Miguel Rio Branco – SOLO

”…Han försöker inte dölja den dystra sidan av livet och dömer inte. Istället ger han den värdighet” (Sebastiao Salgado och Lélia Wanick Salgado i efterordet till fotoboken Miguel Rio Branco, Aperture 1998) 

Jag kom in i Galleri 5 och möttes av stora fotografier, oskarp skärpa, skarp skärpa, skrikig färg, dov färg. Jag tog in alla intryck på en sekund, men för att förstå vad jag stod framför var jag tvungen att stanna upp. Bilderna var laddade. I varje motiv fanns tusen känslor på samma gång, kvinnoansiktena som jag mötte mötte min blick och jag sögs in i deras värld. MIguel Rio Branco får mig verkligen att resa från Kulturhuset och Stockholm, jag kunde känna värmen i rummet och dammet från trafiken runt mig. Det är fuktigt.  Bilderna försöker inte dölja något, men försöker de provocera? Vad vill de egentligen säga? Är det upp till mig att se svaret? Om ens, finns det något?

Jag hör ljud bakom mig, bilar som tutar, barnröster- den här gången är det inte i min fantasi. Jag går längre in i rummet och märker att det spelas en film i ett av de små rummen. Jag går in och sätter mig. Då jag har lyxen att vara där under andras arbetstid får jag sitta själv, solo. Jag landar och svävar återigen iväg till Latinamerika. Jag känner igen kvinnan på bilden, och pojkarna. Bakgrunden och miljöerna. Härinne har fotografierna utanför bildat en rörlig sekvens- ett konstnärligt drag som gör upplevelsen starkare. Bilderna får ytterligare ett djup- jag blir än en gång berörd. Jag känner återigen värmen, fukten, och dammet från trafiken. Jag glömmer för en sekund det gråa utanför. Jag stannar framför filmen ett tag till, låter sekvensen rulla framför mina ögon. Jag kan inte säga att jag blir lugn av att betrakta, men jag blir berörd och engagerad. Det kanske är just det bilderna vill säga.- de vill inte dölja något, inte provocera, de kanske bara vill få mig uppmärksammad- allting har en värdighet och allting finns mitt ibland oss.

Nelli Palomäki. As time consumes us

Tidlöshet. Blickarna jag möter genom Palomäkis bilder når fram till mig och det är vid dem jag fastnar. Jag betraktar fotografiet och möter en människa, inte ett fotografi. Galleri 3 är stolta att presentera Nelli Palomäki och hon berör mig. De kvadratiska bilderna får mig att stanna upp och jag fängslas på ett obekant sätt i varje bild.

I den finska fotografen Nelli Palomäkis stora svart-vita fotografier träder unga pojkar och flickor ut ur den mörka bakgrunden och iakttar betraktaren med intensiv koncentrerad blick” – blickarna blir för mig det jag fastnar för, för som det står beskrivet av Kulturhuset så är blickarna verkligen intensiva, men jag känner mig inte iakttagen, snarare medtagen. Det sker ett möte, jag får se nya blickar som känns så verkliga.

Palomäkis fotografi kommer nära mig, oss; publiken. Bilderna känns avskalade, visserligen arrangerade men ändå inte konstlade, trots tydlig vinkel, riktning och pose så känns det avslappnat, som om jag som betraktare faktiskt står mittemot dem jag tittar på.

De svartvita bilderna skulle kunna varit tagna igår, eller för sextio år sedan men det spelar ingen roll. För jag fångas ändå. Kläderna skulle kunna vara från förr eller från nu, plötsligt dyker det upp en stor tatuering eller en piercing som tar oss till nutiden- en finess som gör bilderna mer levande. Ännu ett steg intressantare. Jag betraktar och tycker mest att det jag ser är vackert, nästintill spöklikt. Tittar jag länge eller igen på ett fotografi tycker jag mig se något sorgset. Men gränsen mellan sorgsenheten och det dramatiskt intensiva kanske är hårfin?

Palomäki berör mig och jag vill genast ta med mig en av bilderna hem. De säger någonting, jag vet inte riktigt vad, men någonting som får mig att stanna kvar i den Palomäkiska världen ett tag till.  

Cullbergbaletten – Jefta van Dinther’s ”The way things go”

"möte"
The way things go är en koreograferad händelsekedja av orsak och verkan” – det läste jag i presentationen över Cullbergbaletten på Kulturhusets hemsida och det var just det jag bjöds på den där soliga fredagen uppe i Foajé 3. Jag stod bland ett femtiotal småpratande människor i det stora rummet, förväntansfull och ovetande om vad jag snart skulle få se. Då klockan blev tolv kom de nio dansarna in ibland oss, utan att säga ett ljud. De hade inga utstickande scenkläder, var vardagligt klädda, osminkade och hade på sig vanliga skor – det skulle kunna ha varit du och jag.

Till en början kändes det lätt förvirrande, jag och han och hon bredvid mig visste inte var eller hur vi skulle placera oss själva. Rummet hade ingen utsatt publikplats utan vi fick stå och sitta där vi själva ville. Inne i rummet fanns ingen riktning, vi fick helt enkelt slappna av och följa dansarnas mönster. En rörelse ledde till en annan, dansarna lät sina kroppsvikter framkalla en ny rörelse, en rörelse som tog oss till ett nytt möte. Domino-effekt.

Dansarnas lugna ansiktsuttryck fick det att se så enkelt ut, kroppens impulser skapade rörelse som i sin tur skapade dans. Det var som om hela publiken tillsammans med dansarna var med. Vi betraktade koreografin utifrån men var på samma gång lika med och fokuserade. Det var som om jag ibland höll andan. Stundtals stod de helt still; då stannade även publiken upp, flyttades närmare varandra och laddade för nästa sekvens.

Mitt under tystnaden spräcktes bubblan, en av dansarna skrek till, ett skrik som kom att skära igenom luften – tonen skapade en ny stämning i rummet och det var som om jag ruskades till. Den tysta koreografin fick en ny vändning. Samma känsla gavs då dansarna klappade händerna – ljuden som framkallades i detta tysta fick mig att på något sätt vakna upp. Plötsligt oväntade gester som överraskade oss i publiken gjorde kompositionen flerdimensionell.

Mot slutet av koreografin – jag vet inte om jag ska kalla det föreställningen? Upplevelsen? Mötet? – ökades tempot och dansarna började andas häftigt, något jag till en början inte lade vidare märkte till, det var först efter några minuter som jag kom på mig själv andas i deras tempo vilket gjorde mig andfådd, varm inombords. Återigen kände jag mig delaktig, delaktig utan att jag själv vetat om det.

Mötet slutade lika plötsligt och enkelt som det började. Dansarna stannade upp och det var som om de visade ett tecken på att det som de skulle berätta för oss var berättat och vi alla i publiken visste att det var slut. Då jag applåderat klart och stod i rulltrappan ner igen kände jag mig full av intryck. Intryck jag inte kunde sätta fingret på var det var. Allt jag visste var att jag hade varit med om ett möte, någonting utöver det vanliga.