Youth Space

En fågel viskade nyss i mitt öra att det fanns platser kvar på sportlovets grymmaste workshops för kulturintresserade ungdomar, 14-22 år. Under en hel vecka får deltagarna vara med på ett tjugotal kreativa aktiviteter inom bild och media, som till slut leder fram till deras alldeles egna vernissage. Som grädden på moset är allt detta gratis, och mat ingår. Känns det som en fantastisk möjlighet för dig, ditt barn, din kompis eller din granne? Mejla då direkt till eva.darell@stockholm.se.

Tid och rum: 27/2 – 2/3 dagtid på Studion, Kulturhuset

/Emilie

World Techno Day

Technons nationaldag, World Techno Day, firades äntligen i Sverige.  Kulturhuset fyllde dagen med workshops, skivspelande och mingel. Jag gick och drack lite (konstig) öl på Ekoteket under kvällen.

Redan utanför Kulturhusets byggnad kunde jag höra basen och genom glasfönstret se de billiga videoeffekterna på projektorduken. Ett kvällsöppet Ekoteket bjöd in alla som ville fira technons egen dag. När jag kom in i caféet började jag se mig omkring. Rätt folktomt med en grym Miss Dilemma som snurrade skivor i ett litet hörn. Ett gäng technonördar, med hipster-glasögon och t-shirts från antingen Weekday eller T-shirt Store satt och diggade med ölen i hand. Två äldre turister med karta och kamera på bordet.  En äldre man dansar frenetiskt som om det inte fanns någon morgondag. Jag beställde mig en ytterst konstig öl, kallad ”beer for punks” som jag inte tyckte riktigt passade i sitt namn då jag fick betala 55 kr för en 33 cl flasköl. Detta var dock inget större bekymmer då musiken väldigt snabbt fyllde mig med en behaglig och tillfredställande känsla. Jag satte mig vid ett bord och, precis som technonördarna vid bordet bredvid mig, kunde inte låta bli att sittdansa i takt med den tunga basen. Till och med cafébiträdet kunde inte avstå från att gunga lite blygt till Miss Dilemmas fantastiska set.

Jag har alltid önskat att det fanns ett hak/café där det spelas grym elektronisk musik utan att det ska behöva vara en klubb. För klubbar finns det gott om. Jag längtar efter att få dricka en öl eller en kaffe en vanlig kväll, på ett ställe som inte stänger sju och spelar radiodängor dagarna i ända. Stockholm, bygg upp barlivet, jag är inte den enda som vill ha alternativ till sunkiga hak och snobbiga barer. Kulturhusets initiativ till denna fina tillställning gjorde mig oerhört glad och hoppfull. Vänta inte på Technons nationaldag för att göra fler liknande arrangemang!

/Emilie

Ekoteket: det miljövänliga caféet som inte välkomnar oss veganer

Det är på en vanlig ledig tisdag förmiddag som jag och min vän ger oss ut på vandring in till storstan. Ut i vinterkylan går vi och den iskalla luften får oss att längta till en kopp rykande kaffe. Dock känner jag hur magen knorrar. En hungrig Emilie vill ingen ha något att göra med. Vi bestämmer oss för att gå och sätta oss någonstans. Kulturhuset är mittemot oss: varför inte?

Jag har länge undrat hur Kulturhusets café- och restaurangutbud ser ut för oss som inte äter något från djurriket. Att överhuvudtaget äta ute som vegan är inte en dans på rosor. Det är många gånger vi får nöja oss med en torr fralla med lite gurka på för typ 40 spänn. Eller standarden: Delicatobollen. Räddaren i nöden när man är trött, grinig, eller bara allmänt sötsugen. Och man bara vet att det inte kommer att finnas något annat vegansk alternativ. Jag har varit på Ekoteket en gång. Och druckit kaffe med sojamjölk. Eko-teket. Det första jag tänker på är att det ska vara ekologiskt och miljömedvetet och fräscht och gott. Och jag kopplar ju självklart miljövänlig mat med vegetarisk och vegansk mat. Vill man äta mat som är bra för jorden, djuren och människorna ska det självklart vara ett vegansk alternativ. Sen ska man också förstås tänka på att köpa säsongsodlade frukt och grönsaker, försöka skippa det billiga kaffet och hålla koll på att sojabönornas odlingar inte skövlar regnskogar. Det krävs en jäkla massa för att kunna leva 100 % ekologiskt och miljövänligt. Men en bra början är att låta bli att äta kött.

Jag och min vän skyndar oss upp för rulltrapporna och kommer fram till Ekotekets disk. Jag går fram till cafébiträdet och frågar vänligt om hon har någonting veganskt som jag kan bli mätt på. Hon tittar på mig med stora ögon och säger att hon måste gå och kolla med köket. Jag och min vän försöker ironiskt att tänka oss vad hon kommer att erbjuda mig, med tanke på den köttvänliga menyn. Det finns en jordärtskockssoppa, en getostsallad och en ostfralla att välja emellan om man är vegetarian. Alla alternativ väldigt, väldigt dyra. ”Jag lovar att hon kommer säga att du kan få en sallad utan getost för 95 spänn”, skojar min kompis. Jag skrattar. Det skulle inte förvåna mig, tänker jag. Efter några minuter kommer cafébiträdet tillbaka. Hon ser lite förvirrad ut, nästan lite skamsen. ”Alltså, det enda vi kan erbjuda dig är getostsalladen, fast utan getost då.” Jag och min vän tittar på varandra. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Lite både och kanske. Jag tycker att det är så patetiskt att kalla sitt café för Ekoteket, och påstå att man är så himla miljövänlig, när man inte ens har ett enda veganskt alternativ att erbjuda. Jag blir faktiskt lite provocerad, om jag ska vara helt ärlig. Särskilt en Emilie med en knorrande mage. Jag tackar, vänder på klacken och går. Besvikna, går vi istället vidare till Stockholms bästa veganställe, Kafé 44. Lågt, Kulturhuset!

/Emilie

Mellan tio och tretton år?

Minns du dig själv när du var mellan tio och tretton år? Hur såg du ut? Hur såg du på omvärlden? Hur såg omvärlden på dig? Jag minns mig själv som nybliven tolvåring. Den där jävla åldern. Inte barn, men inte heller tonåring. Mittemellan. Jag minns hur åren gick långsamt. Hur jag längtade till tonåren, tiden då man inte längre sågs som ett barn. Jag längtade till en ålder som tillhörde ett fack. Barn, tonåring, ung vuxen, vuxen.

Jag minns min och mina tjejkompisars prepubertala kroppar, och killarnas omognad. Hur hormonerna bubblade inombords och hur vuxna ignorerade detta då ”vi fortfarande var barn”. Samtidigt ville vi inte heller bli vuxna alltför snabbt. Man ville få vara med mamma eller pappa ibland också. Blir omhändertagen, men ändå självständig. Och sen det där med fritidsgårdarna och ungdomsgårdarna. Vart skulle vi ta vägen?

TioTretton är världens första bibliotek och häng riktat till de som är mellan tio och tretton år. Där kan man läsa, pyssla, laga mat, surfa på nätet, sy, fota, spela in en egen låt, och massa andra saker. Och viktigast av allt: barn under tio, ungdomar över tretton och vuxna får absolut inte komma in. Här inne får man vara den man vill vara. Träffa andra i samma ålder, hänga, vila, göra vad man vill och slippa allt tjat om hur liten man är. Äntligen!

TioTrettons hemsida: http://www.kulturhuset.stockholm.se/default.asp?id=35924&ptid=12253&Category=TioTretton

Facebook: http://www.facebook.com/tiotretton

 

 

 

 

 

 

 

 

 

/Emilie

Sound of Stockholm dag 1: Vad hindrar konsten att bli jämställd?

Att konst- och musiklivet aldrig har varit helt jämställt är ingen stor nyhet. Musik görs och produceras mest av män, teaterpjäser skrivs och produceras av en stor majoritet av män och elever på konsthögskolor får lära sig om manliga konstnärer, tonsättare och dramatiker. De kvinnor som tas upp i till exempel studentlitteraturen och media kallas för kvinnliga tonsättare. Inte bara tonsättare. Vi är mycket medvetna om denna ojämställdhet, men ändå verkar det inte bli någon förändring. Vad är det egentligen som hindrar konsten att bli jämställd?

Den konstnärsdrivna festivalen Sound of Stockholm hålls för andra året och kör igång i med ett seminarium om jämställdhet och genus i musikbranschen: ”Musikliv i balans – Sanning och konsekvens”. Vanja Hermele, genusvetare och journalist, inleder samtalet med en kort föreläsning om jämställdhetsproblemen som finns inom konst-, teater- och musiklivet samt dess lösningar. Det är kort och koncist, men också enkelt och tydligt. På en kvart förklarar hon de fyra F:n: Förneka, Förskjuta, Förringa och Förklara. Att en ursäkt kan vara att ”det är okonstnärligt att räkna”. Att kvalitet är viktigare än jämställdhet. Men också att många vägrar att bryta traditionerna. Vanja kommer upp med konkreta lösningar som verkar mer än rimliga. Hon menar att det inte är något problem att hitta kvinnor som var och är aktiva i konst- och musiklivet, det handlar bara om att lyfta upp dem precis på samma sätt som männen. Vi behöver utmana normen och inte bara automatiskt välja det ”traditionella”.

Seminariet fortsätter med ett panelsamtal som tar upp musikens genus och hierarkier, kvotering, musikaliska normer och Statens krav på jämställdhet. Panelen består av Lise-Lotte Norelius, Magnus Bunnskog, Paula af Malmborg Ward, Maria Horn, Vanja Hermele och Jonas Forsell.

Särbehandling och för få kvinnliga förebilder i utbildningen på Musikhögskolan är två faktorer som gör musikvärlden ojämställd redan i skolan. Vad kan vi göra? Vad behövs göra? Att kvotera in kvinnor låter läskigt, men nästan hela panelen tycker att vi behöver ta det steget för att något överhuvudtaget ska hända. Är kvotering ett hot mot männen? Nej, säger panelen och publiken som får sin röst hörd. Männen måste ge plats till kvinnorna. Det räcker inte med att lägga all vikt på de kvinnliga musikerna. Om jämställdhet ska fungera, behöver båda parterna vara aktiva i processen. Men vi måste också lära oss att inte hela tiden se till bara män och kvinnor. Vi är framförallt människor. Och som Magnus Bunnskog vist sade: Könet är en konstruktion och det behöver visas i konst- och musiklivet.

/Emilie

Klubb Bermuda på Studion, 29/10

I takt med att den relativt nya och hippa musikgenren dubstep blivit större och större har Studion premiär för Visit Atlantis nya klubb, Bermuda. Det sägs att det kommer att spelas det bästa elektronisk klubbmusik har att erbjuda, bland annat techno, drum & bass, dubstep och fidget. Intressant.

Ett kort filmklipp som ger ett rätt bra intryck av kvällen i sin helhet. 

Om man gillar att gå ut på klubb och har gjort det regelbundet det senaste året är det nästintill omöjligt att inte ha märkt dubstepens otroligt snabba framväxt. Med en snabb sökning på Youtube kan jag lova dig att du kan hitta en dubstep-remix på absolut vilken låt som helst. Eller ja, kanske inte Cornelis Vreeswijk då. Skämt åsido har dubstep, som förr var en okänd genre som spelades i Bristols mörkaste källarvalv, blivit en otroligt populär stil som många dj:s och producenter använder sig av för att locka en ung och trendig publik. Det bästa med Bermudas klubbpremiär är hur glatt överraskad jag blir när det grymma dubstep-setet sätts igång. Herre min gud, äntligen bra dubstep och inte någon kass remix av Britney Spears senaste, kryddad med några ”bwo-bwo” ljud och en halverad BPM (Beats Per Minute, alltså låtens tempo). Jag dansar frenetiskt tillsammans med mina två vänner och njuter av den goda stämningen bland alla andra dubstepälskare.

Även fast det inte kryllar av människor är atmosfären i lokalen betydligt mer avslappnad än sist, på Studions invigningsfest. Jag identifierar snabbt människorna som man alltid ser på liknande klubbar: det avslappnade hip-hopargänget, de välklädda hipstersen, de vana klubbkidsen och det partysugna tjejgänget. Bermuda har lyckats locka hit rätt målgrupp: de kommer för att dansa och ha kul. Lokalen, som jag personligen tycker är alldeles för stor för en klubb, gör att det tyvärr fortfarande ser rätt glest ut. Det är många som inte vågar äventyra sig till dansgolvet då betraktarens öga finns överallt: i fåtöljerna, vid baren och på övervåningens balkong.

När jag och mitt sällskap blivit svettiga av allt dansande köper vi oss varsin dyr Heineken och sätter oss i de svarta skinnsofforna och pustar ut. Studion är på gott och ont både bar och klubb. På gott för att det faktiskt kan vara trevligt att sitta och dricka öl med riktigt bra musik i bakgrunden (som förövrigt har rätt ljudvolym för en bar), och på ont för att det blir svårt att få en fullständig klubbkänsla när det finns så mycket utrymme för mingel och barhäng.

Som jag hade hoppats på sist jag besökte Studion, har förbättring skett. Människor som gillar det som sägs ska spelas blir lockade och vet vad som väntar. Det blir också lättare för dj:s att tillfredställa besökarna. Vem skulle besöka en schlagerklubb om personen vet att den inte tycker om det?  Tydlig information och inte alltför olika musikstilar kan ge mycket för en klubb. Så enkelt är det. Tycker jag, som åker hem nöjd och glad i den mörka Stockholmsnatten.

/Emilie

Studions invigningsfest: mer högstadiedisco än klubb

Kulturhuset skulle försöka imponera och locka en ung och hipp publik genom att starta en sprillans ny klubb- och konsertscen. Men premiären väckte väldigt blandade känslor, med bland annat hård kritik från den yngre generationen som besökte Studion i lördags kväll.

Li Stanley & Sally Kahn bjuder in

 I ungdomshänget Lavas tidigare lokaler har Kulturhuset satsat på stort och byggt en tvåvånings nattklubb. I samband med Kulturhustakets ”tack-och-adjö” för säsongen var denna tillställning väldigt passande för alla danssugna kulturmänniskor. Grundidén med premiären lät lovande: ”Höstens sex klubbar slåss om dansgolvet och det bjuds på breakbeats, electro, fidget, indie, r&b, hiphop, dubstep m.m. Dessutom spelar Vulkano (Cissi, Rebecka och Lisa från Those Dancing Days) live och Frida Vega Salomonsson vjar.”

Med höga förväntningar klev jag in i lokalen runt elvasnåret. Bakom dj-båset stod Sophie Linder och Peter Andersson från Club Distortion, den lite ”hårdare” klubben som gästar Studion i höst. Det bjöds på growl och dubbelpedals-metal i drygt en halvtimma. Stämningen i det alltför upplysta rummet tyckte jag var en aning stel. Väktare fanns på precis vartenda hörn av stället. Den hårda musiken kanske inte var det bästa valet för en klubbpremiär. De som inte lyckats hitta en trygg sittplats stod i små flockar, med ett ständigt sneglande öga riktat mot entrén, för att kontrollera varenda ny människa som kom in genom dörren. Den så kallade klubben kändes mer som en stel högstadiefest där ingen riktigt vet vad de ska ta sig till. Men hoppet om en bättre kväll fanns kvar inom mig, Studion har ändå väldigt bra förutsättningar för att skapa en intressant klubbscen: centralt läge, rymlig lokal med bra akustik och en stor mängd klubbsugna Kulturhusetbesökare.

En dryg halvtimma senare var det dags för det första bandet, Vulkano, att komma upp på scenen. Ett gäng MGMT-liknande indiansminkade tjejer dök upp och bjöd på något dansvänligt jag skulle vilja kalla djungeltrummspop. Stämningen lättade: melodierna var energiska och bandmedlemmarna visste vad de gjorde. Det gillade publiken.

Jag bestämde mig för att gå ut och ta lite frisk luft. Det hade bildats en liten kö vid utgången. Jag ställde mig bredvid en tjej som suckade högt: ”Det här är kön för att gå ut och röka. Jag kommer aldrig tillbaks hit.” Överraskad frågade jag vakten och fick bekräftat att det var ”fullt” ute i rökrutan. Några minuter senare släpptes vi ut i det fria. Tre personer stod i den femtonkvadratiga rökrutan. Det var alltså vad vakten kallade fullt. Och utanför rökrutan fick man absolut inte stå. Inte ens om man inte rökte. Väktare sprang runt och fick det att verka som att det är kaos inne på klubben, fastän det är var så lugnt som det bara kunde bli. Allt var så överdrivet uppstyrt att jag fick ont i magen. Och det verkade inte som att jag var den enda med den uppfattningen: irritationen blev större och större hos de yngre besökarna. Fler och fler gick, medan den långa kön utanför Studion fylldes av ännu fler förväntansfulla och nyfikna besökare.

Inifrån hördes tung bas och dansant klubbmusik. Det var normkritiska Freshest som stod bakom dj-båset och jag kunde direkt märka att klockan snart slog ett, vilket ofta betyder att klubbesökarna har fått i sig en eller annan alkoholhaltig dryck. Men det var fortfarande glest på dansgolvet och folk stod mest vid baren och minglade som på en vernissage. Dock verkade de få modiga som kastat upp sig på dansgolvet släppa loss och ha riktigt kul. Freshest levererade grym dansmusik och vem som helst skulle kunnat förstå att det var många som ville men inte vågade dansa. Den fortfarande alldeles för upplysta lokalen och den otroligt långa kön till baren verkade göra att folk valde att hänga kvar där de stod, alltså vid baren.

Det var inte musiken eller artisterna det var fel på, tvärtom. Det var de som lyckades få Studion att verka bra på utsidan. Men när jag väl hade kommit in var besvikelsen stor. En alldeles för uppstyrd kväll blir oftast inte en bra kväll. Att väktare finns överallt kanske är bra för säkerheten, men inte för stämningen. Men vi får inte glömma att Studion finansieras kommunalt, inte privat, vilket säkert har stor betydelse för hur olika regler ser ut.

När jag gick härifrån kunde jag bara göra en sak: hoppas på att det bara var premiären som hade svårt att komma igång och ge Studion en ny chans nästa lördag, då Klubb Bermuda har bokat helkväll.

/Emilie