Stockholms dödsfest tar plats i kulturhuset

Jag kliver in genom helvetets portar. Kulturhuset överraskar med en tillställning av den mörkare sorten en fredagskväll. Man har hängt upp svarta lakan för att hålla solens strålar borta, lokalen är dunkel och idealisk för kvällens band. Temat dödsmetall borde säga allt, men Stockholms dödsfest säger så mycket mer. För det var exakt vad det var; en riktig fest utan en glädjebringande discokula.

På Stockholm Death Feast var alla skinnjackor och läderkängor samlade för att ta del av live musiken. Sex stycken band spelade sin själsdrypande och öronbedövande musik, baren var öppen för dem som ville sjunka djupare in i djävulsmusiken, eller för dem som bara suktade efter en dryck.

Death metal är en ganska speciell genre. Är man ointresserad så vänder man ryggen till direkt, men då missar man poängen; musikerna är nämligen väldigt skickliga på sina instrument. Gitarrerna är nedstämda, riviga och distade; basen likaså. Den traditionella sången får ingen chans; det vrålas eller growlas. Ilskan är påtaglig. Trummornas betydelse är i princip avgörande för soundet med sina skyndsamma baskaggar och blastbeats. Dödsmetallens historia började i slutet av 80-talet och fortsätter än idag att slå rot i världens alla ändar. Det tekniska spelandet tar sig an nya höjder hela tiden.

Band som stod på scen den kvällen var: Lost Soul, Facebreaker, Soreption, Syn:drom, Volturyon och sist men inte minst kvällens höjdpunkt (för egen del); Diabolical som nyligen släppt ett nytt album NEOGENESIS. Deras uppträdande var minnesvärd just för att det spelades upp makabra videoklipp i bakgrunden med döden i fokus. Det var en konstfilm med mer eller mindre en tanke bakom, teman som ständigt är återkommande inom Death Metal. Nedan finner ni ett smakprov från nya skivan.

Lokalen Studion är duktig på att byta skepnad, sist jag hamnade där så var det något jippo som påminde om högstadiediscon av det vuxnare slaget. Självklart florerade det drinkar, samma kväll hade jag och mitt band haft spelning i en källarbar, så det var minst sagt ett intressant avslut. Där hängde faktiskt en riktigt stor discokula om jag inte missminner mig.

Men tillbaka till Death Feast. Kulturhuset visade som sagt sin lite mörkare sida och jag är imponerad, hårdrockare av detta slag tackar hjärtligt när liknande tillställningar dyker upp som svampar mitt i staden. Det finns nämligen inga permanenta platser att gå till när man vill, utan vi flyttas mest runt. Tjusningen med detta är att varje utgång blir ensam i sitt slag.

Sam Lee & Friends framför folkmusik om nomader, könssjukdomar och en blind kvinna

Min kväll tillbringades i Hörsalen utan några som helst förväntningar om bandet, jag hade aldrig tidigare hört talas om Sam Lee & Friends, men när jag fick chansen att uppleva något så nytt och främmande (för mitt musiksinne) så kunde jag inte låta bli. Det enda jag visste var att bandet hyllats på den engelska folkscenen och att frontmannen med sina charmiga guldlockar skulle framföra sånger han lärt sig under sin resas tid.

Sam Lee & Friends är alltså en sextett med sina rötter i England, trots detta så ser och hör man hela världen när dem sätter igång. Bandet är oerhört jordnära och det märks av bara genom att se på; färgvalen, utstyrslarna, rörelserna och framförallt bekvämligheten på scen. Sam inledde giget med att tala om att han absolut inte trodde att salongen skulle vara så pass full som den var. Han hade inte riktigt trott att deras musik nått ända ut hit. Med det prestigefyllda Mercury priset i bagaget kommer denna sextett antagligen att nå längre ut inom en snar framtid.

Sam är väldigt noggrann med att förklara låtarnas innebörd och bakgrund för publiken, vilket skapar kontakt och ännu mer uppskattning. Vid vissa tillfällen fick vi sjunga med och till och med överrösta honom. Han hade lindat oss runt sitt lillfinger, så att säga. Sam Lees ljuva stämma gav liv till berättelserna som ackompanjerades av extraordinära instrument; japansk koto, mungiga, harmonium och självklart toppades det av med violin, cello, trumpet och en annorlunda uppsättning av slagverk.

Han dansade oss igenom sina resor bland Romer, nomader, kärlek av olika slag, mörker, ljus och könssjukdomar. ”-I actually caught some of them myself” sade han öppenhjärtigt och sjöng ut så att hela kulturhuset fick ta del av upplevelsen. En låt som fick extra fäste hos mig var ”Fenix Island” som är baserat på en blind kvinnas liv som hade lyckats uppfostra fjorton barn.

Kvällen avslutades passande nog med en låt som heter ’Good Bye My Darling’ som finns med på debutalbumet ”Ground of its own”. P2-Live kommer den 7:e maj att sända en liveinspelning som gjordes under konserten, glöm icke bort det.

SamLee&FriendsK2_top

Kvällen var med andra ord fantastisk! Mitt namn är Eileen och här med är mitt första inlägg publicerat.

På återseende!