Tidnings-junkie? En gedigen helhetsupplevelse väntar

Något av det härligaste som finns att göra i Kulturhuset är att sätta sig i tidningsbiblioteket vid ingången Plattan.

Kommer du dit tidigt på morgonen – kanske för att plugga eller bara läsa – kan du med en kaffe i handen slå dig ner vid en av tidningsdatorerna och läsa morgontidningen. ”News junkies” finner här det mesta för att stilla sina behov: The Guardian (och the Independent, så klart), Le Monde, La Reppublica, El País eller kanske någon av de inhemska regionala dagstidningarna.

När du tagit dig igenom nyhetsdjungeln sätter du dig i tidningsbiblioteket. Det bästa här är att det oftast är väldigt tyst och lugnt och att det alltid finns sittplatser i de fräscha sofforna.

Du kan börja med att mjuka upp din tankeverksamhet genom att titta lite i någon av alla de fina konstböckerna, som också har sina hyllor i tidningsbiblioteket. Fördelen med konstböcker är att det räcker med att anstränga sig så mycket som att titta på bilder, och när man känner för att läsa lite gör du det i form av kortare bildtexter om respektive konstverk – som trots sin korthet inger känslan av att ha lärt sig något nyttigt.

En hylla med tidningar i stil med Kulturhusets urval är alltid en uppskattad syn för den artikelsugna. Vill du hitta en tidskrift du inte visste existerade inom just ditt (estetiska) intresseområde finns det få bättre lämpade platser. (En annan är Tidnings- och Tidskriftsbiblioteket på Odengatan, givetvis.) Tidskrifter med udda namn inom arkitektur, design, konst, litteratur och politik kryllar det av och nästintill alla är svenska.

Personligen börjar jag med att plocka fram en litteraturtidskrift. 10-tal är alltid ett givet val men jag tänker hitta någonting nytt. Och det gör jag, även om jag inte lägger titeln på minnet.

Efter att ha läst nyfiket ett tag i litteraturtidningen är det dags för den lite tyngre konsumtionen som för mig är favoriten New York Review of Books. Jag prenumererar på den i min läsplatta (inte en iPad, utan en ren e-bokläsare; skönare för ögat och jag slipper ladda batteriet hela tiden) men New York Review of Books tabloidformat, tillsammans med layouten, ger en sådan tillfredsställande känsla att jag gärna läser den ”odigitalt”.

Namnet New York Review of Books antyder att också denna publikation behandlar litteratur. Vilket stämmer, men böckerna de recenserar brukar resultera i långa intressanta politiska artiklar, förutom de långa intressanta politiska artiklar som finns med vid sidan om bokrecensionerna. De blandas med mindre politiska recensioner, som till exempel en inblick i Maurice Ravels livsverk. Alltså lagom variation, vilket gör den så tilltalande. Är du färdig med den kan du ta fram London Review of Books ur tidningshyllan.

När det är dags för en paus i ämnet lockar återigen hyllan med konstböcker. För min del blir det en bok om ottomansk arkitektur med fina bilder och fyllig historia. När slutligen en definitiv paus i läsandet behövs kan du ta fram din dator och skriva ett blogginlägg. Och när även denna aktivitet kräver paus finns det ett flertal alternativ för den som vill sträcka på benen.

En inomhuspromenad till en av Kulturhusets utställningar kan sitta fint. ”Bortom Tid – Internationell videokonst nu”, kanske?

Du kan också bege dig till schackhörnan två trappor upp och analysera några partier. Det kan resultera i spännande upplevelser. Är du modig kan du utmana, men se då till att du kan din schackteori. Som åskådare har du dock inget att frukta; ingen störs av att du står bredvid och tittar på. Vissa kan vara lite rädda för att ta steget in i Kulturhusets lagom säregna schacksfär – men: det finns inget att frukta. Snarare är det ett mycket lärorikt inslag i Kulturhusets utbud för den som börjat sätta sig in i schackets fascinerande värld.

Lyckas du slita dig från schackpartierna kan du antingen återvända till tidningsbiblioteket och ytterligare utforska utbudet där, eller kanske läsa en X-Men-tidning på serieteket.

Möjligheterna är oändliga.

Annonser

Stockholm Straight Edge

Scraps of Tape

Någon alkohol var det inte frågan om för tre veckor sedan i Hörsalen på Kulturhuset. Istället bjöds det på kladdkaka, kaffe och veganmat. Men det var inte farmor som bjudit till fika, utan Stockholm Straight Edge som anordnat röj på maxvolym – hardcore-punk-metal av snabbaste och tyngsta sort. Nästa vecka – kvällen den första maj, lagom efter demonstrationerna – är det dags igen med nya band.

Kulturfenomenet Straight Edge (ofta förkortat SxE) uppstod i 80-talets hardcore punk-scen. Straight Edges tillkomst förknippas främst med Washington D.C.-baserade bandet Minor Threat, som myntade begreppet med sin låt “Straight Edge”. Det var ett ställningstagande mot alkohol och andra droger där musiken istället skulle utgöra ruset. Trots att gruppens frontman, Ian McKaye, aldrig menade att påbörja någon rörelse så spred sig livsstilen snart i USA och Europa.

Daniel Vse, som är med och driver Stockholm Straight Edge, menar att Minor Threats typ av hardcore sällan förekommer bland deras bokningar. Spelningarna de arrangerar reflekterar snarare samtidens mångfald. Urvalet är inte begränsat till några fasta musikkategorier utan görs efter en enkel tumregel.

—Jag väljer band som jag tycker om. Det är svårt att bara boka Straight Edge-band om man vill att det ska hända saker, förklarar Daniel.

—Men det finns oftast någon form av punk i grunden hos de band vi bokar, tillägger han.

Skillnaden märks. 80-talets definition av hardcore känns mjuk i jämförelse med det senaste giget som Stockholm Straight Edge arrangerade på Kulturhuset. Banden som spelade där (Rise and Fall, Oathbreaker, The Secret) skruvade upp tempot ändå högre med starka metal-influenser i ljudfrekvensen.

Som bevis på variation hör vi på tisdag en mer harmonisk typ av punkbaserad musik med inslag av jazzens oregelbundna takter. “Math Rock” kallas det. Daniel beskriver det som “pilligt” med “udda takter” och “inte så mycket dist”, samt jazzinfluerat.

Det stora namnet på tisdag är Tera Melos. Bandet består av tre killar från Sacramento, Kalifornien, som formade gruppen 2004. De har sakta men säkert byggt en fanbas i USA och håller på att göra sig ett namn också i Europa. Även om de inte vill bli begränsade till en kategori anses de ofta vara pionjärer inom Math Rock-genren.

—Tera Melos är definitionen av ett Math Rock-band, konstaterar Daniel Vse.

Scraps of Tape är ett band från Malmö som spelar vad som kallas post-rock: musik som använder sig av rockens verktyg men ofta består av längre instrumentella spår med sparsamt bruk av låttexter.

De påstår sig vara en av Sveriges bäst bevarade hemligheter vilket efter några lyssningar inte ter sig omöjligt. Deras senaste skiva, Resident Flux, inleder briljant med låten “Håll Tjeften”; en smått vemodig melodislinga med kraftiga trummor som framskrider instrumentalt under fem sångfria minuter. Den fäster sig snabbt, i stil med deras övriga musik som “liknar Explosions in the Sky, Sonic Youth och lite Bob Hund”, enligt tidigare åberopad expert.

Stockholmsbandet Centenarian ersätter Georgian Waters som egentligen skulle spela på tisdag. De är ett nytt band som också spelar post-rock, men av ett tyngre snitt. De följer en “ny” trend inom genren genom att ha texter till sin musik.

Musiken på Stockholm Straight Edges arrangemang varierar. Det är sällan Straight Edge-aspekten som drar skarorna utan banden de bokar. Uppslutningen kan sträcka sig allt från tjugo personer till några hundra, enligt Daniel.

—Ibland är det bara lokala kids och ibland kan det vara folk från hela Sverige som har rest hit för att se spelningen.

Men Straight Edge-aspekten för med sig flera fördelar. I och med att spelningarna är alkoholfria öppnar det upp för alla åldrar. Och publiken är sällan mindre taggad bara för att de druckit kaffe istället för öl. Stage-diving förekom frekvent under den senaste konserten i Hörsalen. De mer försiktiga fansen placerade sig lite längre bak när stämningen blev för upprymd framför scenen.

Det låga priset är en annan uppskattad aspekt. Arrangörerna försöker alltid hålla nere inträdet för spelningarna och denna gång är inget undantag. Femtio kronor kostar det att se banden som spelar på tisdag – ett långt ifrån orimligt pris.

Tisdagen kommer innebära Stockholm Straight Edges tredje arrangemang på Kulturhuset. Samarbetet har fungerat jättebra, enligt Daniel Vse. Redan är ännu en tillställning inbokad den 31:a augusti – där bland annat banden Terror, Brutality Will Prevail och Hårda Tider uppträder – och det ser ut att bli många fler gig framöver.

Gillar du experimentellt, punk, rock eller musik i allmänhet bör du infinna dig på Lava på tisdag. Det blir en skönt nykter avslutning på första maj.

Clapton Jonsson

När: 1/5 2012, klockan 18.30.
Var: Kulturhuset Lava, våning 0.
Inträde: 50 kronor i dörren. Ingen åldersgräns.

Stockholm Straight Edge på Facebook. Här hittar du info om kommande spelningar.

Lyssna på Tera Melos: http://teramelos.bandcamp.com/
Lyssna på Scraps of Tape: http://scrapsoftape.bandcamp.com/
Lyssna på Centenarian: http://soundcloud.com/that-little-darkroom

Screen – slaget om konstens framtid

Stillbild ur John Wood & Paul Harrisons kortfilm "One more kilometre"

Digitalt galleri på Internet. Konst tillgänglig för alla med ett musklick. Kulturhusets nätkonstsatsning Screen har funnits i snart en månad. Det är vågat – med tidsbegränsad tillgång är det en kompromiss mellan det traditionella fysiska utställningsutrymmet och den fritt tillgängliga konsten på Internet.

Vad innebär ett digitalt galleri? Vissa kanske föreställer sig ett grafiskt utformat 3D-galleri där besökaren genom ett digitalt alter ego avnjuter konst precis som i ett fysiskt galleri. Sådana finns, men det är inte Screen.

Screen är istället ett urval av videokonst samlad på en webbplats under en begränsad tidsperiod. Men videokonst går att se överallt på nätet, gratis och för all framtid. Varför skulle det vara något speciellt bara för att Kulturhuset lägger ut det?

Svaret är luddigt, och anledningen är konstnärerna själva. Just nu pågår videoutställningen Bortom tid på Kulturhuset där verken visas i traditionell tappning som fysisk utställning. Konstnärerna John Wood och Paul Harrison visar intressant nog sina alster både där och på Screen, men inte fritt tillgängliga på deras hemsida. Att den ekonomiska faktorn spelar in är givet, men frågan är om det inte därtill råder en viss konservatism: att konstens utövare håller fast i det kontrollerbara fysiska utrymmet. I digital översättning – som i vår teknikbesatta samtid är ett tvång – måste konstnären ge alla fri tillgång, men får här göra det under en begränsad tidsperiod. I en anarki som Internet blir konstverk lättkopierade och lättspridda, men Screens lösning anses åtminstone bättre än att lägga ut dem gratis.

Visst finns det också en viss prestige i att bli utvald till att få sin konst visad under en begränsad tid, till skillnad från massorna som får nöja sig med att lägga ut sitt arbete gratis och ständigt tillgängligt. För det kan ju alla göra. Och när alla kan göra någonting — Internet i ett nötskal — då vill alla också ha ett filter för att bara några få av alla ska kvarstå. Att kvarstå är då prestigefyllt, det säger sig självt.

Förutom det brittiska konstnärsteamet nämnt ovan öppnade Screen med en smygtitt från inspelningen av svenska konstnärinnan Johanna Billings pågående projekt I’m gonna live anyhow until I die som färdigställs i höst.

Under rubriken “Extramaterialet: kring Kulturhusets utställningar” finner du material kring tidigare evenemang på Kulturhuset. Ett uppskattat inslag för den som inte hinner med allt.

Det längsta av galleripremiärens konstverk är Anna Koniks video Our Lady’s Forever. Det är en drygt fjorton minuter lång film om en kvinna och en man i ett övergivet mentalsjukhus “sökandes efter varandra”. Ett blått sken belyser bilden och inger ett minnes eller en dröms flyktiga känsla. Kvinnan och mannen är båda rödhåriga som för att framhäva ett spirituellt band mellan dem. Tolka det som du vill.

Såvitt Koniks hemsida förtäljer är det första gången videon “ställs ut” på Internet. Hemsidan visar var videon tidigare beskådats: “Zacheta Gallery of Art” (2007), “Eugen Lendl Gallery” (2007), “Kronika Gallery” (2008), “Staedtische Gallery Wolfsburg” (2009) och “Polish Institute Dusseldorf” (2011). Klicka på länkarna. Åsynen av utställningarnas vitt skilda omgivningar — men med samma video som fokus — får en att inse att det fysiska rummets närvaro och atmosfär trots allt är outplånliga.

Men konstens parallella digitala utveckling går inte att förneka. Anna Koniks film tillfredställer sannolikt inte alla med sin vaga innehållsmässiga framtoning — hon kommer inte omvända de som inte redan fallit för videokonst — men den visar på Screens potential. Att Screen är rätt satsning, en satsningen med tiden, det råder det ingen tvekan om. Det fysiska och digitala rummet kompletterar varandra väl.

Men i slutändan kommer det digitala alltid att dominera med majoritet. Det kan inte förhålla sig på annat sätt. Därav blir det intressant att se vem som vinner slaget om just konstens digitala framtid: traditionens kontrollerade utrymmen eller massornas obegränsade anarkism.

Eller blir det Spotify för konstkonsumtion som överlever slutstriden?

Tipping Point – världens chans

Tänk er att vi befinner oss i rymden och två planeter träffas långt ute i det mörka yttre universum. Den ena planeten ser väldigt dyster, sliten och utarmad ut. Den andra planeten — vacker, blågrön, perfekt — frågar den stackars slitna planeten:
Vad har hänt med dig?
— Jag har homo sapiens, säger den slitna planeten.
Den vackra planeten svarar:

Det är ingen fara. Det är snart över.

Med det skämtet menar Johan Rockström att många av hans kollegor summerar klimatforskningen. Rockström är chef för Stockholm Environmental Institute och en av talarna på invigningen av Tipping Point – världens chans som ägde rum i lördags på Kulturhusets Galleri 3. Med honom talade också Teo Härén, författare till sex böcker om inspiration, kreativitet och innovation.

Det sistnämnda — innovation — spelar en nyckelroll i utställningen. Forskarskämtet ovan må ge uppfattningen om en värld utan framtidshopp. Men vår planets undergång är inte vad Tipping Point handlar om. Tvärtom. Syftet med utställningen är att visa att det är allt annat än försent: det är istället just nu vi måste göra valet att undvika undergången. Det är bokstavligt talat “världens chans”.

Teo Härén kallade sig själv den “innovationspassionerade” och Johan Rockström för vetenskapsmannen. Han berättade, inför en skara som fyllde hela Galleri 3, att under de senaste tolv åren har han läst tvåhundra böcker om innovation. Teo tillade att han förra året läst ännu en: Johans — vetenskapsmannens — bok.

När jag var klar med boken var jag förbannad. Tills jag kom till slutet. För där målas också upp en möjlighet. Och hela den här utställningen är samma sak. Man kan gå igenom den och så kan man känna sig nästan förbannad. Men när man är klar med den känner man nånstans världens chans.

Tre foton inleder Tipping Point. De är det första som slår en: ett foto är på 38,000 containrar — antalet som passerar amerikanska hamnar var tolfte timme; ett foto är på 50,000 plastpåsar — det uppskattade antalet i världshaven per engelsk kvadratmil; ett foto är på två miljoner plastflaskor — det antal som förbrukas av amerikaner var femte minut. Att se dessa abstrakta siffror samlade i konkreta bilder sticker till i magen betydligt starkare än ren fakta. Redan här har utställningen lyckats göra ett intryck utöver det vanliga.

Nästa intryck följer strax därpå. Par av vad som tycks vara solglasögon ligger staplade på varandra. En text under förklarar att det är “förnekelseglasögon”, så att inte potentiella besökare från samhällskategorin “klimatskeptiker” utesluts. Utställningen fortsätter sedan med att förmedla fakta via bild, film och mer traditionella textskyltar.

Den informerar om att “ingen annanstans i världen odlas det så mycket mandel som i Kalifornien”. På sitt karaktäristiskt konkreta sätt påpekar den att det “med stor sannolikhet” är just en sådan mandel du har i tomtegröten varje jul. Men för att dessa mandlar ska fortsätta hamna i vår gröt krävs det hjälp från insekter. De måste nämligen flyga pollen mellan träden. Men dessa insekter är på väg att försvinna på grund av bekämpningsmedel och att deras naturliga livsmiljöer försvunnit. Faktum är att mandelodlingar istället importerar svärmar av dessa insekter under kortare perioder för att de ska flyga sin pollen och skickar sedan tillbaka dem. Det är oerhört kostsamt och ett så konkret exempel man kan få på hur en miljövänligare ekonomi kan bespara samhället stora summor.

Konkretion är visserligen vad samhället just nu mest behöver för att insikten om klimathotet ska slå igenom på riktigt. Ingen bör därför klaga på Tipping Points utformning. Men sparsam användning av abstrakt teori skulle komplettera väl för den som är oinsatt i det enorma ämnesområde som klimatfrågan är — något som saknas för den som inte var med på invigningens föreläsningar.

Efter att ha vandrat igenom den här utställningen och tagit in de insikter som finns så skiftar plötsligt hela vårt förhållningssätt till vår egen välfärd och tillväxt, till utveckling och till vår relation till planeten, sade Johan Rockström.

Att den som inte redan skiftat förhållningssätt gör det efter att ha gått utställningen är svårt att argumentera mot. Men skiftet görs främst till förskräckelse: “Hur kan vi hålla på så som vi gör?” Någon idé om hur det nya samhällets omdanade miljöekonomi kan se ut tar inte riktigt form, även om välformulerade sådana idéer givetvis existerar. Tipping Point får istället fungera som inspirationskälla för dess besökare att själva söka sig kunskapen om hur ett nytt samhälle kan se ut.

Och åter igen, på det konkreta planet levererar Tipping Point sådana lösningar som på beställning. Precis som Teo Härén uttryckte det så målas möjligheterna upp i utställningens avslutning, efter att frustrationen byggts upp i föregående partier.

Utställningen handlar om vår relation till naturen. Vi är en del av naturen. Vi måste arbeta med den och inte mot den, förklarade projektledaren Birgitta Sandström Lagercrantz.

Ord som majoriteten av besökarna säkerligen höll med om. Hur förverkligar en stadsbo en sådan vision? Slutpartiet presenterar olika organisationer och verksamheter som tagit inte bara första steget, utan troligen också det andra eller tredje, närmare miljösamhället.

En Facebook-grupp med 23,000 medlemmar som beskriver sig som “en frizon från att köpa och sälja. Som ‘Blocket’ fast varor mot varor”. Green Town Stockholm “sammanför den bästa tekniken och helhetstänkande i storstadsmiljö … med bikupor på taken, urbanodlingar, grön el, retrofitting av fastigheter, gröna tak och fasader m.m.”. Ekobanken “är den enda bank i Sverige som enbart lånar ut pengar till ekologiskt, socialt eller kulturellt hållbara verksamheter och dessutom redovisar denna utlåning öppet”. Ekocharter kör sedan i fjol eldrivna vattenlimousiner och Matilda Wendelboe “har skapat världens första helt återvinningsbara klädkollektion”.

Det är bara några av de praktiska lösningar som miljöengagerade individer uppfunnit och som Tipping Point lyfter fram. Mer än tillräckligt för att inspirera.

Det är så underbart att titeln är “Tipping Points — världens chans”. Det vill säga, insikten om denna utmaning är just möjligheten till innovation och förändringar, summerade Johan Rockström.

Den “innovationspassionerade” Teo Härén berörde det största problemet. Han talade om termen “idéperception” och beskrev det som människans förmåga att ta till sig nya lösningar som, kort sagt, löser deras problem.

Problemet med vetenskapen har väl kanske varit att i tiotals år har de försökt att beskriva med fakta — och just vetenskap — vilka problem vi står inför. De har försökt kommunicera det här, och de har gjort det väl, men nånstans märker man att idéperceptionen hos oss andra har varit för låg. Vi tar inte till oss lösningarna.

Han hoppades kunna ändra detta i och med denna utställning.

Jag skulle vilja uppmuntra er — vad då, tvåhundra pers som står här? — att bestämma er för en sak. Att ni blir ambassadörer. Inte bara för den här utställningen och får fler människor att komma för att inspireras av den vetenskap som finns här. Utan att ni framför allt blir inspiratörer och ambassadörer för människans förmåga att tänka själv.

Han avslutade med att hänvisa till Apples slogan: “Think different.”

Clapton Jonsson