Trummor & Orgel live på Studion

Trummor & Orgel bevisar om och om igen det där som alla säger men som få verkligen följer: det blir fantastiskt när man går sin egen väg.

Att ett syskonpar bestämmer sig för att ta trumsetet och hammondorgeln och göra det till sin huvudakt är lika enkelt som genialiskt. Att använda jazzens grundpalett men plocka in influenser från pop, rock och folkmusik är också helt rätt. Musikfack i all ära, men den intressantaste musiken skapar de artister som vågar blanda och skapa sin egen nisch. Och varför annonsera efter sångare/sångerska bara för att någon sagt att det ska vara så?

Bröderna Staffan och Anders Ljunggren har sedan starten för tio år sedan vunnit en allt större publik, och även om det pratas om 70-talsjazz och psykedeliska influenser så har varje album varit en utflykt i en ny musikalisk miljö. Uppsaladuon har turnerat i Norden och delar av Europa, de har setts på tv och hörts på radio, de har skrivit filmmusik och blivit grammisnominerade. Och trots att de ibland lånat in gästartister (Ebbot Lundberg, Magnus Carlsson och Peter Morén) så räcker duon gott och väl till för att fylla ut en scen på egen hand. Detta bevisade de inte minst i fredags då de spelade på Kulturhuset Studion och bjöd på en magisk timme.

Trummor & Orgel - foto: MiaWikdahl

Till min stora glädje spelar de inte bara låtar från senaste albumet ”Departure / Arrival” (som släpptes bara dagarna innan konserten), utan blandar friskt från hela sin produktion. Publiken kunde varit större, men de som finns på plats är entusiastiska och bröderna Ljunggren tycks nöjda med responsen.

Bandet låter alltid bra på skiva. Men live tillkommer ytterligare en dimension som är svår att sätta fingret på. Det kan ha med brödernas uppenbara spelglädje att göra; det syns att de har kul tillsammans, och trots att de är placerade i var sin ände av scenen så har de mycket ögonkontakt och läser av varandra perfekt. De bevisar mer än väl att man kan rocka rejält med bara två instrument, och eftersom jag aldrig tidigare sett bandet live häpnar jag över hur tajta och skickliga de är. Och hur de ändå lyckas göra det svåra enkelt och tillgängligt.

Trummor&Orgel_2276_fotoMiaWikdahl

Något måste också sägas om ljuset på scenen. För konserten skulle inte vara hälften så bra utan de fantastiska filmprojektioner i psykedeliska mönster som ackompanjerar och förstärker varje låt. Tillsammans med en snyggt tajmad ljusshow skapas scenmagi, och för mig blir det nästan som en tredje ”tyst” medlem som ytterligare höjer värdet av upplevelsen.

Trummor&Orgel_2297_fotoMiaWikdahl

Trummor&Orgel_2298_fotoMiaWikdahl

Trummor&Orgel_2303_fotoMiaWikdahl

Avslutande favoriten ”Arcadian Flowers” blir till en uppvisning i musikalisk dynamik, där ljud och ljus smälter samman till en perfekt helhet. Och extranumret ”Flashback” genererar lika mycket jubel den. Jag är glad och upprymd efter konserten, och även om min konsertkompis P inte är ett lika stort fan så tycker han ändå det är riktigt bra. Synd bara att storstadspubliken alltid måste stå på avvaktande fritidsgårdsavstånd. Jag hade gärna sett Trummor & Orgel spela i en liten intim lokal, där alla tvingades tränga ihop sig. Mera ruffighet, mindre perfektion.

Slutligen: trots att detta är individualistens tid, där egocentriska galningar når superframgångar genom att bete sig lite hur som helst, så faller åtminstone jag pladask för lite hederlig fötterna-på-jorden-mentalitet. Stort plus alltså för att bröderna är så rasande trevliga och ödmjuka när de efter konserten säljer och signerar skivor och t-shirts.

Annonser

Enter the Dragon med Bruce Lee

Förra veckan tog jag med mig tonåringen till Kulturhuset och Klarabiografen för att se lite klassisk kampsportfilm med den kinesisk-amerikanske skådespelaren Bruce Lee. Bibliotek Film & Musik visade fyrtioårsjubilerande ”Enter the Dragon” från 1973, som var den första kinesiska stridskonstfilm att produceras av Hollywood. Tyvärr blev den också den sista för Bruce Lee. En värktablett utlöste en allergisk reaktion och endast 32 år gammal avled han hastigt av hjärnödem innan filmen ens haft premiär.

”Enter the Dragon” nådde en stor publik och Bruce Lee blev efter sin död en ikon. Han anses vara den som på riktigt tog den asiatiska kampidrotten till väst, och förutom den våg av Kung fu-filmer som influerats av honom så har han inom spelvärlden också fått en mängd kopior i till exempel Tekken, Street Fighter och Mortal Kombat.

Enter-the-Dragon-Bruce-Lee

”Enter the Dragon” har en enkel intrig. Lee bor i ett Shaolintempel där han kombinerar djup livsfilosofi med Kung fu-träning, och blir inbjuden till en kampsportsturnering av miljonären Han (Kien Shih). Den mystiske Han bor på en isolerad ö där myndigheterna misstänker att han sysslar med både narkotika, prostitution och mord. Lee får i uppdrag att spionera på honom och blir uppfylld av tankar på hämnd när han får reda på att Han är ansvarig för systerns död tre år tidigare. Med sig får Lee de två skickliga kampsportsutövarna Roper (John Saxon) och Williams (Jim Kelly), och nu börjar en dödlig turnering med tre män mot hela Hans armé, där Lee får ta till all sin urgamla Shaolinkunskap för att besegra skurkarna…

Filmen är en hybrid mellan skickligt koreograferade Kung fu-slagsmål och långsamma scener som hyllar österländsk andlighet. Den är även en stilstudie i klassisk 70-talsaction med allt vad det innebär: utsvängda brallor och uppknäppta skjortor, afrofrillor och svettblanka ansikten, slow motion och övertydliga flashbacks, stereotypa bad guys och lån från både James Bond och Orson Welles (slutscenen med spegelsalen är en snygg kopia av ”The Lady from Shanghai”). Allt ackompanjerat av karaktäristiska kampsportseffekter på maxvolym – skrik, slag, svischande och pisksnärtar – en helt egen dimension av ljud som inte på något sätt försöker efterlikna verkligheten. Ett språk för de invigda, som underhåller, förstärker och roar.

Som många actionfilmer från 70-talet är ”Enter the Dragon” också fylld av sexism, fördomar och objektifiering, och man kan välja att antingen uppröras eller skratta åt det. För i de stereotypa övertydligheterna uppstår humor, vare sig den är planerad eller ofrivillig. Bruce Lee blir själv lika mycket ett objekt – att hans tröja ”råkar” fastna och gå sönder så att han måste ta av sig den och (återigen) fajtas med bar överkropp är liksom en del av hela kitet. Man får gilla det eller låta bli.

Ja, vi tycker om filmen, både jag och tonåringen. Den är underhållande på en mängd olika plan. Men vi förstår också att ”Enter the Dragon” inte har nått sin kultstatus genom en känsligt berättad historia, eller för att den har unika specialeffekter, utan just för de häftiga och snygga kampscenerna, koreograferade av Bruce Lee själv. Hans snabba växlingar från supermoralisk yngling till galet skrikande mördarmaskin är lika osannolika som roliga, och eftersom berättelsen är så fylld av ögongodis förlåter vi snällt logiska luckor och pajaskonster. Själv gillar jag också mötet mellan öst och väst, även om det är fiktivt och tillrättalagt i denna fyrtio år gamla film.

Nyligen har jag upptäckt att Bruce Lee inte bara var en legendarisk kampsportskonstnär och skådespelare, utan även tänkare och filosof.  Att han utvecklade sin egen stil Jun Fan Gung Fu (Lee Jun Fan är Lees kinesiska namn) och startade klubb i USA visste jag, men inte att han så småningom släppte tanken på stilar helt och hållet till förmån för en ny helhetssyn; Jeet Kune Do. Intressant är att han skrev ner en mängd av dessa tankar och faktiskt funderade på att ge ut dem i bokform, och att hans fokus låg på just likheter i stället för olikheter. Han ville bort från begränsningar och förutbestämda fack.

Exempel på att man är Jeet Kune Do: Att man bara ser människor. Oavsett hur de ser ut och inte delar in dem i olika folkgrupper. (Wikipedia)

Kanske är ”Enter the Dragon” bara underhållning och inget annat. Men eftersom jag har svårt att få ihop privatpersonen Bruce Lee med filmdukens schabloner hade det varit intressant att se i vilken riktning de här tankarna hade tagit honom om han inte hade gått bort i förtid.

Finissage Imogen Cunningham med dansperformance av Claire Parsons

Senast jag besökte och skrev om Imogen Cunningham-utställningen var i början av juni. Drygt två månader senare är jag åter på plats i Galleri 3. Under sommaren har jag talat varmt om denna fotoutställning, sålt in den till vänner och bekanta, som om jag på något sätt själv vore inblandad i marknadsföringen. Det är jag förstås inte.
Jag är bara en människa som inte kunnat sluta tänka på dessa svartvita fotografier.

Idag är det finissage, utställningens sista dag med avslutande visning plus dansperformance av Claire Parsons. Det serveras cider och tilltugg, och besökarna minglar omkring som om det vore invigning och inte tack och adjö. Samma konstpedagog, Helen Karlsson, håller i visningen som när jag var här senast. En del av vad hon berättar har jag redan hört, men jag får också lära mig några saker jag inte visste. Hon är mycket kunnig, och lyckas prata om konst på ett enkelt och vardagligt sätt så att alla i publiken blir inkluderade. Framför allt lyser hennes enorma kärlek till Cunningham igenom, och det är omöjligt att inte smittas av hennes entusiasm. Vi följer lydigt med när hon pekar ut några favoriter, och trots att jag sett allt förut så kan jag inte riktigt bli mätt. Det finns alltid nya detaljer att upptäcka. Dessutom fascineras jag av tidsperspektivet – att fotokonst, precis som all annan konst, kan fånga ett ögonblick i en tid som redan är förbi, men som också bevaras i ett evigt nu. Många av de ansikten som möter mig, betraktaren, tillhör människor som idag är gamla eller som kanske inte längre lever. Det är häftigt. Och lite svindlande.

Parsons2_fotoMiaWikdahl

Efter Karlssons guidning samlas vi i ett av rummen för att se performanceartisten Claire Parsons framföra sin personliga tolkning av Cunninghams utställning. Två starka lampor av typen scenbelysning kopplas in i väggen, tillsammans med en dator och en liten förstärkare. Parsons själv gör entré, en späd dam i knäbyxor och bruna promenadskor, som om hon var klädd för att utöva någon sport i början av förra seklet. Hon plockar med girlanger av löv, fäster dem runt sitt hår och över sina axlar. Skulle kunna vara en kvinna nedstigen från ett av fotografierna på väggen. Så tar hon fram en tennisracket, ställer sig mitt på golvet, och vi hör ljudet av en boll på en tennisplan. Parsons spelar en imaginär match mot en osynlig åskådare. Allt är noggrant utfört, svalt men med stor precision. Publiken står bara några meter bort och tittar på denna tennismatch, en mycket surrealistiskt känsla, och någon fnissar högt.

Parsons1_fotoMiaWikdahl

Nu övergår tennisbollens studsande till att bli ljud ifrån människor. Ett vagt sorl, som om vi befann oss i en vänthall, eller på en tågstation. Parsons utför en serie rörelser, vars innebörd vi inte förstår, men som är noga koreograferade. Sorlet övergår till långsamma tonföljder, och Parsons börjar laborera med strålkastarna. Placerar ut dem på golvet på olika sätt, ställer sig som en staty så att hon blir upplyst från olika sidor. Plockar upp dem och belyser sitt ansikte. Leker med ljus och skugga. Rör sig in och ut ur rummet.

Parsons3_fotoMiaWikdahl

Denna märkliga föreställning pågår i kanske tio minuter. Vad jag känner vet jag inte riktigt. Jag brukar vara imponerad av performances, tycker om människor som visar upp sina tankar, idéer och tolkningar i ovanliga former. Här fungerar det okej, en finurlig knorr som avslutning på utställningen, i minimalistiskt och stramt utförande. Vackert; ja. Lekfullt; absolut. Men jag upplever också ett avstånd mellan artist och publik. Jag har läst om Claire Parsons, att hon har gjort utställningar och performances på Moderna Museet, Dansmuseet, på konsthallar och på internationella scener. Jag kan se att Parsons är skicklig på att använda sin kropp som ett redskap för att uttrycka olika känslor, men det jag fastnar mest för – mer än det visuella – är ljuden och musiken. Människor i rörelse, tid som passerar, abstrakta ljudmattor; allt detta tycker jag mycket om, och jag tänker att detta faktiskt kunde ha varit en del av utställningen som jag hade kunnat ta till mig.

Parsons får applåder efter sitt uppträdande, och åskådarna sprider återigen ut sig. Går i sina egna cirklar för att närskåda de svartvita fotografierna för sista gången. Jag vill själv inte riktigt lämna lokalen, dröjer mig medvetet kvar. Tänker att detta måste vara årets bästa Kulturhusutställning. Går ett extra varv och tycker synd om dig som inte tog dig hit för att se en av vår tids största fotokonstnärer.

John Malkovich i samtal med Jessika Gedin

John-Malkovich

Under Stockholm Fringe Fest förra veckan befann sig skådespelaren John Malkovich i Stockholm för att på Stadsteatern framföra ”The Infernal Comedy”, en mörk historia om den österrikiske seriemördaren Jack Unterweger. Pjäsen är skriven för just Malkovich, och innehåller förutom skådespelaren även två sopraner och en barockorkester, och detta var första gången den skulle spelas i Sverige. Kvällen innan föreställningen medverkade John Malkovich i en frågestund på Kulturhuset, och jag var lycklig nog att ha en biljett till detta samtal.

Moderatorn Jessika Gedin konstaterar att Malkovich inte behöver någon närmare presentation, och hon har alldeles rätt. Luften i hörsalen vibrerar av förväntan. Malkovich är stor, kanske till och med en av de största. När den legendariske skådespelaren under dånande applåder gör entré på scenen är det tydligt att det inte bara är jag som är star struck, trots att de många kända kulturarbetare jag sett i publiken borde vara coola och avtrubbade vid det här laget.

Gedin går rakt på sak. – Du har portföljen med dig upp på scenen. Är det ett ålderstecken?
Malkovich svarar enkelt, med ett leende: – Nej. Jag förvarar mina cigaretter där.
En perfekt inledning som etablerar en fin kontakt mellan de båda, och när Gedin halar upp en dyr flaska vin som skämtsam muta om intervjun skulle gå dåligt, blir stämningen ännu mer avslappnad.

Malkovich inleder med att tala varmt om sitt förhållande till teatern. Sedan 1976 har han varit verksam vid Chicago’s Steppenwolf Theatre, som startades av vännen Gary Sinise, och trots sina framgångar på vita duken söker han sig ofta till mindre teaterscener runt om i Europa. I motsats till film är en teaterföreställning organisk och helt och hållet beroende av sin publik; att stå på scenen innebär stor närhet till åskådaren. På frågan varför han är en sådan skicklig och uppskattad skådespelare tror han att det hänger ihop med hans förmåga att befinna sig helt i nuet, att se allt med ett barns ögon som om det vore för första gången.
– I have a gift for being where I am. I have a gift of forgetting.
Samtidigt tycker han inte att han någonsin riktigt lyckats på en teaterscen.
– I’ve never done a play where the audience refused to leave their seats and made you play it all over again.

Malkovich anser att filmskapande är en märklig process, och vi får höra en mängd olika anekdoter från hans långa karriär. Han trivs med friheten att själv få utforma sin roll, men har arbetat med många regissörer styrda av stort kontrollbehov.
– Some directors utilise actors like a meat puppet.
Han demonstrerar hur en icke-namngiven regissör skruvade på sig så fort Malkovich höll sitt glas i fel vinkel, och förklarar att han avskydde hela filminspelningen och var glad när sista tagningen var över. När de skildes åt fick Malkovich en bok av regissören, som insiktsfullt nog var signerad med orden ”To John from the biggest cunt you ever worked with”. Nyligen fick Malkovich ett mail från samme regissör som undrade om de inte skulle göra ett nytt projekt tillsammans. Då sa hans fru: – You’re such a hypocrit you’ll probably do it. Malkovich ler mot oss, och vi inser att hans fru förmodligen har rätt.

Att välja Gedin som intervjuare är ett genidrag. Hon är påläst och kvick i sina repliker, vågar ställa frågor som är närgångna och ibland lite tokiga, och personkemin mellan de båda gnistrar på ett fint sätt. Malkovich tar varje fråga på stort allvar, dröjer ibland med att få fram sitt svar, men vinner många stilpoäng på sina formuleringar. Jag slås av att han klarar sig helt utan de utfyllnadsord vi andra ofta slarvar in i våra meningar, och att de ord han väljer därför får extra tyngd.

Gedin går in på detta med hans omtalade röst. Hon har bemödat sig om att formulera ett antal poetiska beskrivningar av denna välklingande stämma, och Malkovich ser nästan generad ut över superlativen, och över att blir jämförd med Orson Welles. Han skruvar på sig och säger att han inte alls tycker om sin egen röst.
– But you must be very musical? kontrar Gedin snabbt.
Jo, erkänner Malkovich. Och berättar att han är mycket känslig för falsksång.

Gedin har snokat rätt på att han tidigare har arbetat som teatercoach, och ett minnesvärt tillfälle var när Mr. T från tv-serien ”The A-Team” klev in och presenterade sig med orden:
– Hi, I’m Mr.T.
– Yes, but what should I call you? svarade Malkovich.
– Mr. T.

Vi får höra om restaurangen i Lissabon som Malkovich är med och driver, om hur han varje Mors dag alltid hoppar in och extraknäcker som florist i sin lokala blomsterbutik (till personalens stora glädje), och om hur han som designer skapat plagg med namn som ”the fucking commie sweater”.
– It’s an expression everyone used when I grew up. And yes, it is red.

Alla dessa intressen, all denna spretiga talang förvånar mig, men ändå inte. Han tycks så självklar och trygg i allt han gör, så varför inte? Nyckeln är kanske att inte fundera så mycket utan bara göra, och just genom detta avslappnade förhållningssätt få det svåra att verka enkelt. Malkovich själv är förundrad över de skådisar som måste jobba upp sig till något slags raseri innan de går in på scenen.
– That’s not acting. That means you’re possibly clinically insane.

Så är det dags för dirigenten och kompositören Martin Haselböck att ta plats på scenen. Gedin mutar även honom med en gåva, och samtalet går över på ”The Infernal Comedy”. Föreställningen kom till när Haselböck och Malkovich möttes över en middag och började planera att göra något tillsammans. De var båda intresserade av att förena klassisk musik med skådespeleri, och historien om massmördaren Jack Unterweger lockade då den handlar lika mycket om allmängiltiga mänskliga känslor som om de brott han begått.

Nu böljar samtalet fritt. Malkovich är den som pratar mest, av förklarliga skäl. Han är verbal och uttrycker de ord som den österrikiskfödde Haselböck inte alltid får till.
Kontrasten mellan skådespeleriet och musiken i pjäsen är något de båda återkommer till, och trots att Jack Unterwegers karaktär pratar mycket är det bara ett virrvarr av lögner. Där får musiken i stället gestalta sanningen.
– The music is the voice of the victims, förklarar Malkovich.
Pjäsen lyckas dock enligt Haselböck kombinera humor och svärta, och jag tror honom. Jag är uppriktigt ledsen över att jag i likhet med många andra här inte lyckades få tag på någon biljett till Stadsteaterns föreställning.

(Det fick däremot min Besökarkollega Hedvig Ljungar, och hon har skrivit en mycket intressant recension om pjäsen här.)

Trots att Malkovich gestaltar en massmördare har han ingen förståelse för den flora av psykologiska tolkningar som alltid omger personer som begått våldsamma brott. Tolkningar som fokuserar på en hemsk uppväxt, som ger en mängd ursäkter till varför en människa mördar en annan. I hans ögon är svaret enkelt.
– I’ll tell you why they do it – because they like it.
På samma sätt förklarar han varför Unterweger fäller tårar i pjäsen.
– He doesn’t cry because he regrets what he’s done, he cries because he got caught.

Timmen går alltför snabbt. Några korta frågor från publiken hinns med, där det mest intressanta vi får veta är att ”The Infernal Comedy” finns på DVD i en upptagning från originaluppsättningen, och att Malkovich själv så gott som aldrig går på bio. När han går av scenen är det alldeles för tidigt – jag hade kunnat lyssna i flera timmar till – ändå känner jag mig uppfylld av mötet med denne store skådespelare. Som visar sig vara lika välformulerad och ödmjuk som jag trodde. En person som trots sina framgångar hävdar att han egentligen inte vet särskilt mycket om skådespeleri.
– I don’t know how to do it.

Kort text om The Infernal Comedy

Fakta om Jack Unterweger

Screen: Nolli I av Rebecka Bebben Andersson

I videoanimationen” Nolli I” (2012) av Rebecka Bebben Andersson ser vi en Stockholmskarta som sakta mörknar i takt med att stadsinvånarnas känsla av trygghet och rörlighet avtar från morgon till kväll. Videon kompletteras av konstnärskollegan Liva Isakssons skriftliga reflektion över verket. 

Jag har precis klickat mig in på Screen, Kulturhusets digitala konstgalleri. Att läsa Liva Isakssons förklarande text tar knappt fyrtio sekunder, att därefter se Rebecka Bebben Anderssons video tar ytterligare två och en halv minut. Det går dessutom trettio sekunder innan något ens händer, och under den tiden stirrar jag så att ögonen tåras på den svartvita kartan och undrar vad som är vitsen med det här. Innan jag ser att små mörka fläckar gradvis äter upp de vita Stockholmsgatorna, att hela kartan – det offentliga rummet – försvinner i allt snabbare takt, förvandlas till mörker. Det känns som science fiction; en dystopi där världen utplånas genom krig, eller som om någon alienliknande svart geléklump kryper runt och slurpar i sig hela staden.

Jag borde inte påverkas. Det är bara en enkel animation, en mörknande bild som vem som helst kan fixa till i något grafiskt program. Jag kan tänka mig ganska många som skulle säga ”jaha” och rycka på axlarna. Tycka att detta är intetsägande. Själv har jag ju läst texten som berättar att kartan för Andersson ”beskriver hur en plats kan upphöra som allmän plats efter ett visst klockslag, att det inte längre känns som att den tillhör henne”.

Allt handlar alltså om rädsla. Rädsla för att gå på fel gata, att bli överfallen, våldtagen. Rädsla över att vara ensam kvinna på väg hem en sen kväll. Rädsla för män. Och plötsligt framstår detta inte bara som en animation, utan blir för mig ett starkt inlägg i debatten om det offentliga rummet.

Först blir jag arg. Sen blir jag intresserad.
Arg för att Liva Isakssons text är så förenklande; formuleringarna är passiva och förstärker för mig den utbredda idén om att kvinnor bör undvika farliga platser för att inte riskera att bli överfallna. På den här kartan, i Sverige idag, blir varje person av manligt kön till en potentiell våldtäktsman. Visst, jag håller med om att kvinnors värld begränsas på grund av rädsla, men den rädslan begränsar oss alla oavsett kön och förstärker ytterligare bilden av en ojämlik samhällsstruktur. Kanske överdriver jag, men eftersom jag i likhet med många andra anser att massmedia fokuserar på fel saker (offrets eget ansvar, till exempel), reagerar jag starkt känslomässigt. Och kanske är det också meningen?

(Det finns så många intressanta inlägg i debatten att jag inte tänker fördjupa mig mer i detta. Kan bara tipsa om två av de mer välformulerade texterna: ”Vad är problemet med att uppmana kvinnor att skydda sig mot våldtäkt?” av Hanna Gustafsson , och ”Dags för männen att ta sitt ansvar?” av Blekk.)

Något har väckts i mig. När jag läser vidare om Rebecka Bebben Andersson på nätet så blir perspektivet vidare. Hon är en arkitekt och konstnär som har funderat mycket kring det offentliga rummet kopplat till dygnets olika timmar, och från början var nollikartan ett sätt att utforska den egna rädslan och hur staden om kvällen begränsade hennes frihet. Hur hennes rörelsemönster förändrades så fort mörkret föll. När Rebecka Bebben Andersson väl formulerat sin rädsla så insåg hon snart att det var män som skrämde, men hon ville också undersöka varifrån rädslan kom. Och själv testa att befinna sig i staden efter ett visst klockslag, trots att hon var rädd. Som ett led i detta har hon vid flera tillfällen suttit på offentliga platser och tecknat under tjugofyra timmar (till exempel i ett fönster på Restaurang Tranan) med en livekamera som dokumenterat det hela. Syftet med detta var att se hur hennes tankar och känslor skulle förändras under tid, hur tecknandet skulle påverkas under ett dygn i stadsrummet. Men också om vilken hennes egen plats i detta rum var.

Det här låter för mig otroligt intressant. Det blir inte bara till en undersökning av en publik miljö och vem som har rätten att vistas där, utan också till en betraktelse av tiden och dess påverkan på människan sinnen. Jag blir nyfiken ur en mer psykologisk aspekt. När är man rädd och när är man trygg? Hur förändras tankarna när man blir trött och avtrubbad? Jag undrar själv hur det skulle kännas att teckna non-stop under tjugofyra timmar, med en allmänhet som betraktar en hela tiden.

Det är skrämmande. Och fascinerande. Och det är säkert detta som är Rebecka Bebben Anderssons uppgift – att få mig som betraktare att stanna upp och fundera. Jag inser nu att hennes videoverk är mer än bara en svartvit betraktelse över ett (manligt) hot. En enkel animation får mig att fundera en hel eftermiddag över mina egna värderingar och åsikter. Över dygnets olika timmar, om hur tidpunkten på dagen påverkar, om vem som äger det publika rummet.

Det är bara att inse – Screen har gjort det igen. Visat upp något intressant, som leder mig vidare och som väcker en massa frågor…

Läs en intervju med Rebecka Bebben Andersson här.

Takshow med Ebbot Lundberg, Ametist Azordegan och Edward Blom

Namnet är lysande. Takshow i stället för talkshow. Och läget! Kulturhustaket, mitt i smeten, med kvällssol och utsikt över staden långt där nedanför. Köerna från hissen ringlar sig långa trots att klockan bara är några minuter efter insläpp. Jag hör röster som säger att det är slutsålt. Väl ute på taket fylls platserna framför scenen snabbt, vi hittar ett bord lite vid sidan om där vi ändå ser hyfsat. Upptäcker att Ebbot Lundberg själv sitter och klunkar vin vid ett bord alldeles bredvid, hör hur han klinkar på gitarren och sjunger upp. Förväntningarna är höga.

Ebbot är först ut, och när han kliver upp på scenen blir det stort jubel. Han är omtyckt, den gamle rockräven. Och ännu mer folkkär lär han bli efter inspelningarna av ”Så mycket bättre” som avslutades för bara två veckor sedan. Kvällens värd Kristoffer Triumf ställer många frågor om detta, och även om Ebbot inte får säga något så säger han ändå alldeles för mycket.
– Jag har ju faktiskt inte skrivit på ett enda papper, deklarerar han. Och är underhållande utan att anstränga sig. Påstår hela tiden att varken han eller tidigare gruppen Soundtrack Of Our Lives är särskilt framgångsrika, men kan man det minsta om rock så är det stort att höra att han spelat Johnny Cash-låtar i Nashville, och sjungit tillsammans med den legendariska gruppen Love i stället för bortgångne Arthur Lee. I sommar gör han en rad gig runt om i Sverige tillsammans med olika artister, mest för att det är roligt. Och erkänner att han har svårt att säga nej.

Triumf påpekar att just Johnny Cash-tolkningarna ligger i topp på Spotify, något Ebbot inte hade en aning om. Förrän han för första gången med hjälp av en kompis gick in på Spotify häromdagen. – Jag är gammeldags, gillar fortfarande att bläddra bland skivor i affären, säger han. Och så får vi äntligen höra honom sjunga. Det låter skrovligt, spontant, och alldeles underbart.

Men ändå är det något som skaver.
Publiken är ung, snygg, med lagom glödande rosékinder, de borde vara med på noterna. Eller? Jag är där tillsammans med mina svärföräldrar (svärmor är ett nyblivet Ebbot-fan) och trots att vi åldersmässigt befinner oss i minoritet så tänker vi att det här taket minsann är till för alla. När till och med Leif Pagrotsky finns på plats.

”En loppcirkusversion av David Letterman”, så har det stått i intervjuerna om Kristoffer Triumfs Takshow. Att nämna Letterman som referens ger höga förväntningar, det där med loppcirkus glömmer man bort och förväntar sig i stället karisma och högt tempo. Jag har aldrig lyssnat på Triumf, vet inte hur han klarat övergången från podcast till liveshow. Vet inte hur stämningen eller publikkontakten varit tidigare på Kulturhustaket. Men det är definitivt gästerna som gör showen.

Några gånger vrider vi oss för att det blir för utdraget. Särskilt i början, innan Triumf blivit varm i kläderna. Jag skrattar gärna åt fräcka skämt eller slag-under-bältet-humor, bara det levereras rappt och med timing. Om man bestämt sig för att fråga Ebbot om alla damrykten eller om vad som finns under kaftanen, då gör man det. Får man inte ur sig orden låter man bli. Nu blir det i stället till en osäker tennismatch där Triumf stakar sig och bollar över frågan till sin scenkompis (som jag tyvärr inte ser från min plats) som i sin tur returnerar, sekunderna tickar medan de enstaka skratten är för få och allt blir pinsammare. Jag tänker ”men släpp frågan för fan och gå vidare” och himlar nästan med ögonen, vill bara att Triumf ska ta tag i showen och driva den framåt igen. Tills Ebbot gör det enda han kan, säger att alla rykten stämmer och att han är välutrustad som få. Skratten som då kommer är förlösande, men inte äkta. Synd, för jag tycker Kristoffer Triumf verkar vara både schysst och charmig. Det blir bättre efterhand, absolut, men i mina ögon har han inte riktigt bestämt sig för vilken sorts programledare han vill vara; mystrevligt lyssnande, lekfarbror, eller gåpåig och fräck.

Okej. När Ametist Azordegan sätter sig i intervjusoffan blir det vassare. Som musikjournalist, programledare och recensent säger sig Azordegan vara obekväm i rollen som intervjuoffer. Hon vill inte prata om sig själv, värjer sig genom att prata snabbt och ducka för frågor som är alltför personliga. Jag kan ingenting om henne men imponeras snabbt av hennes välformulerade åsikter. Särskilt när hon ska välja tre hiphopartister/musiktexter som säger något viktigt och som påverkat henne. Hiphop är inte direkt min genre, men hon brinner så tydligt för detta att hon lyckas förmedla sin tolkning av och kärlek till dessa texter. Plus för att hon otippat väljer Cornelis Wreesvijk som sin artist nummer tre, något vi tyvärr inte får höra, eftersom Triumf säger att vi inte hinner utan måste gå vidare till nästa programpunkt (det känns som ett svepskäl – platsar inte Cornelis i detta sammanhang?).

Azordegan suckar när Triumf tar upp det faktum att hon är från Ockelbo, och innan han ens hunnit gått vidare med sin följdfråga förnekar hon allt samröre med Daniel Westling, och hinner dessutom berätta en lång historia om hur hon blivit hotad för att hon kritiserat monarkin och skämtat om kungafamiljen. Det får man inte göra i Sverige. Applåder och skratt på det, trots att det är allvarligt och sorgligt.

Edward Blom får avsluta. Med en aldrig sinande svada, med perfekt timing och oneliners som många skulle döda för att få till, tar denna mat- och dryckeshistoriker ut svängarna så att publiken kiknar av skratt. Han beskriver Almedalsveckan som en odyssé i rosévin och berättar om hur han en dag var så bakfull att hans fru fick springa ut och köpa piller för att han skulle klara av sitt eget seminarium. Berättar om hur han någon gång innan högstadiet tvärt bytte stil från jeans och tröja till sin nuvarande med slips, kavaj och attachéväska (bara tanken på en 12-årig Blom i manchesterkavaj får mig och alla andra att dra på mungiporna). Påstår att han hade en lycklig uppväxt fram till sex års ålder.
– Nej just ja, morfar dog ju när jag var fem och ett halvt. Men innan dess i alla fall… ja, när jag inte blev mobbad, då.

Det är sorgligt och roligt på en och samma gång. Blom sicksackar sig fram genom högt och lågt, framstår oavsett ämne som den mest positiva människa jag någonsin hört, till och med när han beklagar sig över sitt och familjens dåliga ansiktsminne.
– Det var som att min hjärna bara hade plats för ett visst antal ansikten, och efter året i Tyskland där jag träffade säkert femhundra nya människor kan ni förstå att det blev problem när jag kom hem till Sverige igen. För att få plats med så många nya ansikten måste de gamla rensas ut, och det visade sig att jag hade glömt bort alla vänner, klasskamrater och släktingar.

Edward Blom tar över showen helt. Som en glad pojkstudent i gubbkläder tycks han komma från en helt annan tid, använder ord som backanal, gask och kuplett och sjunger till på köpet lite Ernst Rolf. Det är alldeles charmerande, och den sista halvtimmen när Ametist Azordegan sitter inklämd mellan de stora herrarna Ebbot och Edward Blom är den absolut bästa. Avslutningsvis spelar Ebbot Johnny Cash-låten ”Ring Of Fire”, och när de sista tonerna klingat ut och vi fått trumhinnorna spräckta av hans oväntade hårdrocksvrål känner jag mig nöjd. Alla andra också, uppenbarligen, för applåderna är långa och varma.

Ebbot Lundberg, Ametist Azordegan och Edward Blom på Kulturhustaket

Mitt betyg blir alltså: något svajigt programlederi med plus för att gästerna fick prata till punkt, stor guldstjärna för trevlig miljö samt riviga och roliga gäster som trots allt skapar en underhållande kväll. Kulturhustaket är en fantastisk oas, och jag rekommenderar självklart alla att gå hit i sommar. Själv ger jag Kristoffer Triumf en ny chans – jag ska lyssna på hans podcast ”Värvet” för att se vad jag har missat.

Fotoutställning: Imogen Cunningham på Galleri 3

Jag ville se den stora Imogen Cunningham-utställningen på Galleri 3, och var också nyfiken på hur Konstkvarten var upplagd, därför passade jag på och besökte Kulturhuset när konstpedagogen Helen Karlsson gav en 15 minuters gratis introduktion till Cunninghams fotografier.

Den klimatsvala temperaturen var skön efter klibbig åskhetta utanför, och besökarna rörde sig under tystnad i den skumma lokalen. Karlsson gjorde sitt bästa för att dra ihop denna skara människor till en grupp, men det tycktes som om många ville närma sig motiven på egen hand, de gled dröjande omkring och låtsades som om de inte lyssnade. Vi var några få som följde efter Karlsson när hon entusiastiskt pekade ut några av de mest betydelsefulla verken.

Imogen Cunningham (1883-1976) föddes i Portland, Oregon, och blev en pionjär inom fotokonsten. Helen Karlsson berättar att hon tidigt visste att hon ville bli heltidsarbetande yrkesfotograf, något som var ovanligt för dåtidens kvinnor. Cunningham arbetade ett tag i Edward S Curtis fotostudio (han som fotograferade nordamerikanska indianer), reste till Europa för att studera fotografi, och öppnade efter återkomsten till USA en egen studio i Seattle. Hennes första fotografier var för den tiden vågade med nakenstudier av sig själv och andra, hon var en nyfiken visionär och som utbildad kemist experimenterade hon lika gärna med sina motiv som i mörkrummet, men hon livnärde sig också under hela sin karriär som porträttfotograf. Utställningen på Kulturhuset omfattar närmare 200 verk och spänner över 70 år, och eftersom Cunningham hela tiden arbetade med ALLT är fotografierna hängda tillsammans efter motiv i stället för årtal. Således har Gatuliv, Växtformer, natur, stilleben, Kropp & dans samt Porträtt fått varsin egen avdelning. Jag upplever denna indelning som logisk och lätt att ta till sig.

Den bild på tre dansare som illustrerar hela utställningen är fantastisk, men också en smula missvisande, upptäcker jag snabbt. De flesta av verken är små och lågmälda snarare än stora och explosiva. Människor fångade i anonyma kompositioner, mycket ljus och skugga, hårda kontraster. Även hennes porträtt är avspända, och omgivningarna lika viktiga som personen på bilden. Saklighet, men också sökande efter något; ett ögonblick, ett uttryck. Cunningham arbetade ofta med dubbelexponering, och många av fotografierna känns som om de uppkommit av en lycklig slump, även om jag förstår att det gått åt många rullar film innan den perfekta bilden dök upp.

Martha-Graham-dancer-1931

Foto: Imogen Cunningham | Martha Graham, Dancer, 1931

Jag fastnar länge framför det fantastiska fotografiet av dansaren och koreografen Martha Graham. Hon sluter ögonen i djup koncentration, händerna ramar in ansiktet, skapar mörka skuggor. Det är en rå och naken bild som fascinerat många, kanske för att den på ett enkelt sätt visar upp kraft och konstnärskap, kanske för att man också anar styrkan hos kvinnan bakom kameran. Fotografiet är en del i en serie bilder som Cunningham under en eftermiddag tog av den moderna dansens nya stjärna, och tack vare bildsviten fick Vanity Fair upp ögonen för Cunningham och började anlita henne.

De fotografier som berör mig minst är Cunninghams växtformer och stilleben. Även om jag får lära mig att de gav henne internationell uppmärksamhet tack vare sina grafiska, nästan avantgardistiska former, så faller jag inte på samma sätt som för hennes övriga produktion. Bilderna är vackra men talar inte riktigt till mig.

Karlsson berättar att utställningen inte bara består av inlånade originalfotografier, utan också av ett generöst antal aldrig tidigare visade alster som tagits fram av the Imogen Cunningham Trust, en familjeägd organisation med syfte att bevara och sprida konstnärens arbete. Cunninghams barnbarn Meg Partridge fanns tydligen på plats när Kulturhuset i slutet av maj invigde utställningen, och jag konstaterar i efterhand att det hade varit roligt att lyssna på henne. Men långt efter att Helen Karlsson tackat för sig och gett sig av strosar jag runt bland verken och känner mig fullt tillfreds med tystnaden och min egen upplevelse av fotografierna. De talar till mig utan röster, och det räcker långt.

Konstkvarten fungerar alltså fint som en lättare introduktion till Imogen Cunninghams verk. Prickar man in en visning kan det absolut vara trevligt att få en kort presentation av utställningen, och eventuellt ställa några frågor till en kunnig konstpedagog. Men man kan lika gärna gå dit på egen hand, eftersom Imogen Cunninghams konstnärskap knappast låter sig ringas in på 15 minuter.

Utställningen är gratis och pågår till och med 8 september. Missa den inte!
Man kan välja mellan en rad olika guidade visningar, se datum och läs mer här.