frågeställningar i hela mitt liv. Jag tror inte på himmel och helvete. Men vad är det då? Det blir svårare och svårare att skriva om det, men också viktigare och viktigare. Det går inte att sluta fråga hur det hänger ihop.

– Du har skrivit mycket om döden. Tar du döden med ett större jämnmod idag?
– Med en klackspark! Säg att jag tar döden med en klackspark. Nej, det gör jag inte.

En tjej i röd klänning kom fram till podiet efter samtalets slut. Hon höll ett gammalt ex av Kapten Nemos bibliotek i handen. Hon sa att det var hennes födelsedag, och att PO Enquist var hennes idol. Nu skulle han signera boken som betytt så mycket för henne. Hon gav sin kamera till några som stod i närheten, för att de skulle kunna föreviga ögonblicket, men batteriet tog slut just som hon tagit position brevid sin idol.  (Om du, tjejen, ser det här, så ladda ner bilden jag tog. Den är inte så bra, kanske, men det syns att det är han.) Och utanför på plattan sken solen än, när vi kom ut.

Konst gror i rännstenen

Vad växer i rännstenen, frågar sig Malin Lobell i sin bildserie ”De har ett namn” som visades i ID:I galleris monter på Supermarket i helgen. Jo, det är konsten som envist gror i rännstenen.

Det var i alla fall min slutsats efter att ha vandrat runt och tittat och petat och tryckt på och skrattat åt det frodigt spretiga utbudet på de konstnärsdrivna galleriernas mässa, Supermarket, som startade 2007 som en reaktion och reflektion gentemot de större galleriernas mer städade Market, som hålls samtidigt på Konstnärsakademin, några kvarter bort. Här följer några axplock:

Först fastnade jag för några spanska konstnärers ilskna spark bakut mot ett finanskrisande samhälles tendens att skära ner på det som allra mest behövs just i krislägen – kulturen – under det samlande Marx-citatet: ”All that is solid melts into air”. Konstnären ses idag som en entreprenör och förväntas driva sin firma som vilken företagare som helst, med vinstintresset som självklar motor. Det är en utveckling som drar över hela Europa för närvarande. Alldeles utmärkt då att spanjorerna ställde ut dessa verk på en mässa som lånat sitt namn från snabbköpet.

Lite längre in satt Henrik Ekesiöö och såg både ledsen och uppgiven ut, med sitt stora huvud i papier maché hängande på den trötta nacken. Bredvid honom hade ett litet skott av Barsebäck blommat upp, i verket Barsebäck Mobile Memorial Monument (se filmen här), av Joakim Forsgren. Deras verk ingick båda i utställningen ”One Euro (9,0983333 SEK) budget exhibition”. 

Sedan följde en finsk idéplantskola, där varje tanke, förhoppning och bra idé sattes i jord och vårdades i långa rader i artificiellt ljus och värme, i väntan på att få sättas ut och knoppas till våren.

Kommunen Gnesta hade en monter, där man visade olika ämnen och material som hör hemma där, i stora kar; jord, ull, löv, bark etcetera. Och mitt emot höll alltså ID:I galleri till, med bland annat en skottkärra fylld med pellets, centralt placerad mitt i montern, och bilder på det som växer i rännstenen på väggen. De har ett namn.

Supermarket 2012 visade verk av runt 80 konstnärer från 30 länder i små montrar på två plan i Kulturhuset. Det ger för femte året i rad, som vanligt, en sprudlande bredd och höjd som både visar på mönster i den samtida konsten och samtidigt bryter alla föreställningar om att det finns någon gemensam linje eller riktning alls i dagens konst. Förhoppningsvis kommer Supermarket och alla dess utställare att leva och frodas tills dess att konsten i all sin ofriserade spretighet inte bara grott, men vuxit upp ur rännstenen och intagit sin rättmätiga plats mitt i gatan.

Annat jag gillade:

Book Slam London goes Stockholm

”It’s about poetry – the love of it.”

Det var ingen vanlig litterär afton. Även om publiken som trängdes i två långa köer i väntan på att dörrarna till Studion skulle öppnas, till stora delar var den vanliga; 85 procent kvinnor, medelålder 35-45 år. Tveklöst många bibliotekarier. Dörrarna öppnades, vi släpptes in.

Book slam är Londons största, första och enda litterära nattklubb och när den nu kom på gästspel till Stockholm och Studion i Kulturhuset hade man tagit fasta på det där att ge litteraturen en ”more comfortable and informal environment”, som det sägs på hemsidan Bookslam.com. Träbänkar klädda med trasmattor stod ”flätade” i kors, riktade mot de två scenerna – en liten med plats för en ensam röd fåtölj mot en fond av Sergels pinne i snöstorm. På den större scenen fick en hel soffgrupp plats, komplett med chesterfield-soffa, pösiga fåtöljer, ett litet soffbord med virkad duk och trehövdad lampett – ett möblemang som lustigt nog aldrig kom till användning. Scenen delades också med en kvartett bestående av Daniel Bingert med (celebra) gäster. (Jag kunde inte låta bli att tycka lite synd om basisten som stod mitt i kolsyreröken större delen av kvällen. Om du läser det här, mår du bra?)

Konferencier var den energiske, elastiske och vokalt begåvade poeten Lemn Sissay, som till vardags är huspoet på Southbank Center i London och som till och med fått medalj av drottningen för sina litterära insatser. Han varvade egna texter med att grimasera, gestikulera och introducera gästerna; från Sverige författaren till de uppmärksammade och kritikerrosade Hello Dolly och Välkommen till den här världen, Amanda Svensson och hiphopparen Alexis Weak, straight outta Gullmarsplan. Från Storbritannien manus- och romanförfattaren till bästsäljaren En dag (som också filmatiserats och nyligen visats på svenska biografer) Dave Nichols och till sist spoken word-poeten från södra London, Kate Tempest.

I baren såldes öl och vin och en handfull små maträtter till ofattbart trivsamma priser. Eller vad sägs om en linssoppa för 25 kronor, en liten ceasarsallad för trettio eller en quiche med kantareller för 35? Ja, trevligt och trivsamt var ordet som låg närmast till hands när man balanserade bort till sin trasmatteklädda bänk med en liten middag i famnen. Ovanför fladdrade stora dukar med projicerade bilder av bläddrande boksidor och utanför yrde snön så att det susade i rören.

Book slam London har ett par år på nacken, hemmavid. Redan i höstas drog Kulturhuset igång en svensk version av konceptet, under projektet Uppsökande verksamhet då med stöd av brittiska konsultatet och det hölls på Brooklyn Bar vid Hornstulls strand.

– Vi ville själva sätta ihop det i ett mindre format, lite som det startade i London, med några svenska författare i en liten bar med musik. Lite mer opretentiöst, säger Pernilla Glaser, som producerat både höstens två Uppsökande verksamhet och gårdagens gästspel från London.

Namnet Book slam fick inte Kulturhuset använda för sin Uppsökande verksamhet, men istället för att bråka om det bjöds originalet in för ett gästspel i Stockholm. Book slam London är egentligen ingen turnerande verksamhet, berättar Pernilla Glaser. Det började som sagt i ett litet format, som en liten klubb på en mindre bar med några poeter, författare och musiker, men ganska snart växte det till en stor show som nu ges den sista torsdagen varje månad i en av två stora lokaler i södra London, med en stadig publik på omkring 500 pers. De har gästspelat på någon festival tidigare, men annars är det första gången konceptet rest hemifrån, när Book slam London goes Stockholm.

Mest London bjöd Kate Tempest på, som också ursäktade sig för att hon kanske var lite för lokal i sina texter. Vilket hon absolut inte behövde göra. Hennes texter är universellt urbana och hennes framförande alldeles fenomenalt. Men mer om henne längre ner.

Först ut var Amanda Svensson, som tog plats på den lilla scenen, framför den röda fåtöljen. Hon var påtagligt nervös när hon presenterade sig och berättade om när hon sist var här i Studion, då för att spela instrument hon inte kunde. Trummor. Hon staplade dem på varann. Nervositeten skingrades blixtsnabbt i samma ögonblick som hon öppnade boken och började läsa. Som om de egna orden i boken var ett rum där hon steg in, undan allas blickar. Som om hon nu fick spela ett instrument hon faktiskt kan mycket väl.

Det är mycket språk i Amanda Svenssons texter. Ordlekar och förvrängningar, det är drastiskt och bildrikt på ett sätt som är både roligt, hårt och distanserande på en och samma gång. Och det handlar om högst samtida unga liv i en stor stad nära oss (Köpenhamn). Båda hennes böcker fanns att köpa vid bokbordet intill baren.

Därefter fick man vända huvudet tillbaka till den stora scenen, där Lemn Sissay presenterade mc:n, spoken word-poeten, och Occupy London-demonstranten Kate Tempest. Med mycket charm och skämtsam ödmjukhet dansade hon runt på scenen med micken i sedvanligt mc-grepp, men det var inget sedvanligt med henne.

Hon inledde med en lite gullig text om de fyra vännerna Ambition, Talent, Envy och Pride, ”four firm friends who turned into four fierce forces”. Den följdes av ett litet babbligt mellanspel som hon förklarade: ”Somtimes it just talks and I don’t know how to stop it. Sorry.” Därefter blev texterna tyngre, mer politiska, predikningar i blankvers med undertryckt urban aggressivitet, som i Sound of Rum, Cannibal Kids. Hela tiden dock med det där skämtsamma helt nära och plötsligt halsbrytande skörhet. Ofta avbröt hon sig som i en parentes för att översätta något som kanske var lite för South London och som hon nog inte kunde kräva av den svenska publiken att förstå. Och sedan lika snabbt tillbaka ner i det svarta, förtvivlade, som om ingenting.

”I used to spit these rhymes to strangers on trains”, skriker hon och man tror henne. Hon gjorde nog det. Hon gick nog runt på tåg och tunnelbanor och läste sina texter som de fiolspelande rumänerna på gröna linjen här hemma. Hennes andra längre text, Renegade,  en hymn till människan, avfällingen – hon gjorde den med sådan intensitet att hon drog fram tårar i åtminstone mina ögon – inledde hon genom att bryta avståndet mellan henne och oss och gå ner bland träbänkarna. ”I really do feel love for humans”, försäkrade hon. Till och med det var trovärdigt. Det var där hon ville vara, mitt ibland. Oss. ”Come here, give me your hand. Cause I know how to hold it.”

Jag tror att hon satte fingret på något där. Jag tror att Book Slam egentligen hellre vill vara det där lilla, intima formatet. Eller åtminstone tror jag att jag hellre skulle vilja ha det så. Mer nattklubb än talkshow, om man säger så. Men Kate Tempest var både uppe på scenen och nere på golvet kvällens bästa. Utan tvekan. (Ta hit henne igen!)

Kvällens bästa, måhända, men kvällens dragplåster var hon inte. Därom rådde heller ingen tvekan. När Dave Nichols ställde sig på den lilla scenen framför den röda fåtöljen i sin tweedkostym och med sina runda, svarta glasögon och var så där strikt brittisk som bara en viss sorts brittiska män kan vara, gick som en våg av förtjust fnitter genom publiken. Han började läsa ur sin novell om en mycket omusikalisk pojke som dödar sin pianofröken genom sina idoga försök att hitta geniet inom sig, och genast svarade publiken som den inte gjort på hela kvällen och de röda kinderna låg som en kollektivt fniss under upprymdheten. Sannolikt har hans senaste roman, En dag (A day), med de där reaktionerna att göra.

En dag är en kärlekshistoria så klassisk att den handlar om ett par som måste men som inte får varann – förrän i slutet – men berättad på det sinnrika viset att det hela utspelar sig just på en dag, ett datum, år efter år. På så sätt tillryggaläggs snabbt långa tidsrymder och hela den livslånga kärlekshistorien blir lätthanterlig som en tv-serie. Det var författaren till den romansen som lockade den allra största delen av den här kvinnliga, medelålders publiken. Nichols läste också ett stycke ur En dag, och då karaktären Dexters kärleksbrev (som aldrig kom fram) till Emma. Javisst, det är romantik på hög nivå men med stor samtidsfaktor. Den är en rolig, smart och faktiskt ganska förtjusande bok.

Lemn Sissey tog sedan micken och avslöjade att En dag är en bok som inte bara älskas av kvinnor utan också av män, varpå han inledde en kort intervju med Nichols, som avslutades med några spridda frågor ur publiken. Det verkade ingen, vare sig Nichols eller publiken, vara förberedd på, varpå den där jobbiga tystnaden uppstod tills någon god själ förbarmade sig och ställde någon krystad fråga. Lustigt nog blev det en fråga som Sissey själv två minuter tidigare ställt, och fått besvarad.

Alexis Weak är en hiphoppare som vunnit novellpris för sina texter. På Studion gjorde han entré till James Blakes ”I never learnt to share”, och hans första ord var Blakes: ”But I don’t blame them”. Jag anklagar ingen. Han kompades först av en dj (som efter att ha tryckt på play mest gick runt och fotograferade publiken) och senare av Bingert & Co. Och texterna? De handlade om hans ex.

Det bästa han gjorde var att spela James Blake.

Konceptet Book Slam ska bjuda på en stor och gärna oväntad bredd. Stora publikdragare och nya förmågor om vartannat. Och stor bredd blev det, när Alexis Weak tog över efter Dave Nichols och sedan lämnade över till Kate Tempest för hennes andra omgång.
Jag tycker att det är roligt att blanda stilar, typer, storheter, lokalt och internationellt. Jag vill inte att allt ska vara i min smak. Men när dragplåstret redan varit uppe på scen och Weaks framträdande var just ganska svagt, men ändå alldeles för långt, glesnade det märkbart i bänkarna – och det redan innan Tempest gjorde sin hymn till människan och Lemn Sissey rundade av med några av sina egna starka texter, där den allra sista, ”hold on/let go”, stod ut. Det var synd.

Hela arrangemanget, från konceptet i sig till medverkande, hade också varit värda en bredare publik med lägre medelålder. Det hade varit roligt om det hade blivit lite mera häng, efter uppläsningarna/framträdandena. Bingert och gäster fortsatte spela och baren var öppen, författarna signerade böcker och alla möjligheter fanns ju för det. Men den första torsdagen i månaden ville publiken gå hem så fort det var färdigläst. Lite typiskt svenskt, tänkte jag helt fördomsfullt, och gjorde precis som alla andra. Som den medelålders kvinnliga litteraturvetare jag är.

Om Book slam London goes Stockholm igen är för tidigt att säga, men Pernilla Glaser hoppas på att åtminstone kunna fortsätta med den mindre, svenska varianten under rubriken Uppsökande verksamhet. Håll koll på Kulturhuset.se, för ”man vet aldrig vad som händer”, som hon säger.

Och sprid ordet!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Psykologer läser en poet som inte längre talar

Kön ringlade ända ut mot rulltrappan ner mot Ekoteket, tio minuter innan dörrarna öppnades till hörsalen på våning 3 i Kulturhuset. Biljetterna kostade 120 kr styck. Ett par försökte komma in utan biljett, de stoppades vänligt men bestämt. Det var slutsålt sedan länge. Tyvärr, inget-att-göra-något-åt. De fick ställa sig i de hoppfullas kö, längs den bortre väggen, i väntan på att alla andra tagit plats. Jag var en av de andra, en av de lyckliga som visades in i den mörkt klädda trängseln i hörsalens rymliga foajé.

En liten stund senare seglade två mycket små damer med krumma ryggar och blida leenden ljudlöst in i foajén och förbi båda de stillastående tjockpannkakorna till köer. Jag stod i den ena tjockpannakakekön. Det var inte bara jag som såg dem, men ingen förmådde säga något om det. Inte jag heller. Alla bara log och väntade tålmodigt på sin tur. Jag försökte komma på vad det är med den här poeten som gör folk så godmodiga. Det är ju tunga grejer, han skriver! Jag försökte uppskatta antalet och kom fram till åtminstone ett par tre hundra. Jag försökte uppskatta medelåldern. Mellan 48 och 52.

Strax efter sju öppnades dörrarna och folkmassan vällde in från två håll – var och en för att hitta en plats där de (vi) skulle sitta och lyssna på ett nästan två timmar långt samtal mellan fyra psykologer.

”Psykologer läser Tranströmer” var rubriken för kvällen och det som gjort att hörsalen nu fylldes till brädden. Nobelpristagaren och poeten Tomas Tranströmer är verkligen häpnadsväckande populär, faktiskt riktigt folklig i ordets bästa bemärkelse. Han är ingen lättviktare, men alla – och jag menar verkligen alla (utom Jan Guillou) – verkar ha ett mycket varmt och innerligt förhållande till hans texter. Det är någon sträng han spelar på. Vilken är det? Det här måste ha varit det mest välbesökta ”Psykologer läser…” någonsin.

Kanske för att Tranströmer arbetade som psykolog innan han drabbades av afasi och för den delen gick i pension. Jag vet inte hur stor andel av de samlade i hörsalen som var psykologer, men det hummades och skrockades lite här och där under samtalets gång, på ett sätt som antydde att de var ganska många.

Kvart över sju tystnade sorlet. Ljuset över publiken dämpades och det på scenen vreds upp. Mina bänkgrannar både till höger och vänster satt lätt framåtlutade, redo med pennor och papper i knät. (Var de psykologer? Vad hade de för förväntningar på kvällens samtal?) Jonas Mosskin, initiativtagare och arrangör av Psykologer läser-serien tillika kvällens moderator presenterade panelen:

Anna Kåver, psykolog och författare (med mindfullness som något av specialitet), Ulf Karl Olov Nilsson, också känd som UKON, psykolog och poet (”Det är bara jag och Tranströmer.”) samt Per Naroskin, psykolog och mångfaldig medverkare i Spanarna på SR P1. Och så skådespelaren Samuel Fröler, som annars spelar i en monolog baserad på Tranströmers texter ur ”Den halvfärdiga himlen” (som ursprungligen satts upp på Strindbergs Intima teater, men som nyligen flyttades över till Stadsteatern, i Kulturhuset).

Efter att Jonas Mosskin statuerat att det privata är politiskt och det poetiska psykologiskt reste sig Samuel Fröler för att läsa ett antal av Tranströmers dikter. Medan han bläddrade i sin bok var publiken så knäpptyst att jag hörde exakt hur min bänkgranne sög på sin karamell. Fröler läste.

Han läste Ensamhet, Flygblad, Espresso, Romanska bågar, Galleriet och Landet. (Några av dikterna kan höras upplästa av såväl Tranströmer själv som av andra på Youtube.)

Och det var vackert. Rörande. Rumpa mot rumpa, med anteckningsblocken i knäna, satt vi där och kände det Tranströmska rakt igenom Samuel Frölers välharklade och magstödda Dramaten-tal.

Sedan lämnade Fröler scenen åt panelens fyra psykologer. (Mosskin studerar till psykolog, och får därför räknas in i yrkesgemenskapen.) Samtalet, som tog vid ganska omgående – psykologer tycks påfallande ofta vara ganska talföra och inte så sällan lätt exhibitionistiska, utanför praktiken – började genast vackla mellan panelens upplevelse av texternas metaforer och deras erfarenheter av att arbeta med metaforen i sin psykoterapeutiska praktik.

Ska jag vara ärlig, och det ska jag ju, blev det lite mycket av det senare på bekostnad av texterna, för min smak. Men så är jag ju gammal litteraturvetare och inte psykolog, som kanske de flesta andra i publiken. Jag menar, det är ju inte så att Tranströmer har uppfunnit metaforen som språkform även om han behärskar den till fullo.

Att tala om att ”behärska” när det gäller en konstart, om poesi, känns lite avigt. Men UKON, som också är poet, var inne på just poetens yrkesskicklighet när han konstaterade att ”man kan vara alldeles säker på att han (Tranströmer) har full kontroll – det finns inga syftningsfel och inte ett komma på fel plats i hans dikter” Det är tvärsäkra textrader vi har att göra med. Skulle Tranströmer twittra sin poesi om han var ung idag, undrade Mosskin. Nej, det var det ingen som trodde. Raderna fungerar förvisso individuellt, och skulle lätt få plats i tweetens 140 tecken, ”men det serena förbleknar i flödet”, som UKON så elokvent konstaterade.

Men alltså, det poetiska är psykologiskt sa Jonas Mosskin. Är det? Det finns en likhet, en närhet. Saker som kanske inte så lätt går att säga ska ändå sägas. Men i verksamheten? Och så det där med metaforen.  Bör den poetiska metaforen användas som ett praktiskt verktyg inom psykoterapin, ett sätt att göra smärtan hanterbar? Eller bör man där sträva efter vetenskaplighet och största möjliga säkerhet?

Per Naroskin ser metaforen som en dörr i tapeten, en grej man kan titta på men egentligen inte behöver förstå precis i stunden – precis som i poesin – man kan komma tillbaka till den senare. ”Det är härligt att skapa metaforer tillsammans”, sa han, ”och det är roligt att tänja dem så långt det går, tills det blir idiotiskt.” Det fick Anna Kåver att hålla upp ett varningens finger. Det finns en risk att man går för långt in i det där och blir en ”metaforernas mästare”, menade hon,”att man fyller terapitimmarna med metaforer.” Hon fortsatte: ”Om man ska använda metaforer måste det vara sådana som hjälper patienten att förstå.” Hon exemplifierade med den lilla hundvalpen som lever rövare i den som har ADHD och det att vara född som orkidé när man är lite känslig. Maskros torde vara motsatsen. Det var tydliga, väl fungerande metaforer, ansåg hon.

”För mig har metaforen med det neurotiska att göra”, kontrasterade UKON. ”Något som inte kan sägas utan måste visas på ett annat sätt.” Han menade också att vi lever i en slags metaforens kris idag, då allt ska vara transparent och självutlämnande. Man ska blogga och lägga ut sitt liv på Facebook. ”Att Tranströmer får Nobelpriset är då som ett slags ljusets sista flamma innan det slocknar helt,” föreslog Per Naroskin. ”Ha ha! Det neurotiska symptomets dimminuendo…”

”Tranströmer är ju egentligen helt ute” utbrast Mosskin, utan att få någon direkt bekräftelse på det. Men han syns ju inte i sin diktning! Han hörs inte. Vem är Tomas Tranströmer? Ja. Det där med privat och personligt. Vad är det vi gör idag, när vi uppdaterar vår statusrad på Facebook? Är det det personliga eller det privata vi hänger ut för allmän beskådan? Frågan är om det är nödvändigt att veta vem Tomas Tranströmer är, för att läsa hans poesi. Men visst finns närvaro i hans dikter! ”Det kanske är mindfullness han håller på med”, föreslog Mosskin. ”Nej”, sa Anna Kåver. ”Det han gör är en bra början, han ser på sin omgivning och tar in den. Men sedan blåser han upp det han ser och fyller det med sin fantasi. Så gör man inte inom mindfullness.”

Kåver uppskattar dock att det inte finns något ”jag, jag, jag” i dikterna, jaget behöver inte lyftas fram, sa hon. Det privata är allmängiltigt och så vidare. Men är Tranströmer verkligen så privat, undrar jag och någon annan i publiken. Eller är det bara det att han har drabbats av afasi och inte längre kan tala? Han är ingen kändis i vanlig TV-bemärkelse men han skriver på nära håll; om en nära döden-upplevelse i dikten Ensamhet, om kärlek i Paret, om förälskelse i C-dur, han skriver om kaffe på ett sätt som bara en väl beprövad koffeinist skulle kunna, i Espresso, och inte minst skriver han om upplevelser från sin vardag som psykolog, i dikten Galleriet. Den tog sex år att skriva, tydligen.

Jonas Mosskin frågade panelen om de trodde att Tranströmer är dunkel, i dikten Galleriet, för att skydda sina patienter? Det trodde inte panelen. Inte jag heller. Dunkel? Herr X heter han som inte vågar lämna sin våning. Jag sände starka tankevågor ner mot scen, och panelen tycktes helt magiskt svara: Det spelar ingen roll vad han heter. Det är inte psykologen Tranströmer som skriver, det är poeten. Han är en sådan människa.

Visst kan det vara intressant att läsa en författare psykobiografiskt, resonerade UKON. ”Man skulle ju vilja veta hur tusan det gick till när ”Den stora gåtan” skrevs, till exempel.” (Den stora gåtan, som i mångt och mycket handlar om döden, gavs ut första gången 2004, många år efter det att poeten drabbats av afasi och slutat tala.) Per Naroskin var skeptisk. Han är ”skamligt ointresserad” av författare han tycker om, sa han. Verken ska stå av sig själva. Jonas Mosskin berättade att han spenderat mycket tid på Runmarö de senaste femton åren, där också Tomas Tranströmer har sitt lantställe, och där går det att hitta ganska mycket av det Tranströmer skrivit om. Träd, gläntor, vyer. ”Men ger det dig något?” frågade Per Naroskin. ”Ja, en dimension.”

Var finns genusperspektivet i samtalet eller för den delen i texterna, frågade sedan en kvinna i publiken. Ingen svarade på frågan. Finns det inget? Är psykologen ett neutrum, fortsatte den som frågat. Spridda skratt från, antar jag, psykologerna i salongen. De i panelen skrattade också. Frågan skrattades faktiskt nästan bort. Men den var intressant, tycker jag. Tranströmer kan ju inte rimligen få stå modell för en hel yrkeskår – han råkar bara ha arbetat som psykolog. Men råder det inte en slags allmängiltig könsneutralitet i hans poesi – alltså inte någon könlöshet – inte en brist, men en tillgång? Har det kanske att göra med det att en så tung poet kan attrahera så vitt och brett – att grundtonen ändå anger en slags altruism som också omfattar hav och träd och kärr och espresso? Det privata är det allmängiltiga. Det poetiska psykologiskt? Nja.

En annan man i publiken reser sig för att berätta om hur hans liv fick en vändpunkt efter att han läst en rad av Tranströmers dikt. Jag lyssnar inte så noga. Jag tänker på poetens åldrande ansikte, hans afatiska upprepning av orden: ”mycket bra”. Jag försöker att sätta fingret på det, vad är det som gör att hela bilden inte bara blir alldeles för eteriskt och svävar iväg på ett lyckligt moln. Tyngden kommer någonstans ifrån.

De svaga jättarna står snärjda
tätt så ingenting kan falla.
Den knäckta björken multnar där
i upprätt ställning som en dogm.
(ur Genom skogen)

Tranströmer anklagades under 70-talet för att inte vara politisk (även om till exempel Östersjöar uttrycker stor oro och empati med de som levde under Sovjets järnhand på andra sidan havet), nyss sades han vara för privat och nu: var finns genus? En man i publiken ställer samma fråga på ett annat sätt: Apollon har vi sett, men finns Dionysos någonstans i Tranströmers diktning? Panelen tittar på varann. ”Tjaa, den som är intresserad av att läsa om sex kan jag inte rekommendera Tranströmer”, konstaterar UKON krasst. Nästan lite irriterat.

Samtalet avslutas med ytterligare en kommentar ur publiken, en man läser en rad ur dikten ”Romanska bågar”:
”’Du blir aldrig färdig och det är som det skall.’ Han låter orden sjunka in, innan han tillägger: Finns det någon Nobelpristagare som kommit med ett sådant fantastiskt humanistiskt budskap?”

Och hundratals människor lämnar hörsalen och går ut med samma godmodiga uppsyn som de kommit med, två timmar tidigare. Mycket bra, tänker jag. Mycket bra.

Tips: Kulturhuset filmade hela samtalet – det kommer att finnas att se i efterhand på Bambuser.com

Epigram, av Tomas Tranströmer:
Kapitalets byggnader, mördarbinas kupor, honung för de få.
Där tjänade han. Men i en mörk tunnel vecklade han ut sina vingar
och flög när ingen såg. Han måste leva om sitt liv.

Reflektioner av julbelysning mot regnvåt asfalt

Det var en lika gråblöt dag i går som det är i dag. Den gnistrande julbelysningen i Stockholm stads stora satsning ”Stockholmsjul”  var som kamouflerad mot regnblänket i gatan. Men i går var det söndag och jag hade bestämt träff med dotterns pappa på Ekoteket, det gröna fiket på andra våningen i Kulturhuset. Mitt favoritställe.

Det var jag och dottern som kom dit först och knappt hann jag hitta en plats förrän hon var uppe och snurrade i de stora barbapappiga fåtöljerna på den lilla scenen intill fönsterväggen ut mot plattan. Hon fick leka medan jag gick till baren. På vägen bort läste jag lite på väggen mot rulltrappan om ”Nordens Venedig – varmare, blötare”. Vad händer när den globala temperaturen stiger ytterligare en grad? Utanför la sig eftermiddagsmörkret och ljusgranarna på Åhléns fick äntligen lysa upp trafiken nedanför. Kisade man lite kunde man nästan tro att det var vinter.

När jag kom till bardiskens inglasade exempelrätter imponerades jag, som vanligt, över de märkvärdigt genomarbetade små anrättningarna som dessutom satts på en så häpnadsväckande rimlig prisnivå. Är vi mitt i stan, eller? Det blev dinkelvåffla med ugnstekta rotsakstärningar, rödkål och ingefärskanderat fläsk, en ljuvligt julig rätt för 75 kronor. Dottern fick våffla, kort och gott. Allt ekologiskt. Den vänliga expediten trodde att det var tranbär i ölen Trashy Blonde. Det är det inte, men det hade inte varit konstigt med tranbärsöl på Ekoteket. Jo, kanske lite.

När jag kom tillbaka till vårt bord ville dottern leka kurragömma. Jag blundade och räknade. Ett, två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta, nio, tio. Nu kommer jag! Var var hon? Vanligtvis stack det ju fram något ben eller en arm när hon gömt sig någonstans, men nu syntes hon faktiskt inte alls till. Jag letade bakom den skogsgröna ridån, bakom scenen och jag letade under alla bord. Var var hon?

Under rulltrappan var uppbyggt ett litet tält, som ett välvt tak över en enkel bänk. Från bänken dinglade två stövlar jag kände igen, så jag kröp in och satte mig – bredvid dottern. Hon hade hörlurar på sig, och gav mig ett par också när jag kom in. Där satt vi och tittade på en film om översvämningar tills mannicken jag fått av expediten i baren började blinka. Våra våfflor var klara. Jag kröp ut och lämnade dottern i det lilla tältet med översvämningarna.

När dotterns pappa dök upp var han blöt i håret, han hade vattendroppar på glasögonen. Han fick en jordärtskocksoppa med kantareller och äppelchutny att värma sig med. Eko och reko allting. Efter lunchen gick vi upp en trappa och kollade på brejkarna i Megashop . Tre gånger i veckan kan man komma och träna (gratis!) på sina spins och drops och flares. Each one teach one, är den pedagogiska metoden. Och det fanns några som hade mycket att lära ut där, såg vi. Jag lovade dottern att vi ska vara med nästa söndag.

Vi var på väg uppåt, till Rum för barn, men det var för mycket folk där. Fullt, sa skylten. Fast vilken underbar människa som har kommit på idén att bygga ut Rum för barn med hala vågor i trä utanför dörren, utställning av kluriga grejer längs väggen och en grön-orange trappa med grotta en bit bort! Där kan man leka och läsa böcker medan man väntar på att få komma in. Det gjorde vi och sedan gick vi ut på stan.

Vi hade tänkt åka skridskor i Kungsan, men det fanns ingen is där ännu. Inte ens de konstfrusna isarna förmår trotsa den gråmilda väderleken. Rädda vintern, tänkte jag lakoniskt med en inre referens till konferensen jag besökt några dagar tidigare. Rädda mannen! Det var Naturskyddsföreningen som bjudit in till en både spännande och skrämmande heldag med föreläsningar och seminarier om hur gifterna i vår omgivning försvagar mannens fortplantningsförmåga. Mycket av det går att se i efterhand, här. Rädda mannen. Gör det. Eller läs den här resumén.

Rädda tomten, tänkte jag sedan, när vi passerade NK:s berömda julskylt. Tomten är queer i NK:s skyltfönster. Han har latexdräkt och barbieklänning. Höga klackar och skägg. Men inne i ljusgården satt en helt annan tomte av mer konservativt snitt. Dräkt så sirlig som vore han biskop i den ryskortodoxa kyrkan. Samma tomte som förra året, konstaterade dottern utan entusiasm. Då köade vi och hon var väldigt uppspelt inför det att få träffa tomten långt före kusinerna. Efter närmare fyrtio minuter i den stirriga kön började dock glöden falna och istället växte en oro. Ville hon verkligen träffa tomten? Hon var inte alls så säker längre. Men som den mamma jag är, och också var då, tänkte jag inte gå därifrån utan fullgjort värv. Här skulle tas finfina julkort. När det äntligen blev vår tur föste jag fram barnet till tomten som rutinerat gjorde sin grej och lyfte upp henne i knät. Hon lät sig mycket motvilligt intervjuas om vad hon önskade sig till jul. Hon hade ett kroppsspråk som mycket tydligt förklarade var i hela världen hon just inte ville vara. Själv backade jag in i en gran för få till det rätta perspektivet. Jag skämdes lite när vi gick därifrån. Stackars barn, tänkte jag. Men också: Stackars tomte. Han hade en ständigt växande kö med motvilliga barn och envisa föräldrar att avverka. Ända fram till jul. Fast bilderna blev fina.

Några veckor senare, det året, var jag i ett helt annat varuhus, utan kristallkronor i ljusgården. Där satt en tomte i enkel dräkt invid en trappa och stirrade håglöst framför sig. Både vuxna och barn skyndade upp och nedför trappan, förbi, med många och stora påsar. Ingen stannade till.

Stackars tomten. Rädda vintern.
Och tack för rum för barn och vuxna när julbelysningen blänker i regnvåt asfalt.

Årets julklapp: Den flamsäkra katten.

Manchester England, England…

Det måste vara en dröm för varenda showartist. För varje sångare och dansare född på den här sidan av 40-talet – och det borde ju bli ganska många – måste det vara en dröm. Inget mindre.

Det oemotståndliga trycket i Galt MacDermats funkiga låtar, den storvulna paradoxen i det rebelliska kärleksbudskapet och den blinda lydnadens grymhet, anpassningen i ledet, friheten och underkastelsen, kärleken och kriget. Jag såg Hair första gången när jag var tio år gammal. Filmen alltså, av Milos Forman. Jag förstod nog inte riktigt allt, men jag hade aldrig tidigare gråtit så mycket på en biograf, som när Berger marscherade upp i flygplanets mage. Senare skulle jag gråta ännu mer, när jag såg E.T. Men Hair blev en milstolpe i mitt liv. Den satte en slags nedre gräns för underkastelsen. Överdriven lydnad kanske inte bara drabbar dig själv, men också de du älskar.

(När jag såg om filmen senare i livet såg jag också andra budskap – som det vådliga i att leva med en absolut frihet som främsta ideal och att viljan till kärlek inte alltid räcker.)

I tisdags såg jag Ronny Danielssons uppsättning av Hair på Stadsteatern. Jag fick biljetterna på min 40-årsdag, för några månader sedan. Jag tog med mig en kompis som nyss fått barn och för andra gången någonsin lämnat barnet hemma med pappan. I övrigt bestod publiken till absolut övervägande del av ungdomar i det uppskattade åldersspannet 14-17 år. Inte en kulturtant så långt ögat nådde, bortsett från mig själv då. Och möjligen Clarie Wickholm, men hon stod ju på scen. Det gjorde mig glad.

Det första jag konstaterade var att stora scenen verkligen är väldigt stor, och att balkongerna sitter ganska högt. Sedan började det. På några svindlande minuter drogs jag ner från min bänk på första balkong och in i MacDermots känslomaximerade sväng. Och som jag imponerades av artisterna – vilka röster! – hur många av den rangen har vi i Sverige? Jag vet inte, men tydligen fler än jag hade inbillat mig, utan att egentligen tänka igenom saken. Fantastiskt! Och så slog det mig – när hela kören drog i och musikerna på de flytande scenerna hamrade upp ett underbart dån av pubertalt fuck-you anpassning och normer och mellanstatlig krigsföring, hello love! – att få göra Hair måste vara varenda showartists dröm. Det måste det bara vara. Vilket jävla tryck!

Jag har aldrig sett Hair på Broadway, eller någon annanstans, än som Formans film, och jag vet att Danielsson har utgått från originalmusikalen. Jag kan inte kalla mig expert på Hair, även om jag har stått och mimat varje textrad säkert tusen gånger. Storyn är inte densamma som i filmen. Vad kan man säga om det? Egentligen inget. Den följer originalet. Det är musiken, showen, som står i centrum här. Inte storyn. Ändå störde det mig en smula att Berger, den gamle charmören, här blivit någon slags piercad alfahanne. Visst, det kanske bidrar till att placera Rado och Ragnis 60-talsmusikal i samtiden, på samma sätt som en del av musiken uppdaterats med hårdare beats. Men den där rakade ledartypen, som Berger i Fredrik Lyckes skepnad blivit här, rimmar lite illa med flower power-rörelsens demokratiska, icke-auktoritära budskap.

Det hade kunnat vara intressant att se en helt och hållet samtida uppsättning, men i Stadsteaterns Hair utspelar sig det mesta fortfarande i den fria kärlekens 60-tal, det finns inget över Sheila (Sara Jangfeldt), Claude (Albin Flinkas) eller de andra som antyder att de skulle föreställa dagens twittrande och bloggande ungdom, bara spridda referenser pekar framåt. Den myckna nakenheten, som väckte ett sådant rabalder på 60-talet när musikalen först sattes upp Off-Broadway, blir jag inte heller helt klok på, inte om det ska antydas nutid. Varför klär Berger/Lycke av sig naken? Det fattar jag inte. Helt övertygad är jag inte heller om infallet att göra den välartade lantisen Claude till någon som redan låtit håret växa innan han träffar Berger & Co. Eller är jag bara för insnöad på Milos Formans filmversion? Är Claude en ung rebell redan när han lämnar föräldrahemmet i Oklahoma, enligt originalmanus? Kanske. Men jag gillade det inte. Det hela tiden dubbelspeglade föräldraparet däremot tyckte jag var roligt. Och krigets effekter var…häftiga. Action på scen.

(Det ska sägas att rollen som Berger också har spelats av Alexander Lycke och Patrik Martinsson. Om Berger i deras skepnad fått en annan air än den som hård och tuff alfahanne vet jag inte. Och också det att Fredrik Lycke gör rollen starkt och bra, bara inte enligt min bild av karaktären.)

Bäst av alla var i alla fall Jennie, Anna-Maria Hallgarn. När hon, ensam på scen, i det tomma badkaret med sin gravida mage, full, hög, stenad, lämnad, sjöng sin oro i en övergiven staccato till ett plink-plokande komp – då både rös jag och fick tårar i ögat.

Rekommenderar också att man inte går direkt hem efter att ha sett föreställningen. Gå ut och dansa på plattan istället! Sjung högt över Sergels torg! Man får göra det. Det är faktiskt okej.

Hair spelas på Stadsteaters stora scen sedan den 19 mars 2011. Sista föreställningen ges den 5 februari 2012.

/gabriella